Hopihopi -

Fredags länkkärlek

En ”bra” sak med att vara sjuk, är att jag hinner läsa en massa bloggar. Dessa har jag gillat extra mycket av olika orsaker. Fredagen till ära, lite länkkärlek varsågoda!

Karolina skrev ett inlägg om ”Kvinnorna jag växte upp med”. Ett inlägg om musik och oj, vilka minnen det väckte till liv. Spice Girls, Christina Aguilera, Pink, Destinys Child… Jag kunde typ alla låtar från listan, visste direkt vilken det var. Jag har sett videorna *öhm* ett antal gånger. Jag hade cd:n. Det var på den tiden jag fortfarande köpte cd:n och såg på MTV. Oh, those were the days… Nu kommer det en låt på radion och jag bara ??? Vem? Idol? Never heard.

Jessica Almenäs skrev för ett tag sedan ett inlägg om ”att inte passa in”. Det är så jag. På många punkter. In och läs.

Åsa har ny blogg på ny adress, det vill jag inte missa.

Maria har skrivit mycket om Köpenhamn den sista tiden. Plötsligt blir jag väldigt sugen på att resa dit nästa sommar. Vi var ju där förra året, men hann inte se något av Köpenhamn. Det blev mer som en genomresa av Danmark, men kanske ett nytt försök nästa år?

Vad vill du tipsa om idag?

20 saker om mig

20 september, 2018 / hopihopi / Inga kommentarer

När man inte tränar utan mest känner sig sjuk och ynklig är det svårt att hitta på inspirerande blogginlägg. Då är det tur att det finns listor. I give you, 20 saker du kanske inte visste om mig.

1. Vad är ditt fullständiga namn?
Heidi Johanna Henriksson

2. Hur gammal är du?
34

3. Bor du ensam eller med någon/några andra?
Bor med Sam och två busfrön till katter. Milli och Manda

Milli och Manda

4. Hårfärg?
En odefinierbar råttfärg, slitet efter sol och sommar. Men ska till frisören nästa vecka och fixa burret

5. Ögonfärg?
Jag var nära att säga brun, men det är mina kontaktlinser som är färgade och har varit det de senaste 15 åren. Men typ grönblå

6. Hur lång är du?
159

7. Singel eller i ett förhållande?
I ett förhållande, gift

8. Vad spenderar du mest pengar på?
Resor

9. Hur många syskon har du?
Två äldre bröder

10. Favoritfärg?
Gul

11. Var handlar du ditt smink?
Mascara, nagellack och liknande billigare grejer, var som helst. Citymarket, tokmanni, sokos… Dyrare krämer i taxfree butiker på resor

12. Bor du i hus/radhus eller lägenhet?
Hus

13. Vad gör du varje dag?
?? Äter, sover, borstar tänder, går på toa… Vad gör jag inte varje dag?

14. Favoritmat?
Jag kan inte bestämma mig. Äter mycket pasta, soppa, jag gillar indiskt, jag gillar mexikanskt. Ge mig chili, lime, vitlök och jogurt och jag är nöjd 🙂

15. Vad ser du framemot till hösten?
Att börja träna igen. Vår kräftskiva inom familjen, som i år blir en ”höstfest”

16. Vem litar du på?
Sam och min familj. Mig själv

17. Favorit på youtube?
Adriene för yogavideon. Rachael Rays recept

18. Vad har du alltid i kylen?
Ägg, ost, smör. Diverse kryddburkar som sambal, thaicurry, ingefära, pesto

19. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Kväll, men jag har blivit bättre på att träna på morgonen

20. Varför bloggar just du?
För att det är kul att läsa tillbaka på gamla inlägg. För att kunna inspirera andra till träning.

Hur många av dessa saker kände du till?

Kurerar mig från förkylning

19 september, 2018 / hopihopi / Inga kommentarer

Min förkylning visade sig vara av den värre sorten, jag har inte alls blivit bättre. Snarare sämre. Jag har helt tappat rösten. Jag hostar, harklar och jag bara väser när jag försöker prata. Det kommer inget ljud. Nu ska jag vara ledig i två dagar och förhoppningsvis är det bättre till helgen. Jag kurerar mig genom att äta kycklingsoppa, glass och dricka honungsvatten. Jag har även köpt ingredienser till att laga min ingefärashot igen. Det är kanske för sent för att det ska hjälpa nu, men jag tänker börja ta den i förebyggande syfte. Jag var inte sjuk på hela vintern eller våren när jag drack av den. Vet inte om det var tack vare den, men gott är det. Det kan inte skada att dricka av det igen tänker jag.

Varje gång samma sak

18 september, 2018 / hopihopi / Inga kommentarer

Det händer varje gång. Jag hinner knappt uttala mig om att jag är sugen på träning, så boom. Förkyld. Jag är inte förvånad, det är nästan så att jag räknade med att bli förkyld efter maraton. Ett maraton är en stor påfrestning för kroppen och sliter mycket. Både på kropp, knopp och immunförsvar. Innan loppet kände jag mig lite krasslig, men valde att inte skriva om det här på bloggen. Jag gissade att jag inte egentligen höll på att bli sjuk, utan att det bara var tävlingsnerver. Vilket jag nog också i efterhand tror att det var. För på loppdagen vaknade jag pigg och kry, och själva loppet gick ju super.

Måste börja dricka av denna igen

Lika irriterande är det att vara förkyld i alla fall. Hittills är det ”bara” snuva. Men är det någon gång jag har tid att vara sjuk, eller att det passar, är det nu. Jag har inget lopp på kommande. Jag har inte inlett min träning. Jag har inget mål med min träning. Jag tränar inte överhuvudtaget för tillfället. Jag behöver inte känna stress över att jag missar något. Jag får helt enkelt några extra vilodagar under filten på soffan. Sen är det ju klart att jag inte vill vara sjuk, klart att jag helst skulle vara frisk redan imorgon. Att det här bara var en liten snorig dag, som gick över lika fort som den kom.

Jag tänker kurera mig med genom att slappa på soffan. Kolla på film, äta glass, klappa katter och ta det lugnt. Zumban får vänta, obviously, den går nästa vecka också. Den övriga träningen får också vänta tills jag känner mig frisk igen. Det positiva är att jag säkert hinna bygga upp lusten och suget efter träning igen. Komma tillbaka starkare och med mer motivation till att börja träna.

Lusten börjar komma tillbaka

17 september, 2018 / hopihopi / Inga kommentarer

Lusten och peppen efter träning börjar komma tillbaka. Jag är inte sugen på löpning ännu, men det hänger också ihop med vädret. Det bara regnar och regnar ute, och det lockar inte alls att springa i regn. Just nu är jag mer sugen på att träna annat. Jag vill komma igång med yogan igen, för oj jösses vad jag har blivit stel. Kanske en ny yogautmaning? Åsa, har du några bra tips? Jag behöver något för stela ben och höfter. Fast för tillfället är jag så stel överallt, att det inte spelar någon roll vad jag gör för typ av yoga. Allt är bra och hemåt.

lusten efter yoga

Jag vill fortsätta med styrketräningen och utvecklas där. Jag har hållit igång det bra och det märks. Jag tror att det var en bidragande orsak till att jag kände mig så stark under mitt maraton. Jag orkade springa hela vägen och t.o.m öka tempot mot slutet. Benen var starka och jag kunde trycka på. Jag tror att mycket har att göra med alla knäböj, utfall och övriga benövningar jag kämpat med under våren och sommaren. Det är inte alltid kul, men jag vet varför jag gör det. För att bli en bättre och starkare löpare. Det har jag bevisligen blivit och det ger mig motivation till att fortsätta.

En tredje grej som jag funderar på att återuppta är zumban. Jag tänkte testa på det igen, se om jag fortfarande gillar det, och i så fall börja igen. Ha det som en kul grej att göra. Jag gillar musiken, jag gillar dans, jag gillade instruktören tidigare. Vad kan gå fel? Förutom att det kanske är just lite fånigt. På torsdagen tänkte jag gå första gången. Det känns lämpligt som komma igång efter maraton träning. Jag lär väl få äta upp det där 🙂 Komma hem genomsvettig, totalslut, med mjölksyra i benen, pulsen i taket och flåsig.

Skavanker från löpning

16 september, 2018 / hopihopi / Inga kommentarer

Det är en sak att vara skadad, då ska man självklart inte springa. Det är en annan sak att ha små skavanker från löpningen. Det är inte så att det påverkar träningen, men det är inte alltid kul. Mina fötter har aldrig varit så fula som de är nu efter maraton. Redan på sommaren hade jag problem med blåsor på fötterna. Då påverkade det träningen till den mån att jag var tvungen att skjuta upp ett pass, för att jag inte fick på mig skorna utan att det gjorde ont.

dagsform

Nu efter Tallinn har det hela gått överstyr. Jag kände inget under loppet, men när jag tog bort skorna märkte jag fem stycken blåsor. Jag sprang inte i de skor som gav mig blåsor på sommaren, utan i ett par som jag inte haft problem med tidigare. Fast det är klart att ett maraton är mycket längre, och visst hade jag räknat med skavanker, men det här… Äckligt är bara förnamnet 😉 Mina blåsor är på samma ställe på båda fötterna. Vid stortån, under lilltårna och en extra på höger fot. På båda fötterna har jag tappat lilltånageln.

Det var blåsorna. Pulsbandet till pulsklockan är ett annat gissel. Jag vet att det (ibland) skaver och jag satte säkert en liter vaselin på de ställen jag brukar få märken. Hjälpte det? Inte direkt. Under brösten där jag fäster sändaren, har jag så många märken att jag tappat räkningen. Ett annat ställe är vid ryggen, där haken till bandet är. Det hjälper inte att springa utan klocka, för ibland skaver sportbh:n. Jag vet inte riktigt vilken som är problemet. Eller kanske är det en kombination av båda två. Det är alltid lika kul att duscha efter löpning, när jag aldrig vet om jag har nya sår eller inte. Det märks nog snabbt när jag blir blöt och det svider utaf helfvete.

Brukar du få blåsor eller andra skavanker när du springer?

Det springs visst lopp

15 september, 2018 / hopihopi / 2 kommentarer

Det verkar som om det springs lopp till höger och vänster. I alla fall om jag scrollar på instagram. Det är Berlin, det är Köpenhamn, det är Stockholm… Jag vill också! Jag vill också känna peppen, pirret, njuta av stämningen, atmosfären, publiken. Jag vill känna mig i form, maxa eller bara ha kul. Äh, jag drömmer mig tillbaka till Tallinn i stället. Jag fick redan mitt lopp, jag ska ju egentligen vila.

jag vill också springa lopp

Fast jag känner hur suget efter träning och löpning kommer tillbaka. Om jag igår inte alls kände mig sugen, ökar det nu när jag kollar på bilder från lopp. Bilder från folk som kommer i stämning. Som är nervösa, ivriga, förväntansfulla… Allt det jag var för bara en vecka sedan.

Återhämtning efter maraton

14 september, 2018 / hopihopi / 4 kommentarer

Efter mitt maraton förra söndagen har jag inte tränat ett skvatt. Det är vila och återhämtning som gäller för ett tag framåt. Ett maraton är en stor påfrestning för kroppen, jag vill ge den mycket tid för återhämtning. Även om kroppen känns bra och pigg, vill jag inte träna för tidigt och skada mig. Under loppet fick jag ont i höger knä. Det gick över efter en stund, men det var just högra knät som var sjukast/stelast efter loppet. Det tog längst tid att kännas normalt igen. Jag har opererat höger knä två gånger, men då för en annan typ av skada. Det här kändes på helt andra ställen och det skrämde mig lite. Det kändes nämligen precis där jag läst att löparknä känns. På utsidan av höger knät.

Nu känns det bra, men jag tänker att lite extra vila inte kan skada. Plus att jag egentligen inte ens haft lust till träning. Inför maraton, eller vilket lopp som helst, i alla fall om man följer ett träningsprogram, blir det många pass. Mycket mängdträning, många och långa intervaller, och inte alltid pass jag är sugen på. Det är pass som bara ska göras. Nu är det skönt att chilla lite och träna det jag känner för. Vilket i dagsläget är ingenting alls 🙂 Nästa vecka kanske känslan är en annan och då kan jag börja träna något smått.

Just nu tänker jag bara vila, och äta, och ta det lugnt. Låta kroppen återhämta sig och vänta på lusten till träning igen. Jag är inte orolig, jag vet att lusten kommer att komma tillbaka. Det är bara bra för mig att ta det lugnt ibland. Inte stressa och pressa kroppen, utan vila. Ligga på soffan, tända ljus och kolla på film. Typ.

Hur återhämtar du dig efter lopp?

Hungern efter långlopp

13 september, 2018 / hopihopi / 2 kommentarer

Nu menar jag inte hungern som sugen på att springa långlopp igen, utan hungern som att jag är vrålhungrig. Fortfarande. Den här hungern är inte att leka med. Det känns som om jag äter hela tiden. Allt och lite till. Min mage är ett bottenlöst hål. Det känns som om jag inte blir mätt vad jag än äter. Då ska ni veta att jag minsann har ätit sedan söndagens maraton.

Jag tycker att jag hade gjort en bra uppladdning innan loppet. Ätit bra och mycket på fredagen och på lördagen innan loppet. Ätit en bra frukost på hotellet på söndagen. Magen fungerade bra under loppet. Jag tog sportdryck vid vätskestationerna och tyckte att jag fick energi av det. Jag åt av mina egna chokladnötter och dextrosol och det hjälpte. Jag hade inga energisvackor under loppet, utan allting fungerade. Vid målgång fick vi en flaska vatten och en flaska med någon form sportdryck/vätskeersättning. Jag har inte testat den, för jag hade köpt en egen och drack av den. Jag har även druckit resorb, både innan och efter loppet.

Efter loppet på hotellrummet åt jag macka, chips, godis, iskaffe och bubbel. Allt på en gång. Till kvällen hade jag bokat bord på favoritrestaurangen i Tallinn, Ribe. Det är tredje gången jag ätit där och det är fortfarande lika bra. Väldigt proffsigt, god mat, bra service, mysigt ställe. Allt är bra. Ta det som ett tips, Ribe. Det blev en trerätters avsmakningsmeny med det tillhörande vinpaketet. Tartarbiff till förrätt, lax till huvudrätt och ”cheesecake” till efterrätt. Desserten i sig är orsak nog att besöka restaurangen. Helt i min smak. Vitchokladmousse, mangosorbet, passionsfrukt och knäck. Ja tack!

den här hungern

Är det vanligt att vara så här hungrig efter långlopp? Någon som känner igen sig? Det har gått fyra dagar sedan jag sprang och hungern har ännu inte lagt sig…

Reflektioner från ett maraton

12 september, 2018 / hopihopi / 2 kommentarer

Jag har många tankar och reflektioner från mitt maraton i söndags. Jag minns att jag skrev ett liknande inlägg i fjol efter att jag sprungit maraton, och det är kul att jämföra. Hur jag tänkte och kände mig då och hur jag kände mig i söndags. Vissa reflektioner är lika, medan andra är väldigt olika.

Mina reflektioner från Tallinn maraton

Den största och viktigaste är hur stark jag kände mig. Jag kände mig verkligen i form. Jag sprang i princip hela vägen, förutom vid vätskekontrollerna och när jag lade på musiken. Benen var starka, andningen fungerade och jag kunde t.o.m öka tempot mot slutet. Springa om folk och tycka att det var kul att springa ännu vid kilometer 40. Jag minns från förra året hur ont benen gjorde vid kilometer 30 och hur jag bara önskade att det skulle vara över. Nu var jag pigg och stark hela loppet. Jag hade nästan inga dippar under loppet och kilometerna bara tickade på. Plötsligt var jag redan vid 35 kilometer och jag fattade ingenting. Är jag snart i mål?

Det är klart att man (jag) alltid tvivlar innan lopp. Om man (jag) tränat tillräckligt. Tränat rätt. Borde ha gjort si eller så. Jag började tvivla på mig själv i juni efter en dålig träningsmånad och jag hoppade rakt in i mitt träningsprogram. Jag följde ett träningsprogram ur ”stora löparboken för kvinnor”. Egentligen är programmet 42 veckor långt, men jag hoppade in med kanske 10 veckor kvar. Jag följde programmet för maraton under 5 timmar och det gick ju utmärkt eftersom min tid var 4:59:56. Träningsprogram alltså, bra grejer. Passade i alla fall för mig och något jag säkert kommer att använda mig av fler gånger.

Under loppet hamnade jag utan att egentligen planerat det med farthållarna för fem timmar. De var två stycken med speciell nummerlapp och ballonger, så att man skulle kunna hålla reda på dem. I början fungerade det bra. Vid varje vätskekontroll sprang den ena före och den andra blev lite efter för att sedan ”samla ihop gruppen” igen. Efter min lilla dip vid 25 kilometer och jag tappat kontakten med farthållarna, började det bli problem. När jag kom i fatt farthållarna igen vid kilometer 27 (?) gick den ena. Öööh? Ska vi inte springa?! Jag sprang vidare, det var inte så mycket av en grupp mer, utan enstaka löpare. Ett par kilometer senare gick även den andra farthållaren. Vad fan? Inte kommer jag under fem timmar genom att gå. Jag sprang vidare själv och efter det såg jag ingen farthållare för fem timmar mer. Kanske de bara springer till en viss punkt?

Vid varje vätskestation fanns det vatten och sportdryck. Det skulle även finnas apelsin, banan, gurka, bröd, socker och salt. Det gjorde det i början fram till kanske 20 kilometer, men sedan fanns det bara vatten och sportdryck. Och någon vit sörja som säkert var socker och salt ihopblandat. Inte direkt sugen på att ta det, även om jag mot slutet av loppet var sugen på salt. Chips på hotellrummet har aldrig varit så gott. Så sist var jag inte. Vad fick de som kom ännu senare? Bara vatten?

Under loppet sprang jag med min midjeväska som jag sprungit alla mina långpass under sommaren med. I den hade jag telefon, hörlurar, en immodiuomtablett, några dextrosol och en liten påse chokladnötter. I princip lika mycket som jag haft i den under sommarens långpass på spånbanan. Den är tydligen inte gjord för maraton. Mein Gott så jag har ont i ryggen. Den har inte skavt och det syns inga spår, men det känns. Det är som om jag skulle ha blåmärken, men att de inte syns ännu. I övrigt känns kroppen bra efter maraton, men ryggen alltså. AJ!

Nu ljög jag lite. Idag känns kroppen bra. På måndagen var känslan en annan. Högra knät gjorde ont och det var stela ben. Men det är kul med lopp i Tallinn eftersom det på båten hem fanns en massa likasinnade. Jag vet inte hur många som såg på min stapplande gång och log igenkännande och frågade om jag sprungit 🙂

Löpare är annars också trevligt folk. En annan viktig känsla jag tar med mig från Tallinn är hur kul jag hade. Jag har aldrig pratat med så många löpare under ett lopp. Snackat om dittan och datten. Kanske jag skulle våga ta tag i mitt nyårslöfte om socialspring…

Att ha musik med som backup fungerade bra för mig. Jag saknade det förra året och nu hjälpte det mig när jag hade en liten svacka. Däremot kommer jag så inte att springa i de hörlurarna under lopp fler gånger. Det gick just som jag var rädd för. Jag kämpade och fipplade med sladden och var nära att kasta fanstyget vid vägkanten. De hölls bra i öronen, men ljudet sprakade och hackade och sladden var i vägen.

Klädkoden då? Äh, jag struntade i den. Jag hade svarta strumpor och blåa shorts, men inget vitt. Jag orkade inte fundera på saken eftersom jag inte hittade något som passade.

Hopihopi