Jag är så nära att nå mitt årsmål på 1500 kilometer löpning totalt, men det är ändå för långt borta för att jag ska försöka nå det. Jag har hittills sprungit 1396 kilometer. Det är inte mycket som fattas, men ändå alldeles för mycket för den form jag är i just nu. Jag är inte i form för att springa riktigt långa långpass. Tolv kilometer kanske ännu skulle gå, men jag tror tyvärr att det är för korta pass med tanke på tiden som jag har kvar. Jag skulle kanske behöva en vecka eller två till för att klara av mitt mål. Mer tid för löpning helt enkelt.

Det är åtminstone skönt att de pass jag kan springa just nu, känns bra. Det finns tryck i steget och lungorna hänger med igen. Jag blir inte lika andfådd längre och pulsen rusar inte. Jag tror inte att jag behöver vara försiktig mer och känna efter en massa. Nu kan jag springa som jag vill i valfritt tempo och puls.

För tillfället betyder valfritt tempo ungefär 7:30. Det beror lite på väder och underlag. Jag har inte sprungit i mina dubbskor ännu, utan jag springer i mina trailskor. De hjälper ju inte om det är glashalt, men jag tycker ändå att de är bättre på snö än vanliga löparskor. De har ett mönstrat botten och kanske lite tjockare sula. Ifall det inte är halt och jag inte behöver trippa fram, då är tempot strax under sju, men ifall jag är rädd för att halka tar jag det lugnare, och då kan tempot landa på över åtta. Så jag säger, 7:30.

Jag är nog lite irriterad över att vara så nära mitt årsmål, men ändå veta att jag inte kommer att klara av det. Fast sen igen, jag har aldrig sprungit så här långt på ett år. Inte ens nära.

Jag känner mig mer som mig själv igen efter min dunderförkylning. Löpningen känns bättre och jag kan trycka på mer. Jag får inte världens hostattack om jag anstränger mig, utan det känns som om jag får luft. Tempot är vad det är, men det är inte heller något jag bryr mig om just nu. Jag är sällan mitt snabbaste jag under vintern. Det kan vara halt och slirigt och än så länge vägrar jag att springa i dubbskor. Inte för att jag ens behöver dem just nu, men jag är inte snabb för det.

Det är åtminstone skönt att igen känna mig som mig själv. Jag tror inte att jag behöver vara rädd för att trycka på mer. Jag kan träna som jag vill, jag behöver inte ta det lugnt och försiktigt längre. Känna efter. Just nu springer jag tre gånger i veckan, kanske sju kilometer per gång. Det är ändå helt okej tycker jag.

December är alltid så här. Det gäller att klämma in löpningen när jag hinner. Det är mycket jobb och mycket inför julen. Även om jag (formmässigt) skulle kunna springa långpass på tre timmar, hinner jag inte. Och nej, jag är inte i sån form. Plus att det är alltför mörkt och dystert för att jag ens skulle vilja springa så långa långpass just nu. Sju åtta kilometer innan eller efter jobbet är allt jag hinner med för tillfället.

Just nu är jag bara nöjd över att kunna springa igen. Jag tänker att jag tränar som jag vill året till slut, och så gör jag upp nya träningsplaner nästa år. Nu vill jag mest få till en träningsrutin igen, med både löpning, simning och styrketräning.

Förra veckan blev det en rask promenad, men nu kan jag säga att jag tränar igen. Jag har sprungit tre gånger den här veckan och gjort ett styrke/rörlighetspass. Fortfarande lugnt och försiktigt, men nu kan jag åtminstone säga att jag tränar igen.

Jag är fortfarande lite hostig, men det har inte blivit värre av att jag tränat. Jag känner mig pigg och fräsch annars, lite hosta stör inte mig. Löpningen känns så där. Jag vågar inte ta i ännu och har mycket gåpauser. Jag skulle säkert kunna springa både längre och snabbare, men väljer att ta det lugnt. Tre löppass den här veckan är ändå bra tycker jag. Fem kilometer, sju kilometer och åtta kilometer. Vad jag kallar för mysjogg. Lugnt och försiktigt, tass tass tass runt kvarteret.

Nästa vecka kan jag säkert träna hårdare igen. Mer som vanligt och som jag vill. Eftersom jag ändå inte blivit värre av att träna heller. Det är mest resthosta, för annars är jag frisk. Det är irriterande att vara sjuk. Först är man ju sjuk och då kan jag inte träna förstås, men just efteråt är det också jobbigt. Att ta det lugnt och försiktigt efteråt. Inte börja för tidigt eller ta i för hårt. Hur länge ska man vila och ta det lugnt och när kan man träna som vanligt. Hur länge ska man känna efter?

Fast just nu spelar det inte så stor roll. Jag har gett upp årsmålet och tänker mest att det här året får ta slut och så börjar jag på nytt sedan år 2025. Ett klassiskt nyårslöfte. New year, new me. Eller tja, mycket kommer ju inte att ändra, jag tänker mest att jag inte börjar på ett nytt mål med en månad kvar av året.