Så nära, men ändå så långt borta

Jag är så nära att nå mitt årsmål på 1500 kilometer löpning totalt, men det är ändå för långt borta för att jag ska försöka nå det. Jag har hittills sprungit 1396 kilometer. Det är inte mycket som fattas, men ändå alldeles för mycket för den form jag är i just nu. Jag är inte i form för att springa riktigt långa långpass. Tolv kilometer kanske ännu skulle gå, men jag tror tyvärr att det är för korta pass med tanke på tiden som jag har kvar. Jag skulle kanske behöva en vecka eller två till för att klara av mitt mål. Mer tid för löpning helt enkelt.

så nära, men ändå inte

Det är åtminstone skönt att de pass jag kan springa just nu, känns bra. Det finns tryck i steget och lungorna hänger med igen. Jag blir inte lika andfådd längre och pulsen rusar inte. Jag tror inte att jag behöver vara försiktig mer och känna efter en massa. Nu kan jag springa som jag vill i valfritt tempo och puls.

För tillfället betyder valfritt tempo ungefär 7:30. Det beror lite på väder och underlag. Jag har inte sprungit i mina dubbskor ännu, utan jag springer i mina trailskor. De hjälper ju inte om det är glashalt, men jag tycker ändå att de är bättre på snö än vanliga löparskor. De har ett mönstrat botten och kanske lite tjockare sula. Ifall det inte är halt och jag inte behöver trippa fram, då är tempot strax under sju, men ifall jag är rädd för att halka tar jag det lugnare, och då kan tempot landa på över åtta. Så jag säger, 7:30.

Jag är nog lite irriterad över att vara så nära mitt årsmål, men ändå veta att jag inte kommer att klara av det. Fast sen igen, jag har aldrig sprungit så här långt på ett år. Inte ens nära.

0

Mer som mig själv igen

Jag känner mig mer som mig själv igen efter min dunderförkylning. Löpningen känns bättre och jag kan trycka på mer. Jag får inte världens hostattack om jag anstränger mig, utan det känns som om jag får luft. Tempot är vad det är, men det är inte heller något jag bryr mig om just nu. Jag är sällan mitt snabbaste jag under vintern. Det kan vara halt och slirigt och än så länge vägrar jag att springa i dubbskor. Inte för att jag ens behöver dem just nu, men jag är inte snabb för det.

jag är mig själv igen

Det är åtminstone skönt att igen känna mig som mig själv. Jag tror inte att jag behöver vara rädd för att trycka på mer. Jag kan träna som jag vill, jag behöver inte ta det lugnt och försiktigt längre. Känna efter. Just nu springer jag tre gånger i veckan, kanske sju kilometer per gång. Det är ändå helt okej tycker jag.

December är alltid så här. Det gäller att klämma in löpningen när jag hinner. Det är mycket jobb och mycket inför julen. Även om jag (formmässigt) skulle kunna springa långpass på tre timmar, hinner jag inte. Och nej, jag är inte i sån form. Plus att det är alltför mörkt och dystert för att jag ens skulle vilja springa så långa långpass just nu. Sju åtta kilometer innan eller efter jobbet är allt jag hinner med för tillfället.

Just nu är jag bara nöjd över att kunna springa igen. Jag tänker att jag tränar som jag vill året till slut, och så gör jag upp nya träningsplaner nästa år. Nu vill jag mest få till en träningsrutin igen, med både löpning, simning och styrketräning.

1

Årets bästa simning

Jag tror att det idag blev årets bästa simning. Ibland går det bra helt enkelt. Jag kommer in i rytmen och andningen och kan simma längd på längd på längd. 1500 meter simning idag och det kändes riktigt bra. Som om jag vet vad jag gör. Tekniken sitter och andningen fungerar.

Jag tror att det hjälpte att vi inte var till gymmet innan. Att det bara blev simning. Jag var inte trött färdigt när jag började simma från att ha varit en timme i gymmet, utan jag var pigg och fräsch i musklerna. Jag tror också att det hjälpte att jag fick simma ostört. Vi var bara två stycken på samma bana och i något skede var jag till och med ensam. Hur mycket utrymme som helst. Då kan jag bara fokusera på mig själv och min simning. Pausa när jag vill och simma i egen rytm. Jag behöver inte bli stressad över sådana som simmar långsammare än mig, men inte heller känna att jag är i vägen för sådana som är snabbare än mig.

årets bästa simning

Nu vet jag ju tyvärr att från ha gjort årets bästa simning idag, att nästa gång kommer att vara katastrof. Eller åtminstone sämre. Då kommer inget att stämma. Det kommer att vara trångt i bassängen, jag kan inte simma i egen takt, andningen kommer inte att funka och allt kommer bara att kännas tungt. Jag är inte där ännu att det skulle vara frågan om skicklighet, det handlar snarare om tur. Ibland går det bättre och ibland sämre. Eftersom det idag gick bra, är det nästan garanterat att det nästa gång går dåligt.

Men nu tänker jag njuta av det goda känslan. Och äta. Jag har glömt bort hur hungrig jag blir av att simma. Och tokslut efteråt.

2

Jag tränar igen

Förra veckan blev det en rask promenad, men nu kan jag säga att jag tränar igen. Jag har sprungit tre gånger den här veckan och gjort ett styrke/rörlighetspass. Fortfarande lugnt och försiktigt, men nu kan jag åtminstone säga att jag tränar igen.

Jag är fortfarande lite hostig, men det har inte blivit värre av att jag tränat. Jag känner mig pigg och fräsch annars, lite hosta stör inte mig. Löpningen känns så där. Jag vågar inte ta i ännu och har mycket gåpauser. Jag skulle säkert kunna springa både längre och snabbare, men väljer att ta det lugnt. Tre löppass den här veckan är ändå bra tycker jag. Fem kilometer, sju kilometer och åtta kilometer. Vad jag kallar för mysjogg. Lugnt och försiktigt, tass tass tass runt kvarteret.

Nästa vecka kan jag säkert träna hårdare igen. Mer som vanligt och som jag vill. Eftersom jag ändå inte blivit värre av att träna heller. Det är mest resthosta, för annars är jag frisk. Det är irriterande att vara sjuk. Först är man ju sjuk och då kan jag inte träna förstås, men just efteråt är det också jobbigt. Att ta det lugnt och försiktigt efteråt. Inte börja för tidigt eller ta i för hårt. Hur länge ska man vila och ta det lugnt och när kan man träna som vanligt. Hur länge ska man känna efter?

jag tränar igen

Fast just nu spelar det inte så stor roll. Jag har gett upp årsmålet och tänker mest att det här året får ta slut och så börjar jag på nytt sedan år 2025. Ett klassiskt nyårslöfte. New year, new me. Eller tja, mycket kommer ju inte att ändra, jag tänker mest att jag inte börjar på ett nytt mål med en månad kvar av året.

0

Om att springa enligt pulsen

Jag har ju lovat att jag skulle skriva ett inlägg om att springa enligt pulsen. Jag har testat på det flera gånger och alltid gett upp innan jag märkt tydliga resultat. Förra hösten och vintern gjorde jag igen en ordentlig satsning. Den gången tyckte jag att jag verkligen var hård med mina gränser. Börja gå när pulsen steg för högt. Stanna, pausa, fortsätta springa och så vidare. Tills jag igen gav upp. Det blev vår, jag skulle börja träna inför maraton, det var mycket roligare att springa fort. Jag märkte aldrig några tydliga resultat och litade inte på att klockan visade rätt och det hela rann ut i sanden. Igen en gång. Fast varför ska man ens springa enligt pulsen?

det andra försöket

Springa enligt pulsen

Jag tänker så här, som vill bli uthålligare och springa långt och länge. Maraton. Jag vill orka springa länge utan att det blir för tungt. Det ska kännas lätt och som att jag just orkar springa i oändlighet. Det är farten som dödar. Och när farten ökar, stiger också pulsen. Jag blir flåsig och trött i musklerna. Stumma ben och gå in i väggen. För att kolhydraterna (glykogenet) tog slut, för snabbt. Men om jag istället lunkar på i lägre tempo, lägre puls, orkar jag längre. I teorin alltså.

Problemet blir oftast, för mig, att jag inte klarar av att springa i ett så lågt tempo att pulsen hålls nere. Jag behöver gå mest hela tiden för att ha pulsen under kontroll. Och jag vill ju inte gå på maraton sen heller. Jag vill ändå springa. Med tiden är det förstås meningen att farten ska bli fortare utan att pulsen ökar. För att jag blivit bättre helt enkelt.

springa enligt pulsen

Jag har använt mig av Garmins zoner som jag antar att är uträknade enligt åldern. För mig betyder det grön zon, zon 3, när pulsen är under 145. Då kallas det ännu för konditionsträning, zon 4 blir röd zon och tröskelträning. Där vill jag inte ligga. Förutom då planen uttryckligen är att springa fort och med högre puls. För även om jag vill springa långsamt och lugnt, vill jag också springa fort. Tanken är snarare att inte alla pass ska gå i samma mellanmjölkstempo. Jag ska springa långsamt och med lägre puls största delen av mina pass för att få en bra uthållighet och grund att stå på, för att sedan orka trycka på när det är planen. Både kvalitet och kvantitet. Inte alltid vara halvsliten och halvtrött. Utan lugnt när det ska vara lugnt, för att sedan maxa när det är dags för intervaller och tuffare pass.  

Det låter ju bra i teorin i alla fall, men är svårare att genomföra. Jag blir mest frustrerad när jag inte klarar av att springa med låg puls. Den stiger för snabbt och tar ibland evigheter att få ner. Plus att jag vet att jag borde ha ett pulsband ifall jag riktigt ville satsa. Jag kan inte springa enligt pulsen med bara handledsmätning och två lager kläder. Det är klart att det inte mäter korrekt då. Och jag blir bara ännu mer frustrerad.

springa enligt pulsen

En bra sak med pulsträning tycker jag i alla fall är orken och återhämtningen. Jag orkar faktiskt springa långt, eller ska vi kanske säga länge i tid. Jag blir inte trött och efter passet kan Garmin säga återhämtningstid 12 timmar. Redo att springa nästa dag igen.

gels som energi

Kortfattat skulle jag kanske säga att jag vill springa med lägre puls för att orka längre, utan att energinivåerna (glykogenet, sockret, kolhydraterna vad man nu vill kalla det) tar slut för tidigt. För att med tiden kunna springa fortare med samma puls och därför också orka längre innan energin tar slut. För att sedan på maraton och längre distanser orka ännu längre och snabbare (med högre puls) när jag dessutom får extra energi.

Makes sense? Eller förklarar jag jättedåligt?

                      

0

En rask promenad

På det igen bara. Jag är hyfsat frisk nu, jag har varit på jobbet sedan onsdagen. Jag hostar fortfarande, men det kanske jag gör länge ännu. Det första träningspasset fick bli en rask promenad. Lite för att testa hur det känns och för att det var för fint väder för att motstå. Snö och kallt, men sol. Oj så glad jag blir av solen. Lite irriterande att vara hostig, för det hade varit perfekt väder för långpass. Men jag vågade inte springa ännu, en rask promenad fick duga.

Det kändes ändå helt okej. Som sagt, lite hostig fortfarande, men inte så att jag blev tokslut. Varken när jag var ute, eller efteråt. Det är ett bra tecken tycker jag. Kanske jag nästa vecka kan lägga in lite mer intensitet i träningen. Tyvärr har jag nog gett upp hoppet om mitt årsmål på 1500 kilometer löpning. Jag visste att det skulle bli tight annars också och nu när jag dessutom var sjuk blev det ännu svårare. Missade chanser och sedan att ta det lugnt i början.

en rask promenad

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska fokusera på. Inte för att jag precis behöver fokusera på något, men jag tycker om att ha mål. Nu känns det mest att året snart är slut, jag kan lika gärna träna som jag vill. Kravlöst. Börja på nytt blad nästa år istället. Jag får se hur jag gör, vad jag känner för. Kanske jag får ett ryck och gör en sista satsning med årsmålet. Troligtvis inte. För jag vet hur mycket som fortfarande krävs för att jag ska nå det och det är snart jul. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hinna springa så mycket som jag vill. Och som behövs. Jag har för mycket kvar för att ens försöka.

0

Vem minns det stora hälsoåret?

Vem minns mitt mål för 2024, som jag även dubbade till det stora hälsoåret? Jag har inte gjort allt på min lista ännu, men imorgon ska jag till företagshälsovården. Det är en tid som jag bokade innan jag blev sjuk, och jag har inte orkat avboka. Dels för att jag vet att det då aldrig kommer att bli av igen och dels för att jag just var sjuk. Och fortfarande är lite hostig och rosslig. Så kanske lika bra att kolla upp det.

det stora hälsoåret

Mitt största problem, förutom att jag just var sjuk, är min näsa. Ge mig en kräm, ett piller, en behandling, en diagnos. Något. Näsan är sprucken på insidan, vänstra näsborre är trång och jag får ingen luft. Det känns som om jag går med vänstra ögat stängt, för att näsan är så trång. Jag nyser och nyser och nyser. Har tryck i bihålorna och huvudvärk. 

I övrigt känner jag mig frisk. Eller inte nu nu, men så där när jag inte är sjuk. Jag menar mest att jag inte har några andra krämpor. Knät gör inte ont efter maraton. Jag kan träna som jag vill. Men den där förbaskade näsan alltså. Den är mitt största problem och det hoppas jag att företagshälsovården kan hjälpa mig med. Jag hoppas också på att få ta prover. Järnvärden, kolesterol och vad man nu brukar ta. Jag är mest nyfiken. Var ligger jag på skalan?

vilken utmärkt start

Jag är stolt över mig själv över att jag bokat tid. Logistiskt kommer det att vara en mardröm, men sedan kan jag bocka av en sak från min lista igen. Sedan kan jag sammanfatta det stora hälsoåret. Vad har jag gjort och hur har det gått?

1

Dundersjuk

Jag hann knappt trycka på publicera på mitt senaste inlägg innan jag blev dundersjuk. Jag kommer så inte att klara av mitt årsmål nu, jag får vara nöjd med allt jag kan springa överhuvudtaget. På fredag morgon kändes allting normalt, jag hade bara lite ont mellan skulderbladen. Tänkte att det var för att jag sovit dåligt. Löpningen kändes som vanligt. För ja, jag var och sprang på fredagen. Jag jobbade som vanligt, men hade lite ont i kroppen och blev lätt andfådd. Pulsen var lite högre än normalt och jag hade tungt att andas. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom pulsen ibland är högre efter att jag sprungit, plus att det var bråttom på jobbet.

dundersjuk

Kommer hem, hostar lite, för har fortfarande ont mellan skulderbladen. Mäter feber och boom. 37,9. Great. Ringa chefen, kolla arbetsscheman, kolla upp företagshälsovården. Fixa och trixa. Efter det har jag i princip bara legat i sängen och kollat på Youtube. Koncentrationen räcker till max trettio minuter. Jag hostar som en galning och blir slut av minsta lilla ansträngning.

Nu verkar det åtminstone som om jag är på bättringsvägen. Jag kan koncentrera mig och ögonen värker inte längre. Fast nu är istället Sam dundersjuk. Det gick också från noll till hundra på några timmar. Från att på morgonen ha distansjobbat till att tre på eftermiddagen ligga däckad i sängen i feber. För män har det alltid värst, det är sen gammalt 😉

Jag förstår inte varifrån det kom och vad det är. Covid? Det kom så plötsligt och det känns inte som flunssa. Jag har ”bara” haft feber och hosta och tungt att vara. Inte så att det börjar som en smygande känsla, att håller jag på att bli sjuk? För då skulle jag ju självklart (!) inte ha sprungit på fredagen.

1

158 kilometer kvar

Som rubriken antyder har jag 158 kilometer kvar att springa tills jag når mitt årsmål på 1500 kilometer. Det är inte såå mycket, men jag vet nog att jag är tvungen att kämpa för det. Ju närmare jul det blir, desto svårare blir det för mig att ha tid att springa. Arbetsdagarna blir längre och stressen högre. Fast ändå, 158 kilometer ska jag väl klara av?

158 kilometer kvar

Det är ungefär vad jag snittat per månad fram till maraton. Jag har sprungit så mycket mängd i år. I maj sprang jag 170 kilometer och tyckte det var mycket. För att i juli sedan springa 223 kilometer. Så 158 kilometer borde jag klara av med en och halv månad på mig.

Jag tassar på, bockar av kilometer för kilometer. Jag har inget fokus på tempo, utan bara på mängd. Det här får vara mitt fokus för slutet av 2024, och så börjar jag på ny kula nästa år. Nytt fokus och ny plan.

Just nu tycker jag att det är ganska skönt att bara springa lugna mysrundor. Inte tänka på att pressa tempot eller springa riktigt långa pass. Det är kul med maraton och maratonträning, men det tar nog också väldigt mycket på krafterna. Både mentalt, men också förstås på kroppen. Det är ett projekt. Komma ihåg och äta bra inför. Äta efteråt. Köpa gels. Vila och återhämta sig. Nu när jag typ springer åtta kilometer per gång, behövs det inte några förberedelser. Det är bara att springa. Jag hinner till och med göra det efter jobbet.

Samtidigt vet jag med mig själv att jag behöver en plan, ett fokus, ett mål. Direkt efter maraton är det skönt med en paus som i år blev längre än planerat, eftersom jag blev sjuk. Men sen blir jag uttråkad av att inte ha ett träningsmål.

1

Är tolv kilometer ett långpass?

Räknas tolv kilometer som ett långpass? Det beror väl lite på var jag är formmässigt, men just nu är tolv kilometer långpass. När jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat. Något jag borde kunna springa i sömnen. Då är långpassen långt över tjugo kilometer. Men så här i disigt och grått novemberväder är jag nöjd med allt som är tvåsiffrigt.

är tolv kilometer långpass

Den här veckan kan jag bara springa två gånger, men jag satsar istället på kvalitet. Längre pass. Idag var det första av veckans två löppass och på fredagen blir det andra. Dagens pass får i alla fall två tummar upp. Riktigt bra känsla i kroppen och bra längd på passet. Planen var tvåsiffrigt och det blev det också.

Jag minns inte när jag sprang så här långt senast. Det måste ha varit i augusti. Eller jag sprang ju maraton förstås, men innan det. Mitten av augusti tror jag. Jag är nöjd och nästan lite förvånad över hur snabbt det har gått framåt. Från att inte springa något efter maraton, vara sjuk och bara gå lugna promenader, till att springa tvåsiffriga pass. Så där bara. Utan att det ens känns i kroppen. Pigga ben och bra flås.

På fredagen siktar jag på att igen springa ett längre pass. Jag har ju mitt mål som jag jobbar mot. Speciellt nu när jag bara kan springa två gånger i veckan, vill jag springa längre. Nästa vecka kan jag säkert springa fler pass igen och då kan jag ha större variation på passen. Kanske springa ett snabbare pass, typ intervaller? Inte bara tänka mängd. Fast det är rätt skönt att bara lunka på, inte tänka på tempo, utan istället fokusera på helheten. 1500 kilometer totalt för år 2024.

3