Från och med nu gäller endast positiva tankar. Jag upprepar mitt mantra, jag kommer att fixa det. Jag kommer inte att vara den snabbaste löparen. Jag kommer knappast att se speciellt snygg ut vid målet. Stark däremot, det kommer jag att vara. Mitt pannben och envishet är inte att leka med och när man springer maraton är det bara en bra egenskap. Jag kommer att komma i mål. Tiden blir vad det blir, men i mål ska jag.

Jag ska tänka positiva tankar under loppet. Inga mentala dippar, utan glädje hela tiden. Det är kul att springa lopp. Jag ska njuta av stämningen, njuta av publikens hejarop och se det som en sightseeing runt en av mina favoritstäder i världen. Om än med hög puls, tunga ben, flåsig andning och en önskan om att det snart ska vara över. Nej, positivt tänkande var det ju! Jag kommer att ha låg puls, lätta ben, lätt andning och kunna springa i oändlighet. Varför skulle jag vilja att det är över? Det kommer att gå bra.

Varför skulle det inte gå bra? Jag har gjort min träning, jag har sprungit mina pass och kroppen känns redo. Jag känner mig mer förberedd än i fjol och då gick det också vägen. Klart det gör det nu också. På söndagen klockan nio går starten. Då gäller det. Då ska jag plocka fram allt jag har och springa i mål med ett leende på läpparna. Vara stolt och nöjd över min prestation. Över att jag klarat av att träna långsiktigt, följa och genomföra ett program.

Heja mig!