Månad: augusti 2018 (sida 1 av 4)

Test av hörlurar inför maraton

Jag har funderat ifall jag ska springa med musik i Tallinn eller inte. Tidigare sprang jag alltid med musik. Oberoende om det var lopp, långpass, intervaller, mysrunda runt kvarteret… Jag hade alltid telefonen med mig i en sån där ficka man hade på armen. I något skede slutade jag för det var alltid något som störde. Musiken hackade, hörlurarna hölls inte på plats, sladden var i vägen, telefonen skumpade. Jag vet inte hur många hörlurar jag har förstört. Det är ett antal. Det visar sig att de visst inte tycker om när man (jag) rycker i dem hela tiden, eller springer i regn, eller svettas mycket. Jag har alltid bara haft billiga versioner, för tja, förstör saker…

test av hörlurar

Under mina långpass på motionsslingan sprang jag ibland lyssnandes på podd, ibland musik och ibland utan. Jag tyckte att jag fick en boost i löpningen när jag satte på musik. Det hjälpte mig att fokusera på annat när jag blev trött och jag fick energi av det. Därför tänkte jag att jag kunde ha med hörlurar under maraton också, och sedan välja ifall jag vill lyssna eller inte. De hörlurar jag använt mig av har fungerat hyfsat, men de har varit med sladd och jag tycker den är i vägen. Dessutom vill jag inte under loppet börjat fippla med en sladd och försöka få den instoppad i blusen och kämpa med det.

Vad gör man då? Jo, man beger sig till Clas Olsson, köper de billigaste bluetooth hörlurar (utan sladd) det finns och hoppas på det bästa. Jag har testat dem en gång tidigare, men då började det ösregna mitt i passet. Då hölls de inte på plats alls, men jag skyllde på regnet. Jag skulle springa med dem när jag sprang hem från jobbet förra veckan, men då fick jag dem inte att fungera. Jag har inte tänkt springa med musik hela vägen i Tallinn, utan bara plocka fram vid behov. Därför gjorde jag likadant förra söndagen. Jag hade sprungit kanske fem kilometer, när jag bestämde mig för att lägga på musiken. En kilometer senare hade jag fortfarande inte heller fått bluetooth att fungera, så jag gav upp.

Idag var det dags för sista långpasset, en timmes löpning. Det var nu eller aldrig. Nu skulle jag testa hörlurarna en sista gång. Jag fixade med allt här hemma innan jag for ut. På med bluetooth, på med musiken, telefonen i midjeväskan och iväg. Jag kom inte ens två kilometer innan jag var beredd att slänga lurarna i diket. De hölls INTE på plats. Jag fipplade, jag justerade, jag fixade. Nej! Jag kommer så inte att springa med dem i Tallinn. Jag tar mina gamla. Sladden får väl hänga utanför blusen då, de hålls i alla fall i öronen.

Springer du med musik? Vilka hörlurar använder du? Jag inser att det inte är det smartaste att köpa de billigaste som finns, men jag har på riktigt testat och förstört säkert 10-15 stycken. Jag är rädd för att den dyrare version inte alls är bättre…

0

Köttbullar med röd thaicurry

Vem tycker inte om köttbullar? Den här gången blev det annorlunda version, med smak av thaicurry, ingefära och kokosmjölk. Receptet är ursprungligen härifrån, men som vanligt har jag modifierat lite. Jag skriver ut receptet så som jag lagade dem, men originalreceptet är säkert bra det också. Jag lagade av de ingredienserna jag hade hemma. Detta kommer garanterat att gå i kategorin av recept att laga flera gånger.

recpet på köttbullar

Köttbullar i röd thaicurry

Köttbullar:
400 g köttfärs
2 röda chilin (mina var små, jag hade fyra)
en bit ingefära
1 ägg
salt, peppar
(olja att steka i)

Sås:
1½ msk röd currypasta
400 ml kokosmjölk
1 burk bambuskott
200 g gröna bönor
fisksås
lime

Börja med att laga köttbullarna. Lägg köttfärsen i en skål tillsammans med hackad chili ( 3 av 4), riven ingefära och ägg. Salta och peppra. Här hade säkert fisksåsen också passat. Blanda runt och rulla till köttbullar.

köttbullar

Värm upp oljan i en stekpanna och stek köttbullarna i kanske fem minuter. Lägg upp på fat och gör såsen.

Tillsätt currypastan i pannan, rör om och häll på kokosmjölken. Fyll burken till hälften med vatten och häll i. Koka upp och rör till en sås.

Lägg tillbaka köttbullarna i pannan tillsammans med bönor och bambuskott. Låt sjuda en stund till bönorna mjuknat och köttbullarna blivit genomstekta. Smaka av med fisksås och eventuellt mera peppar. Pressa i limejuicen.

Servera med kokt ris och mera chili och lime om önskas.

Smaklig måltid! Testa gärna och berätta vad du tyckte!

(Receptet blev till ungefär fyra portioner.)

0

Styrketräning med miniband

Strax efter att jag skrivit mitt inlägg om mina favoritövningar, köpte jag ett nytt redskap som gör dem ännu bättre. Inte kanske för duvan, men för musslan. Jag köpte nämligen ett miniband. Jag har länge velat ha såna, men har bara sett dyra versioner av något känt märke. Nu hittade jag en billig variant på Tokmanni och tänkte att jag testar. Gillar jag dem inte, har jag i alla fall inte lagt ut mycket pengar. Det fanns i tre olika styrkor, light, medium och heavy. Jag valde att börja med medium, men jag gillar dem så mycket att jag tänker köpa de andra också.

Jag brukar använda dem speciellt för att hitta kontakten med muskler. Hitta ”rätt” muskler. (Rumpan jag tänker på dig.) Till exempel om jag gör musslan, även om jag tänker på tekniken, att hålla höften fram, är det lätt hänt att jag fuskar/slarvar. Speciellt när jag blir trött. Med banden går det inte att fuska, för det blir ett motstånd. Jag trär minibanden runt benen, strax ovanför knäna och gör på samma sätt som utan band. Jag har igen fått inspiration via youtube, var annars, om olika sätt att använda miniband. Hittills mest benövningar, för det är det jag behöver inför maraton.

Till mina favoritövningar hör att trä banden runt knäna och gå i sidled. Nästan som ett knäböj, men med sidosteg. Äsch, det där var dåligt förklarat, men den första övningen på videon nedan. Jag behöver inte gå många steg, det bränner till direkt. Jag tänker mig ett par tyngre band till den övningen, och benen kommer att tacka mig dagen efter. Även vanliga knäböj känns annorlunda med banden runt knäna. Inte nödvändigtvis tyngre, men det känns som om jag hittar muskelkontakten. Rätt teknik, rätt muskler, mycket mer fokus på rumpan, än på framsida lår.

Har du testat miniband? Hiss eller diss?

0

Starkt pannben och starka ben

På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

starkt pannben

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

0

Jag är inte redo för hösten

Jag förstår mig inte alls på de som längtar efter hösten. Överallt ser jag folk som skriver om hur mysigt det ska bli. Tända ljus, se på  film under en filt, dricka varm choklad, tjocka tröjor hit och nya höstkläder dit. Jag bara nej! Nej nej nej! Jag är inte redo för hösten. Jag fryser nu redan och augusti är inte ens över.

hösten 2018

Jag vet att sommaren var bra och att jag inte behövde frysa. Det är kanske därför som det känns extra jobbigt i år. Kontrasten blev så stor och jag var inte beredd. Ena dagen gick jag i kjol och t-shirt för att nästa dag vara tvungen att ha jeans och jacka. Vad hände?! Dessutom tänker jag på allt som jag ville göra den här sommaren och som inte blev av. (Okej läste just igenom listan igen och gjorde väl alla punkter…) Men jag vill ha mer. Mer grillmat, mer glass, fler besök till gästhamnen, mera solstol, mer springa i shorts. Mer värme.

Bara tanken på att det är ett helt år tills jag för göra allt igen gör mig deprimerad. Jag är inte där ännu att jag kan blicka tillbaka och minnas hur bra sommaren var. Vi hade en jättebra semester båda gångerna. I juni var vi till Kroatien och njöt av värmen där. I juli var det värmebölja i Finland och då njöt vi av värmen här. Inte ens löpningen påverkades speciellt mycket nu när jag tänker tillbaka. Jag sprang mina pass, om än väldigt tidigt på morgonen, eller runt runt runt på motionsslingan.

Men ändå! Höst! Usch!

Längtar du efter hösten?

0

Funderingar kring maratontempo

Jag kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av att springa hem från jobbet. Mitt maratontempo är ännu ett mysterium. Jag fick inte till den jämna runda jag var ute efter, även om tempot var snabbare än jag brukar springa distanspass i. Medeltempot blev bra, men ibland gick det betydligt fortare och ibland, långsammare. Jag är rädd att det kommer att gå likadant på maraton. Att jag öppnar för fort för att krokna mot slutet.

Jag gissar att jag inte kommer att orka springa exakt hela vägen. Men jag vill inte heller vara tvungen att gå största delen av andra halvan av loppet. För att jag (som vanligt) startat för snabbt. Därför skulle jag vilja hitta ett bra maratontempo. Ett som nästan känns löjligt långsamt i början, för att orka springa hela vägen. Eller kanske till och med öka mot slutet. Få avsluta på topp och springa om folk. Känna mig stark i slutet och inte önska att det hela vore över redan vid 25 kilometer. Jag vet att det kommer att vara jobbigt, jag vet att det kommer att göra ont. Jag är förberedd på det, men jag vill ändå ha en positiv upplevelse. Om det nu är möjligt 🙂

Dagens löprunda blev 14 kilometer med ett medeltempo på 7:04. Känslan i kroppen var bra. Det känns nästan bättre när jag springer fortare. Jag tycker att min teknik blir bättre. Jag kommer upp mer i steget, jag blir inte lika sittande och andningen fungerar bättre. Förstås är det flåsigare, men det känns bättre när jag inte är lika hoptryckt i kroppen. Jag har ståtligare hållning och får mer luft i lungorna.

Jag har ännu några pass att klura på mitt maratontempo. Jag ska springa ett vanligt distanspass på en timme och ett 40 minuters tempopass. Plus två intervallpass/fartlek. Jag hoppas att jag blir klokare av passen. Få en boost i självförtroendet, lita på att jag orkar och kan springa i låga 7:00 tempo. Dagens pass gav i alla fall en indikation om det.

0

Transportlöpning från jobbet

Imorgon står det nittio minuter långpass på träningsschemat, det sista långpasset innan maraton. Jag tänkte göra något jag inte gjort på evigheter, transportlöpning. Jag tänkte nämligen springa hem från jobbet. Eller hemåt i alla fall. Det är ungefär 19 kilometer därifrån jag jobbar och det är lite för långt för att klassas som ett 90 minuters långpass. Jag hoppar på bussen i något skede och åker sista vägen hem.

Planen med mitt sista långpass är att springa det i lite snabbare tempo. Jag har sprungit nästan alla mina långpass på motionsslingan och den är väldigt kuperad. Nu kommer det vara en plattare runda och jag vill få ett hum om mitt maratontempo. Jag har mina tidsmål inför Tallinn och jag vill se hur realistiska de är.

transportlöpning

Hur fungerar då transportlöpning i praktiken?

Jag har alltid bara sprungit hem/hemåt från jobbet, aldrig till. Visst finns det duschar, omklädningsrum och dylikt där, men det känns jobbigare att springa dit. Mer logistik helt enkelt. Tänk om jag drabbas av löparmage och är illamående hela dagen. Nej tack. Plus att det känns mer tidskrävande. Duscha, torka håret, sminka sig och se någorlunda reppresentabel ut på jobbet. Inte som någon som just sprang 20 kilometer och är helt rödmosig i ansiktet 🙂

Jag brukar packa väskan med vad jag behöver. Sportbh, pulsbandet till klockan, strumpor, busskort, pengar, telefon, nycklar. Matlåda. Lite beroende på väder vilka kläder. Oftast brukar jag bara åka bussen in till jobbet i de kläder jag tänkt springa hem i. Är det vinter och kallt blir det knepigare, för då är det kanske för kallt att bara ha en löparjacka, vantar och tights på. Då blir det byteskläder i väskan.

På jobbet har jag andra arbetskläder och efter jobbet byter jag bara strumpor och bh. Jag har en liten magväska, typ som en spibelt, men min är från biltema, och i den packar jag ner nycklar, telefon, busskort och pengar. Det övriga lämnar jag i mitt skåp i omklädningsrummet på jobbet och tar hem det nästa gång jag är på jobb. Enkelt, smidigt och på det här sättet sparar jag tid.

Har du testat transportlöpning?

0

Tidsmål för Tallinn maraton

Det blir långt och det blir flummigt om tidsmål inför maraton…

Jag har hintat om att jag har tidsmål inför Tallinn maraton, men jag har inte skrivit ut dem här. Nu är det bara 15 dagar kvar (hjälp!) och jag ska försöka formulera ner mina tankar om ämnet. Jag brukar har tre olika tidsmål, guld silver och brons, men maraton känns annorlunda. Det här är bara mitt andra maraton och själva genomförandet är en seger. Maraton är så långt och mycket kan hända under loppet. Även om formen finns där, kanske magen kraschar eller något annat oförutsägbart händer.

tidsmål inför maraton

Den här gången känner jag mig mer förberedd. Jag vet vad som krävs, jag vet hur ont det kommer att göra mot slutet, men jag vet också hur värt det kommer att vara att korsa mållinjen. Oberoende av tiden. Jag känner mig starkare mentalt och jag vet att jag kommer att fixa det. Jag gjorde det förra året och då tvivlade jag också. Klart att jag kan göra det igen. Era hejarop och pepp hjälpte att öka självförtroendet. PUSS!

Mina senaste träningspass har gått bra, loppet gick bra och allting känns bra i kroppen. Jag känner mig redo, farten finns där, uthålligheten finns där och jag har flera bra träningsmånader bakom mig. Jag har kanske inte sprungit så långa långpass som jag önskade, det längsta blev 26 kilometer. I fjol hade jag sprungit 27,5 som längst, det är inte såå mycket längre. Den här gången har jag istället sprungit fler långa långpass. Förra året sprang jag 23 kilometer och 27,5 och några kring 18-20 kilometer. Nu har jag sprungit 21, 23, 25 och 26. Plus cykel och de under 18 kilometer förstås. Jag har mer mängd och kilometer i kroppen.

Men vad har jag då för tidsmål?

Som jag redan skrev är själva genomförandet av loppet en seger. Vi kan kalla det för mitt bronsmål. Mitt silvermål är snabbare än förra året. Då sprang jag på strax under 5:30 (5:29:43 för att vara exakt). Jag är jättedålig på att räkna ut snittfart, men det betyder ungefär 7:50 i tempo. Jag har använt mig av den här kalkylatorn. Jag trodde att det var 7:30 tempo och blev nu positivt överraskad när det visade sig vara 7:50. Då har jag ännu bättre förutsättningar än jag först trodde.

På en riktigt bra dag kan jag nå mitt guldmål på under fem timmar. Det betyder en snittfart på 7:07 enligt samma kalkylator och det ska inte vara omöjligt. Under mina långpass på den kuperade motionsslingan har tempot varit kring 7:40. Nu ska jag visserligen springa längre, men inte alls lika kuperat och tävlingssituationen borde göra att jag springer fortare än på träning.

Men kan jag springa i 7:30 tempo, vilket jag trodde att jag hade sprungit i förra året, ger det en sluttid på 5:16. En förbättring med nästan 15 minuter och något jag skulle vara väldigt nöjd över.

Fast sen igen, ett maraton är ett maraton och kommer jag bara i mål är det bra. Det är jättebra!

 

0

Bekymmer med kläder och skor

Det är långt till maraton ännu. Vem försöker jag lura, det är inte alls långt kvar… Jag försöker redan nu klura ut vilka kläder och skor jag ska springa i. Förstås spelar vädret en roll på själva loppdagen, men jag vill veta vad jag ska packa ner. För att sedan kunna bestämma mig. Ska jag springa i långa tights, i knälånga tights eller i shorts. Vilken t-shirt passar till vilken nederdel. Ska jag springa i korta strumpor eller vill jag ha kompressionsstrumpor. Har jag det, kan jag inte springa i knälånga tights, för tja, ser fånigt ut. Dessutom är klädkoden samma färger som Estlands flagga, blå, vit och svart. Det är klart att man inte måste springa i de färgerna, men det hade ju varit kul. När det är 100 års jubileum för Estland och allt.

Jag tror att jag får en t-shirt i de färgerna och jag kan förstås springa i den. Då behöver jag inte fundera på vad jag har för egna kläder som passar/matchar. Fast då går jag emot mina principer att ha testat utrustningen innan. Tänk om den skaver. Tänk om den är för liten eller för stor och jag tvingas justera den hela tiden. Det är kanske ett bra tecken om det största bekymret jag har innan maraton är vilka kläder jag ska springa i 🙂

Ett annat problem är vilka skor jag ska ha. De som jag sprang maraton i senast har visat sig skava. Kortare sträckor går bra, men vid längre får jag blåsor. Jag vågar inte springa i dem. Det lutar mot att jag kommer att springa i mitt senaste skoköp. Jag köpte dem med syftet att springa längre sträckor. Jag har inte riktigt några andra skor som är lämpade för maraton och det är för sent att köpa nya och springa in dem. Efter maraton tror jag däremot att jag ska köpa ett par nya skor igen. Kassera skor som ger blåsor och samtidigt belöna mig själv. Men det hjälper inte mig nu.

Har du speciella skor för lopp? Vilken är favoriten?

 

 

0

Sista intervallpasset med långa intervaller

Jag har på känn att jag kommer skriva mycket om maraton den närmaste tiden. Jag kommer att tjata och fundera i oändlighet. Det känns som om det är väldigt nära nu. Allt som jag gör är det sista. Sista långpasset, sista intervallpasset, sista styrketräningen osv. Snart återstår bara att vila benen och ladda mentalt. Äta, dricka och förbereda mig. Välja kläder, välja skor och klura ut någon form av raceplan och maratontempo.

Idag sprang jag det sista intervallpasset med långa intervaller. Samma upplägg som de senaste gångerna, 4 minuter i 7:00 tempo och 4 minuter i 6:00 tempo. Gånger åtta. Kanske mina ben var trötta efter lördagens lopp, för det fanns inte tryck i steget idag. Benen kändes pigga innan jag började, de kändes pigga redan på söndagen, men direkt jag skulle öka tempot tog det stopp. 7:00 tempo kändes lätt och inga problem, men jag fick verkligen kämpa idag för att höja tempot. Det blåste i och för sig väldigt mycket och kanske jag sprang i motvind? Jag försöker intala mig själv att vinden påverkade och att det därför kändes jobbigt. Det är första gången jag sprang sedan lördagen och jag trodde att jag var återhämtad. Kanske inte tillräckligt för att pressa mig till intervaller?

sista intervallpasset

Träningsprogrammet jag följer kommer ännu att bestå av några intervallpass. Nu kommer intervallerna bli kortare, det blir mer ruscher och fartlek. Längsta intervallen som ska springas är 90 sekunder. Längre vila mellan intervallerna och inte så många till antalet mer. Korta och snabba för att få upp löpsteget och kanske för att få upp självförtroendet. Känna sig lätt, snabb och som om man flyger fram. Idag kändes det inte som om jag flög fram. Idag var det snarare som att springa i sirap. Inte ett lätt löpsteg idag, bara tunga ben. Men bilderna blev fina i alla fall 🙂

 

 

 

0
Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑