Ibland blir jag bara irriterad. På mig själv alltså. Jag har skrivit att styrketräningen ska vara mitt fokus den här hösten. Det är den också, men jag vill ändå springa. Tanken är att träna styrka två gånger i veckan och springa två. Alltid välja styrketräningen framom löpningen om jag har ont om tid och bara kan träna tre pass, eller färre, i veckan.

Varför är jag då irriterad? Jag gör mina pass, styrketräningen känns bra, jag springer, jag har till och med kommit ihåg att stretcha efteråt. Allting borde egentligen vara bra. Jag är irriterad för att när jag väl springer, känns det som om formen inte finns där. Jag har inget tryck i benen, det är tungt och segt. Vilket inte är konstigt om jag dagen innan just gjorde ett tungt benpass. Det är klart att benen känns sega om de har träningsvärk och inte har återhämtat sig från träningen. Plus att jag inte ska fokusera på löpningen just nu! Sak samma hur det känns när jag springer, jag ska inte fokusera på det.

Så länge jag springer, och håller igång löpningen, är det bra. Jag behöver inte springa intervaller, eller långpass, eller med ett träningsupplägg just nu. Jag behöver bara springa. Mysrundor räcker långt. Varför kan jag inte hålla mig till planen? Eller jag håller mig ju till planen, men jag vill ändå att allt ska kännas bra. Jag vill liksom både vara snabb, uthållig, stark, vig och rörlig och hela baletten på en och samma gång. Fast jag vet att jag borde välja en sak. Det vill säga styrketräningen.

Jag tror att jag måste komma ihåg varför jag väljer att satsa på styrketräningen. Det är för att jag ska bli en bättre löpare. Om jag väljer styrkan nu, kommer löpningen att kännas bättre sen.