På fredagen blev det första simningen sedan juni. Då simmade jag två gånger, eller kanske det var tre, under vår semester på Cypern. På fredagen var det Kaarinan uimahalli som gällde igen. 

Första simningen är alltid svår. Jag har väl inte tappat allt, men det märks tydligt att jag inte simmat på länge. Simning är en teknikgren och ifall jag faktiskt vill bli bättre på det och utvecklas, borde jag göra det betydligt oftare. En gång i veckan är bra, men fler skulle vara ännu bättre. Och så ska man kanske inte ha en paus på flera månader.

Jag tycker det är svårast att komma in i ett flow. Jag vet vad jag ska göra, jag hittar tekniken, men jag är inte där att jag kan simma längd på längd på längd. Frisim alltså. Det kommer sedan kanske tredje gången. När jag fått tillbaka rutinen. Nu känns det mest som om jag flaxar omkring.

Jag tror jag simmade 1500 meter. Jag har gett upp hoppet med Garmin. Den mäter helt fel. Till och med när jag pausar vid bassängkanten tycker den att jag simmat 50 meter. Den räknar så mycket i överkant. 

Det var som vanligt trångt i bassängen. Det var nog kanske roligare att simma på Cypern. Ensam i hotellpoolen tidigt på morgonen. Även om den var mindre, fick jag ändå hela poolen för mig själv. Jag kunde simma i eget tempo och nöta in tekniken. Nu blir jag tvungen att pausa. Vilket jag förstås vill göra eftersom jag inte orkar simma jättemycket frisim för tillfället. Jag vill bara pausa när jag själv vill, och inte för att någon är framför mig. 

Nu borde det i alla fall inte bli en lika lång paus, eftersom vi ska och simma nästa vecka igen. Då borde det redan gå bättre. Förhoppningsvis.