Det blir bra till slut. Det är alltid bra att påminna sig själv om det. Oberoende om det är coronan som oroar, eller om man som jag idag, verkligen drar sig för att springa, så blir det nog bra till slut.

Idag var jag inte ivrig på att springa, men jag visste också att det kan vara den enda chansen att springa mer den här veckan. Imorgon är planen styrketräning och på helgen väntar andra planer. Jag vill inte tumma på styrketräningen och istället välja löpning, utan jag ska hålla mig till min plan. Det var skilt då när det plötsligt var sommarvärme igen, men nu är det typiskt höstväder. Regn, rusk, grått, blåsigt och allmänt blä. Det var säkert orsaken till att jag inte direkt var sugen på löpning.

Som tur så bestämde jag mig ändå för att springa, efter att först ha gjort en massa annat viktigt här hemma. Kollat på kattvideon på Youtube, lekt med ena katten, matat andra katten, ätit lite, städat lite… Hur kan det ibland vara så svårt att ta sig ut? Väl ute var det inga problem att springa. Regnet märkte jag inte av, blåsten störde inte, utan det var som en helt vanlig runda. Inte den snabbaste, inte en långsam, varken långt eller kort, utan helt basic. Såna rundor behövs också, och allting räknas. Det blev betydligt mer än noll, vilket var ungefär det jag var sugen på.

Ibland kanske jag bara behöver en spark i baken. Eller att bara göra, och inte fundera så mycket. Regnar det, hur mycket regnar det, ska jag kanske springa på söndagen istället. Är jag kanske lite för trött, lite för hungrig. Nä, ut genom dörren bara, så blir det oftast bra till slut.