Från måndagens långpass och steady state, till fullt ös medvetslös idag. Det är dags att lägga in mer snabbhet. Korta, snabba intervaller stod på schemat. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa fort. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än långpass. Långpassen är monotona och tunga för benen, men inte så mycket för pulsen och flåset. Korta, snabba intervaller är däremot mest jobbiga för flåset.

Idag sprang jag 70 sekunder och vilade i 20 sekunder. Gånger sexton. Det blir bara jobbigare och jobbigare ju fler intervaller man sprungit. För att det är så kort vila. Redan efter den första vilan kände jag att oj, så kort. Jag hinner knappt återhämta mig och komma ner lite i puls, innan det är dags för nästa intervall.

Nu mot slutet av maratonträningen ska jag lägga in mer snabbhet och mer intervaller. Det är tydligen bara sex veckor kvar. Jag känner mig redo för distansen, men jag vill få in mer snabbhet. Lättare känsla, mer power och studs. Inte just den monotona, tunga känslan som det kan bli på långpass.

Så det blev de snabbaste, lättaste skorna jag har, de kortaste shortsen och den bästa musiken och iväg. Jag är väl inte precis mitt snabbaste jag efter en lång dag på jobbet, men det stod mellan att springa efter jobbet eller inte springa alls. Med bara sex veckor kvar får jag ta de chanser jag har. Jag kan inte vänta på bra förhållanden, det är bara att springa. Regn eller ej. Värmebölja eller ej. Eller som idag då. Efter jobbet.