månadsarkiv: december 2019

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Okoordinerad och ofokuserad

Idag var det höstens sista zumba och det var något jag sett fram emot. Inte att det var sista gången, förstås, men att överhuvudtaget kunna gå. Jag har inte varit på zumba sedan oktober, det har inte alls passat med jobbet eller annars. Idag märktes det att jag inte varit på flera veckor. Jösses vad okoordinerad jag var. Jag var så lost i de flesta koreografier. Jag for till vänster, när andra for till höger. Eller så stod jag mest som ett fån och visste inte vad som vad upp och vad ner. Jag brukar inte ha svårt för att lära mig danskoreografier, men idag var det inte lätt.

okoordinerad och ofokuserad

Många av danserna var nya för mig, det var första gången jag gjorde dem idag. Tydligen har de varit med ett tag, för det var sista gången vi hade dem idag. När det börjar på nytt i januari, är det ny koreografi som gäller. Kanske jag hänger bättre med sedan och att jag inte är lika okoordinerad. Eller så är alla andra också ute att det inte märks lika tydligt vem som inte kan 🙂 Inte för att man måste göra ”rätt”, men jag har svårt att ta ut mig och rörelserna om jag inte vet vad jag ska göra. Jag får inte ut lika mycket av träningen, om jag mest står och funderar och försöker hänga med.

Det är kul med zumba i alla fall, fastän jag inte alltid hänger med. Jag gillar musiken, och när jag väl kan, då jäklar. Då är det hög puls, stora rörelser, höga hopp och riktigt kul. Jag gillar att träna i grupp. Jag blir pepp av de andra, tar ut mig mer och kommer i en bra stämning. Helt annat än att träna hemma på golvet via Youtube. Då känns det mest bara fånigt.

1

When in doubt, do core

Styrketräningen fortsätter och idag var det dags för veckans andra pass. Det lättare passet, utan vikter, eller med mindre vikter, där jag fokuserar mer på core och överkropp. Lättare är kanske inte riktigt en korrekt beskrivning, eftersom det kan vara tillräckligt jobbigt att träna även utan vikter. Jag har slarvat lite med coreträningen, och det märktes idag. Jag har tränat core, men kanske inte med ett tydligt syfte eller program. Lite övningar på måfå, utan desto större tanke på hur många repetitioner eller varv. Gjort tills jag blivit trött eller inte haft lust mer. Lite som jag styrketränade innan, när jag inte följe ett program.

alltid denna core

Idag gjorde jag mitt trogna P90X core synergistics program som jag brukar ta till om jag inte har inspiration till egen träning. Jag visste vad jag ville träna, men inte hur, och då är det bra med färdiga program. Jag märkte genast en stor skillnad. Det blir helt enkelt bättre när jag följer ett program. Någon annan som har bestämt hur många jag ska göra, och vilka övningar. Jag behöver inte tänka själv, utan jag kan bara hänga med. På det sättet gör jag också fler än jag skulle göra själv. Ska man göra 25, gör jag 25. Eller ska man göra i en minut, gör jag det. Det hjälper också att någon står och skriker på en. Hejar på en. Kom igen, fem till, you can do it! Och konstigt nog, orkar jag alltid fem till.

Jag gillar det här programmet, eftersom det är en blandning av mycket. Det är inte bara core, utan också armar och axlar. Det passar egentligen perfekt som det andra styrketräningspasset i veckan, eftersom jag sällan har inspiration till egna övningar. Kanske det här kommer att bli mitt nya upplägg? Mitt egenkomponerade benpass en gång i veckan och det här en gång i veckan.

0

Sammanfattning av träningen i november

Ny månad (igen) och dags att skriva en sammanfattning av träningen i november. November har varit en bra träningsmånad och jag har hittat ett upplägg som fungerar för mig. Jag har fortsatt med styrketräningen och kunnat öka på vikterna. Jag har sprungit och jag har yogat. Det som däremot totalt har lyst med sin frånvaro är zumban. Det blev inte ett enda zumbapass under november. Jag insåg det först nu när jag kollade i träningsdagboken. Det passar inte alltid med jobbet och när det passade för mig, var det ingen zumba. Den här torsdagen kan jag gå och då är det också sista gången innan det blir paus för julen. Men jag kommer förstås att fortsätta nästa år.

träningen i november

Träningen i november har rullat på bra. En vecka med mindre träning på grund av borttagning av visdomstand, men i övrigt bra flyt. Jag har känt mig som starkast/bäst när jag tränat styrka. Jag har utvärderat mitt styrkeprogram. Slutsatsen av det blev att jag nu tränar styrka annorlunda. Fortfarande två gånger i veckan, men annat upplägg. Ena dag med fokus på bara ben. Tyngre vikter, färre repetitioner och bara benövningar. Den andra dagen är det fokus på resten av kroppen. Core, armar och axlar. Lättare vikter och fler repetitioner. Jag får inte lika brutal träningsvärk längre, och jag tycker att jag blivit starkare. Jag kan ha mer vikt på stången och jag är säkrare i tekniken.

nytt träningsprogram

Löpningen är där som formen varierat mest. Ena dagen kan det kännas hur lätt som helst att springa, för att nästa pass kännas som om jag aldrig sprungit tidigare. Under november har det blivit löpning en eller två gånger i veckan. Jag har sprungit på känsla och tanken är mest att hålla igång löpningen. Jag försöker att inte stressa över hur lite jag har sprungit under hösten och istället lita på att styrketräningen är bra för mig. Att det kommer att göra mig till en bättre löpare.

träningen i november

Löpning: 34,3 km, 6 pass
Styrka: 9 pass
Yoga: 3 pass

Hur var din november?

4

Härligt väder, tungt ändå

Vilket härligt väder det har varit idag! Snö, solsken, krispig luft och allt var verkligen upplagt för ett bra löppass. Trots ett härligt väder, var det tungt att springa idag. Jag har kanske inte vant mig vid kylan och den torra luften ännu. Det känns mycket flåsigare att springa och som om jag inte får luft. Benen är pigga, men det är bara tungt. Andningen fungerar inte och allt känns mest jobbigt. Idag kunde jag i alla fall springa i dagsljus och njuta av det. Det var inte lika kallt som på fredagen och jag behövde inte frysa. Jag kortare inte heller av rundan, utan sprang min vanliga standardrunda.

vilket härligt väder

Jag funderade länge ifall jag skulle springa i mina icebugs eller inte, och jag valde till sist mina vanliga löparskor. Det var inte så halt ute, och det gick riktigt bra att springa med vanliga skor. Skorna var i alla fall inte problemet idag. Utan det var snarare en allmänt blä känsla i kroppen. Flåsigt, tungt och jag var tvungen att kämpa. Jag kom aldrig in i ett bra flow, där allting rullar på av sig själv. Där det känns som om jag kan fortsätta springa i oändlighet och där allting bara stämmer. Andningen fungerar, benen är lätta och det är bara en fot framför den andra. Nu måste jag jobba mycket mer mentalt. Inte börja gå, inte korta av och så vidare. När det stämmer, får jag snarare tvinga mig själv till att stanna.

Som tur har jag sprungit så länge att jag vet att dagsformen varierar. Jag blir inte lika orolig längre, utan jag vet att det går upp och ner. Speciellt förstås nu när jag inte sprungit lika mycket som jag brukar, utan istället har fokuserat på styrketräning. Jag har inte vanan inne och det är klart att det känns jobbigare då. Dagens runda var dessutom inte bara dålig. Jag fick som sagt springa i dagsljus, vädret var härligt och det blev ändå sju kilometer. Inte fy skam!

1