Som utlovat, ännu mer om Tallinn maraton. Det här inlägget handlar om ifall jag tränade rätt inför. Inför tidigare maraton jag sprungit har jag alltid följt ett träningsprogram. Från Stora löparboken för kvinnor av Jessica Almenäs och Lofsan. Den här gången valde jag att inte följa ett träningsprogram, men självklart hade jag en egen plan i alla fall. Hur gick det då, tränade jag rätt?

Det är en svår fråga att svara på tycker jag, för bevisligen kom jag runt. Jag sprang ett maraton, så något rätt gjorde jag ju. Tiden var snabbare än förra året, då jag följde ett träningsprogram. Känslan var bättre, vilket också var ett av de stora målen inför Tallinn. Att gå i mål med en bra känsla. Men samtidigt är jag kanske lite besviken. Jag hade hoppats på mer och på en bättre tid. Jag tycker att jag hade förutsättningar för det.

När jag skriver att känslan var bra, menar jag snarare att känslan var bättre än förra året. Då var jag nära att ge upp många gånger och gick massor. Nu sprang jag ändå för det mesta och var aldrig i närheten av att ge upp. Det var positiva tankar och glada miner. Men nog tusan gjorde benen ont mot slutet och det är då jag tappat massor. Från att ha hållit ett jämnt tempo på kring 7:00 fram tills 32 kilometer, blev det sen tempon kring 8:00. Och det är också därför känslan kanske inte är bra i alla fall. Bättre än förra året, visst, men inte bra. Det var just i slutet jag ville känna mig stark.

När jag kollar tillbaka på mitt bästa maraton, från 2018, då både känslan och tiden var super, då har jag ökat mot slutet. Från kilometer 35 har jag pinnat på i 6:15 tempo. Jag förstår nästan inte hur snabbt jag sprang då. Jag flög fram och hade så mycket krut i benen. I år flög jag inte precis, utan jag gick. Kunde inte pressa mig. I år var det varmt, och det påverkade säkert mig, men allt kan jag inte skylla på vädret heller. Kanske jag inte tränade rätt, kanske jag borde ha sprungit mer och fler långpass?

Det tror jag att kommer att vara nyckeln inför nästa maraton. Jag måste springa ett riktigt långt långpass på närmare trettio kilometer. 27,5 är super, men det räcker kanske inte ifall jag vill springa på en snabbare tid. Det är efter trettio kilometer som det händer. Det är då jag blir trött och stum i benen och det behöver jag träna på. Springa på tunga ben, och pusha mig själv. Göra det på träning, så att jag vet vad som väntar, men också veta att jag fixar det. För att jag tränat på det.

I år kom känslan efter trettio kilometer lite som en chock. Eller inte chock väl, för jag vet ju att det blir jobbigt mot slutet. Fram tills dess kände jag mig stark och det har jag också gjort på träning. Mina långpass hade gått bra, jag hade kunnat öka mot slutet eller åtminstone hålla samma tempo. Därför tycker jag också att jag hade förutsättningar för en bättre tid. Jag borde ha haft förutsättningar för att springa under fem timmar. Hade jag bara kunnat springa i samma tempo som i början, då hade det inte varit något problem att springa under fem timmar. Det är just i slutet som jag tappat det.

Jag skickade meddelande åt Sam när jag var vid 32 kilometer. Därifrån har det tagit mig över en timme och tjugo minuter ännu. Det säger något om hur långsamt jag sprang mot slutet och hur mycket jag gick då.

Nyckeln inför nästa maraton tror jag kommer att vara långpassen och att träna på att springa dem. Jag tror jag måste överge min taktik med att springa 27-28 minuter och sen gå i tre. Eller gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa nio hundra meter. Det fungerar när jag vill bygga upp och öka på längden på passen, men sen när jag väl springer långpass på 20 kilometer, då ska fokus vara på att faktiskt springa.

En annan tanke är att kanske igen börja springa långpassen på spånbanan. Den är kuperad och det bygger tåliga, starka ben. Nöta på där, runt runt runt, kanske vartannat långpass. Då inte bry mig om tempot, det kan jag göra när jag springer på en plattare runda, utan fokusera mer på det mentala. Att jag inte på ett lopp sen heller kan lita på stöd från publik och en rolig bana, utan att det bara är jag och mina tankar och trötta ben. Men att jag fixar det, för det är ändå ett lopp och roligare än att springa femton varv på spånbanan för sig självt. Och är det pepp från publiken är det en boost.