Författararkiv: hopihopi

Tio gånger två minuter

Jag har semester för tillfället och man tycker ju att jag skulle ha all tid i världen till att träna och till att blogga. Nope. Hittills har jag varit på en miniresa till Stockholm, hälsat på Charlie och busat och spenderat en hel dag i Mylly. Jag har också hunnit med veckans intervallpass. Tio gånger två minuter, med en minut vila. Varför tio gånger två minuter? Det lät lagom och lämpligt.

Förra veckan när jag sprang en minuters intervaller var det katastrof, men idag gick det bättre. Jag har kommit ihåg att ta min allergimedicin, och det hjälper lite i alla fall. Ibland har jag svårt att avgöra om jag faktiskt är andfådd och det är jobbigt, eller om jag bara är ”lat”. Att jag egentligen kunde pusha mer. Men eftersom det är tungt, skyller jag på allergi, men att jag nog hade orkat lite till. Kanske. Idag kändes det i alla fall bättre.

Då när jag sprang mitt testlopp för någon vecka sedan kunde jag bevisligen springa fort. Fortare än jag trodde att jag skulle klara av. Så jag tycker ju att jag borde kunna springa två minuters intervaller också. Jag är alltid seg i starten. Mot slutet går det bättre. Kanske för att jag vet att det snart är över och jag bara behöver springa några stycken till. Att jag safear i början, för att sedan inse att jag hade klarat av mer. Eller så öppnar jag alltför hårt, som på testloppet, och tappar mot slutet.

tio gånger två minuter

Det är lite det som jag hoppas att jag ska bli bättre på. Snabbare förstås också, men att lära mig mina farter och gränser. Vad är bekvämt, vad är obekvämt men hanterbart och vad är för mycket. Det lär jag mig säkert, ju fler gånger jag springer intervaller.

Jojo-pass

Lämna ett svar

Det dök upp som ett tips på Instagram inför Stockholm maraton och jag tänkte genast, det där ska jag testa. Jojo-pass. Varannan kilometer i tänkt maratontempo eller lite snabbare, och varannan kilometer ca 30 sek långsammare. Med start från tio kilometer och så bygger man på längden på passet efterhand.

jojo-pass

Sagt och gjort, det blev jojo-pass idag. Känslan var betydligt bättre än förra gången jag sprang. Nu kunde jag hålla ett hyfsat tempo. Inte planerat maratontempo, men dit är det ännu långt. Till maraton alltså. Det är knappt jag vet vad mitt planerade maratontempo är. Nu ville jag främst få en lite större variation på tempot, men ändå springa hela vägen och få till ett längre pass.

Jag är nöjd över hur jämt jag kunde springa. Jag kollade inte på klockan, utan gick på känsla. De snabbare kilometerna landande alla kring 7:20 och de långsammare kring 7:40-7:50. Kroppen kändes bra och jag behövde inte kämpa för att springa fortare.

Jag tror att den här typen av pass kommer att vara nyttiga för mig. Med tiden vill jag förstås springa snabbare än 7:20 på de snabba kilometerna, men jag ska även orka springa de långsammare. Jag ska inte behöva gå, men jag vill ändå springa långt. För det är på maraton jag ska bli snabbare, inte en sprinter. Och för att bli snabbare på maraton, tror jag att det är viktigt att jag dels höjer grundtempot, men även att jag springer mer. För just mot slutet av maraton, har jag gått mycket, och därför också tappat i tid.

Äsch, ibland vet jag inte om jag förklarar jättedåligt hur jag tänker, men för mig är det tydligt i alla fall. Jag vill orka springa fortare längre. Tröskelträning som det så fint heter och som andra förklarar mycket bättre än vad jag gör.

Vilken katastrof!

2 svar

Det är likadant varje år. Jag bestämmer mig för att bli snabb, springer mitt första intervallpass och det slutar i katastrof. Varför bestämmer jag mig alltid för att bli snabb på våren? Mitt i allt pollenhelvete och gatudamm. Jag som inte annars heller får luft nu, tycker att jag ska springa fort och riktigt anstränga mig. För att nästan vara tvungen att avbryta passet för att jag hyperventilerar och väser så mycket. Bra där Heidi! Smart tänkt som vanligt!

Planen var att springa korta, snabba intervaller. Tio gånger en minut, med en minuts vila. Även om jag just precis skrev att jag vill bli snabbare på längre distanser, tänker jag ändå att jag först måste börja med lite kortare intervaller. Eftersom jag inte sprungit intervaller eller snabbt sedan augusti förra året. Börja lugnt och försiktigt, väcka kroppen.

vilken katastrof

Idag gick det inte alls. Katastrof skulle jag beskriva det som. Jag kom inte upp i tempo överhuvudtaget. Det fanns inget tryck i benen och det kändes som om jag inte fick luft. Visst, jag sprang väl lite fortare på intervallerna än vad jag gör på vanliga distanspass, men jag tycker att jag borde kunna springa ännu fortare eftersom det bara var en minut. Det borde vara en större skillnad.

Så nej, det här var inte en bra början i projekt bli snabb igen. Sen borde jag säkert inte heller springa intervaller på den fjärde träningsdagen i rad. Ifall det ska vara mitt viktigaste pass i veckan, borde jag säkert springa det på piggare ben. Men ja ja, you live, you learn.

Jag ska bli snabb på maraton

Lämna ett svar

Varför ska jag bli snabb? Tallinn maraton förstås. År 2025 är året då jag ska krossa mitt rekord på maraton och springa under fem timmar igen. Ha en bra känsla i mål och vara nöjd och stolt över mig själv och min tid.

jag ska bli snabb på maraton

Jag vet att det är bra att springa lugnt och långsamt också, men hur ska jag bli snabbare på maraton om jag inte tränar på att springa snabbare på mina långpass. Jag kan inte springa mina långpass i 7:40 tempo och sedan på något sett tro att jag kan springa ett maraton i 6:40 tempo. Grundnivån måste bli högre och tempot snabbare. Ifall jag säg springer långpass i 6:20 tempo, då har jag en chans att springa maraton i 6:40. Och för att komma till att springa långpass i 6:20 tempo, måste jag först klara av att springa kortare pass i det tempot.

Eller så tänker jag helt fel.

torsdagsintervaller

Det är lite det som har stört mig med pulsträningen också. Dels märkte jag aldrig några resultat och dels blev jag bara irriterad över att springa så långsamt. Det kändes som om jag bara blev långsammare och långsammare.

I år tänker jag därför annorlunda med träningen. Först bli snabb, sedan uthållig. Träna det jag vill vara bra på. Jag behöver inte springa maxfart i en minut, men jag behöver springa halvhårt i flera. Få upp grundnivån och snabbheten. Jag ska inte bli en sprinter, men jag ska bli snabb på maraton. Och när jag skriver snabb, menar jag snarare snabbare. Jag vill springa maraton på 4:30 ish, inte på tre timmar.

bra känsla i kroppen idag

Nu har jag kommit igång med träningen, nu är jag där jag vill vara. Tre löppass i veckan och kroppen svarar. Nu kan jag börja leka lite, variera mig. Alla pass behöver inte vara i samma tempo, ta det lugnt och känna efter. Hålla koll på pulsen. Nu kan jag trycka på. Bli flåsig och springa fortare. Kortare, men snabbare pass. Jag behöver inte springa 30 kilometer i veckan, jag kan fast bara springa 18. Mer kvalitet än kvantitet.

Jag vet att jag förr eller senare måste springa långpass också, förstås, men jag tänker att det är enklare att först bli snabb och sedan börja öka på kilometerna. Jag har ändå grunden, vad jag saknar är snabbheten. Nu har jag sprungit mitt testlopp, nu vet jag utgångsläget. Nu är det bara att göra jobbet.

Hur gick mitt testlopp?

2 svar

Första steget mot att bli snabb är nu taget och jag har sprungit mitt testlopp. Hur gick det? Över förväntan skulle jag säga. Tiden var snabbare än vad jag trodde att jag skulle klara av, men det var just så vidrigt som jag anade. I dagsläget är jag inte snabb. Eller allt är väl relativt, men det var inte precis lätt att hålla tempot. Jag fick kämpa för att orka till slut.

hur gick mitt testlopp

Tanken med mitt testlopp var att få ett hum om mitt utgångsläge mot att bli snabb igen. Jag har sprungit testlopp tidigare när jag tränat inför maraton, men då i ett senare skede. Då när jag redan sprungit intervaller en tid och haft mer fartträning. Nu var det typ det första snabbare passet jag sprang sedan förra sommaren, innan Tallinn maraton. Så verkligen utgångsläge. Med bara mängdträning och dessutom med en knagglig start på året med en långvarig hosta.

Fem kilometer så fort jag kan är just så jobbigt som det låter. Jag värmde upp först och tog bilder innan jag startade klockan. Första kilometern kändes inte snabb, men klockan visade 6:24 i tempo. Det här går ju bra. Andra kilometern var redan jobbigare och klockan visade 6:43. Kom igen nu, öka! Tredje kilometern 6:33, fjärde 6:44 och femte 6:53. Jag tror jag öppnade för hårt, för att sedan tappa mot slutet, men det var som sagt mitt första snabbare pass sedan förra sommaren. Nu vet jag mer om min nivå.

Det var det här jag var ute efter. Nu vet jag bättre hur jag ligger till och vad jag kan förvänta mig. Hur jag ska lägga upp träningen, i vilka tempon jag kan/ska springa i. Snittfarten blev 6:39 på hela passet och tiden 33:19. Så inte så tokigt. Ändå nästan två minuter snabbare än vad jag gissade på 🙂

Nästa gång i maj, vill jag under 30.

Jag ska bli snabb

Lämna ett svar

Mina planer för 2025 kan sammanfattas i fyra ord. Jag ska bli snabb. Are. Jag är trött på att känna mig tung i steget och kalla det jag springer för lufs. Springa i tempon kring 7:30 och alltid vara besviken över tiden på Tallinn maraton. 2025 är året då jag ska bli snabb igen. Hur jag någonsin har kunnat springa halvmaraton på tiden 2:06, vilket i princip betyder ett snittempo på 6:00, är utopi i dagens läge.

reflektioner från ett halvmaraton

Mitt snabbaste pass från i fjol landade på 6:26 i tempo, det säger något om nivån. För det var ”bara” sju kilometer, inte precis ett halvmaraton. I år är jag inte ens nära, men det är inget som stressar mig nu. För det är vinter, klumpiga skor och mycket kläder. Plus att jag bara sprungit mängd och vanliga distanspass, inte intervaller. Men nu börjar det bli vår och det betyder att det är dags att öka tempot.

Första steget är att springa ett så kallat testlopp. Jag har gjort det förut när jag tränat inför maraton, men nu springer jag loppet i ett tidigare skede. Innan jag ens nästan inlett träningen. För att se hur jag ligger till. Upplägget är från Stora löparboken för kvinnor av Lofsan och Jessica Almenäs. Tanken är att springa ungefär fem kilometer på tid. Värma upp först så klart, men sen fem kilometer så fort man kan. Sedan då följa träningsprogrammet från boken och efter kanske sex veckor springa samma sträcka igen. För att se hur mycket snabbare man blivit.

jag ska bli snabb

Min snabbaste tid från ett testlopp är 28:16. Det kommer jag så inte kunna springa nu. Under 35 minuter ska jag väl klara, men då får jag nog kämpa. Min plan är att springa testloppet imorgon och sedan börja träna mer fart. Lägga in intervaller och snabbare pass. Sedan är tanken att jag ska springa ett testlopp varannan månad. Maj, juli och september. I september hoppas jag kunna springa fem kilometer på 27 minuter.

Det är nästan lite skrämmande att skriva ut sina mål i ett så här tidigt skede.

Februari var en bra månad

Lämna ett svar

Året började segt med lite löpning och mycket hosta, men februari var en bra månad. Nu är jag back on track och som mig själv igen. Längre löppass, simning och tyngre styrketräning. Nu kan jag träna som jag vill och lita på att kroppen håller. Formen pekar uppåt och löpningen känns bra.

februari var en bra månad

Igår blev det igen ett längre löppass. Årets längsta och veckans andra längre pass. Tio kilometer på måndagen och 12,5 igår. Jag hade inte riktigt koll på hur långt jag sprang och blev förvånad när jag stannade klockan. Jag visste att det skulle bli över tio kilometer, men jag trodde snarare att det skulle bli elva än tolv. 12,5 kilometer är helt super i dagsläget. Nu är det inte långt tills jag springer 15 kilometer igen och då snackar vi verkligen långpass.

Igår var också första gången som jag sprang i vanliga skor. Inte dubbskor, men dem har jag inte behövt använda många gånger i vinter. Men inte heller mina trailskor som varit mina go to den här vintern. Främst för att de är mörkblå och att smutsen inte syns lika bra på dem 🙂 Inte så mycket för greppets skull, jag hade nog kunnat springa i vanliga skor, men alla mina är vita eller annars ljusa i färgen.

det är kul att springa också

Eftersom februari var en bra månad har jag höga förhoppningar på mars. Vår, sol, ljust, bara vägar och mindre kläder. Snabbare löpning och längre pass. Sen vet jag ju förstås att Finlands vinter är vad den är och att jag där kring den 20e mars kommer att perkla för att det just snöat en meter…

Fem år senare

2 svar

Vad är det bästa med att blogga? Förutom kontakten med andra människor då, det är att det är en dagbok för mig själv. För som om jag annars skulle komma ihåg något. Idag på dagen för fem år sedan var jag för första gången till Kaarinan uimahalli för att simma. Nu fem år senare kan jag simma långt över 1000 meter. Frisim. Från att knappt ha kunnat simma 500 meter bröstsim, till att bara simma frisim och dessutom dubbelt så långt, det är bra. Framsteg så det heter duga.

Dagens simning var igen ett riktigt bra pass. Säkert mitt bästa hittills. Jag började med att simma 100 meter bröstsim, men sedan bytte jag till frisim. Efter det simmade jag bara frisim. Längd på längd på längd på längd. 1400 meter totalt, varav då 1300 meter frisim. Ibland pausade jag lite vid kanten för att hämta andan, och justera glasögonen (måste så köpa nya), men i övrigt simmade jag hela tiden. Jag förstår inte vad som har hänt. När blev jag så bra plötsligt?

fem år senare

För någon månad sedan orkade jag just och just simma 25 meter frisim och nu simmar jag bara det. Det är så kul när det plötsligt känns lätt. Som om jag vet vad jag gör och fattat tekniken. Jag kommer in i en bra rytm, hittar andningen och lugnet och kan simma på. Jag blir inte lika flåsig och andfådd längre, det är inte lika tungt, utan det känns som om det går framåt. Flow. Det är typ mitt favoritord i träningen. När jag inte behöver tänka på vad jag gör, eller kämpa, ta i, utan det går av sig självt. Där är jag nu i simningen. Fem år senare sedan första gången.

*edit. Det är visst imorgon som det är på dagen fem år sedan*

Styrketräning med hopp

Lämna ett svar

Jag vet inte riktigt vad som hände när jag tränade styrka förra vecka fredag, men jag har haft sådan träningsvärk sedan dess. Jag tror det beror på att jag gjorde ett annorlunda pass. Istället för tyngre vikter, blev det styrketräning med hopp. Inte plyometrics som jag gjort tidigare, utan mer step up på bänk och liknande. Så kanske jag inte ska kalla det för styrketräning med hopp, även om jag nog gjorde det också. Hoppade alltså.

Obviously en gammal bild

Jag tänker mest att plyometrics är att hela passet är ett enda hoppande, nu blandade jag även andra övningar. Utfall, step up på bänk, knäböj. En massa olika benövningar som resulterade i en enorm träningsvärk. Jag har inte haft sån träningsvärk på länge, jag var inte alls van vid känslan. Ibland kan jag tycka om känslan av träningsvärk, för det känns som om jag gjort något. Nu var det nästan lite för mycket, för det påverkar sedan den övriga träningen när jag är så stel i benen.

Nu har det äntligen lättat och träningen har rullat på som vanligt. Igår blev det igen ett längre löppass och idag har jag tränat ett liknande styrkepass som förra veckan. Det är kul att variera sig. Jag hoppas att jag inte får lika mycket träningsvärk den här gången, för den här veckan blir det comeback i simhallen. Jag undrar om jag ännu kan simma?

Det har gått så bra de senaste gångerna, jag vill gärna se en fortsättning på bra pass och känsla. För även om självklart (!) ser framemot vår och sommaren, vet jag också att det betyder slutet på simningen. Så jag måste öva så länge jag har möjlighet.

Ändrade träningsplaner

Lämna ett svar

Tanken var från början att träna styrka på torsdagen och springa på fredagen, men det blev ändrade träningsplaner. Istället valde jag att springa på torsdagen och träna styrka på fredagen. Orsaken? Vädret. För på torsdagen var det full sol och blå himmel, och på fredagen regn och rusk. Klart som tusan att det blir ändrade träningsplaner då. Det är klart att jag hellre springer i sol och fint väder. Träna styrka kan jag göra när som helst, men soliga dagar finns det inte många av på vintern.

ändrade träningsplaner

Det blev igen ett tvåsiffrigt löppass. Lite längre än förra veckan och med lika bra känsla i kroppen. Det är så skönt att löpningen äntligen känns bättre igen, efter vad som varit en seg start på året. Nu är jag där jag vill vara. Jag kan springa tre gånger i veckan, varav ett pass är lite längre. Nu känns det normalt igen. Som om jag är back on track och inte ”efter”.

Jag vet att det fortfarande finns mycket att jobba på både vad gäller distans och tempot, men nu är det åtminstone på väg åt rätt håll. När jag kollar tillbaka i träningsdagboken, så är jag ungefär på samma nivå nu som tidigare år. Jag brukar inte vara snabb i februari, eller springa långa långpass på över tjugo kilometer, utan det här är var jag brukar ligga. Pass över tio kilometer, och tempon kring 7:30.

Styrketräningen är något som jag gör för att jag vet att jag behöver det, men det är inte lika kul att träna hemma som på gym. Jag saknar nog lite att gå på gymmet, men sen igen så går simningen så mycket bättre när vi inte är på gymmet innan. Och jag har helt enkelt tid (eller ork) att fara till gymmet skilt på en annan dag.