Jag tyckte att jag skrivit ner alla mina tankar från ett halvmaraton i gårdagens inlägg, men jag kommer alltid på fler ett par dagar senare. Vissa inlägg som jag skriver är mest för mig själv, som en kom ihåg till nästa gång. Kan någon annan få tips och råd av det, så varsågoda. Här kommer ännu mera reflektioner från ett halvmaraton.

Uppladdningen inför loppet var utmärkt. Även om starten gick sent på dagen, först klockan tre, blev jag inte hungrig. Eller törstig. Jag brukar alltid äta pizza kvällen innan loppet, det hör liksom till. Jag var orolig innan loppet att jag skulle bli hungrig, men det räckte bra med en rejäl frukost. Sedan banan, smoothie, några chips och lite godis innan starten. Bra mängd salt, bra vätskebalans och inga hungerkänslor.

Smörj in kroppen med så mycket vaselin det bara går. Jag har inte ett skavsår eller blåsa. Jag hade kletat vaselin under armhålorna, vid shortskanten, där pulsbandet ligger… Överallt. Det hjälpte, för inte en (ny) skråma i sikte.

Solglasögon är din bästa vän. Spring alltid i solglasögon, även om det bara är lite sol. Nu var det gassande sol under största delen av loppet, men ännu vid starten var det mulet. Jag funderade länge ifall jag skulle ha glasögonen eller ej, men beslöt mig till sist för att ha dem. Tack och lov! Det hjälpte mycket, huvudet hade kokat annars.

Bilden är från www.suvi-ilta.fi

Var snäll mot dig själv och ha inte för högt uppsatta mål. Malin är som vanligt klok som en bok och poängterar saker som jag nog egentligen vet själv. Att mina mål var högt uppsatta, att värmen påverkar och att det bara är ett lopp trots allt. Bara målgång är super och något jag ska vara stolt över.

Paavo Nurmi tio kilometer plus bröllop ett par timmar senare kommer så inte att funka. Jag skulle verkligen vilja springa på Paavo Nurmi i år igen, men vi ska på bröllop samma kväll. Det skulle kanske vara möjligt rent teoretiskt, om än tight om tid. De tre senaste lopp jag sprungit, har jag efteråt drabbats av löparmage, illamående, allmänt blä känsla i kroppen. Att gå på bröllop i det skicket, nej tack. På bröllopet vill jag ha kul, kunna njuta, äta, dricka, dansa… Då kan jag inte ha en mage som krånglar, eller vara illamående. Eller tokslut. Eller bara allmänt stressad för att först stressa över loppet, sedan springa det utan att kunna njuta, stressa hem, duscha, stressa till bröllopet. Det är bara att inse att det inte blir något Paavo Nurmi i år. Ett svårt beslut, men ett vettigt.

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

Jag brukar ha tidsmål för lopp, om det sedan är för tio kilometer eller för maraton. Ibland går det enligt planerna och ibland överträffar det alla mina förväntningar. Och tja, ibland går det ju också inte alls… Jag har även tidsmål för halvmaraton och som vanligt med en dag kvar till loppet tvivlar jag. Har jag gjort tillräckligt? Kommer jag att nå mitt tidsmål? Kommer jag ens i mål?

När jag började följa mitt träningsprogram, valde jag ett för halvmaraton under två timmar. Det verkade realistiskt när jag började träna inför halvmaraton. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06, men det sprang jag år 2015. Sedan dess har jag inte varit i närheten av tiden, men jag har inte tränat för det heller. Mitt fokus har varit på maraton, och allt annat jag sprungit har varit en bonus. Eller år 2016 tränade jag faktiskt för halvmaraton, men då stoppade värmeböljan mig från rekord.

Det verkar tyvärr som om historien kommer att upprepa sig. Det har lovats 21 grader och full sol till lördagen. Jag som redan innan tvivlade på rekordtider, tvivlar ännu mer efter väderprognosen. Värme och sol är härligt, men det är jobbigt att springa i. Speciellt långt. Det är som om värmen suger musten ur mig. Jag blir tröttare och flåsigare än vanligt. Huvudet blir mos och det känns som om jag kokar. Att i det läget försöka pressa mig till rekordtider, känns… Svårt. Och då är jag inte ens övertygad om att jag hade kunnat pressa mig till rekordtider annars heller. Utan värmebölja. Hursomhelst. Tidsmål för halvmaraton var rubriken för inlägget och tidsmål ska jag försöka skriva. Inför Tallinn maraton myntade Malin det fina uttrycket diamantmål, jag fortsätter använda det.

Tidsmål för halvmaraton

Diamantmål: under två timmar

Guldmål: personbästa

Silvermål: under 2:10

Bronsmål: under 2:15

Jag har haft svårt att veta vad som är ett realistiskt mål att ha. Långpassen jag sprungit har känts bra och som om det funnits mer att ge. Mina snabbare tempopass har också känts okej, jag har fått kämpa, men det har ändå gått. Fast då har jag i och för sig sprungit kortare sträckor och det är kanske därför jag tvivlar. Den gången jag försökte springa ett kortare långpass i snabbare tempo, gick det inte alls. På loppet tror jag inte att distansen kommer att vara ett problem, utan tempot. Och ifall tempot är ett problem, blir det svårt att nå något av mina tidsmål.

Äsch, jag bara svamlar. Målgång är bra!

Wish me luck!