Paavo Nurmi 10 kilometer, loppet jag inte trodde jag skulle kunna springa. Som jag för drygt en vecka sedan inte ens anmält mig till. Anmälan kom plötsligt och oväntat och jag har inte tränat för att springa snabbt på milen. Ändå fanns det en förhoppning om att göra en bra tid eftersom mina träningspass gått bra den senaste tiden. Målet med loppet var att utmana mig själv och pressa tempot. Springa snabbare än jag gör själv på träning. Jag ville se det som ett bra fartpass inför maraton.

Jag hämtade ut nummerlappen igår, så att det inte skulle bli stressigt idag. Den här gången startade vi hemifrån i god tid, inte som förra året på maraton när stressen var hög från starten. Nu var vi vid startplatsen kanske 45 minuter innan start. Jag kunde värma upp i lugn och ro. Ladda mentalt, ta in stämningen, fota. Värma upp förresten. Varför är det alltid värmebölja när jag ska springa lopp? Jag hade varmt innan starten ens gått och jag försökte vara i skuggan så mycket som möjligt. Jag borde ju ha vant mig med den sommaren vi haft, men det är en sak att morgonjogga i lugnt tempo och en annat att springa i maxfart. Mitt på dagen, i solgasset.

Maraton och halvmaraton startade klockan 12 och tjugo minuter senare var det dags för 10 kilometer. Man får ställa sig var man vill i startledet på basen av hur man tror att man ska springa. Jag trodde att jag ställt mig i mitten, men tydligen var jag ungefär längst bak. Bland med barnvagnar, de som stavgår och de som går redan från starten. Men det var inte trångt i alla fall 🙂 Starten går och jag springer på i eget tempo. Första kilometern och mellantiden dyker upp, 6:45. Pressa var det ju. Öka nu!

Paavo Nurmi 10 kilometers rutten går bara inne i centrum av Åbo. Halvmaraton och maraton viker ut till Runsala, men 10 kilometer springs inne i stan. Inte en backe i sikte, utan breda fina asfalterade vägar. Perfekt ifall man vill springa fort. Det ville jag och jag ökade för varje kilometer. Sprang om folk till höger och vänster och hade kul längs med vägen. Fast jag hade mest kul för mig själv. Var fanns allt folk? Publiken? Stämningen? Tidigare har jag alltid tyckt att det är kul att springa på Paavo Nurmi. Det är alltid en massa folk ute och hejar. Det är feststämning. Det är musik, dans, cheerleaders… Party. Nu var det mest löpare och funktionärer.

Kilometerna tickade på och jag höll ett bra tempo. 5:50, 5:30, 5:20. Det kändes bra i kroppen. Det gjorde inte ont någonstans, magen protesterade inte, benen var pigga och pannbenet starkt. Jag kunde pressa mig själv och ha en bra känsla. Jag kom in i ett bra flow och plötsligt var jag redan vid åtta kilometer. Hur gick det till? Är det roliga snart slut? Samtidigt var jag väldigt glad över att snart vara i mål. Jag hade varmt och det kändes som om huvudet kokade. Jag sprang med solglasögon, men borde kanske ha haft en keps. Eller hällt vatten på mig vid vätskestationerna.

Tiden då? 1:00:20 visar den officiella och 59:02 är det som jag faktiskt sprang på. Från att jag korsat starten och min tid börjar räknas. Inte från startskottet. Jag är liiite besviken på tiden. Det hade varit kul att springa under timmen, och det gjorde jag ju också, men tja. Det som står på diplomet. Jag stod tydligen väldigt långt bak i startledet. MEN! Jag är väldigt nöjd med loppet i sin helhet. Jag fick precis till det fartpass jag var ute efter. Jag sprang på 5:10 som snabbast och de flesta kilometer gick klart under 6:00 tempo. Det kändes bra i kroppen hela vägen och efteråt var jag hur pigg som helst.

Är jag redo för maraton då? Nja, men närmare i alla fall. Självförtroendet är på topp efter dagens bra löpning.