Månad: juni 2019 (sida 1 av 3)

Ivrig på triathlon

Jag blir ju inte direkt mindre ivrig på triathlon efter den här helgen. Instagram har varit fullt med uppdateringar från till exempel Halmstad triathlon och Ironman i Lahtis. Igår kväll satt jag dessutom och kollade på triathlontävlingar från Montreal. Vad har hänt med mig? Jag är så ivrig på triathlon, men det är den där förbaskade simningen. Den skrämmer mig. Inte för att jag inte tror att jag skulle kunna lära mig att simma, men allt runt omkring. Att det är kallt i vattnet och alla andra som också ska trängas i vattnet. När jag läser om simningen från Lahtis. Hur mycket vågor det var, blåsigt, hur det var armar och ben huller om buller. Hur de fick kämpa sig fram, få kallsupar hela tiden och simma i strömt vatten. Usch!

ivrig på triathlon

Imorgon är planen igen ett långpass på cykel. Jag tror inte att jag kommer att cykla till något av mina sommarställen, utan jag kommer att cykla en helt vanlig runda. Fundera vidare på triathlon och kanske ta mod åt mig att börja kolla på lopp. Triathlon för nybörjare med simningen i bassäng. År 2020. Ifall jag har ett uppsatt mål som sporrar mig, kanske jag äntligen skulle ta tag i den där simningen. Jag gissar att det inte skulle kännas lika skrämmande med open water ifall jag skulle känna mig trygg i en bassäng. Lära mig simma i pool först och sedan börja simma i havet. Eller nå, utomhus i alla fall.

2

Styrketräning hemma

Det var då inte igår som jag styrketränade senast… Det var snarare det första styrkepasset på nästan en månad. Jag har verkligen slarvat med styrkan den senaste tiden. Nu ska det bli ändring på den saken. Även om jag just skrev att jag ska satsa mer på cyklingen, tänker jag inte glömma bort övrig träning. Jag vill fortfarande springa, yoga och träna styrka. Styrketräning hemma är enkelt att göra, jag måste bara prioritera det. Jag har en massa redskap, inte ens det kan vara en ursäkt till att inte träna styrka.

styrketräning hemma

Ett första steg till komma tillbaka till min styrketräningsrutin är ändå att göra utan redskap. Bara kroppsviktsövningar eller med lätta vikter. När jag inte tränat styrka på nästan en månad, orkar jag inte ens med tyngre vikter. All min styrka har försvunnit, den lilla jag har haft. Det var skakande armar, darrande ben och en flåsig känsla i hela kroppen. Det kändes som om jag inte orkade med något. Ett säkert tecken på att jag måste ta tag i saken igen.

Jag gjorde ett helkroppspass med olika övningar. Komma igång igen och göra det jag känner för. Inget fokus på specifika övningar eller muskler, utan en rejäl genomkörare av kroppen. Knäböj, utfall, armhävningar, plankan, rygglyft, bicepscurl, tåhävningar, sidoplanka… Allt jag bara kom att tänka på. Det kändes i hela kroppen när jag var klar. Jag kommer så att ha träningsvärk de kommande dagarna.

Jag förstår inte hur jag ”glömmer bort” styrketräningen just nu. Det känns som om jag skrev likadant sist också. Att det gått en lång tid mellan träningen, att jag nu ska prioritera det. För jag tycker ju om det. Bara kanske inte tillräckligt mycket för att det ska vara mitt första val när det kommer till träning.

Nu ska det bli ändring. Cykel och styrketräning hemma, det är planen. Få starka cykelben som orkar trampa på. För cykelben och löparben är två helt olika saker 🙂

 

 

0

Cykelplaner för sommaren

Gårdagens bra cykelpass gjorde mig ivrigare på cykling, igen en gång. Jag har haft cykelplaner tidigare, men igår fick jag det bara bekräftat hur mycket jag gillar att cykla. Speciellt när det går bra och känns bra i kroppen. Vilket säkert till en stor del berodde på bra uppladdning och bra energi. Jag har efter kanske fyra år (?) äntligen fått min vattenställning monterad på cykeln och det hjälpte mycket. Nu finns det ingen begränsning för vart och hur långt jag kan cykla. Typ.

cykelplaner sommaren 2019

Jag ska ge cyklingen en chans nu. Jag har bestämt mig för att jag inte ens får överväga att köpa en landsvägscykel innan jag cyklat 1000 kilometer med min vanliga. Varför 1000 kilometer? Vet inte, men det är en jämn och fin siffra och borde väl inte vara omöjligt. Innan sommaren är över och det blir kallt. Så säg, september, oktober. En landsvägscykel är svindyr och jag vill vara säker på att jag gillar cykling ifall jag köper en. Klarar jag av att cykla 1000 kilometer med en mountainbike och cykelkorg och fortfarande tycka om det, lär jag väl tycka om det med en ”riktig” cykel också.

Mina cykelplaner för sommaren är att cykla till olika ställen i Pargas och närområde som jag länge tänkt besöka, men som är för långt för att springa till. Sightseeing, träning, fotopaus och kaffe. Allt i ett. Dessa ställen hade jag tänkt besöka under sommaren. Jag har inte en aning om hur långt det är till dem, och till vissa ställen lär jag behöva ta med mitt eget kaffe 🙂

Cykelplaner sommaren 2019

Kustö slottsruiner
Jag hade tänkt cykla hit redan för något år sedan, men jag var osäker på vägen. I efterhand vet jag att jag nog var på rätt väg, jag bara inte cyklade tillräckligt långt och därför hittade jag det inte.

Lenholmens naturstig
Kanske jag kan cykla hit, springa eller gå på naturstigen och cykla hem igen? Maria?

Granvik
Varför vill jag cykla hit? Bara för att. För att veta vad här finns. Det är längs med vägen på en av mina normala cykelrutter och jag tänkte att istället för att svänga till vänster, kan jag svänga till höger. Spännande. Jag vet 🙂

Sattmark
Här lär jag kunna köpa kaffe i alla fall och fota. En av de kortare cykelturerna.

Pargas Port
Här kan jag också få kaffe och fotostunder. Väldigt osäker på vägen här, färjan skrämmer mig och på att cykla vilse. En av de längre rutterna tror jag.

Nagu
Grande finale. Helt klart den överlägset längsta cykelrutten, 60 kilometer totalt tur och retur. Och den mest skrämmande rutten att cykla, på smal väg, mycket trafik och färja. Kommer nog att behövas mer än kaffe om jag ska orka cykla hem också.

Har jag missat något bra smultronställe?

Gärna på cykelvägar, eller inte så livligt trafikerade vägar. Vill inte cykla i Åbo eller Nådendal, det skrämmer mig.

0

Jag, en cyklist?

Kanske jag kommer att bli tvungen att definiera mig som en cyklist i framtiden? Dagens cykeltur på dryga 30 kilometer gav mig en sådan mersmak på cykling att jag funderar på att göra det till min sommarträning. Jag kommer inte att lämna bort löpningen, men kanske fokusera mer på cykling de kommande månaderna.

jag, en cyklist?

Jag har inget lopp jag tränar för, utan jag kan träna som jag vill. Det kan jag ju förstås göra året om, men det är såklart svårare ifall jag vill prestera tidsmässigt på ett lopp. Nu har jag inga nya lopp i sikte. Jag insåg efter Forssa halvmaraton att jag inte kan springa Paavo Nurmi i år. Det går helt enkelt inte med lopp och bröllop på samma dag. Stressen blir för hög och jag vill inte riskera en kraschad mage.

Jag vet inte vad det var som gjorde att dagens cykeltur kändes så bra. Jag hade sånt tryck i benen, jag cyklade till och med förbi andra cyklister. I en backe. Det var efter att jag redan cyklat över 25 kilometer. Vad har hänt med mig? När blev jag en cyklist?

Jag tror att det hjälpte mycket att jag hade vatten och energigel med mig idag. Det var en helt annan känsla än jag haft tidigare. Då har jag mest hängt på styret mot slutet och varit tvungen att kämpa för att orka ens hem. Nu kändes kroppen stark hela vägen och jag fick ingen dip. Ingen vägg som kom emot som sist, utan jag hade lärt mig av mina misstag. Jag kunde trycka på, orkade ända till slut och kunde till och med öka. Jag hade högre medelfart än jag haft tidigare och cyklade dessutom längre än jag gjort tidigare. Så bra känsla idag!

Dagens cykeltur var egentligen lite av ett test. Jag hade inte tänkt cykla så långt som jag gjorde, men känslan var för bra för att sluta. Jag hade redan innan dagens cykling planer på att cykla mer i sommar och besöka olika ställen. Vissa närmare och vissa lite längre bort. Efter idag känner jag mig ännu mer pepp på att cykla och jag fick bekräftelse att jag nog kan cykla långt.

1

En vecka vila

Jag har inte tränat ett skvatt sedan mitt halvmaraton förra lördagen. Jag har haft en vecka vila, med några kvällspromenader och en cykeltur som enda form av fysisk aktivitet. Planen var att yoga och fokusera på rörlighet, men oh well. Det blev inte så. Det har varit skönt med vila, men jag märker med mig själv att träning ger mig energi. Inte ens nödvändigtvis träning, utan fysisk aktivitet.

Midsommarafton spenderades på svärföräldrarnas stuga och efter många timmar i bil, många timmar i solstol och middagsbord var jag så trött och dåsig. En kort cykeltur på kvällen och tröttheten var som bortblåst. Jag var piggare både i kroppen och knoppen och kände mig som mig själv igen. Jag blir bara tröttare av att vila och inte röra på mig. För att inte tala om stelheten i ben och rygg. Jag är inte van att sitta så mycket. Det är mycket skönare att stå upp, röra på benen och få igång blodcirkulationen.

Idag blev det första löprundan på över en vecka. En helt vanlig mysrunda runt kvarteret, strax över fem kilometer. Allting kändes bra i kroppen, inga krämpor efter loppet. Nästa vecka kan jag träna som normalt igen. En vecka vila gjorde dessutom bara gott för lusten. Nu är jag sugen på en massa träning igen. Jag har blivit väldigt sugen på att cykla. Jag har färdigt en massa rutter och ställen planerade. Sightseeing, fika och träning på samma gång. Packa en kass med kaffe, något gott ätbart och cykla runt i Pargas. Kanske cykla till en badstrand?

en vecka vila

Nämnde jag förresten att jag badade på midsommaren? Tyvärr finns det inga bildbevis, för det var historiens snabbaste dopp. Men ifall ni var i Houtskär, eller inom en 100 kilometer radie, hörde ni nog det säkert 🙂

4

Midsommar och födelsedag

Vissa fyller visst år idag, just saying. Och så är det midsommar… Med det sagt vill jag önska er alla en riktigt trevlig midsommar och så hörs vi senare i helgen!

midsommar

 

0

Ännu mera reflektioner från ett halvmaraton

Jag tyckte att jag skrivit ner alla mina tankar från ett halvmaraton i gårdagens inlägg, men jag kommer alltid på fler ett par dagar senare. Vissa inlägg som jag skriver är mest för mig själv, som en kom ihåg till nästa gång. Kan någon annan få tips och råd av det, så varsågoda. Här kommer ännu mera reflektioner från ett halvmaraton.

ännu mer reflektioner

Uppladdningen inför loppet var utmärkt. Även om starten gick sent på dagen, först klockan tre, blev jag inte hungrig. Eller törstig. Jag brukar alltid äta pizza kvällen innan loppet, det hör liksom till. Jag var orolig innan loppet att jag skulle bli hungrig, men det räckte bra med en rejäl frukost. Sedan banan, smoothie, några chips och lite godis innan starten. Bra mängd salt, bra vätskebalans och inga hungerkänslor.

Smörj in kroppen med så mycket vaselin det bara går. Jag har inte ett skavsår eller blåsa. Jag hade kletat vaselin under armhålorna, vid shortskanten, där pulsbandet ligger… Överallt. Det hjälpte, för inte en (ny) skråma i sikte.

Solglasögon är din bästa vän. Spring alltid i solglasögon, även om det bara är lite sol. Nu var det gassande sol under största delen av loppet, men ännu vid starten var det mulet. Jag funderade länge ifall jag skulle ha glasögonen eller ej, men beslöt mig till sist för att ha dem. Tack och lov! Det hjälpte mycket, huvudet hade kokat annars.

Bilden är från www.suvi-ilta.fi

Var snäll mot dig själv och ha inte för högt uppsatta mål. Malin är som vanligt klok som en bok och poängterar saker som jag nog egentligen vet själv. Att mina mål var högt uppsatta, att värmen påverkar och att det bara är ett lopp trots allt. Bara målgång är super och något jag ska vara stolt över.

Paavo Nurmi tio kilometer plus bröllop ett par timmar senare kommer så inte att funka. Jag skulle verkligen vilja springa på Paavo Nurmi i år igen, men vi ska på bröllop samma kväll. Det skulle kanske vara möjligt rent teoretiskt, om än tight om tid. De tre senaste lopp jag sprungit, har jag efteråt drabbats av löparmage, illamående, allmänt blä känsla i kroppen. Att gå på bröllop i det skicket, nej tack. På bröllopet vill jag ha kul, kunna njuta, äta, dricka, dansa… Då kan jag inte ha en mage som krånglar, eller vara illamående. Eller tokslut. Eller bara allmänt stressad för att först stressa över loppet, sedan springa det utan att kunna njuta, stressa hem, duscha, stressa till bröllopet. Det är bara att inse att det inte blir något Paavo Nurmi i år. Ett svårt beslut, men ett vettigt.

3

Reflektioner från ett halvmaraton

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

reflektioner från ett halvmaraton

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

1

Race report Forssa halvmaraton

Det var varmt, det var svettigt, men jag kom i mål. Ungefär så kan jag sammanfatta Forssa halvmaraton som jag sprang igår. Det är bara att inse, värmen suger otroligt mycket energi av mig när jag ska springa. Och i sanningens namn, var jag kanske inte riktigt tillräckligt väl förberedd heller… Inte i alla fall för att springa på rekordtider.

forssa halvmaraton

Starten för Forssa halvmaraton gick klockan tre på eftermiddagen. Det var först på torsdagen som jag insåg vad det betyder. Jag måste ju äta lunch innan. Jag kan inte bara äta min normala frukost på några mackor och kaffe, utan jag måste ladda upp på ett helt annat sätt. Starten var så sent, att jag skulle hinna bli hungrig efter frukosten, ifall jag inte hade något med mig. Jag brukar ha med mig vatten och kanske banan till starten, men den här gången hade jag mer med mig. Banan, smoothie, chips, godis, bubbelvatten… Supportcrew hade fått stränga order om att inte äta upp alla chips medan jag sprang och han väntade. Jag anade nämligen att chips skulle behövas vid målgång.

Forssa halvmaraton är ett litet och familjärt lopp. Inga köer till bajamajor, utan jag kunde till och med gå på vanlig toa inne i idrottshallen (!) ingen trängsel och gott om tid. Tio minuter innan start hängde fortfarande de flesta vid gräsplanen vid startplatsen. Inget att man måste vara vid startfållorna 45 minuter innan start, utan lugn och ro.

Starten går och jag hittar snabbt min egen rytm. Jag hade bestämt mig för att springa i 6:20-6:30 tempo och öka mot slutet ifall det fanns krafter. Första kilometerna tickar på fort och jag känner mig pigg. Det är inte kämpigt, utan jag hittar mitt eget tempo. Blir omsprungen av några och försöker att inte stressa över det. Jag vet att jag brukar vara stark mot slutet och kunna springa om folk då.

Jag springer mest för mig själv. Ser några löpare framför mig och några bakom mig, men det är inga stora klungor. Men det är ett litet lopp och jag tror att det var ungefär 550 startande för maraton och halvmaraton. Det är typ 5000 för Tallinn maraton, så en viss skillnad 🙂 Jag springer i det planerade tempot och allt känns bra.

Det är varmt, solen gassar och jag gissar att det kommer att bli jobbigt i något skede. Jag försöker att inte tänka på det, utan springer en kilometer i taget. Tänker en tredjedel av loppet åt gången. Allt för att distrahera mig. Sju kilometer, tio kilometer, elva, nu är hälften redan sprunget. Fjorton kilometer, sexton, nu kan jag börja öka…

Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag dricker kanske hälften av sportdrycken, hälften av vattnet och häller resterande mängd vatten över huvudet. Det är så jäkla varmt alltså! När vi springer genom bostadsområden står det barn med vattenpistoler och slangar och sprutar vatten på en. Love it! Det hjälpte i ungefär tre sekunder, men det hjälpte lite i alla fall.

Jag försökte tänka positiva tankar genom hela loppet, jag höll jämn och fin fart hela tiden, men det fanns ingen extra växel igår. När jag kom till 16-18 kilometer och jag hade tänkt börja öka, så händer det inget. Diamantmålet hade jag gett upp för länge sedan, guldmålet var också att ta i. Silvermålet trodde jag nog att jag hade i mig, men icke. Det blev bronsmål med minsta möjliga marginal. 2:14:38 var den officiella tiden.

forssa halvmaraton

Efter målgång stupar jag ner i gräset, trycker i mig chips och vatten och ojar mig. Jag har inte ont, men jag är bara tokslut. Huvudet är mos, ansiktet rödmosigt och svetten rinner. Men i mål kom jag, jag fick min medalj och idag känns allting redan bra. Jag har några andra reflektioner jag tar med mig från loppet, men jag sparar dem till ett skilt inlägg.

7

Tidsmål för halvmaraton

Jag brukar ha tidsmål för lopp, om det sedan är för tio kilometer eller för maraton. Ibland går det enligt planerna och ibland överträffar det alla mina förväntningar. Och tja, ibland går det ju också inte alls… Jag har även tidsmål för halvmaraton och som vanligt med en dag kvar till loppet tvivlar jag. Har jag gjort tillräckligt? Kommer jag att nå mitt tidsmål? Kommer jag ens i mål?

När jag började följa mitt träningsprogram, valde jag ett för halvmaraton under två timmar. Det verkade realistiskt när jag började träna inför halvmaraton. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06, men det sprang jag år 2015. Sedan dess har jag inte varit i närheten av tiden, men jag har inte tränat för det heller. Mitt fokus har varit på maraton, och allt annat jag sprungit har varit en bonus. Eller år 2016 tränade jag faktiskt för halvmaraton, men då stoppade värmeböljan mig från rekord.

tidsmål för halvmaraton

Det verkar tyvärr som om historien kommer att upprepa sig. Det har lovats 21 grader och full sol till lördagen. Jag som redan innan tvivlade på rekordtider, tvivlar ännu mer efter väderprognosen. Värme och sol är härligt, men det är jobbigt att springa i. Speciellt långt. Det är som om värmen suger musten ur mig. Jag blir tröttare och flåsigare än vanligt. Huvudet blir mos och det känns som om jag kokar. Att i det läget försöka pressa mig till rekordtider, känns… Svårt. Och då är jag inte ens övertygad om att jag hade kunnat pressa mig till rekordtider annars heller. Utan värmebölja. Hursomhelst. Tidsmål för halvmaraton var rubriken för inlägget och tidsmål ska jag försöka skriva. Inför Tallinn maraton myntade Malin det fina uttrycket diamantmål, jag fortsätter använda det.

Tidsmål för halvmaraton

Diamantmål: under två timmar

Guldmål: personbästa

Silvermål: under 2:10

Bronsmål: under 2:15

Jag har haft svårt att veta vad som är ett realistiskt mål att ha. Långpassen jag sprungit har känts bra och som om det funnits mer att ge. Mina snabbare tempopass har också känts okej, jag har fått kämpa, men det har ändå gått. Fast då har jag i och för sig sprungit kortare sträckor och det är kanske därför jag tvivlar. Den gången jag försökte springa ett kortare långpass i snabbare tempo, gick det inte alls. På loppet tror jag inte att distansen kommer att vara ett problem, utan tempot. Och ifall tempot är ett problem, blir det svårt att nå något av mina tidsmål.

Äsch, jag bara svamlar. Målgång är bra!

Wish me luck!

3
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑