Maratonfokus som gäller nu

Jag tänker hela tiden, inte stressa, inte stressa. Det är långt kvar. Jag hinner träna massor ännu. Jag fick mejl från organisatören att de gett ut banprofilen och banan för i år. Då inser jag, att det visst inte är så långt kvar mer. Jag hinner inte alls träna massor. Jag får lägga på ett kol med träningen och komma in i maratonfokus. Springa mina planerade långpass, springa intervaller, öka på mängden och göra styrketräningen. Hålla mig till min maratonplan.

maratonfokus

Jag känner att jag lite har tappat av mitt maratonfokus. Träningen innan resan blev inte som jag tänkt mig. Jag kortade av pass och jag hoppade över pass. Jag sprang mitt senaste långpass i början på juni. Jag hade planerat att springa ett till långpass innan resan, men det blev inte av. Det blev inte någon löpning överhuvudtaget. Under resan sprang jag en del, men inte några längder man springer maraton på. Mest mysiga morgonrundor på stranden. Och ja, jag vet att det är bra att ta det lugnt ibland, njuta av semestern, vila och bladibla. Jag vet det. Ändå stressar jag. För min träning har inte gått som jag velat annars heller. Det går inte att springa maraton genom att först ta det lugnt och sedan ta det ännu lugnare.

För att mjukstarta träningen efter resan och komma tillbaka till maratonfokus blev det idag ett kombinerat styrketränings och rörlighetspass. Jag hade egentligen tänkt springa, men det ösregnar. Jag planerar att springa imorgon i stället. Regnar det då också, springer jag i alla fall. Nu är det slut på ursäkter och slut på slappandet. Imorgon tänker jag mig korta snabba intervaller för att kickstarta kroppen. På söndagen är planen långpass.

Nästa vecka återgår jag till jobbet igen och då blir träningen lättare att få till. Det fungerar bättre för mig när jag har rutiner och tider att förhålla mig till. När jag är ledig och har all tid i världen, skjuter jag bara upp saker.

Home sweet home

Äntligen hemma! Efter vad som kändes som världens längsta flygtur, är vi äntligen hemma i Pargas igen. Själva flygresan tog inte många timmar, men allt resande innan och efter flyget. Pust!

hemma

Väckarklockan var ställd på halv sju på morgonen. En sista visit på bageriet, äta frukost och packa klart. Bussen till flyget skulle hämta oss redan klockan nio på morgonen även om flyget gick först 13:45. Här var det god marginal som gällde och klockan halv elva var vi vid flygfältet. Som var minimalt. Ett yttepytte café och en liten taxfree.

Reseledaren förslog att man skulle checka in, men inte gå igenom säkerthetskontrollen innan man var tvungen, för det fanns inget att göra sedan. Där satt vi sedan utanför flygfältet och väntade. Och väntade. Och väntade. I det skedet vill man bara hem så fort som möjligt.

Hem kom vi i alla fall. Två kissemissar väntade ivrigt på oss. Eller tja, Milli låg och snarkade i sängen och Manda syntes inte till 🙂 Imorgon ska jag börja gå igenom bilder och börja fila på inlägg…

Nästsista dagen här

Det känns som om vi just kom till Kroatien och nu är det redan nästsista dagen här. Tiden går alltid fort när man har roligt. Idag kommer vi att spendera dagen i Bosnien och i staden Mostar. Något jag sett framemot hela resan. Jag har sett mycket bilder från bron och jag hoppas kunna ta egna (fina) bilder. I verkligheten kommer jag säkert att trängas med en massa andra människor…

nästsista dagen

Morgonlöpning på stranden

Jag är fortfarande i Kroatien och dagarna rullar på. Träning har det inte blivit mycket av, men egentligen mer än jag trodde. Det har blivit en hel del morgonlöpning på stranden. Jag har sprungit fyra gånger. Utöver det har det blivit promenader och så har jag ”simmat”. Jag har mest plaskat i vattnet och guppat, inte direkt att jag simmat simmat.

morgonlöpning på stranden

Min löpturer på stranden följer samma mönster. Jag springer på strandpromenaden tills 2,5-3 kilometer ungefär och vänder om och springer exakt samma väg tillbaka. Totalt 5-6 kilometer. Ingen risk att tappa bort mig. Tydligen gör många andra männskor likadant, för jag möter alltid samma personer. Samma löpare varje morgon. Det här med att hälsa under löpturer, det gör man inte här 🙂

Stället vi bor på är litet och vi möter ofta samma personer. Vi ser dem på stranden, på restauranger, i butiken och jag är nära att hälsa på dem. Så kommer jag på att jag inte känner dem… Fast sen igen, vem blir inte glad om någon hälsar på en?!

 

Min löparkarriär i framtiden

På fredagen skrev jag om min löparkarriär hittills. Idag tänkte jag ta upp min framtida löparkarriär. Vad vill jag göra i framtiden? Ska jag fortsätta som jag gör för tillfället? Har jag några större mål i framtiden? För att vara helt ärlig så vet jag inte. Eller vissa saker vet jag ju, men ibland är saker så skrämmande att jag inte vågar säga det högt. Eller skriva ut det här.

Löpningen är det som är roligast för tillfället och där jag har mest konkreta mål. Nu närmast tänker jag på mitt kommande maraton. Där har jag som målsättning att förbättra tiden från ifjol. Det är ungefär dit jag kommit när jag tänker på framtiden. Jag har inte en långsiktig plan i löpningen. Jag har inget lopp jag drömmer om att springa. Ingen distans jag vill klara. Jag springer för att jag tycker att det är roligt och för att det ger mig energi.

Och så var det det här med triathlon… Jag läste en smart grej någon gång att skillnaden mellan en dröm (dream) och mål (goal) är en plan. Handlingskraft. Aktion. Det är där jag är med triathlon. Jag vill delta, men vad har jag gjort för det? Inte ett skvatt. Eller okej, jag köpte den där baddräkten för över ett år sedan och har fortfarande inte (heller) simmat en endaste gång. Redo för triathlon då med andra ord 🙂 Jag kan liksom inte bara önska att delta i lopp och tro att jag ska kunna det. Jag måste träna för det också.

För tillfället är tröskeln alltför hög för att ens börja. Jag kan ju simma, jag kan cykla, löpningen är inget problem, men. Jag vill inte bara delta för deltagandets skull, jag vill kunna njuta av loppet och prestera. Inte precis att jag förväntar mig att vinna, men jag vill inte vara klar med bara simningen när alla andra redan går i mål. Det är inte ens en rädsla över att vara sist, men den där simningen alltså. Jag kan delta i ett sådant där man bara behöver simma 50 meter och sedan fast springa ett halvmaraton. Finns det en sådan distans 🙂 Det som skrämmer mig eller avskräcker mig från triathlon är just simningen. Det är så långt oberoende av vilken distans. Till och med i sprintdistansen är simningen 750 meter.

Om jag drömmer fritt och inte alls tänker på vad som krävs för att klara av det… Ironman på Hawaii hade ju varit kul. Vätternrundan. En svensk klassiker. Eller New York maraton. Eller Boston. Eller. ”Jag har inget lopp jag drömmer om att springa”. Stryk det förresten 🙂

framtiden

 

 

En uppdatering från Kroatien

Hej från Kroatien!

kroatien

Det är soligt, det är varmt och det finns inget att klaga över. Vattnet är kristallklart och turkost, solen skiner och maten är billig och god. Jag kommer att skriva längre inlägg om Kroatien är jag kommit hem, men ville kika in redan nu för att säga hej.

Dagarana går i samma lugna lunk. Jag stiger upp klockan sju (!!), far på en morgonjogg till stranden. Svettas halvt ihjäl, tar lite bilder till instagram. Kommer genomsvettig till bageriet som vi bor bredvid, köper några pastej liknande saker till frukost genom att peka och prata kroppsspråk. Flickan som jobbar i bageriet, hennes kunskaper i engelska är lite sådär.

Kommer hem till lägenheten med pastejer, duschar, dricker kaffe, eller okej, nescafe, äter frukost. Krämar in mig i en liter solkräm och så far vi till stranden. Sola och bada och pina colada till klockan fem ungefär. Upp till lägenheten igen. Duscha. Dricka en öl eller cider. In mot staden igen. Äta lite. Se på folk. Gå på strandpromenaden. Se på solnedgången. Och så natti natti.

Nästa dag samma sak om igen. Som sagt inget att klaga över 🙂

Min löparkarriär

Jag fick några frågor när jag efterlyste hjälp om tidsinställda inlägg medan jag är på resa. En del av dem handlade om min löparkarriär. Hur länge jag sprungit och om jag haft några skador. Det tänkte jag försöka svara på nu.

Min löparkarriär började för sex år sedan. Enda orsaken till att jag minns att jag började springa i april 2012, är för att jag använde runkeeper för att registrera mina rundor. Nu när jag tänker tillbaka känns det som om jag alltid har sprungit, men så har det verkligen inte varit. Jag var aldrig en sån som sprang i skolan. Jag sysslade med dans, redskapsgymnastik, jag red, innebandy… Men inte friidrott och att springa. Usch! Jag minns inte varför jag plötsligt bestämde mig för att börja springa, det bara blev så.

Jag kommer ihåg när vi bodde i Åbo och jag någon gång försökte springa där. Jag sprang i vintermössa, fleecetröja, jacka… Alla kläder jag ägde ungefär och jag svettades ihjäl. Jag tyckte inte om det och förstod inte varför någon ville springa. Vad jag inte heller förstod då var att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Det var inte förrän vi flyttade tillbaka till Pargas som jag försökte springa igen. Den här gången med mindre kläder på mig, eftersom det redan var april.

I början sprang jag samma runda om och om igen. Med sprang menar jag gå. Jag sprang och gick om vartannat tills jag plötsligt inte mera behövde gå. Plötsligt var jag en sån som sprang. Jag var fast och hade blivit en sån som springer på julafton, i regn, i snöslask… Sommaren 2013 deltog jag i mitt första lopp. 10 kilometer på Paavo Nurmi maraton i Åbo. Jag visste att jag skulle klara det, men hade ingen aning om tidsnivå. Dundrade in på 1:02:06 och var stoltast i världen.

Det loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte inte om att springa i skolan och att jag klarade av att springa ett 10 kilometers lopp var en seger för mig och för tonåriga Heidi som typ var sist när man skulle springa runt idrottsplan. Det är verkligen ett bevis att alla klarar av att börja springa. Kan jag, kan nog du också! Eftersom mitt första lopp var så roligt, har det blivit många fler lopp. Jag gillar att springa lopp, det är något speciellt med stämningen. Dessutom ger det mig motivation till att fortsätta träna och förbättra mig.

Jag har tack och lov aldrig varit allvarligt skadad under min löparkarriär. Jag minns när jag sprang en längre sträcka för första gången. Jag hade kanske som längst sprungit 10-12 kilometer och jag ökade till 16,5. hade jag ont i benen i flera dagar efteråt och jag insåg att jag ökat för mycket. En stor orsak till att jag inte varit allvarligt skadad är att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Har jag ont, vilar jag eller tränar annat. Stretchar, yogar, styrketränar… Jag tar medvetet lugnare veckor och vilar efter lopp. Visst har jag småbekymmer ibland, vänster höft, jag tänker på dig…

löparkarriär

Hur jag jobbat med tekniken? Ööh… Pass på det. Skämskudde. Jag jobbar inte med tekniken… Eller räknas backintervaller?

Fyra resmål jag föll för

Jag gillar att resa och skulle gärna göra det mycket mer. Tyvärr finns det något som kallas livet som ibland kommer emellan. Katter ska vaktas, räkningar betalas och så måste man jobba också, för att kunna ha råd att resa och betala räkningar. För tillfället befinner vi oss (förhoppningsvis) i Kroatien och jag tänkte göra en tillbakablick över fyra resmål jag föll för. Idén fick jag från Daniela när hon listade fem resmål hon föll för.

London

Jag har varit till London tre gånger, första gången år 2001. Det är mitt ställe, mitt land. Jag drömde om språkresor till England i tonåren och jag ville bo i England. Det gjorde jag också senare.  London var/är som att komma hem. 2009 var jag där senast och även om jag varit där många gånger tidigare, kan jag alltid resa dit igen.

Paris

Om London är lite smutsigt, grått och dystert är Paris motsatsen 🙂 Nå, inte riktigt, men Paris är vackert, romantiskt och fint. Byggnaderna, arkitekturen, shoppingen, maten… Maten förtjänar nästan ett eget inlägg. Det var aldrig något problem med att hitta god mat i Paris. Varenda litet café eller restaurang hade god mat och gott vin. Jag minns att vi på något ställe beställde 0,5 liter vin och inte en hel flaska. Det kom i en flaska med kork-kork och inte som i Finland, på karaff från en bag-in-box. Varför minns jag sådant? Vet inte, men det har fastnat i minnet. 2014 var vi där.

Goa, Indien

I februari 2015 var vi till Goa, Indien. Vi visste knappt något om stället när vi bokade. Vi valde det i stället för någon Kanarieö, eftersom vi ville ha säker sol och värme den tiden på året. Plus att det ungefär kostade lika mycket som Kanarieöarna. Det visade sig vara ett utmärkt val. Indien överraskade verkligen positivt. Det var billigt, folk kunde engelska, människorna var trevliga, stranden, solnedgångarna och igen maten. Maten! Vi har aldrig ätit så gott som i Indien och så billigt. Indisk mat blev en favoritmat för mig, bara italiensk slår det. Jag drömmer fortfarande om garlic naan och hur jag än försöker, kan jag inte laga lika goda.

Sydney, Australien

När vi gifte oss fanns det en fråga i korsordet i vårt programblad. Drömresan skulle gå hit. Rätt svar var Australien. När vi skrev det tänkte vi att inte kommer vi att ha råd att resa dit. För vem reser till Australien? I januari 2016 landade vi i Sydney efter en lååång flygning. Det var precis så härligt, underbart, vackert, roligt som jag tänkt och föreställt mig. Det var en once in a lifetime resa. Jag skulle lätt kunna resa dit igen. Hade det bara varit liite närmare och med lite kortare flygresa, hade jag inte tvekat en sekund. Alla semesterresor framöver skulle gå dit. Jag har skrivit en massa inlägg om Australien, du hittar dem under resor uppe i balken.

favorit resmål

Vilket resmål föll du för?

Spagetti med räkor, tomat och mozzarella

Detta är en rätt som kvalificerar sig som en last meal on earth. Så gott är det enligt mig. Snäll som jag är delar jag med mig. Inte vegetariskt den här gången, men man kan ju förstås lämna bort räkor om man önskar. Receptet är ursprungligen från tasteline, men jag hittar inte originalet på hemsidan mer. Jag ser på mitt recept att det är printat år 2009, det har med andra ord hängt med några år. Fortfarande är det lika gott. Perfekt på sommaren när man är sugen på pasta, men inte vill ha något mäktigt som carbonara eller bolognese. Passar också bra, ifall man har en massa mogna tomater och örter i trädgården. (Maria, jag syftar på dig). Seriously, laga detta bara. Lita på mig.

räkor

Spagetti med räkor, tomat och mozzarella

ca. 200 g räkor
125 g mozzarella
2 vitlöksklyftor
200 g körsbärstomater
300 g spagetti
0,75 dl olivolja
2 dl färska örter
salt, peppar

Originalreceptet är med getost och jag brukar laga med det. Den här gången hade jag en mozzarellaost hemma där datumet höll på att gå ut och jag använde det istället. Lika gott det med. Receptet är för fyra portioner, men eftersom jag tycker det är så gott, äter jag för tre 🙂 Det blev för typ två personer, med påfyllning.

Tina räkorna. Skala och finhacka vitlöken. Halvera tomaterna. Hacka örterna. Jag hade basilika och persilja. Koka pastan i saltat vatten. Skär osten i mindre bitar.

Fräs vitlöken på mycket svag värme i oljan i ca två minuter utan att den får färg. Tillsätt tomater och örter.


Häll på ca 1 dl av kokvattnet från pastan och låt puttra ihop i en minut eller så. Blanda såsen med pastan. Blanda ner räkor och mozzarella. Smaka av med salt och peppar. Lite pinjenötter och/eller parmesan ovanpå hade suttit fint, men det hade jag inte hemma. Testa gärna och berätta vad du tyckte.

Smaklig måltid!

 

 

Mot Kroatien

Det mesta är packat, förutom små grejer som behövs ännu imorgon. Jag hoppas att jag inte glömt något. Jag är redo för vår resa till Kroatien. Jag ska försöka blogga under resan, men jag har i alla fall tidsinställt några inlägg. Imorgon dyker det upp ett recept på (enligt mig) världens bästa pasta.

Ifall du vill se bilder från resan, så finns jag även på instagram. Men det lär nog komma inlägg om Kroatien efter resan också…

 

« Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑