Ibland följer jag Garmins förslag på träningspass, ibland inte. Det beror lite på vad den föreslår och vad jag själv hade för plan. Ifall jag ska springa långpass, då springer jag långpass och inte snabba intervaller om Garmin föreslår det. Men ifall jag redan själv hade tänkt springa intervaller, men inte bestämt mig för vilken typ, då kan jag göra som klockan säger. Och ifall som på måndagen, jag redan hade som tanke att springa halvlångt och Garmin råkar föreslå basträning 73 minuter, då gör jag det.

Det är det här jag har saknat i maratonsatsningen. Jag har sprungit långpass, jag har sprungit ett snabbare pass, men jag behöver mer mängd. Då passar basträning, eller grunduthållighet, utmärkt. Precis vad jag behöver för att få ett högre veckototal. Ett lite längre pass, tvåsiffrigt, men inte lika långt som ett långpass. Mer med fokus att springa hela vägen, för det är en kortare distans.

Och sprang hela vägen, det gjorde jag. Jag borde väl egentligen inte bli förvånad eftersom mina pass den senaste tiden känts bra, men jag blir fortfarande förvånad över hur bra det går. Garmin föreslog  73 minuter i 6:55 tempo. Jag trodde nästan inte att jag  skulle orka springa så länge i så högt tempo. 6:55 är ändå högre än mitt långpasstempo och 73 minuter blir ändå över tio kilometer. Men tydligen har mina snabba pass gjort någon för farten och mina långpass gjort något för uthålligheten, för jag hade inga problem med passet. Det gick hur bra som helst, det var inte ens tungt.

Är det nu jag är i den där formen jag drömde om på vintern? Där jag kan springa milen utan problem vilken dag i veckan som helst. Att tio kilometer inte är ett långpass längre, utan standard. Att jag dessutom springer hela sträckan.