Månad: augusti 2017 (sida 1 av 2)

Varför inget händer

För ett tag sedan skrev jag om att det skulle ske förändringar på bloggen. Vad har hänt? Inget… Det var svårare än jag trodde. Tanken var alltså att jag skulle byta domännamn, gå från en wordpress.com till en .com. Orsaken till det var att mitt utrymme är nästan fullt och att jag vill ha mer kontroll över hur inläggen ser ut. Då är jag då antingen tvungen till att köpa mer utrymme via wordpress eller byta domän helt och hållet.

Mannen i huset (jag vet mamma att det inte heter sambo mer när man är gift 🙂 ), föreslog då att jag kan köpa ett webhotell och ha min blogg via det. Jag bara ??? webhotell? vad är det? Nå ja, det skulle jag då alltså göra och då behöver jag ett namn på min sida.

Jag tänkte då att hopihopi.com blir bra. Okej, egentligen är jag väl inte speciellt nöjd med det heller, men det var det enda alternativet jag kom på. Jag vill fortfarande inte heller heta Heidis blogg eller Heidis träningsblogg eller liknande. Det visade sig att hopihopi.com var taget. Nån har registrerat sidan, men använder den inte…

Tillbaka till ruta ett då alltså. Vad ska jag nu då heta? Hopihopi.se? hopihopi.fi? Inte alls hopihopi? heidihenriksson.fi…

Och här är vi nu. Varken nytt namn bestämt eller ny domän. Och fortfarande fullt utrymme…

Dela gärna

Höstlistan

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på sista tiden, men nu ska jag ta och skärpa mig. För att mjukstarta börjar jag med en lista. Jag gillar listor, den här gången Sevendays veckolista om hösten.

Man vet att det är höst när:
Det börjar bli kallt på morgonen och kvällen. På dagen kan det ännu vara varmt, men inte mer än några timmar om dagen. Det är mörkt på kvällarna och det är dags att gräva fram reflexen när jag ska hem från jobbet.

Låt som ger mig höstkänslor:
Ingen aning faktiskt. Förknippar inte hösten med någon låt.

I höst vill jag klä mig så här:
Vinröda jeans, senapsgul eller orange tröja. Svarta boots, stor halsduk och en ny jacka.

20161019_172536

Hösten doftar:
Skog. Jag förknippar hösten med svampplockning och blåbär. Mossa, halvruttna löv och barrskog.

Det bästa med hösten:
Hösten är helt klart den bästa tiden att springa på. Det är fortfarande hyfsat varmt och jag behöver inte alla kläder jag äger och har på mig. Luften är krispig och det finns inget pollen som på våren. Det är även fint i naturen med alla färger och solen som lyser och fortfarande värmer.

På hösten kan jag även med gott samvete tända en massa ljus, lägga mig i soffan under filten och dricka kakao.

Det sämsta med hösten:
Hur ofta är det sen egentligen fint väder? Oftast regnar det bara och är grått, tråkigt och kallt. Plötsligt har alla löv blåst ner och du hann aldrig njuta av dem. Och nu måste det krattas…

Mat som jag förknippar med hösten:
Hösten är skördetid. Jag hoppas på en skörd från det egna landet med bl.a tomater, morot, gurka, chili och basilika. Ibland känns det som om det är det enda vi äter 🙂

2013-09-04 14.54.16

En höstkväll spenderas:
Där de flesta kvällar spenderas, i löparspåret. Även om den där filten kan locka…

En sak jag ser framemot i höst:
Tända ljus, eld i brasan och mys. Äta mustiga grytor och dricka rödvin.

Dela gärna

Tankar kring Tallinn halvmaraton

Det är bara två veckor kvar tills jag ska springa nästa lopp. Söndagen den 10.9 ska jag springa halvmaraton i Tallinn igen. Det känns som om jag är redo för det, men sen vad tiden kommer att bli är en annan sak. Jag är inte nervös för distansen, även om ett halvmaraton ändå är rätt långt, men själva sträckan skrämmer mig inte. Jag hade hoppats på ett nytt personbästa och gärna under två timmar, men med två veckor kvar inser jag att det kommer att bli svårt. Jättesvårt. Typ omöjligt. Jag ska försöka att bara njuta av loppet, stämningen, omgivningen och inte bry mig om tiden.

Med två veckor kvar till loppet finns det inte mycket att göra för formen mer. Grunden finns där och jag vet att jag klarar av att genomföra loppet, men farten är inte tillräckligt hög för att springa under två timmar. Det skulle betyda snittfart på 5:40 och det är verkligen önsketänkande. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06 och det är snittfart på 6:00. Redan det känns svårt i dagsläget och att springa ännu snabbare finns inte på kartan. Tyvärr.

Image result for spring skutta flyg tallinn

Idag sprang jag mitt sista långpass inför Tallinn. Jag skulle enligt planen springa 14-16 kilometer i ett snabbare tempo. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Jag hade beräknat rutten fel och det blev bara 12,5 kilometer när jag var hemma. Ibland brukar jag springa kringelikrokar och runt kvarteret ett par gånger för att komma upp i kilometermängd, men det struntade jag i idag. Jag var nöjd med 12,5.

Tempot idag var bra och betydligt högre än vad jag sprungit långpass i den senaste tiden. Snittfarten blev 6:27 och det är jag väldigt nöjd över. Det var jobbigt på sina håll, men jag kämpade på. Jag tänkte att jag ville pressa kroppen lite och se hur det känns och vänja den. Jag menar, det kommer att vara jobbigt att springa halvmaraton sen också…

Snittfart på 6:27 ger ändå en indikation om att det finns lite fart i benen och jag vet att jag springer fortare på tävling. Men att gå från 6:27 till 6:00 eller 5:40 på två veckor känns inte realistiskt. Det är bara att inse att det inte kommer att bli ett nytt personbästa.

Dela gärna

Samma sak varje gång

Ibland kan jag nästan bli irriterad på mig själv och att jag inte lär mig. Jag ska bli personlig här en stund. Jag är 33 år och har haft mens i si så där 20 år. Förra veckans träningspass gick inget vidare, jag kände mig orkeslös och hade ingen energi i kroppen. Jag tyckte att kroppen inte svarade som jag ville och allting kändes skräp.

Igår råkade jag komma över ett blogginlägg om hemoglobin. Mitt är aldrig speciellt högt, jag brukar t.ex inte få donera blod då värdet ska vara över 125. Jag brukar ligga i gränszonen och har inte ens mer försökt ge blod. För det är alltid för lågt.

Känner du dig ständigt trött och hängig? Då kan det löna sig att kolla upp ditt hemoglobin. Det kan vara en orsak till håglösheten och att du flåsar i trappor.

Att jag inte tänkt på det. *slår mig själv i pannan*  Järnbrist. Det är så självklart nu i efterhand. Förra veckan var det alltså den tiden i månaden igen och ibland påverkar det mig mer. Och varje gång blir jag lika konfunderad och kan inte lägga ihop två plus två. Högst antagligen var det det som påverkade min träningsprestation. Jag hade inte plötsligt blivit mycket sämre, utan det fanns en bakomliggande orsak.

Image result for karl alfred

Bilden är från google

Dela gärna

Självkänslan på topp

Idag har jag varit ledig från jobbet och det var dags för första löprundan sedan förra fredagen. Förra veckans träningspass gick inte som jag ville, det fanns ingen energi och kroppen svarade inte alls. Jag har medvetet tagit några vilodagar i hopp om att det skulle hjälpa.

Jag hade planerat att springa långpass idag. Jag var nervös innan jag började och inte speciellt sugen på att springa. Tänk om även detta pass blir dåligt? Jag kollade i min kalender och insåg att det är bara två veckor kvar tills mitt kommande halvmaraton. Jag behöver verkligen få in något långpass innan dess. Mest för självkänslans skull, men även förstås för att vänja kroppen vid längre distanser igen.

Halv ett var jag ombytt och klar och redo för att börja springa. Redan efter några hundra meter kände jag att det här kommer att bli en bra runda. Känslan var helt annorlunda jämfört med förra veckan. Det fanns kraft och energi i kroppen och jag kunde springa som normalt. Benen var pigga och flåset hängde med.

Enligt min träningsplan skulle jag den här veckan springa 16-18 kilometer. Jag hade inte bestämt mig för var jag skulle springa innan jag begav mig ut. Jag ville testa hur det kändes i kroppen först. Kändes det lika som förra veckan, kunde jag avbryta i förtid och istället köra distanspass idag. Och satsa på långpass senare i veckan.

Image result for spring skutta flyg

Gammal bild, men lika glad idag

Jag har en standardrunda på långpass bland många som är 16,5 kilometer. Det är en kuperad runda och oftast brukar jag gå upp för backarna. Idag kände jag mig pigg, jag tänkte att jag springer upp för så många backar jag orkar. De tre första backarna är ganska korta och brukar inte vålla några problem. Den fjärde och femte är jäkliga backar, precis när du tror att du är uppe svänger det och fortsätter uppåt. Backe fyra gick bra, backe fem gick också bra så jag tänkte att jag kan ju inte gå upp för den sista backen mer. Har jag kommit så här långt orkar jag en till.

Vet ni vad? Jag orkade en till! Jag sprang upp för alla backar! Jag sprang hela rundan. Det blev strax över 16 kilometer löpning idag och med riktigt bra känsla. Farten var bra för att vara jag, den saktade inte ens ner nämnvärt under backarna. Farten blev 6:59 för hela rundan. När sprang jag senast långpass under 7:00 tempo?

Typ för evigheter sedan! Förra året kanske…

Dela gärna

När det plötsligt kom väldigt nära

På fredagen var jag ledig och jag hade varit ute och sprungit långpass, jag hade hunnit lägga upp en bild från det till instagram och hade tänkt blogga om saken. Jag orkade inte blogga om det just där och då utan tänkte att jag gör det senare på kvällen. Sen hände det något som gjorde att det inte blev något bloggande varken på fredag eller lördag.

Det där något, var förstås knivattacken i Åbo. Vi satt med sambon och spelade trivial pursuit. (Okej, nu är det också ute, vad vi gör på fredagar 🙂 ). Vi hade tagit en paus i spelet och jag skulle kolla på telefonen. Jag hade den på ljudlöst och hade inte märkt att jag fått en massa meddelanden. I whatsapp gruppen med jobbet hade jag kanske 15 meddelanden.

Är ni okej? Har ni öppet? Jo, allt okej. De har evakuerat köpcentret. Vissa stänger. Poliser överallt…

Ja bara ??? Vad har jag nu missat? Jag var ju just på nätet. Vad har hänt? Jag går snabbt in på första bästa nyhetssida och läser med förskräckelse vad som har hänt. Det blev inget mer trivial pursuit den kvällen och inget bloggande.

Åbo var min hemstad i många år och jag har otaliga gånger gått över salutorget just den tidpunkten. Till jobbet, från jobbet, till bussen, till butiken… Nu känns det allt väldigt nära. Det är nån som känner nån som känner nån. Nån som var där när det hände, nån som kände nån som blev skadad… En av mina arbetskollegor blev intervjuad till tidningen... Det är inte längre något som händer andra och som är anonymt.

20160917_203935

Åbo i mitt hjärta <3

Dela gärna

Pannkaka

Knapp hann jag yttra mig om att jag har bra i flyt i träningen innan bakslaget kom. Dagens löprunda blev ett riktigt skräppass. Det finns knappt något positivt att säga om passet, förutom det faktum att jag sprang nästan sju kilometer. Det är en distans som jag inte kunde springa för inte så många år sedan och nu går det, trots en dålig dag.

Igår hade jag vilodag och allt borde ha varit upplagt för ett bra löppass med intervaller. Jag hade vilat, sovit gott och ätit bra och jag var sugen till att springa. Tanken var att jag skulle springa progressiva intervaller, även kallad kenyanen. Idén med dem är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Det är ingen vila, utan man ökar helt enkelt på tempot hela tiden. Jag gillar dessa intervaller, har sprungit dem tidigare. Det är kul att känna sig snabb och som om det finns en växel till.

20170817_145707

Idag fanns det ingen extra växel. Det fanns inte någon växel överhuvudtaget. Jag hade planerat att börja första kilometern i 7:00 tempo och sedan öka med 10-15 sekunder per kilometer. Jag siktade på att springa åtta kilometer och där den snabbaste kilometern skulle gå i 5:20 ungefär.

Uppvärmningen i 7:00 tempo gick bra, lite för fort, jag sprang i 6:55. Även nästa kilometer i 6:50 gick utan problem. Vid tredje kilometern när jag skulle springa i 6:40 kändes det jobbigt, för att inte tala om tempot i 6:30. Det kändes som om jag redan nu var på mitt max, det fanns ingen chans till att öka tempot. Att jag skulle ha kommit ner i 5:20 tempo idag fanns inte på kartan…

Jag kämpade igenom nästa kilometer på 6:20, eller i alla fall ditåt, och så en sista kilometer det snabbaste jag kunde. Det snabbaste jag kunde idag var 6:04. Det är en underlig känsla när jag tar i för allt jag är värd och flåsar som en blåsbälg och kollar på klockan. 6:04. Inte snabbare än det?! Besvikelsen alltså!

Efter intervallerna var det tack och godnatt. Jag gick hem och tjurade. Imorgon är tanken att jag ska springa långpass och jag hoppas på bättre dagsform. Sämre kan det knappast vara.

Dela gärna

Bra flyt i träningen just nu

Det känns som om jag äntligen är tillbaka ”på riktigt” efter mitt maraton tidigare i sommar. Inget mer känna på kroppen spring, ta det lugnt och försiktigt, utan jag kan springa intervaller och återhämta mig till nästa dag. Den här veckan har det blivit två träningspass hittills, ett löppass igår och och styrketräning idag.

Antingen har mina intervaller gett resultat eller så var det bara en bra dag igår under löpningen. Benen kändes lätta och pigga och farten var högre än den varit på ett tag under distanspass. Jag sprang i tempo kring 6:30 och det kändes lätt och bra i kroppen. Det kändes inte som om jag behövde kämpa för tempot, utan benen rullade på av sig självt. Det finns hopp om snabbare tider i kroppen till kommande halvmaraton och att jag med rätt sorts träningen kan se resultat.

Imorgon kommer det att bli en vilodag för jag gissar att det kommer att kännas i benen efter dagens styrkeövningar. Jag har inte använt mig av höga vikter, utan mest gjort övningar med kroppsvikt. Jag har försökt stärka upp bålen och stabilisera vänster höft. Små små övningar, som gjorda korrekt och i många repetitioner ändå kan orsaka träningsvärk på de mest underliga ställen.

Dela gärna

Ett svettigt långpass

Enligt träningsplanen för de kommande veckorna skulle jag springa långpass under helgen. Tanken var att jag skulle springa 12-14 kilometer, det längsta jag sprungit sedan början av juli. Igår klockan två bytte jag om till träningskläder och begav mig ut. Det hade regnat från och till och jag ville vänta tills det klarnade upp. Till sist kunde jag inte vänta längre, eftersom festligheter väntade på kvällen och jag ville verkligen få till mitt pass.

Det regnade inte när jag startade, det var snarare en tryckande värme, som om det kunde komma en åskskur när som helst. Jag hade så varmt och var genomblöt när jag kom hem. Delvis av regn, men mestadels av svett.

20170808_104107

Jag hade planerat att ta det lugnt och bara få till mina kilometer. Värmen gjorde att jag var tvungen att gå på sina håll för att ha mer kontroll över pulsen. Den var lite för hög med tanke på att jag skulle springa ett lugnt långpass, men andningen fungerade bra. Benen var inte speciellt pigga idag och när jag försökte på mig några fartökningar mot slutet, fanns det inget tryck alls.

Totalt blev det strax över 12 kilometer. Jag hade kunnat sluta efter 11, för jag var hemma då, men jag sprang en extra runda runt kvarteret för att få ihop till tolv. Egentligen gör en kilometer hit eller dit inte mycket för formen, men mentalt känns det bättre. Dessutom gör det gott för självförtroendet att veta att jag kan göra upp en träningsplan och följa den.

Dela gärna

The plan

Den 10.9 ska jag stå på startlinjen till Tallinn halvmaraton. Det är tredje gången jag springer halvmaraton i Tallinn och femte gången totalt. Själva sträckan skrämmer mig inte längre, speciellt inte efter mitt maraton tidigare i sommar. Jag vill förstås ändå prestera så bra som möjligt och ett nytt personbästa skulle sitta fint. Banan i Tallinn har tidigare varit platt och snabb, men i år har rutten ändrat och jag har faktiskt inte kollat på banprofilen. Jag vet inte vad som väntar.. Kanske jag borde träna backar?

Min träningsplan för de kommande fyra veckorna är gjord så att jag ska kunna prestera så bra som möjligt på loppet. Det är något jag funderat på själv, på basen av vad som tidigare funkat för mig och vad jag tror att jag behöver i dagsläget. Jag litar på att jag har gjort min grundträning då till maraton och nu behöver jag ”bara” få in lite fart i löpningen och några långpass för känslans skull.

Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton var 10,5 kilometer, det sprang jag förra söndagen. Benen kändes väl inte direkt lätta, men jag sprang distansen utan problem. Jag hade kunnat fortsätta längre, men tidsbrist och oro för en viss katt gjorde att jag ville hem så fort som möjligt. (Katten är okej nu, tackar som frågar)

20170807_200336

Nå ja, nu är vi alltså i vecka 32 och loppet är i vecka 36. Det betyder fyra veckor av fokuserad träning. Den här veckan inleddes med korta intervaller på måndagen och planen är springa imorgon och få till ett långpass på helgen. Jag tänker mig att öka långpassens längd med ett par kilometer per vecka och springa ett intervallpass per vecka. Plus ett distanspass på 8-10 kilometer, ett pass styrka och lite yoga på det.

Heidis halvmaraton plan:

Vecka 32:
korta intervaller – check
distanspass – imorgon
långpass 12-14 km – helgen
styrka – check
yoga – check

Vecka 33:
progressiva intervaller
distanspass
långpass 14-16 km
styrka
yoga

Vecka 34:
långa intervaller, tusingar
distanspass
långpass 16-18 km
styrka
yoga

Vecka 35:
tröskelpass eller snabbdistans
distanspass
långpass 14-16 km, men med snabbare tempo
styrka
yoga

Vecka 36, raceweek:
korta, snabba intervaller
halvmaraton

Vad tror ni?

Dela gärna
Äldre inlägg

© 2017 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑