Månad: juni 2015 (sida 1 av 4)

Länkkärlek

Sista dagen av bloggutmaningen. Jag skrev nästan alla dagar, det var bara en eller två dagar som jag hoppade över. Vissa ämnen var helt klart lättare att skriva om än andra.

Länkkärlek var det ju nu som gällde. Jag läser en massa bloggar av olika skäl. Vissa är till för att inspirera mig, vissa skriver bra och andra har fina bilder t.ex. En röd tråd bland de flesta bloggar jag läser är att de skriver mycket om träning.

Bloggen jag följt med längst är Johannas. Jag minns att hon började dra löpgrupp i Vasa några år efter att jag flyttat därifrån att jag kommer ihåg att jag tänkte att jag önskade att jag bodde kvar där. För jag hade nyligen börjat springa och tyckte att en löpgrupp verkade skoj.

Via henne hittade jag sedan en massa andra roliga bloggar också. Senaste som jag börjat följa med är t.ex

Träningsblogga
HejaErika
Mammaspring

Plus att jag läser en hel drös andra också, jag väljer bara att lyfta fram dessa tre (fyra).

Dela gärna

Race report Paavo Nurmi halvmaraton

Varning för text!

På lördagen 27.6 sprang jag mitt andra halvmaraton någonsin. Jag sprang i mål på tiden 2.07.35 vilket är nästan sju minuter snabbare än när jag sprang halvmaraton sist. Inte riktigt vad jag hade för drömtid, men nära och jag är väldigt nöjd. Men vi tar väl hela historien från början.

Jag hämtade ut min nummerlapp redan på fredagen och tyckte att jag kände mig konstigt lugn då. Normalt sätt brukar jag vara väldigt nervös inför lopp och nervositeten brukar bara öka ju närmare själva loppdagen kommer. På lördag morgon när jag vaknade var jag fortfarande väldigt lugn. Jag åt min frukost i lugn och ro och började laga mig i ordning. Det skulle vara gemensam uppvärmning 11:40, starten för 10 km skulle gå 12:10 och starten för halv- och helmaraton 12:30. Jag tänkte att jag behöver inte stressa till starten eftersom jag har min nummerlapp, hinner jag till uppvärmningen som hinner jag, annars kan jag värma upp själv.

Vid själva startområdet var det massvis med folk, som det brukar vara vid lopp. Jag ställde mig direkt i bajamaja kön, jag var nog inte så lugn mera… Det regnade lite smått, men inte så farligt egentligen. Jag blev lite blöt, men hade fortfarande mina överdragskläder på mig. Värmde upp för mig själv vid startområdet och allting kändes bra i kroppen. Starten för 10 km gick och nu började jag redan bli nervös. Ställde mig i bajamaja kön igen och sedan var det dags för mig att bege mig till starten.

Featured image

Min plan var att ställa mig vid 2.05 farthållaren. Den planen gick åt skogen direkt i början. Det var smockfullt vid starten, så jag blev och stå långt (långt) bak. Jag stod inte ens vid startområdet utan bredvid. Så sen när startskottet gick och folkmassan började röra på sig, så rymdes jag också med. (och många många andra). Första ballongen jag såg hade 2.20 tiden. Jahapp tänkte jag, där rök den tiden. Det var så trångt i början, det var en enda trängsel och yra. Folk springer om mig till höger och vänster, jag försöker springa om folk… Usch, jag tycker att det har varit trångt när jag startat på 10 km, men det här var TRÅNGT.

Featured image

Jag hittade ingen rytm i min löpning, dessutom var jag lite stressad över att ligga så långt bak för att ha chans till min måltid som var under två timmar. Min plan var ju som sagt ursprungligen att springa med 2.05 farthållaren och sedan öka mot slutet. Nu tänkte jag att ifall jag ligger långt efter 2.20 farthållaren så har jag ju ingen chans. Men det verkade som om många andra också hade startat ”fel” för de jag sprang med höll ganska samma fart som jag. Vid första mellantiden med runkeeper efter en kilometer så påstod den att jag sprang i 6:05 tempo. Okej, inte så farligt, det var ju det tempot jag hade tänkt starta i.

Första officiella mellantiden kom vid 5 km då vi första gången sprang över Runsala-bron. Sprang tydligen på 30.36. Så helt enligt planerna fast det inte kändes som det. Vid 5 kilometer hade jag redan hittat min rytm och allting kändes bra. Det regnade lite emellanåt, men det störde inte. Det var bara skönt. Det var egentligen perfekt springväder. En 15 grader och mulet, blandat med lite regn och nästan ingen blåst.

Vid Runsala går rutten så att man först springer längs med/på (bil)vägen och sen på tillbaka vägen så springer man längs med små ”stigar” och cykelvägar. Så hela tiden så ser man löpare komma emot som redan har varit vid vändpunkten. Då visste jag inte var vändpunkten var så det tar lite på psyket att veta att de redan vänt. Då kände jag lite att när kommer vändpunkten, var är den… Där fanns det dock mera utrymme att springa förbi folk. Vändpunkten kom vid 10 kilometer ungefär. Där fanns också en mellantid och den visade 1.01.36.

Vid 12 kilometer så såg jag första farthållaren på hela loppet. Då sprang jag förbi 2.10 ballongen. Efter vändpunkten så gick rutten längs med små stigar. Där var det på sina håll omöjligt att springa förbi folk. Inte för att jag anser mig vara snabb, men tydligen snabbare än vissa och då är det irriterande när jag inte kommer förbi. Det ÄR jättebra att många vill delta i olika lopp med kompisgäng och vill gå och snacka igenom hela loppet, men snälla spring inte fyra i bredd och blockera hela vägen. Dessutom var det här någonstans min telefon började få problem med att hitta satelliter och börja pausa om vartannat. Så lite småirriterad var jag nånstans mellan 12 och 14 kilometer.

Vid 15 kilometer springer vi över Runsala-bron för andra gången och då ges sista mellantiden. Den gick på 1.32.45. Där och då visste jag nog att jag inte kommer att klara under två timmar, så det var lite tungt. Samtidigt så var det skönt att veta att det inte var så mycket kvar av loppet. Nu var det ”bara” att springa genom stan och där brukar det alltid vara bra stämning med mycket folk som hejar längs vägen.

Jag började nämligen ha lite ont på olika håll i kroppen. Främst var det vänstra baklår som kändes av och vänster höft och höftböjare. Nu började jag bara räkna neråt kilometrarna. Jag har sprungit tio kilometer på Paavo Nurmi två gånger och slutet på båda sträckorna är samma. Så nu började jag bara tänka, att bara där till höger och sen förbi teatern och sen längs med ån och sen är det bara målrakan kvar typ…

Vid 18 (?) kilometer kom sista vätskekontrollen. Jag brukar alltid bara dricka vatten vid kontrollerna, brukar inte våga ta sportdryck pga min mage. Den här gången tog jag dock lite sportdryck för jag började känna mig sliten och tänkte att jag måste få i mig lite energi för att orka hela vägen. Jag tänkte bara inte gå, inte gå, inte gå… Äntligen kom 20 km märket och jag tänkte jess! Snart i mål, pressa det sista nu. Hittade några sista krafter och sprang om ganska många vid slutet. Alltid en rolig känsla att känna sig stark mot slutet. Klockan stannade på 2.07.35 och var/är väldigt nöjd med det.

Featured image

Målgång

När jag sedan äntligen gick i mål och fick stanna så AJ, vad ont det gjorde i benen. Kände mig så stel och att jag ”vaggade” fram. Kunde knappt gå normalt. Det smakade väldigt gott med bulle man fick i goodiebagen. Tryckte i mig den på två sekunder och jag gillar inte ens bulle. Men efter lopp så är det nog det bästa som finns. Hörde sedan speakern säga att vinnaren av maratonloppet snart kommer i mål. De som springer maraton hade ju startat samtidigt som jag och springer två varv. Vinnaren sprang i mål på 2.30.55, vilket är helt löjligt snabbt.

Vinnaren av damernas halvmaraton sprang på 1.22.40. Jag placerade mig på plats 286 av 601. Det säger ju egentligen inte så mycket, huvudsaken är att jag är nöjd. Nu i efterhand så var det säkert bara bra att jag startade där jag gjorde. Jag hade en medelfart på 5:58. Jag vet inte vad min tid hade blivit ifall jag startat med 2.05 ballongen, kanske bättre kanske inte. Det är onödigt att spekulera. Kanske jag hade öppnat hårdare och sedan inte orkat i mål. Jag var slut nu också och hade ont. Så ett par minuter snabbare spelar ingen roll. Jag är nöjd över min insats, det kommer nya möjligheter. Jag är väldigt taggad på att börja springa igen. Jag trodde att jag skulle ha ont i flera dagar, men allt känns bra igen.

Featured imageFeatured image

Dela gärna

Ett mål jag missat

Oj, nu var det igen ett svårare ämne att skriva om. Jag har inte deltagit i såå många lopp ännu så nästan alla som jag deltagit i har jag bara varit nöjd med att jag genomfört det. Jag brukar nog ha olika tidsmål, men oftast är jag bara glad över att jag kom i mål. Jag brukar ha som målsättning att inte komma sist iaf 🙂 hahaa!

Jag brukar ha som mål att slå min senaste tid på den distansen och hittills har jag faktiskt nästan alltid gjort PB. Förra sommaren när jag sprang 10km vid Paavo nurmi, så då hade jag som mål att springa under en timme. Då missade jag målet med 35 sekunder. Och då var jag besviken. Jag trodde att jag skulle klara det, enligt mina mellantider från runkeeper så låg jag bra till. Sedan vid målrakan så hör jag bara speakern säga nåt om där for en timme och jag bara whaat? Då var jag ännu typ 100 m (?) från målet. Orkade inte ens spurta sen mer, what’s the point liksom? Nå ja, det tog inte alltför länge så hade jag kommit över min besvikelse. Och så var det bara nya tag som gällde.

Dela gärna

Därför skriver jag

Som jag tidigare redan skrev så är den här bloggen ganska ny. Jag har aldrig skrivit blogg förut, dock skrev jag dagbok under många många år. Då i.o.f.s en privat dagbok, som var bara för mig själv.

Nu är ju den här bloggen inte direkt privat, men sen samtidigt så skriver jag ju inte om allt som händer i mitt liv heller. Jag väljer att främst skriva om min träning. Bloggen startades egentligen med uppmuntran/påtryckning av min sambo. Han blev helt enkelt trött på att höra om mitt eviga tjat om löpning och träning. Så nu får jag istället skriva av mig här.

Bloggen är ju främst till för mig själv. Det är alltid roligt att se tillbaka på vad man skrivit om olika träningsrundor t.ex. Nu är ju bloggen ganska ny, så jag antar att det blir ännu roligare i framtiden när det (förhoppningsvis) finns fler inlägg att läsa. Sen samtidigt blir jag ju väldigt glad när jag märker att någon vill läsa det jag skriver och t.o.m tar sig tid för att kommentera. Sådant värmer alltid. Tack för det!

Dela gärna

I did it!

I mål på tiden 2.07.35. Återkommer med race report lite senare. Måste samla mina tankar först.

Featured image

Dela gärna

Nummerlappen hämtad

Idag på dagen var jag och hämtade ut min nummerlapp inför morgondagens lopp. Kansliet öppnade klockan 14:00 och jag var där 14:05. Trodde att jag skulle vara den enda, men där var massvis med folk redan då. Men allt gick hur smidigt som helst och fick snabbt min nummerlapp och t-shirt. Så nu är jag redo inför imorgon.

Eller så redo jag kan bli. Jag tycker att jag är konstigt lugn ännu, lite smånervös bara. Jag brukar vara mycket mer nervös tycker jag, men det kanske kommer först imorgon. Starten går 12:30 och ifall allt går som planerat så borde jag vara i mål två timmar senare. Som planen ser ut nu, så ska jag ställa mig vid 2.05 farthållaren och sedan öka efter 15 kilometer. Då passerar man Runsala-bron för andra gången och där finns mellantiden. Så beroende på hur kroppen känns där, så är planen att öka farten därifrån och förhoppningsvis gå i mål på under två timmar.

Imorgon gäller det, wish me luck!

Featured image

Dela gärna

Utomlandsträning

Nu reser jag ju inte utomlands speciellt ofta, kanske en gång per år på någon semesterresa. Träningen är det alltid lite si och så med, det beror på vart jag har rest.

I februari var jag en vecka i Indien och då tränade jag inte ett skvatt. Jag hade nog packat med mig löparkläderna, men det var helt enkelt för varmt för att träna. Dessutom fanns det knappt några trottoarer att gå på, man gick helt enkelt vid vägrenen. Och hoppade i diket när det kom någon bil tutandes. Vilken var precis hela tiden… Så det kändes lite som om man riskerade livet varje gång man var och gick, så vågade inte springa där. Jag minns att jag hade planerat att springa på stranden någon dag, men det blev inte till något.

Även i fjol när jag var på weekendresa till Paris så blev det ingen träning. Då hade jag inte ens med mig några kläder. Det var bara tre dagar vi var borta, så tänkte att det blir en perfekt vilovecka. Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte tog med mig träningskläder eftersom hotellet vi bodde på låg nära en park och nära floden där jag hemskt gärna hade sprungit. Nu blev det promenader i stället.

Featured image

Däremot så tränade jag mycket i Turkiet. Där var en perfekt strandpromenad att springa på och vid slutet av den fanns ett utomhusgym. Så där tränade jag många gånger. Då var vi även och gick i bergen som var ett utmärkt träningspass. Så skönt och så fina vyer. Men även så varmt och svettigt.

Featured image

Nu i augusti ska jag till Grekland. Jag tror nog eller vet att jag kommer att packa ner träningskläderna, men tiden får utvisa ifall jag tränar eller inte. Det finns så mycket att roligt att göra på semestern och jag vill aldrig känna att jag är tvungen att träna. Jag vill alltid att det ska vara roligt och inget tvång eller någon press.

Dela gärna

Sporter jag utövat

Jag var aldrig den sportiga typen i skolan. Jag deltog nog i gymnastiktimmarna, men inte med någon större framgång. Det var mest på fritiden som jag höll på med olika sporter.

I lågstadiet simmade jag. Eller rättare sagt jag gick i simskola tillsammans med en kompis. Då lärde vi oss grunderna i simning så som man lär sig när man är åtta år. Jag minns bara att jag inte tyckte att jag fick något ut av det. Det var en stor grupp men ingen nivåindelning, det var bara nu ska ni dyka. Jahaa, men tänk om man inte kan dyka då? Så allt vad jag har lärt mig om simning, så var nog inte i den skolan.

I lågstadiet så började jag även med redskapsgymnastik. Det tyckte jag var skoj och gillar det fortfarande. Det har jag ångrat att jag slutade. Minns inte varför ens mera, kanske andra intressen kom emellan.

Under hela lågstadietiden och början av högstadietiden var mitt största intresse hästar. Jag bodde typ i stallet. Det började med att min brors dåvarande flickvän hade häst och så fick jag rida den. Så småningom så började jag gå lektioner på ridklubben istället. Jag hade aldrig någon sköthäst eller egen häst, utan red på de hästarna som ägdes av stallet och klubben. De s.k. timhästarna som alla red på. Eller häst och häst, jag fick oftast ponnyn. Igen kom det här med att jag är liten att spela roll. Det fanns bara ett visst antal timhästar och de fick bara ridas ett visst antal timmar per dag/vecka. Så nån var alltid tvungen att ta ponnyn och det föll oftast på mig eftersom jag var minst. Slutade rida när jag blev 16-17 kanske, då kom igen andra intressen i vägen…

Featured image

Från femman i lågstadiet ända till sista året i gymnasiet så spelade jag innebandy i skollaget. Det gillade jag och var väl ganska bra på det. Det var ju inte på något sätt proffsigt, alla som ville fick vara med. Det var just och just att vi fick ihop ett lag och tränade kanske en gång i veckan. Men alltid på våren så var det turneringar mellan olika skolor. Och vad jag minns så vann vi nog nångång iaf. Nån match alltså, inte hela turneringen. Jag kommer ihåg att vi t.o.m. fick åka till Åland och spela. Och att vi flög (!) dit. Wuhuu! Och förlorade rejält. Där kom nog våran oproffsighet emot, för lagen vi mötte spelade alla i något ”riktigt” lag på fritiden och här kom vi. Som just och just hade fått ihop ett lag…

På högstadiet sedan så blev jag alltmer intresserad av dans och teater. Var med i olika revyer och shower som ordnades på min hemort. Det kommer jag ihåg att var jätteskoj. Där kom jag sedan i kontakt med koreografen som senare blev min danslärare. Hon var lärare på musikinstitutets danslinje och där började jag. Jag började med balett och modern dans. Så i några år drömde jag om att bli dansare innan jag insåg att man kanske inte blir det om man börjar dansa som fjortonåring. När alla andra som gick på balettens grunder var typ sju-åtta. 🙂 Men oj, det minns jag med glädje. Dansen var nog min glädje innan jag upptäckte löpningen. Jag minns hur vi uppträdde på olika ställen och hur jag älskade det. Jag som annars är ganska blyg, älskade/älskar ändå att stå på scen. Konstigt egentligen…

Featured imageFeatured image

Dansen slutade jag egentligen bara med för att jag flyttade från orten. Dansade nog någon kurs på min nya ort också, men sen hade jag redan så fullt upp med skola och jobb så det rann ut i sanden.

Sedan gick det många år som jag inte gjorde något alls, innan jag upptäckte löpningen. Och det är väl det jag sysslar med nu. Kanske det blir dans i framtiden igen, sen nångång. För tillfället går jag ju på zumba ibland, men det är för ”lätt” för mig. Jag vill ha koreografi och dans och uppträdanden. Jag vill stå längst fram och uppträda, oj vad jag saknar det. Men jag kan alltid fuldansa i vardagsrummet och hoppas att grannarna inte ser.

Orkade du läsa allt?

*Note to self! Skriv kortare inlägg…

Dela gärna

Träningsmagi

Träningsmagi för mig är när allt känns lätt och allting bara flyter på. Andningen känns lätt, fötterna pinnar på och jag behöver inte fundera, jag bara gör. Runner’s high, den känslan.

Jag kommer hem från en löprunda och bara AH! Känslan av att jag skulle ha kunnat springa hur länge som helst. Känslan av att jag sprang snabbare än jag tidigare gjort, men att allting kändes enkelt. Inte som om jag behövde kämpa för det, utan det bara gick automatiskt. Den känslan. När man bara ler och folk tittar konstigt på dig. För de har inte upplevt samma sak… När man påminns om varför man springer och inte förstår varför inte alla andra också gör det…

Dela gärna

Sista passet gjort

Igår sprang jag sista träningspasset inför lördagens halvmaraton. Allt kändes bra i kroppen som tur. Jag sprang min vanliga runda på 6,5 kilometer. Det brukar vara min ”testrunda” inför olika lopp. Farten var högre nu än vad den har varit inför tidigare lopp, men allt kändes fortfarande bra. Det kändes inte som om jag tog i för kung och fosterland utan mera som om jag lunkade på. Så när första mellantiden kom (med runkeeper alltså), blev jag bara whaat? så snabbt?

Hmmm… Nu blir det ännu svårare att veta hur jag ska ställa mig i startledet på lördagen. Mitt senaste pass (inte igår), gick i 5:20 tempo. Det är snabbare än vad jag vanligtvis springer i. Det ger ju en viss indikation om jag kanske klarar av min målsättning på under två timmar. Visserligen var det ju inte ens närapå lika långt som ett halvmaraton som jag sprang då, men iaf… Åh, det är så svårt det här.

Jag får väl helt enkelt bestämma mig på lördagen först. Se hur det känns sedan. Nu ska jag bara vila, stretcha, foam rulla, äta, ladda… Och försöka att inte fundera så mycket och vara så nervös 🙂 Det är ju bara ett lopp liksom.

Featured image

Snart gäller det…

Dela gärna
Äldre inlägg

© 2017 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑