Eftersom mitt förra intervallpass gick lite sådär, ville jag ge det ett nytt försök. På det igen helt enkelt. Jag har några intervallpass som jag bruka variera bland beroende på vad jag har för syfte med träningen. Nu är syftet främst att komma igång igen och och få lite fart i benen. Då brukar jag springa pyramidintervaller. 1 minut-2-3-4-3-2-1, med hälften tid vila mellan intervallerna som föregående intervall. Alltså 30 sek, 1 minut osv. Jag tycker om de här intervallerna, eftersom det är en bra variation. Jag får både springa kort och snabbt, men även lite längre intervaller. Perfekt när jag vill ha en blandning och inte känner mig redo för att springa t.ex tusingar. När är man nånsin redo för dem?

I väntan på buss, kan man ta selfien

Jag kom hem från jobbet åtta på kvällen. Bytte snabbt om till träningskläder och ut genom dörren igen. Jag programmerade inte in klockan, utan tänkte att jag kollar på den efterhand och trycker på varv. Jag sprang och vilade kanske inte exakt den rätta tiden, men ditåt. Några sekunder hit eller dit spelar inte så stor roll i det långa loppet. Det kändes betydligt bättre att springa nu än i söndags. Jag har inte jämfört statistiken så noga eller kollat på mitt tempo under intervallerna, men känslan var bättre. Visst var det jobbigt, speciellt under fyra minuters intervallen, men det gick ändå att trycka på. Magen krampade inte, utan det var snarare flåset som inte hängde med. Och det kan jag göra något åt.

Nu känns det som om jag är på gång igen. Jag springer långpass, jag springer intervaller, jag får till både styrketräning och yoga. Jag är där jag vill vara träningsmässigt. Kanske dags att börja fundera på nästa års mål? Jag har ju en tanke. Jag vet egentligen vad målet är, jag vet bara inte hur jag ska nå det. Vad ska jag satsa på? Hur ska jag göra?

Intervaller är lite av hatkärlek för mig. Det är inte direkt kul när jag springer dem, men känslan efteråt är toppen. Samtidigt vet jag att de är bra för många orsaker och jag vill ju bli bättre i min löpning. Jag har inte sprungit regelrätta intervaller sedan mitt halvmaraton i början av september. Jag har mest kört på känsla och ökat tempot när jag känt för det. Inte kollat på klockan utan mest lunkat på enligt lust. Fartlek helt enkelt.

Igår var första gången på länge som jag bestämde mig för att springa vanliga intervaller. Såna där klockan piper till när jag ska växla tempo och där jag hade en plan och ett inbyggt schema i klockan. Jag valde att starta lugnt och försiktigt. 10 st intervaller a´ 1 minut, med 1 minut vila mellan varje intervall. Ett första försök till snabbare tempo. De är korta så det hinner inte bli kräkjobbigt, men det känns ändå som om jag gjort något. Kul att springa snabbt igen och veta att jag kan. Skönt att få en tempoväxling i kroppen och känna på flåset.

Det var inte direkt den mest behagliga löprundan. Jag hade nämligen ätit innan och ibland kändes det som om jag hade maten uppe i halsen. Tempot blev kanske därför lägre än vad jag egentligen hade orkat med. Nu var jag tvungen att gå under vilan, främst för att det var obehagligt att springa med så tung känsla i magen. Idag sprang jag inte för fullt, utan det hade funnits mer att ge. Samtidigt kanske det är bara bra? Det var mina första intervaller på evigheter och det är en bra känsla att ta med mig till nästa pass.Att det finns mer krut i benen och mer att ge. Lite längre uppehåll mellan middag och intervallpass, så går det nog bättre nästa gång 😉