Sportlov, solsken och långpass

Det är sportlov i Finland för tillfället, inte för att påverkar mig egentligen. Jag jobbar som vanligt och det kan snarare var mer folk på jobbet än normalt när många är lediga. Idag har även jag varit ledig och är det sportlov så är det och då ska det sportas. För de som faktiskt har sportlov lovas det jättefint väder och idag passade jag på att njuta av vädret på min lediga dag. Jag skrev redan igår om min plan att idag springa långt och när vädret är härligt blev det extra långt. Längre än jag egentligen hade planerat.

Tanken var att springa veckans långpass idag och att öka på mängden igen från förra veckan. Då blev det över 12 kilometer och idag ville jag springa längre än det. Jag brukar ha som avsikt att öka med en till två kilometer per vecka på långpasset. Det känns rimligt och ger kroppen en chans att hänga med och anpassa sig. Jag vill inte öka på för mycket för snabbt, även om jag vet att jag säkert hade orkat det. Det är sällan konditionen det är fel på, utan snarare att benen blir trötta. Det är då skaderisken kommer. Med den matematiken borde jag idag ha sprungit mellan tretton och fjorton kilometer.

Vädret var verkligen upplagt för ett långpass löpning idag. Eller bara för ett långpass ute överhuvudtaget. Jag tyckte nästan synd om människor som ännu inte fattat förtjusningen i att vara ute och springa. Eller folk som i och för sig var tvungna att vara inne en dag som denna. Ni vet inte vad ni går miste om. Solsken, klarblå himmel, ingen blåst, snö och några få minusgrader. Det är lycka och runner’s high i ett nötskal.

sportlov

Löpningen kändes riktigt bra idag och jag njöt av varje steg. Jag tassade fram på lätta ben och pulsen var låg. Just så här vill jag att känslan ska vara på mina långpass. Känslan av att allting går på automatik och att jag inte behöver kämpa. Intervaller är skilt, då måste jag ju kämpa för att få upp farten och orka hålla tempot. Då ska det vara jobbigt. Långpassen däremot ska kännas lätta och som om jag kan fortsätta hur länge som helst. Idag slutade jag efter 14,5 kilometer, för någonstans kommer förnuftet i kapp.

Jag vill sluta på topp och ha något att se framemot till nästa vecka eller nästa pass. Sluta med en känsla av att jag hade kunnat fortsätta och sluta medan det fortfarande kändes bra. Inte pressa mig till det yttersta och springa 20 kilometer bara för att det känns bra. För att sedan lida av konsekvenserna i kommande pass när jag inser att senorna och ligamenten kanske inte var redo för distansen i alla fall. För konditionen är det inget fel på.

Nu väntar kvällsjobb i några dagar och planen var att göra min yoga och styrketräning de dagarna innan jobbet. Fast ifall vädret fortsätter lika fint, kanske jag springer i stället. För vem kan motstå det när vädret är som det är?

Sammanfattning vecka sju

Veckorna rullar på i rasande fart och snart har hela februari gått. Den här veckan blev igen en bra träningsvecka, med ett missöde i form av löparmage på långpasset. I övrigt har allting gått bra. Jag har gjort mina planerade pass och det blev igen mängdrekord för löpningen. Jag springer inte mer som i fler pass, utan det är fortfarande tre pass löpning i veckan som gäller. Plus ett pass styrka och en yoga. Två vilodagar på det och så är veckan plötsligt över.

Veckan började med yoga på måndagen. Jag följer med Adrienes True serie via youtube och har nu gjort åtta pass av trettio. Adriene är min favoritinstruktör på youtube och det var hennes program jag även gjorde i december med min yogautmaning. Hon har en massa olika yogavideon på youtube, både långa 30 dagars utmaningar och kortare enskilda pass. Jag gillar henne framförallt för att hon är bra på att förklara och inte är flummig.

På tisdagen var det sedan dags för veckans långpass. Passet i sig var väl bra, eftersom jag trots allt sprang över tolv kilometer. Under passet drabbades jag av löparmage och det påverkade även onsdagens träning. Då var det tänkt att jag också skulle ha sprungit, men jag vågade inte. Istället fick det bli styrketräning. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom jag oberoende skulle ha tränat styrka i veckan. Nu blev det bara på en annan dag än planerat. Jag kan faktiskt ändra mig i mina planer 🙂

På torsdagen sprang jag veckans bästa pass. Det var det snabbaste jag sprungit på ett tag och känslan i kroppen var riktigt bra. Pigga ben och bra känsla genom hela passet. Tanken med passet var att testa att springa på känsla och inte vara så låst vid pulsklockan. Bara springa på, lyssna på kroppen och inte stressa över pulsen eller farten. Det visade sig vara ett lyckat koncept och jag kommer att fortsätta i samma stil. Jag kommer att ha ett sådant pass per vecka i fortsättningen. Ett pass som är fritt, där jag inte har någon plan, utan går enligt dagsform.

övrig underhållning i veckan

Eftersom jag tränat fyra dagar på raken, egentligen fem, eftersom jag även sprang förra vecka söndag, blev det två vilodagar efter torsdagen. Ibland är min träningsplanering kanske inte helt optimal, men jag tränar då jag kan. Oftast ställer jobbet till det. Eller inte ställer till, men ibland blir det helt enkelt så att jag måste träna fem dagar i rad, ifall jag vill träna de pass jag vill. Jag försöker i alla fall planera det så att jag inte tränar alla hårda pass i rad. Därför blir det oftast yoga på en måndag för att bryta upp.

Dagens löpning blev en lugn runda på strax över sex kilometer. Jag hade bestämt mig för att springa lugnt och långsamt. Inte öka tempot fastän benen är pigga efter två vilodagar. Jag har nämligen planerat att springa långt imorgon, och det räknar jag som ett viktigare pass. Jag har hellre pigga ben då. Dagens pass var främst till för att samla kilometer och höja veckomängden. Totalt blev det 26,5 kilometer löpning den här veckan. Nästa vecka vill jag springa trettio.

Lugn hemmakväll väntar

Ikväll är jag ensam hemma och det kommer att bli en lugn hemmakväll. Mannen i huset är borta på jobbfest och jag har jobbat hela dagen och känner inte för att hitta på något. Dessutom ska jag jobba även imorgon. Men vad gör man när man är ensam hemma? Det händer väldigt sällan. Jag har inga storstilade planer. Kolla på mello, äta godis, busa med katterna… Typ. Tråkigt är ju bara förnamnet.

Springa på känsla och fartlek

Jag försöker bli bättre på att springa på känsla och att inte hela tiden stirra mig blind på pulsklockan. Inte kolla på tempot, på pulsen, på sträckan, tiden osv. Utan springa på bara och istället försöka lyssna på kroppen och gå på känsla. Det är svårt, men jag har blivit bättre på det. Klockan piper till vid varje sprungen kilometer och visar då tempot för den kilometern. Dessutom kan jag mina rundor utantill och vet ungefär att nu har jag sprungit två kilometer, nu tre. Där borta vid det huset blir det fyra… Jag är inte där ännu att jag skulle våga springa helt utan klocka. Det känns väldigt avlägset i dagsläget.

springa på känsla

Jag tror att jag har skippat tanken på att börja med lågpulsträning igen. Jag tänker i alla fall inte köra strikt, att varje pass ska vara enligt planen pulsen under 150. Istället tänker jag mig att mina långpass ska gå långsamt och då förhoppningsvis med lägre puls. Och att mina intervaller ska gå hårdare. Att det blir en större variation på farten och inte ”mellanfart” av allt. Det tredje passet ska sedan gå i valfritt tempo. Planen är att ändå springa på känsla under långpasset och distanspasset och inte kolla så mycket på klockan. Om pulsen går upp på långpasset, men det fortfarande känns bra, får det vara så. Intervallerna är skilt, för då vill jag springa hårt. Nå vill och vill, men tja, springer jag enligt känslan då tar jag inte i ordentligt utan maskar när det känns jobbigt.

För att mjukstarta mig plan, bestämde mig jag att dagens runda fick bli som ett test. Jag skulle springa hela passet enligt känslan i kroppen. Passet fick bli vad det blir. Ville jag gå eller bara springa tre kilometer var det okej. Ville jag springa hårt och springa tio, var det också okej. Sist och slutligen landade jag nånstans mitt i mellan. Tempot var högre än det varit på rundor då jag kollat på klockan hela tiden och försökt hålla pulsen låg. Pulsen var visserligen högre, men inte såå hög egentligen. Känslan i kroppen var prima och det var riktigt skönt att inte se på klockan under passet.

Jag tror att jag ska fortsätta i den här stilen. Ha någon form av plan för mina rundor och mina pass, men inget strikt. Mera att ett pass långsamt och lugnt, ett pass hårt (hårdare) och ett pass enligt dagsform. Idag fungerade det i alla fall alldeles utmärkt och jag är nöjd.

 

Tankar om löparmage, del två

Jag fortsätter ännu på temat löparmage med några tankar som inte kom med i gårdagens inlägg. Idag känns magen bättre och jag hade säkert kunnat springa idag igen. Jag tog i alla fall det säkra före det osäkra och valde att istället träna veckans styrketräningspass idag. Det som är svårt med att drabbas av löparmage är att det kommer plötsligt. Hemma kan magen kännas hur bra som helst och även in i passet. Jag kan springa flera kilometer, nästan hinna avsluta passet, när det plötsligt hugger till. Därför avstod jag från att springa idag, även om magen redan känns bra. Jag har inte upptäckt något mönster när jag får löparmage. Att jag ätit si eller så och att det  är därför jag drabbas. Då hade det ju varit enkelt eller enklare att undvika det då jag vill träna. Nu blir det mer av en gissningslek och hoppas på det bästa. löparmage del 2

På lopp är det alltid problematiskt med sportdrycker. Ett tips som oftast ges är att prova på allt innan lopp. Vare sig det sedan gäller vilka skor eller kläder man ska springa i, eller att testa energigels och sportdrycker. Det kan fungera om den sportdrycken som används på loppet finns att köpa och testa, men det är ändå ingen garanti för att det kommer att fungera på själva loppdagen. Jag brukar oftast ta bara lite sportdryck vid kanske varannan station och samtidigt ta vatten. Jag har aldrig hittills vågat ta av gelen som delats ut.

På kortare lopp som 10 kilometer går det ännu att klara sig utan att ta sportdryck eller annan form av extra energi. På längre lopp som halvmaraton och speciellt maraton behöver man/jag fylla på med energi under loppet. Då blir det en balansgång med hur mycket behöver jag ta mot hur mycket vågar jag ta. Utan energi orkar jag inte, men med en kollapsad mage är det inte heller kul. Vad är värre, pest eller kolera? Jag brukar oftast ta av ”maten” som delas ut vid vätskestationerna vid lopp. Banan, russin, saltgurka, apelsin… Det fungerar bättre än sportdryck. På Paavo Nurmi Maraton förra sommaren hade jag egen energi med i form av dextrosol. Det har fungerat för mig och fungerade tack och lov även då.

Återhämtningen från ett pass störs också av att ha drabbats av löparmage. Direkt efter ett hårdare eller längre pass borde jag fylla på med energi för att skynda på återhämtningen. Vara pigg till nästa pass och med fyllda energidepåer. Tyvärr är mat det sista jag vill tänka på då. Jag är både tömd på energi från att ha tagit ut mig på passet och tja *tömd på annat sätt också*. Och när jag inte tillför något pga illamående och olust blir det som en dålig spiral.

Har du drabbats av löparmage någon gång?

Långpass och löparmage

Löparmage är alltid mitt största orosmoment inför tävlingar och lopp. Jag är sällan orolig över ifall jag ska orka springa loppet,  jag oroar mig mer för hur magen ska bete sig. Okej, inför förra sommarens maraton var jag nog också orolig för orken, men annars brukar jag vara säker på att kunna genomföra loppet. Jag klarar av att pusha mig genom smärta, tunga ben, trötthet osv, men en kollapsad mage är svårare att förbise. Jag börjar alltid loppdagen med en tablett immodium och brukar ha med extra, just in case.

Innan löparmage

Löparmage är att plötsligt under ett träningspass drabbas av akut magknip och känslan av att behöva gå på toaletten. NU! Det är inte en kul känsla när man befinner sig långt hemifrån och inte har tillgång till toalett. Det kan tänkas att jag har varit tvungen att ringa efter hjälp när jag har drabbats tidigare. Det är länge sedan jag drabbades av löparmage, men idag var det dags igen.

Tanken var att jag idag skulle springa veckans långpass. Jag har varit ledig hela dagen och hade gott om tid för att springa. Jag åt frukost i lugn och ro här hemma och gjorde mig redo för att bege mig ut. Passet började bra, jag kände mig pigg och fräsch i benen och jag sprang på i hyfsad fart. Efter kanske fem kilometer började jag känna av magen. Det gjorde inte ont i magen, men den började knorra. Jag anade att något var på gång och försökte sänka tempot för att få bukt med problemet.

Jag tyckte att det hjälpte och jag kunde springa vidare. Jag hade ingen specifik plan över hur långt jag ville springa, men gärna mer än förra veckans långpass. Vid ett skede var jag tvungen att besluta mig ifall jag skulle vika av till vänster och få till en längre rutt. Eller skulle jag fortsätta rakt fram och ha en kortare väg hem. Jag valde det senare alternativet. Jag ville inte chansa eftersom magen kändes värre för varje steg jag tog. Idag satte inte orken stopp för springandet, idag var det magen som gjorde att löprundan blev avbruten.

12,5 kilometer kom jag innan krisen var ett faktum. Väldigt nöjd med löpningen i sig. Tempot var bra, känslan i kroppen (minus magen) var bra och jag sprang ändå långt. Väl hemma har det blivit några besök på toaletten och känslan är inte direkt den bästa. Det värsta med löparmage tycker jag är att det räcker så länge. Den akuta fasen är över fort, men biverkningarna sitter i länge. Jag mår fortfarande illa och magen känns av. Efter ett långpass borde jag fylla på med energi, men tanken på mat är inte lockande för tillfället.

Tanken var (är?) att jag ska springa imorgon också, men får se hur det blir med den saken. Tidigare när jag har drabbats av löparmage, brukar känslan hålla i sig ett par dagar. Det är inte roligt att behöva oroa sig för magen hela tiden. Dessutom har jag knappt ätit något idag, morgondagens pass kommer knappast att vara någon höjdare i så fall…

 

Kvällsyoga på en måndag

Måndag verkar vara den dag i veckan som jag yogar på. Ibland på en tisdag, men nästan alltid måndag. Jag vet inte varför egentligen, det tycks alltid bara bli så. Ny vecka, nya tag och allt det där. Samtidigt är det skönt att jag har det som rutin nu. Att jag varje vecka får till ett yogapass, utan att jag behöver kämpa för det eller för att få det att passa in. Jag planerar in det automatiskt när jag gör min veckoplanering.

Jag har skrivit om det tidigare, hur mycket bättre jag mår när jag yogar. Hur jag blir lugnare, hur spänningarna i axlarna släpper och hur jag hittar fokus. Jag märker det speciellt när jag inte yogar. Hur mycket jag behöver yogan. Direkt jag slarvar blir jag stel i axlar och nacke. Jag får lätt huvudvärk och sover sämre. Nu när jag dessutom ökat på träningsmängden, springer längre och hårdare pass, behöver jag något som motvikt till det. Alla pass behöver inte vara med hög puls och fullt ös. Det är bra med lugn(are) pass ibland också.

Jag följer fortfarande Adrienes True serie på youtube. Jag har nu gjort åtta pass av 30. Hon är min favoritinstruktör på youtube inom yogan. Hon förklarar bra tycker jag och säger hela tiden att man ska göra enligt sin egen förmåga. Visar olika alternativ på övningar och är inte mycket för ”utrustning”. Allt som oftast ligger hennes hund med, vilket passar mig utmärkt eftersom jag också brukar ha hjälpredor när jag yogar.

Vem behöver ett yogablock, när man har en katt 🙂

Öka tempot

Det verkar som om mitt sämre pass bara var en parentes och att jag nu är tillbaka till mitt normala jag igen. Kanske gjorde en vilodag susen? Idag hade jag planerat att springa ett snabbare pass, men jag var osäker på formen. Jag bestämde mig för att gå på känsla. Kändes det bra, skulle jag öka tempot, kändes det inte bra skulle jag lufsa på eller helt enkelt avbryta passet.

Idag var känslan som natt och dag till fredagens pass. Jag märkte genast att yes, jag är tillbaka och att det här kommer att bli en bra runda. Jag hade inte planerat in något specifikt pass. Inte programmerat in klockan på intervaller. Inte tänkt ut hur länge jag skulle springa eller hur långt. Inget om tempot, överhuvudtaget inget planerat förutom att jag ville springa lite snabbare än jag normalt gör.

Jag värmde upp först i 1,5 kilometer ungefär. Stannade och tog några bilder och tänkte att vid två kilometer ökar jag tempot och springer följande tre kilometer snabbare. Jag hade vid det här laget bestämt mig för vilken runda jag skulle springa och den är nästan sju kilometer. 1,5 kilometer nedjogg på det och så borde jag vara hemma, ifall jag räknat ut rutten och kilometerna rätt.

öka tempot

Första snabbare kilometern gick i 6:40 tempo. Det kändes fortfarande bra i kroppen och kändes knappt som om jag tog i ens. Jag beslöt mig för att öka tempot ytterligare. Nästa kilometer landade på 6:30 ungefär och nu började det kännas jobbigt. Inte jobbigt, men snarare jobbigare. Sista snabbare kilometern ville jag pusha kroppen ytterligare och testa om jag kunde springa i 6:20. Tidigare när jag sprungit snabbt, har det bara varit den sista kilometern och bara en kilometer. Nu hade jag ändå redan sprungit två snabbare kilometer och med fredagens skräppass i färskt minne, var jag osäker på mig själv. Men det gick ju! Kilometer fem gick i 6:18 och eftersom det fortfarande kändes bra, sprang jag en till snabb kilometer. På 6:11! Nedjogg hem och jag var väldigt nöjd över dagens pass. Fyra snabbare kilometer, varav två snabba.

Det blev dessutom mängdrekord den här veckan, med nästan 25 kilometer löpning totalt. Jag hade inte ens tänkt på det och blev förvånad när jag kollade på klockan. Även om fredagens pass är ett jag helst vill glömma, räknas det ändå förstås med till mängden. Den blev ju riktigt bra den här träningsveckan i alla fall. Ett riktigt bra snabbt pass idag, längsta långpasset på länge och mängdrekord totalt. Vem kommer nu då ihåg ett sämre pass…

Skräppass nummer två

Det var tur att jag sprang veckans långpass igår, för känslan i kroppen var ännu sämre idag. Idag hade jag inte orkat springa långt och inte orkat motivera mig till att fortsätta heller. Idag sprang jag knappa sex kilometer. Enda orsaken till att det blev ens så långt, var för att jag var tvungen att springa hem också. Annars hade jag lagt mig ner vid diket vid tre kilometer och tjurat. Nu var jag tvungen att ta mig hemåt på något sätt och jag ”sprang” hem. Okej, mestadels gick jag.

Det var segt idag. Trötta ben, flåsigt, hög puls och allt kändes bara skräp. Genast jag kom ut från dörren och tog mina första löpsteg kände jag att det här kommer att bli tungt. Oftast brukar det lätta efter en stund när jag kommit igång och blivit varm i kroppen. Inte idag. Idag var det tungt från första till sista steget. Jag vet inte ens vad det beror på. Jag tycker att jag har ätit bra, sovit bra, jag borde vara utvilad… Eller tja, jag sprang ju igår förstås, men det var tungt igår också och det borde det inte ha varit. Att benen är trötta kan jag ännu förstå efter gårdagens långpass, men idag fungerade inget.

Som tur har jag sprungit så länge att jag vet att det ibland kommer perioder som känns tunga. Jag har inte blivit sämre över en natt, utan det är bara en fas. Formen går upp och ner hela tiden. För tillfället är den nere, för att snart vända igen och jag kommer att flyga fram. Imorgon är en planerad vilodag, men jag hade vilat oberoende om det var planerat eller inte. På söndagen testar jag att springa igen. Jag hade planerat ett lite snabbare pass, men jag får se hur det känns i kroppen då.

Skenet bedrar, det var inte så här roligt egentligen

Lite längre, lite mer

Idag sprang jag mitt planerade långpass, men det satt hårt inne och jag fick kämpa idag. Alla pass går verkligen inte lätt och idag var ett sådant. Benen var hyfsat pigga och flåset var det inget fel på, men känslan var inte bra idag. Det var inte direkt att jag flög fram på lätta ben och med bra känsla i kroppen. Inte så att något kändes fel, men ibland kommer det helt enkelt pass som man bara måste ta sig igenom. Som bara är. Jag vet att det ibland kommer dagar som är jobbiga, men nästa pass går redan lite bättre.

Jag hade som plan att springa upp mot tolv kilometer idag. Trots att det var kämpigt att springa idag, klarade jag av min målsättning. Pannbenet var starkt idag och jag fortsatte att springa fastän det var tungt. Jag förhandlade hela tiden med mig själv. Kanske jag viker av här redan och springer hemåt istället? Att jag inte springer min planerade runda, utan avbryter den och springer långt imorgon istället. Jag visste ändå med mig själv att jag skulle ångra mig ifall jag avbröt och tänk om det är jobbigt imorgon också. Bäst att springa vidare i stället, för såå jobbigt är det väl ändå inte?!

Väl hemma var jag glad över att jag inte avbröt passet. Jag skrapade ihop nästan tolv kilometer, garmin stannade på 11,85. Klart godkänt tycker jag. Nu när jag tänker tillbaka på passet och ska skriva om det, känns det inte jobbigt mer. Jag börjar tvivla på min känsla. Var det faktiskt så jobbigt som jag kommer ihåg. Det kan det knappast ha varit, eftersom jag trots allt sprang nästan 12 kilometer. Då kan det väl inte ha varit jobbigt heller. Så klart är det jobbigt ibland, men inte hela passet? Det är konstigt hur snabbt man glömmer. Eller förtränger 🙂

Det som jag  väljer att ta med från passet är att jag nu igen springer långpass på såna längder där jag vill vara. De blir hela tiden lite längre. Jag orkar och kan för varje gång springa lite mer. Det känns som evigheter sedan jag sprang 12 kilometer, men trots en lite sämre dag, går det utan problem. Nästa veckar ökar jag på igen.

« Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑