Kan jag träna snart? Är jag frisk nu? Tja… Jag vill inte jinxa det, men jag tror att jag är frisk nu. Så jag antar att jag kan träna snart. Planen är att göra ett försiktigt löppass imorgon innan jobbet. För att testa på kroppen och formen. Eller formen vet jag att inte är den bästa just nu, men jag vill verkligen springa igen och börja bygga upp formen på nytt.
Jag som brukar börja januari, nytt år, nya möjligheter, nya mål och allt det där. Nu är det redan den 19 januari och jag har knappt tränat något. Den här veckan har det blivit tre promenader och ett lättare styrkepass hemma. Ingen löpning och ingen simning. Inte mycket kondition eller pulshöjande, mest vardagsmotion i form av promenader.
Nu känns det åtminstone som om jag är redo att börja det nya träningsåret. Planera in träningsmål och jobba mot dem. Mycket löpning förstås. Nu vill jag komma igång ordentligt igen. Det känns som om jag aldrig har kommit igång efter Tallinn maraton. Det har hela tiden blivit avbrott i träningen. Snuva, dundersjuk, hosta och mer hosta. Nu tycker jag att det räcker. Nu vill jag träna mer strukturerat och ha en plan och mål med träningen.
Den första delen i min plan är ett testpass löpning imorgon. Så får jag se sedan. Ifall det känns bra i kroppen blir det säkert mer träning nästa vecka, men ifall jag fortfarande blir hostig får jag backa med träningen. Men eftersom jag inte hostat på flera dagar, tror och hoppas jag att jag kan träna som jag vill nu.
Inte för att jag precis ska springa maraton inom den närmsta tiden, men maratonformen är nog långt borta just nu. Det är nästan konstigt hur snabbt det svänger. Fast i och för sig svänger det snabbt åt andra hållet också, men just nu är nog maratonformen långt borta. Hittills har jag sprungit elva kilometer på hela året. Elva.
När jag tränar inför maraton är elva kilometer ett kort pass. Då är jag glad om jag ”bara” behöver springa elva kilometer. Då kan långpassen vara långt över tjugo kilometer. Just nu är mina löppass kring fem kilometer. Den här veckan har jag sprungit noll.
Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken egentligen, men jag drömde om att jag skulle springa maraton. I drömmen blev jag sedan panikslagen för jag tänkte, hjälp jag är inte i form. Sedan kom jag på, just ja, du drömmer. Du ska först springa maraton i september. Du hinner ännu träna, även om året verkligen inte börjat bra träningsmässigt.
Jag vet som sagt, att det svänger snabbt åt andra hållet också. Jag behöver bara några bra löppass och så är jag tillbaka igen. Några vanliga mysrundor runt kvarteret och kanske ett lite längre, tvåsiffrigt pass, och så har det vänt. Det är alltid mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag har knappast tappat så mycket kondition, det bara känns så när jag inte tränar som normalt.
Nu verkar det åtminstone som om hostmedicinen har hjälpt, för jag hostar betydligt mindre. Eller så var det för att jag tog en vilodag på tisdagen. Skippade simningen och istället sov på soffan. Det har varit mycket på jobbet och annars också, och jag behövde vila.
Här tränas det inte. Orsaken till att jag haft dålig motivation till att blogga är för att jag inte tränar speciellt mycket för tillfället. Och därför inte har mycket att blogga om. Istället hostar jag mest. Hostar och hostar och hostar och hostar. Jag har liksom träningsvärk i magen för att jag hostar så mycket. Jag vågar inte säga att det är på väg mot det bättre, för det har jag trott tidigare också, men kanske jag hostat lite mindre idag.
Det började för någon vecka sedan. Tror jag. Det känns som om jag har hostat i evigheter. Nästan sedan jag var dundersjuk. Jag hann knappt bli frisk från det, innan jag började hosta igen. Jag känner mig inte sjuk och har inga andra symptom, men ibland får jag världens hostattack. Ibland är det slem, ibland rethosta och ibland känns det som om jag inte får luft. Jag har ätit honung, halspastiller. Jag har blåst vatten med en slang. Nu satsar jag på hostmedicin. Hjälper det inte snart, är det företagshälsovården som gäller. Jag är trött på att hosta nu. Både jag och övriga i hushållet.
Så nej, här tränas det inte. Jag var tvungen att inhibera simningen idag, för jag behöver vila. Jag har jobbat massor och stressat utöver det. Istället tog jag en tupplur på soffan och en kort promenad. Hittills har jag sprungit 11 kilometer i januari. Tränat styrka två gånger och simmat två. Det var inte så här jag ville att det nya året skulle börja. Jag trodde jag skulle vara klar med alla sjukor och börja året bra.
Samtidigt vet jag ju att även när jag ”inte tränar”, tränar jag ändå mer än många. De som inte tränar alls, har inte ens sprungit elva kilometer. Eller simmat eller tränat styrka.
Jag vet inte vad som har hänt med min simning, men jag känner mig plötsligt som ett simproffs. Jag kan simma längd på längd med frisim efter varandra. Inte så att jag blir tokslut innan jag ens simmat 25 meter, utan jag kan lätt simma 25 meter, vända och simma 25 meter till. Frisim. Jag. Vad har hänt?
Det är jättekul att simma just nu. Jag vill bara simma mer och mer. Jag tror det var förra veckan som jag för första gången testade att simma 50 meter frisim i ett svep. Det gick utan problem, trots att det var det sista jag gjorde. Jag blev nästan förvånad. Idag testade jag att göra det flera gånger. Det gick också hur lätt som helst. Nästa steg blir att inte ta pauser vid kanten och försöka öka på längden jag simmar i ett svep.
Nu blir det (tyvärr) ganska naturliga pauser, eftersom det idag var proppfullt i bassängen. Som mest var vi sju stycken på samma bana. Just som jag tycker att jag lämnat ett bra utrymme mellan mig och den som är framför mig, klämmer en annan sig emellan. Tack för det! Nu är jag tvungen att pausa ännu en stund för att inte efter två armtag simma på dig. Fast det är kanske därför det känns så lätt, eftersom jag pausar?
Hur som helst, det är så kul att känna sig som ett simproffs. Jag vet ju att det är långt ännu tills jag vågar mig ut i öppet vatten, men just nu känner jag mig åtminstone bra i poolen. Som om jag vet vad jag gör och som om jag faktiskt kan simma frisim. Jag försöker inte längre och ”plaskar”, utan det har hänt något med tekniken.
Ett av de lovade sammanfattningsinläggen, innan jag möjligtvis slutar blogga. Jag har inte bestämt mig om saken ännu, men jag har i alla fall betalat för mitt webbhotell för januari… Men sammanfattning skulle jag skriva, samma lista som tidigare. Året var 2024.
Året var 2024
Gjorde du något i år som du aldrig gjort tidigare? Var till Italien, tog tag i mina näsproblem, var ensam till veterinären med katt, försenade mig till jobbet och fyllde fyrtio.
Höll du dina nyårslöften? Jag hade inte nyårslöften i sig, men jag ska skriva skilt om det stora hälsoåret.
Dog någon som stod dig nära? Nej, men Kakkakaffe-Eva i början av året kändes nog. Dessutom har jag av någon anledning följt flera personer på Instagram som har dött under 2024. En som jag följt länge och som fick cancer, och en som jag enkom följt för att hennes barn var dödssjukt. Hon dog strax innan jul. Varför utsätter jag mig för sådant?
Är det något du saknat under 2024 som du vill ha under 2025? Och ena sidan vill jag ha lugn och ro och mindre stress. Mindre rännande från plats till plats. Och andra sidan vill jag ju ha socialt liv och kompisträffar och kalas och familjemiddagar. Svårt det här. Balans kanske är ordet jag är ute efter.
Vilka datum kommer du att minnas från 2024? Jag är så dålig på datum, men när det kom en meter snö en vecka innan första maj. Det minns jag. Vad kan det ha varit, 23 april? För sen veckan efter sprang jag i t-shirt. Och så var det plötsligt sommar.
Största misstaget? Det här är en så svår fråga. Pass på den.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Men snälla. Sjukt knä på maraton. Sedan snuva och en liten förkylning som i och för sig räckte i flera veckor. Sedan dundersjuk. Och nu har jag hosta igen.
Bästa köpet/köpen? Den här vätskevästen har varit super.
Vad spenderade du mest pengar på? Resan till Italien och allt där. Parkeringsplatser och hotell.
Gjorde något dig riktigt glad? Resor är alltid kul. Kompisträffar likaså.
Vilka sånger kommer att påminna dig om 2024? Pedro pedro pedro pedro p.
Var du gladare eller ledsnare jämfört med tidigare år? Inte direkt ledsen, men efter maraton var det som om luften gick ur mig. Jag var besviken och hade ont i knät och sen har jag mest varit sjuk. Jag har aldrig kommit igång ordentligt, det är hela tiden något. Det känns som om jag är ”efter” och jag har varit stressad. Och säkert också därför sjuk.
Vad önskar du att du gjort mer av? Alltså vi var inte en enda gång till gästhamnen i sommar?! Jag vet inte vad som hände där.
Vad önskar du att du gjort mindre av? Stressat mindre. Jag längtar så efter rutiner. Slut på alla dessa helger som bara rubbar systemet.
Blev du kär i år? Sam är fortfarande min man.
Favoritserie? Av nyare serier ser jag bara på Masterchef Australia (och det är ju inte en serie). Jag ska kolla på senaste säsongen av Squid game bara jag har tid. Griselda och Masters of the air var okej. Peaky blinders är inte precis ny, dessutom är jag osäker på om det var i år vi såg på den.
Bästa boken du läste? Jag har upptäckt att man kan låna böcker på biblioteket istället för att köpa på Adlibris och har läst en massa. Kommer jag ihåg vad jag läst. Nej, men med tanke på min smak, säkert svenska kvinnliga deckarförfattare.
Vad gjorde du på din födelsedag? Det här minns jag faktiskt. Först var jag på jobb, sedan sprang jag intervaller. Efter det var vi till Suntti på hamburgare och sedan ännu Aperol spritz på hotellet.
Hur skulle du beskriva din klädstil i år? Samma som tidigare år. Jag vill vara fin. Klassisk och stilren, men färg. Jag har inte ännu heller hittat min beige villakangastakki. Hur kan det vara så svårt?! Det måste ju vara den mest klassiska av alla vinterkappor?
Vad fick dig att må bra? Solen! Träningen, kompisträffar, bus med katt och hund, egna eller andras. Resor och upplevelser.
Vem saknade du? Familjemiddagar och socialt umgänge. Kalas och kräftskivor. Det känns som om jag aldrig träffar nån längre. Ja jag vet, man måste make an effort. Det är inte så där bara med allas tidtabeller.
Bästa nya människorna du träffade? Ööö, jag har knappast träffat någon ny, när jag inte träffar de gamla jag känner heller 🙂
Hur gick det med mitt årsmål? Klarade jag av att springa 1500 kilometer? Hahahaha… Nej. Fast det var i och för sig väntat. Jag visste att det skulle bli svårt att klara av det från början, sedan blev jag dundersjuk och det blev ännu svårare, och till sist gav jag upp helt enkelt. Jag visste att jag inte skulle klara av det.
Istället för att deppa över att jag missat mitt årsmål, tänker jag sammanfatta hela året. För 2024 var ett bra träningsår. Jag har aldrig tidigare sprungit så mycket som jag gjorde. Även om jag inte klarade av mitt årsmål, blev det mängdrekord med över 200 kilometer. Jag sprang 1416,6 kilometer under 2024. Massor.
Året började bra och redan i januari sprang jag långpass på över tolv kilometer. Sedan rullade det bara på. Långpass och mycket löpning. Så mycket mängd och så mycket löpning. Jag tränade för fullt inför Tallinn maraton, som tyvärr var en besvikelse. Med den mängd löpning jag gjorde inför, borde det ha gått bättre. Efter Tallinn blev det inte lika mycket löpning längre, men så brukar det vara. Off season och bygga upp.
Om löpningen har gått bra, har cyklingen varit katastrof. Jag vet inte ens om jag täcks skriva ut hur lite jag cyklade förra året. Tre gånger, 78,8 kilometer. Tur att jag inte köpte en landsvägscykel då när jag cyklade som mest. Fast det här vet jag att hänger ihop med covidåren. Inga lopp att träna inför, mindre löpning och massvis med transportcykling. Men när jag tränar inför Tallinn, ingen cykling. Jag måste kanske inse att det inte blir en triatlet av mig, även om jag tycker om alla grenar.
För simningen har också gått bra. Speciellt nu den senaste tiden. Det känns som om jag har hittat tekniken. Det går åtminstone bättre när jag simmar. Jag blir inte lika flåsig och frustrerad, utan jag har hittat lugnet. Jag orkar bättre och får inte panik i vattnet.
Styrketräningen då? Jo då, den hänger med på ett hörn. Inte alltid så att jag har en plan eller blir mycket bättre, men jag gör det. Det är ungefär det som är min plan. Att jag gör det.
Yogan då? Fail som vanligt. Två veckor innan Tallinn maraton stretchar jag lite, men jag är fortfarande stel som ett kylskåp.
Jag tycker att 2024 var ett bra träningsår, även om det efter Tallinn maraton blev betydligt mindre träning. Mindre än jag önskat. Nu är jag åtminstone väldigt ivrig på träning och träningsplaner igen. Nytt år och nya planer och allt sånt.
Så är jag där igen, blogga eller inte blogga. Inspirationen är så där, ibland har jag varken tid eller lust till att skriva något. För att nästa dag ha en massa idéer och hur mycket som helst att blogga om. Så jag vet inte, kanske jag ska sluta. Ingen läser bloggar mer, inte för att min blogg ens någonsin varit stor, men nu känns det ännu mindre motiverande att skriva. Men sen igen tycker jag att det är kul att gå tillbaka på egna inlägg, framförallt alla inlägg jag gjort om våra resor.
Jag tror att jag kommer att blogga åtminstone till årets slut, för jag har ännu några sammanfattningar att skriva. Sedan får jag se. Kanske jag får en inspirationsboost, eller så slutar jag helt. Eller så blir det något av ett mellanting, skriva när jag har lust och något att berätta om. Men tja, det känns som det minst troliga alternativet.
Jag gillar ju att skriva, jag har alltid gjort det. Instagram är svårare när det är så kort format. Ibland vill jag ju bara skriva av mig. Funderingar, reflexioner och annat dravel. Tankar om maraton och träningen. Om bra pass och riktigt dåliga pass. Om simningen och pulsträning. Styrka och promenader. Intervaller och långpass. Vem ska jag då berätta allt sånt för? Alla andra har tröttnat för länge sedan, jag har bara här att skriva av mig 🙂
Hur har ni det? Är allt fixat inför julen? Själv jobbar jag på och har glömt bort vad jag skulle blogga om. Jag hade en bra idé igår, men tänkte att jag skriver om det imorgon, när jag har mer tid. Nu minns jag inte vad jag hade för idé längre. Nu sitter jag istället här med världens träningsvärk från gårdagens styrkepass. Det var länge sedan jag hade sån här träningsvärk.
Jag har säkert nämnt det när jag skrivit om min simning och varför det går så bra just nu, men vi går alltså inte till gymmet innan. Det är därför som jag tror att simningen går bättre. För att jag inte är färdigt trött i musklerna. Tyvärr har det lett till att jag slarvat lite med styrketräningen. Jag har istället prioriterat löpningen. Därav också världens träningsvärk idag.
Det är flera veckor sedan jag tränade styrka ordentligt. Nu hade jag dessutom mer vikt än vad jag har haft. Inte miniband och de lättaste vikterna, utan skivstången. Så att det känns, och känns gör det minsann idag. Stela ben och bultande muskler. Fast ibland tycker jag nog nästan att det är skönt. Även om jag vet att träningsvärk inte är ett kvitto på att man gjort något, så känns det ändå som om jag tog i igår.
Jag tycker nog egentligen om styrketräningen, problemet är bara att det finns andra saker som jag tycker om mer. Som löpningen. När jag har lite tid till träning, som nu inför julen, prioriterar jag alltid löpningen. Den är viktigast. Den ger mig mest och är roligast. Men sen någon gång skulle jag vilja satsa på styrketräningen för att se hur bra jag kunde bli. Men den gången är inte nu.
Jag vet inte vad som har hänt med min simning, men det känns som om jag plötsligt har blivit bra på att simma. Bättre i alla fall. Jag kan simma längd på längd med frisim nu. Inte efter varann, men det känns som om det inte är långt borta. Tekniken sitter och andningen fungerar. Jag har hittat lugnet och känner mig plötsligt bra på att simma. Som om jag vet vad jag gör och kan vara i banan för snabba simmare.
Jag brukar simma 25 meter frisim och sedan 25 meter bröstsim och så varvar jag på det sättet hela tiden. Ibland blir det kanske lite mer bröstsim och ibland pausar jag vid kanten, men jag tycker ändå att det känns som att jag simmar nu. Inte bara plaskar runt och försöker.
Nu är det ju förstås just typiskt att precis när jag har hittat tekniken, blir det en paus på några veckor. Jul och julledigt och nyår och helger och säkert också proppfullt i bassängen. På grund av julledigt och nyår och nyårslöften och sånt.
Idag var det också proppfullt i bassängen. Två skolklasser back to back betydde att vi som ville simma hade en ynka bana att dela på. Som mest var vi sju stycken på den banan och 25 i hela bassängen. Fyra gånger 25 meter är alldeles för liten bassäng för så många personer. Men jag kämpade på med min simning och försökte hålla egen takt. Simma i min rytm och pausa vid behov. Det blir ganska naturliga pauser när man är så många som simmar.
Just nu känns simningen riktigt kul och som om jag har gått framåt. Nästa steg blir att försöka simma längre sträckor med frisim. För det är det jag vill bli bra på.
Jag är så nära att nå mitt årsmål på 1500 kilometer löpning totalt, men det är ändå för långt borta för att jag ska försöka nå det. Jag har hittills sprungit 1396 kilometer. Det är inte mycket som fattas, men ändå alldeles för mycket för den form jag är i just nu. Jag är inte i form för att springa riktigt långa långpass. Tolv kilometer kanske ännu skulle gå, men jag tror tyvärr att det är för korta pass med tanke på tiden som jag har kvar. Jag skulle kanske behöva en vecka eller två till för att klara av mitt mål. Mer tid för löpning helt enkelt.
Det är åtminstone skönt att de pass jag kan springa just nu, känns bra. Det finns tryck i steget och lungorna hänger med igen. Jag blir inte lika andfådd längre och pulsen rusar inte. Jag tror inte att jag behöver vara försiktig mer och känna efter en massa. Nu kan jag springa som jag vill i valfritt tempo och puls.
För tillfället betyder valfritt tempo ungefär 7:30. Det beror lite på väder och underlag. Jag har inte sprungit i mina dubbskor ännu, utan jag springer i mina trailskor. De hjälper ju inte om det är glashalt, men jag tycker ändå att de är bättre på snö än vanliga löparskor. De har ett mönstrat botten och kanske lite tjockare sula. Ifall det inte är halt och jag inte behöver trippa fram, då är tempot strax under sju, men ifall jag är rädd för att halka tar jag det lugnare, och då kan tempot landa på över åtta. Så jag säger, 7:30.
Jag är nog lite irriterad över att vara så nära mitt årsmål, men ändå veta att jag inte kommer att klara av det. Fast sen igen, jag har aldrig sprungit så här långt på ett år. Inte ens nära.
