Det var evigheter sedan jag sprang tusingar och dessa kan nog beskrivas som tusingar från helvetet. Tusingar alltså en kilometers intervaller. Sex stycken med två minuter gåvila mellan varje intervall. Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt skulle det visa sig. Jag hade ingen plan om tempot, men tänkte mig att 6:00 tempo är bra. Det behöver inte vara jättesnabbt, men ska ändå vara snabbare än mitt normala tempo. Första och andra intervallen kändes bra, tredje ännu helt okej, men sedan fick jag verkligen kämpa. Det fanns inget i kroppen idag.

Jag vet inte ens vad som var problemet. Jag kände mig ändå pigg när jag började. Benen kändes starka och jag tycker inte att jag sprang för fort. Jag borde nog kunna hålla 6:00 tempo. Men det blev bara pannkaka och tusingar från helvetet. Det var inte den här känslan jag ville ha med bara fyra veckor kvar till maraton.

Det är nu jag vill känna mig stark och som om jag lätt klarar av mina träningspass. Vara stark på slutet och ha en känsla av att det finns mer att ge. Inte bara önska att träningspasset skulle vara över och gå i mitten av den femte intervallen. Det var ju just det jag inte skulle göra. Gå i mitten av ett träningspass och ge upp.

Idag blev det ingen bra avslutning på träningspasset, men en desto bättre avslutning på dagen. Jag har både hunnit slappa i solstolen och varit på pizza till Kamu. Dessutom glass och kvällspromenad i solen. Så inte så dåligt i alla fall.