Ledig helg och fint väder betyder bara en sak. En helg på stugan. Tydligen hade många andra också samma tanke, för jösses vilken färjkö det var när vi skulle hem. Värre än på midsommar. Vilket säkert beror på att de bara kör med en halv timmes mellanrum. På den tredje färjan rymdes vi i alla fall med, en timme senare än vi räknat med. Men det var inte det jag skulle skriva om, utan det roliga.

Som jag har sett framemot höstmys och en helg på stugan. Jag har inte varit på stugan sedan augusti tror jag. Innan Tallinn maraton. Först var det så mycket inför Tallinn, sedan var det Tallinn maraton, sedan har jag jobbat, sedan har jag varit sjuk, men nu jäklar. Höstmys och stughelg.

Vädret kunde inte ha varit bättre. Eller okej då, det kan alltid vara varmare, men det var åtminstone solig och fint. Och hyfsat varmt ändå. Inte ens jag frös. Så mycket. Klart att man måste ha kläder på sig och elda och så, men nu var det mest mysigt. Tända ljus, dricka rödvin, basta och fixa i trädgården. Jag är inte alls redo för vinter ännu, utan hoppas på många fler stugvistelser. Jag har mest njutit.

Idag var jag på en kort promenad. Det har inte blivit någon löpning ännu, men idag testade jag lite på att springa när jag var och gick. För att se hur pulsen reagerar efter min förkylning. Det kändes ändå helt okej. Nästa vecka tror jag nog det blir löpning. Åtminstone kan jag dra upp tempot på mina promenader utan att det blir för jobbigt. Jag tror jag bara måste riva av plåstret. En kort löptur på fyra kilometer för att testa hur det känns.

Jag är nu redan rastlös av att inte träna. Vad gör man egentligen på en ledig dag? Om man inte springer långpass på tre timmar eller tränar annars? Ifall det var soligt och varmt är det förstås en annan sak, då skulle jag bara slappa i solstolen. Men om det är som nu, höstrusk och regn. Vad gör man då?

Jag har medvetet valt att inte träna ännu efter maraton. För det har trots allt bara gått fem dagar. Jag har fortfarande lite ont i knät, även om det är mycket bättre. Det känns av så att säga. Igår var jag på en kort liten promenad för att det var så fint väder. Det kändes helt okej, varken bättre eller sämre. Huvudet är piggt och kroppen är pigg och Garmin säger att jag är återhämtad, men jag väljer att vila ändå.

Jag blir bara rastlös. Jag är van att träna. Det känns som en bortkastad ledig dag om jag inte gör något. Jag har redan städat. Katterna sover och är inte till någon nytta som sällskap. Sam är på jobb. Här sitter jag. Bloggar och kollar på Youtube samtidigt. Klockan är inte ens två och det kryper i kroppen.

Nästa vecka ska jag kanske smyga igång med träningen. Jag brukar börja med promenader. Egentligen gjorde jag väl det första träningspasset efter maraton redan igår. Det är ungefär så jag brukar börja. Med en promenad på några kilometer. Det varierar lite mitt sug efter träning. Ibland tycker jag att det är jätteskönt att inte behöva springa, men så ser jag någon som springer, det är fint väder och då tänker jag. Jag vill också. Och så tänker jag samtidigt, minns du hur tusans ont det gjorde senast du sprang. Hur jobbigt det var. Och så vill jag inte alls springa igen…