Månad: augusti 2018 (page 2 of 4)

Höstens kurser och zumba

För kanske tre år sedan gick jag mycket på zumba via medborgarinstitutets kurser (arbis). Det var bara kul, ingen prestation i det. Bara lagom fåniga dansmoves till musik. Svettigt, roligt och något annat att tänka på under en timme. Sedan slutade instruktören och flyttade över till det lokala gymet. Jag försökte några gånger med den nya instruktören och konstaterade att det inte var något för mig mer. Det kändes bara fånigt och jag slutade gå på zumba.

Förra veckan kom broschyrerna till höstens kurser till arbis. Jag har inte gått på någon kurs på flera år och bläddrade bara snabbt igenom broschyren. Till min glädje upptäckte jag att min favoritinstruktör kommit tillbaka och ska hålla flera kurser. Både zumba, yoga och någon form av styrketräning som beskrevs som tung och för vana motionärer. Kanske det vore nåt för mig? För går man på zumba mer? Det känns lite… 2010?  Jag provade på våren via youtube och det om någonting kändes ju fånigt. Kanske det fungerar bättre i grupp? Men att stå ensam på vardagsrumsgolvet och ”dansa” kändes bara fjantigt.

dags för zumba igen?

Jag funderar om jag ska anmäla mig till något. Kurserna kommer att starta lämpligt där efter mitt maraton. Kanske jag efter maraton vill träna just kravlöst? Bara träna något kul och fjanta mig. Jag gillar dans, jag gillar den typens musik, jag gillar instruktören. Visar det sig att jag inte gillar det, kan jag hoppa av. Det kostar knappt något, ungefär hälften vad en månad kostar på gym.

Jag ska fundera vidare på saken, jag tror inte att jag behöver anmäla mig direkt.

0

Full fokus på maraton nu

Från och med nu gäller full fokus på maraton. Det är inte många veckor kvar, det är knappt ens många dagar kvar. Jag blir nervös av bara tanken. Loppet på lördagen gav mig en boost i självförtroendet. Farten finns där, känslan i kroppen var bra och det känns som om jag tränat rätt. Jag hade inte ont någonstans, benen var pigga och det var roligt att springa lopp. Efter loppet var det inte lika kul, men idag känns allting redan som normalt.

Jag hade först tänkt springa idag, men ändrade mig och gjorde veckans styrketräningspass i stället. Jag vill inte utmana ödet och utsätta magen för påfrestning ännu. Även om den känns bra idag, kan det snabbt ändras. Passen i träningsprogrammet börjar bli kortare, fortfarande lika många pass, men mindre intensitet. Färre intervaller och  kortare långpass. Det gör att jag inte är tvungen att planera in träningen lika mycket. Jag kan springa före eller efter jobbet om jag vill, för passet tar bara 45-60 minuter. Inte tre timmars långpass längre.

fokus på maraton

Lördagens lopp bevisade att den styrketräning jag gjort, har haft effekt. Tidigare har jag haft ont i benen efteråt och jag har behövt vila flera dagar. Nu var benen pigga redan igår och det kändes knappt som om jag sprungit lopp. Jag ska hålla i styrketräningen även om jag just nu har mitt fokus på maraton. Det är inte alltid kul med styrketräning, men det är såå viktigt för löpningen. Få starka ben som håller att springa långt.

Inför maraton vill jag ännu få till ett långpass. Inte ett jättelångt långpass, men 15 kilometer. Gärna i lite snabbare tempo för att få ett hum om mitt maratontempo. Några intervallpass på det, lite yoga och styrketräning och that’s it. Sedan är det ”bara” att springa maraton…

Nämnde jag förresten att jag är nervös?

0

Dumma mage!

Jag har tidigare skrivit om mina problem med löparmage. Det har tack och lov aldrig inträffat under ett lopp, men jag brukar alltid ta det säkra före det osäkra och börja dagen med immodium. Inför lopp brukar jag egentligen också äta mjölksyretabletter. Den här gången anmälde jag mig till loppet så plötsligt och oväntat att jag inte hann börja min kur. Vi hade inga tabletter hemma och jag orkade inte fara och köpa. Jag tänkte väl i min dumhet att jag inte behöver. Oh well, lesson learned! Min mage har inte varit på bra humör varken igår eller idag.

Den fungerade fint under gårdagens lopp och jag hade inga problem. Jag drack av sportdrycken, men inga stora mängder. En klunk vid varje vätskekontroll och någon klunk vid målgång. Alltid med vatten. Jag kom hem, duschade, åt en banan och plötsligt. BAM! Jag bara känner hur magen krampar, det gör ont och jag mår illa.

Jag blir orolig inför Tallinn nu. Inte för själva loppet och orken, eller okej, också för själva loppet och orken, men som vanligt mest för min mage. Jag har planerat att efter maraton i Tallinn fira med att äta på den bästa restaurangen i Tallinn, Ribe. Äta och dricka gott, fem rätters avsmakningsmeny tack. Känns min mage som den gjorde igår, är jag tvungen att bara ligga på hotellrummet. Det finns inte en chans i världen att jag vill gå på restaurang då.

Jag mår illa bara jag ser på mat. Jag är inte sugen på att äta, även om jag vet att jag borde. Det är dessutom en underlig känsla, att vara hungrig, men samtidigt inte alls sugen. Jag är alltid sugen på mat 🙂

 

0

Race report Paavo Nurmi 10 km

Paavo Nurmi 10 kilometer, loppet jag inte trodde jag skulle kunna springa. Som jag för drygt en vecka sedan inte ens anmält mig till. Anmälan kom plötsligt och oväntat och jag har inte tränat för att springa snabbt på milen. Ändå fanns det en förhoppning om att göra en bra tid eftersom mina träningspass gått bra den senaste tiden. Målet med loppet var att utmana mig själv och pressa tempot. Springa snabbare än jag gör själv på träning. Jag ville se det som ett bra fartpass inför maraton.

Jag hämtade ut nummerlappen igår, så att det inte skulle bli stressigt idag. Den här gången startade vi hemifrån i god tid, inte som förra året på maraton när stressen var hög från starten. Nu var vi vid startplatsen kanske 45 minuter innan start. Jag kunde värma upp i lugn och ro. Ladda mentalt, ta in stämningen, fota. Värma upp förresten. Varför är det alltid värmebölja när jag ska springa lopp? Jag hade varmt innan starten ens gått och jag försökte vara i skuggan så mycket som möjligt. Jag borde ju ha vant mig med den sommaren vi haft, men det är en sak att morgonjogga i lugnt tempo och en annat att springa i maxfart. Mitt på dagen, i solgasset.

paavo nurmi 10 kilometer

Maraton och halvmaraton startade klockan 12 och tjugo minuter senare var det dags för 10 kilometer. Man får ställa sig var man vill i startledet på basen av hur man tror att man ska springa. Jag trodde att jag ställt mig i mitten, men tydligen var jag ungefär längst bak. Bland med barnvagnar, de som stavgår och de som går redan från starten. Men det var inte trångt i alla fall 🙂 Starten går och jag springer på i eget tempo. Första kilometern och mellantiden dyker upp, 6:45. Pressa var det ju. Öka nu!

Paavo Nurmi 10 kilometers rutten går bara inne i centrum av Åbo. Halvmaraton och maraton viker ut till Runsala, men 10 kilometer springs inne i stan. Inte en backe i sikte, utan breda fina asfalterade vägar. Perfekt ifall man vill springa fort. Det ville jag och jag ökade för varje kilometer. Sprang om folk till höger och vänster och hade kul längs med vägen. Fast jag hade mest kul för mig själv. Var fanns allt folk? Publiken? Stämningen? Tidigare har jag alltid tyckt att det är kul att springa på Paavo Nurmi. Det är alltid en massa folk ute och hejar. Det är feststämning. Det är musik, dans, cheerleaders… Party. Nu var det mest löpare och funktionärer.

Kilometerna tickade på och jag höll ett bra tempo. 5:50, 5:30, 5:20. Det kändes bra i kroppen. Det gjorde inte ont någonstans, magen protesterade inte, benen var pigga och pannbenet starkt. Jag kunde pressa mig själv och ha en bra känsla. Jag kom in i ett bra flow och plötsligt var jag redan vid åtta kilometer. Hur gick det till? Är det roliga snart slut? Samtidigt var jag väldigt glad över att snart vara i mål. Jag hade varmt och det kändes som om huvudet kokade. Jag sprang med solglasögon, men borde kanske ha haft en keps. Eller hällt vatten på mig vid vätskestationerna.

Tiden då? 1:00:20 visar den officiella och 59:02 är det som jag faktiskt sprang på. Från att jag korsat starten och min tid börjar räknas. Inte från startskottet. Jag är liiite besviken på tiden. Det hade varit kul att springa under timmen, och det gjorde jag ju också, men tja. Det som står på diplomet. Jag stod tydligen väldigt långt bak i startledet. MEN! Jag är väldigt nöjd med loppet i sin helhet. Jag fick precis till det fartpass jag var ute efter. Jag sprang på 5:10 som snabbast och de flesta kilometer gick klart under 6:00 tempo. Det kändes bra i kroppen hela vägen och efteråt var jag hur pigg som helst.

Är jag redo för maraton då? Nja, men närmare i alla fall. Självförtroendet är på topp efter dagens bra löpning.

0

Nummerlappen hämtad, nu kör vi

För att citera Tomas Ledin, Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända. Ungefär så känns det just nu. Knappt hann jag anmäla mig till loppet innan det är dags att springa. Nummerlappen är hämtad, jag vet när och var starten går. Jag har ätit och druckit. Laddat upp. Tvättat mina träningskläder. Lackat naglarna. Alla förberedelser är gjorda. Nu ska jag bara förbereda mig mentalt ännu. Jag börjar vara ivrig på att få springa. Det ska bli kul med lopp.

nummerlappen hämtad

Det är något särskilt med lopp. Stämningen är alltid speciell, alla är glada och trevliga. Redan när jag hämtade ut nummerlappen idag kände jag ivern. Alla är i samma situation. Även om man inte känner varandra, så hälsar man kanske. Frågar vad de ska springa för distans. Önskar lycka till och hejar på varandra. Det är en gemenskap. Jag springer alltid för mig själv och löpning kan vara ganska ensamt. Men lopp alltså, det är bäst! Dessutom är det alltid mycket folk ute och hejar på Paavo Nurmi. Det brukar vara feststämning inne i stan.

Klockan 12:20 går starten och sedan är det bara fullt ös som gäller. Jag ska utmana mig själv och pressa mig till att springa fortare än vad jag gör på träning. Våga ta i och lita på att jag orkar hela vägen. Inte mysig joggingrunda, utan tempopass. Jag vill springa fort imorgon. Nu kör vi!

 

0

23 dagar kvar

I min iver att förbereda mig inför lördagens lopp har jag ”glömt bort” att jag ska springa maraton. Jag såg på instagram någon som skrev att det var 17 dagar kvar till Helsingborg maraton. Tur att jag inte ska springa det tänkte jag. Tur att jag har mer tid på mig att träna. Nja… Såå mycket mer tid har jag inte. Det är bara 23 dagar kvar. Hur gick det till? Hur kan det vara så få dagar kvar?! Hjälp! Jag vet ju när loppet är. Jag vet att det är den 9 september, men jag har bara tänkt att det är någon gång långt in i framtiden. Inte om 23 dagar.

23 dagar kvar

Jag är inte redo. Jag vill ha mer tid på mig att träna. Helst ett par månader till eller så 🙂 Fast sen igen, är man någonsin helt redo? Känner man sig någonsin att man gjort allt? Sprungit alla pass, alla långpass, alla intervaller? Ätit, sovit, tränat rätt? Och med man menar jag självklart jag. Det finns alltid en känsla av att jag kunde ha gjort lite bättre. Sprungit lite mer, lite snabbare, lite längre. Jag vet att jag tränat på bra. Jag har inte skippat pass utan följt träningsplanen. Jag vet att jag kan, men mot slutet kommer alltid tvivlen. När jag inte tränar lika mycket finns det tid att tänka. Då kommer funderingarna. Tankarna, tvivlen. Kanske jag borde ha gjort si eller så. Gjort det här istället för det där. Inte gjort det där. Gjort mer av det här.

Äsch, det är fortfarande 23 dagar kvar. Än finns det hopp! Jag hoppas att lördagens lopp ger mig det självförtroende jag behöver för de kommande veckorna. Att jag får en bekräftelse att formen finns där. Inte så mycket tidsmässigt, utan jag är mer ute efter känslan i löpningen. Att det känns bra i kroppen och som att det finns mer att ge.

0

Sista intervallpasset innan lördag

Idag sprang jag det sista intervallpasset innan lördagens lopp. Det var också det sista träningspasset. Nu är det bara vila som gäller. Imorgon och på fredagen kommer jag antagligen att använda min foamroller och försöka stretcha ut benen. Jag hoppas på pigga ben på lördagen och mycket tryck i steget. Jag vill göra allt för att det ska lyckas. Samtidigt försöker jag att inte ha för stor press på mig själv. Jag ska se det som ett bra träningspass och inte bry mig om tiden. Även om jag försöker förbereda mig så gott det går, vill jag inte känna mig besviken efteråt. Det ska vara en kul grej att springa. Det är bara en bonus att jag ens kan springa i år.

intervallpasset

Dagens pass var från maratonprogrammet jag följer. 20 stycken intervaller på 30 sek och 30 sek vila. Den här gången var vilan joggvila. Tidigare har det varit gåvila (eller stå), men nu var tanken att man skulle hållas i rörelse hela tiden. Känslan i kroppen var bra. Jag kunde trycka på, farten fanns där och benen rullade på av sig självt. Jag flåsade som en galning och frustade. Det hörs nog minsann att jag kommer springandes 🙂 Det var en orsak till att jag alltid sprang med musik tidigare. Jag ville inte höra mitt eget flås.

Nu hoppas jag att allting känns lika bra eller bättre på lördagen. Jag tycker att mina senaste pass har gått riktigt bra. Jag har känt mig snabb och stark. Kroppen har samarbetat, jag har kunnat trycka på och det har inte varit speciellt jobbigt. Jag har inte behövt ta i allt vad jag har för att komma upp i planerat tempo, utan det har gått av sig självt. Jag har nästan behövt hålla tillbaka. Jag är inte orolig för distansen, men tio kilometer är tio kilometer. Det är jobbigt oavsett och när jag dessutom går in med inställningen att se det som ett fartpass. OJ!

 

0

Jag börjar bli nervös

Idag fick jag startbeviset till lördagens lopp och informationspaketet. Jag som trodde att jag inte var nervös och bara skulle se det som en kul grej. Ett bra träningspass. Jag skulle ljuga om jag påstod att pulsen inte gick upp en smula. Men det är bra nerver. Jag ser framemot det. Det ska bli roligt att springa i Åbo igen. Jag är inte nervös för själva loppet. Jag vet att jag kommer att klara det, men det är klart att det pirrar i magen för det.

nervös

Idag gjorde jag det sista styrketräningspasset inför lördagen. Kroppen känns bra, gårdagens yoga gjorde mycket för mina stela ben. Imorgon ska jag ännu springa ett kort intervallpass och sedan är det vila som gäller. Jag vill ha pigga ben på lördagen och vara sugen på att springa. Få längta en smula och vara taggad på loppet.

Det är tio kilometer, det kommer att vara jobbigt. Jag går ut för att om inte direkt maxa, så att pressa mig själv. Få till ett riktigt bra fartpass inför maraton. Springa i ett betydligt snabbare tempo än jag brukar, så att maratontempot förhoppningsvis kommer att kännas lätt. Jag ska utmana mig själv med tempot. Jag hoppas att publiken, atmosfären och adrenalinet gör att jag kan pressa mig själv.

Visst hejar ni på mig?

1

Race week och planer för veckan

Race week. Det är ett ord jag inte trodde att jag skulle använda på några veckor ännu. Planerna ändras och på lördagen springer jag lopp igen. Även om jag ser det som ett bra träningspass inför maraton, vill jag förstås prestera så bra som möjligt i alla fall. Helt oförberedd vill jag inte vara. Jag förväntar mig inte att springa personbästa, men jag vill kunna pressa mig själv mer än vad jag gör på träning. Tävlingssituationen kommer förhoppningsvis göra att jag springer fortare och att jag får till ett bra fartpass.

Eftersom det är race week ser mina träningsplaner lite annorlunda ut den här veckan. Träningsprogrammet jag följer inför maraton börjar trappas ner nu. Det passar bra att delta i ett lopp i det här skedet av träningen. Nu börjar längden på passen minska. Det är inte längre fråga om att träna upp uthålligheten. Nu handlar det mer om att finslipa formen med hjälp av kortare intervaller och fartpass. Vad passar då bättre än att delta i lopp?

Träningsplaner vecka 33

Måndag: yoga
Tisdag: styrketräning
Onsdag: löpning, korta intervaller
Torsdag: vila
Fredag: vila
Lördag: lopp
Söndag: valfri

Jag känner mig lite stel i kroppen efter gårdagens långpass, idag blir det därför yoga. Jag vill ha pigga och fräscha ben på lördagen. Jag har inte gjort tung styrketräning på flera veckor, utan jag har fokuserat på övningar med kroppsvikt. Ibland får jag träningsvärk i alla fall och jag väljer därför att göra styrketräningen på tisdagen. För att minimera risken för träningsvärk på själva loppet. Jag vill ändå inte skippa styrkan, eftersom den är så viktig inför maraton.

På onsdagen springer jag det sista löppasset innan loppet. Jag tänker springa passet korta intervaller från träningsprogrammet. Det passar perfekt inför loppet. 20 stycken 30 sekunders intervaller med 30 sekunder vila. Snabbt, effektivt, men utan att slita för mycket på kroppen. Få upp farten i benen och känna mig stark inför lördagen.

race week

Torsdag och fredag kommer att bestå av vila och att ladda upp mentalt. Eftersom loppet kom så plötsligt och oplanerat, har jag inte gjort några förberedelser. Jag vet knappt vilken tid starten går och varifrån. Jag bara anmälde mig och kollade inte så mycket mer. Jag har i och för sig sprungit loppet fem år i rad och jag antar att starten är på samma ställe som förut… Bäst att kolla upp det i alla fall 🙂

Beroende på hur loppet går och hur kroppen känns på söndagen, bestämmer jag träningen då. Kanske blir det vila, kanske cykel, kanske ett lugnt löppass. Lugnt och kravlöst är planen. Ge kroppen en chans att återhämta sig från loppet och komma tillbaka starkare.

Race week, nu kör vi!

 

0

Mitt sista långa långpass

Idag sprang jag det sista långa långpasset inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Jag kommer ännu att springa några långpass, men helt klart kortare än jag gjort de senaste veckorna. Inga långa långpass på över 20 kilometer, snarare 15. Jag vet att det fortfarande är nästan en månad kvar till maraton, och att jag ännu hinner träna. Jag vet också att jag inte egentligen hinner göra så mycket mer för formen. Jag kan inte panikträna veckorna innan. Därför blir jag osäker. Har jag gjort tillräckligt? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Är mängden per vecka, per månad okej? Juni månad spökar i bakhuvudet. Dagens pass blev inte heller det genrep jag hade hoppats på.

När jag började min satsning mot maraton skrev jag att jag inte skulle slarva med långpassen. Jag skrev att jag ville springa åtminstone ett över trettio kilometer och några över 25. Idag var planen att springa det där trettio kilometers passet. Min vana trogen cyklade jag iväg till motionsslingan, för att springa runt runt där. Jag hade vatten med, energi i form av smoothie och dextrosol, jag hade musik, poddar. Det var bara att springa och inte sluta innan jag nått mitt mål.

långa långpass

Löpningen gick bra, jag höll bra fart, snabbare än jag gjort hittills på mina långpass runt spånbanan. Pannbenet var starkt, benen pigga och inga problem. Det här skulle bli ett bra pass. Efter kanske 8-10 kilometer började det regna. Lite smått duggregn, inget som störde i skogen. Himlen var dock svart och jag hörde några åskknallar på längre håll. Fortfarande inga problem, bara att fortsätta springa. Min plan idag var att springa två varv åt ena hållet och ett varv åt andra. Sedan en drickpaus vid cykeln och upprepa allt igen.

Jag sprang på fint, men benen började kännas av och jag tappade lite fart. Jag beslöt mig för att lägga på musik och få en extra boost till de sista varven. Regnet ökade hela tiden och vid 19 kilometer var det inget lätt duggregn mer, utan snarare att det ösregnade. Här någonstans började tankarna att korta av passet komma. Jag var kall och blöt och har ingen lust att bli sjuk.

Vid 23 kilometer var det som om himlen öppnade sig. Det fullständigt vräkte ner. Jag trodde inte att det kunde regna mer än det gjort dittills, men tydligen hade jag fel. Vid det skedet var jag förstås så långt borta från parkeringen jag kunde komma och hade inget annat val än att fortsätta springa. Prick 25 kilometer stannade passet på och det fick duga. Nu ville jag bara hem och in i värmen.

Lite irriterad över att passet inte blev längre än 25 kilometer. Jag vet att det var regnet som stoppade mig och att jag hade orkat mer. Tempot var fortfarande helt okej och benen pigga (ish). Jag vet ju att jag är i form, men… Det hade gjort såå mycket mentalt att få till det där 30 kilometers passet. Veta att det finns i kroppen.

Nu känns det lite snopet att det var mitt sista långa långpass. Att det längsta jag kommer att ha sprungit innan maraton är 26 kilometer. Det är ju kortare än jag sprang i fjol. Det var ju inte så här träningen skulle gå. Jag skulle ju känna mig självsäker den här gången och inte tvivla lika mycket. Jag skulle ha gjort min träning som planerat…

Lite pepp please!

0
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑