Kategori: Löpning (sida 1 av 46)

Skavanker från löpning

Det är en sak att vara skadad, då ska man självklart inte springa. Det är en annan sak att ha små skavanker från löpningen. Det är inte så att det påverkar träningen, men det är inte alltid kul. Mina fötter har aldrig varit så fula som de är nu efter maraton. Redan på sommaren hade jag problem med blåsor på fötterna. Då påverkade det träningen till den mån att jag var tvungen att skjuta upp ett pass, för att jag inte fick på mig skorna utan att det gjorde ont.

dagsform

Nu efter Tallinn har det hela gått överstyr. Jag kände inget under loppet, men när jag tog bort skorna märkte jag fem stycken blåsor. Jag sprang inte i de skor som gav mig blåsor på sommaren, utan i ett par som jag inte haft problem med tidigare. Fast det är klart att ett maraton är mycket längre, och visst hade jag räknat med skavanker, men det här… Äckligt är bara förnamnet 😉 Mina blåsor är på samma ställe på båda fötterna. Vid stortån, under lilltårna och en extra på höger fot. På båda fötterna har jag tappat lilltånageln.

Det var blåsorna. Pulsbandet till pulsklockan är ett annat gissel. Jag vet att det (ibland) skaver och jag satte säkert en liter vaselin på de ställen jag brukar få märken. Hjälpte det? Inte direkt. Under brösten där jag fäster sändaren, har jag så många märken att jag tappat räkningen. Ett annat ställe är vid ryggen, där haken till bandet är. Det hjälper inte att springa utan klocka, för ibland skaver sportbh:n. Jag vet inte riktigt vilken som är problemet. Eller kanske är det en kombination av båda två. Det är alltid lika kul att duscha efter löpning, när jag aldrig vet om jag har nya sår eller inte. Det märks nog snabbt när jag blir blöt och det svider utaf helfvete.

skavanker från löpningBrukar du få blåsor eller andra skavanker när du springer?

 

Dela gärna

Race report Tallinn maraton 2018

Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

tallinn maraton

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!

 

 

Dela gärna

Den här känslan

Den här bilden sammanfattar loppet bra. Strax efter målgång, knappt medveten om att jag blir fotad. Svettig och rödmosig i ansiktet, men fullständig lycka. Den känslan alltså! Bästa!

den här känslan

Race rapport kommer…

Dela gärna

Fricking diamantmål!

Vilket lopp! Tallinn sviker aldrig och det här loppet går nog till historien. Jag ska skriva en längre rapport när jag hunnit samla mig och har mer tid. Men jag nådde alltså mitt diamantmål. Ett mål som var så svårt att jag knappt vågade säga det högt. Fasiken vad jag glad jag är.

diamantmål

Så.Jäkla.Stolt.

Dela gärna

Träningsprogram för maraton, all done

Nu har jag sprungit alla mina pass ur mitt träningsprogram för maraton. I flera månader har jag haft boken framme vid datorn och jag har varje dag kollat i den. Kollat framåt i programmet, både veckovis och längre framåt. Planerat vilka pass jag ska springa på vilken dag. Stressat över kommande långa långpass, hårda intervaller, tempopass. Idag var det sista passet och sista träningen inför söndagens lopp. Idag kunde jag lägga undan boken, tillbaka till sin plats i bokhyllan. Nu återstår bara den lilla detaljen att springa själva maraton.

träningsprogram för maraton

Även om jag har stressat över programmet, eller inte stressat, snarare tvivlat på min förmåga, har passen oftast gått bra. Det är inte alltid den bästa idén att läsa långt fram i ett träningsprogram. Tänka att om sex veckor ska jag springa långpass på över 200 minuter, när jag i dagsläget knappt orkar 120. Nja, men om sex veckor, då orkar jag. Jag har försökt tänka ett pass i taget och koncentrera mig på det. Tänka att varje pass för mig ett steg närmare mot maraton. Följer jag bara programmet ska det nog gå bra.

Ursprungligen hade jag tänkt att inte följa ett träningsprogram, men efter en dålig träningsmånad i juni, hoppade jag rakt in i programmet. Jag började tvivla på min egen förmåga att få till maratonträningen på ”rätt” sätt och valde istället att lita på andra. Känslan har varit bra hela tiden och jag hoppas att det bådar gott inför maraton.

Idag var det sista löppasset en runda på knappa 5 kilometer. Små snabba ruscher i mitten av passet, men i övrigt lugnt tempo. Sträcka på benen och känna på kroppen inför söndagen. Allt känns bra, inga skavanker och pigga ben. Suget och pirret att springa ökar för varje dag. Nervositeten ökar också. Det börjar kännas som om någonting är på gång. Huvudet har kanske inte riktigt hängt med ännu, men kroppen reagerar. Magen har varit lite orolig och sömnen sämre.

Visst hejar ni på mig?

Dela gärna

Det börjar bli nervöst

Jag har inte känt mig speciellt nervös inför söndagens lopp. Jag har mest varit ivrig och pepp på att springa lopp igen. Jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det är på söndagen jag ska springa. Igår kväll fick jag mejl från organisatören för Tallinn maraton. Där stod om programmet, starten, målgång, startnumret, var expon är… Allt som man kan tänkas behöva veta inför. Jag kände genast hur pulsen gick upp några slag och att det plötsligt blev nervöst. Det var som om det blev verkligt, som om jag fattade att jag ska springa maraton på söndagen. Maraton!

När man anmäler sig till Tallinn maraton ska man ange ungefärlig sluttid. Inte som på Paavo Nurmi där man ställer sig var man vill i startledet, utan här är det startgrupper. Jag är i startgrupp fyra av tio och jag undrar, vad satte jag för tid riktigt. Varför startar jag så långt fram? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är alltid trångt i starten oberoende och världens tjurrusning innan jag hittar min egen takt. Men det är förstås lättare om alla runtomkring mig springer i ungefär samma tempo.

Nu ska jag ännu jobba i tre dagar, innan vi reser på lördagen. Det är kanske bara bra, så har jag annat att tänka på. Inte gå här hemma, vara nervös och orolig. Fast jag börjar känna pirret. Det börjar kännas verkligt och som om det är väldigt snart jag ska springa.

IIIIIIIIIKK!

 

Dela gärna

En vecka kvar

Om en vecka vid den här tidpunkten har jag redan sprungit i dryga timmen. Det är bara en vecka kvar till Tallinn maraton. Ju mer jag tänker på det, desto nervösare blir jag. Samtidigt är jag väldigt ivrig på att få springa lopp igen. Jag kommer att hinna ångra mig många gånger innan ännu och önska att jag inte anmält mig. Önska att jag anmält mig till halvmaraton istället för maraton. Fast dubbla sträckan måste väl betyda dubbel glädje vid målgång?

Formen finns där och jag tycker att mina senaste löppass gått bra. Kroppen har känts pigg och fräsch och jag hoppas det håller i sig. Jag vill springa i mål med en bra känsla. Jag inser att det kommer att göra ont, men jag vill att pannbenet ska vara starkt. Inga mentala dippar under loppet, utan positiva tankar hela tiden. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag upprepar det för mig själv hela tiden och läser min race report från i fjol för att komma i stämning.

Jag har inte kollat speciellt mycket på banan i Tallinn. Jag vet att det är ett varv vi springer. Jag vet var start och målgång är. Jag vet den ungefärliga rutten, men inte mycket mer än det. Jag har inte kollat var vätskestationerna är. Jag vet inte vad som serveras vid dem. Borde kanske kolla upp det, ifall jag vill ha med egen energi. Fast det lär jag nog göra oberoende. Jag vill inte riskera löparmage under loppet.

En vecka kvar alltså. Nämnde jag förresten att jag är nervös? Ivrig och nervös på en och samma gång 🙂

Dela gärna

Sammanfattning av augusti

Vart tog augusti vägen? Idag är det redan september, vilket betyder höst, och jag är inte redo. Det känns som om augusti bara swoshade förbi. I början av månaden hade jag semester, vilket märks på träningsmängden. Jag kunde träna på som jag ville, utan att behöva fundera på tid. Jag var ledig och dagens största bekymmer var vilket pass jag skulle satsa på. Ville jag springa långt eller snabbt, eller ville jag kanske cykla.

Maratonträningen har gått som på räls. Jag har gjort mina pass, även om det blev mer pusslande när jag började jobba igen. Jag var tvungen att träna innan jobbet, eller efter, och planera in träningen bättre. Som tur började nedtrappningen av maratonprogrammet lagom efter att jag återgick till jobbet. Jag hade egentligen bara en mängdvecka innan nedtrappningen började.

När jag kollar i träningsdagboken blir jag nästan chockad över hur mycket jag tränat. Det har inte blivit fler än tre löppass per vecka, men totalen har ändå varit över 40 kilometer under två veckor. Totalmängd löpning under augusti var 158 kilometer. Jag förstår inte hur det kan vara så mycket?! Jag hade en vecka då jag sprang lopp och då tog det lugnare med löpningen inför. Den veckan sprang jag bara strax över 16 kilometer och ändå är totalen för augusti den näst högsta jag någonsin sprungit. Bara juli var högre.  Även om jag sprungit mycket, har känslan i kroppen varit bra. Kroppen har svarat, det har funnits tryck i steget och det känns som om jag är redo för maraton. Precis den känsla jag vill ha med bara en vecka kvar.

augusti

Den övriga träningen har lite fått ge vika under augusti. Jag har haft full fokus på maraton, all träning ja gjort har varit med tanke på den kommande utmaningen. Styrkepass utan vikter för att undvika träningsvärk. Lugn och lätt yoga för att stretcha ut benen.

Hur var din augusti?

Dela gärna

Starkt pannben och starka ben

På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

starkt pannben

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

Dela gärna

Funderingar kring maratontempo

Jag kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av att springa hem från jobbet. Mitt maratontempo är ännu ett mysterium. Jag fick inte till den jämna runda jag var ute efter, även om tempot var snabbare än jag brukar springa distanspass i. Medeltempot blev bra, men ibland gick det betydligt fortare och ibland, långsammare. Jag är rädd att det kommer att gå likadant på maraton. Att jag öppnar för fort för att krokna mot slutet.

Jag gissar att jag inte kommer att orka springa exakt hela vägen. Men jag vill inte heller vara tvungen att gå största delen av andra halvan av loppet. För att jag (som vanligt) startat för snabbt. Därför skulle jag vilja hitta ett bra maratontempo. Ett som nästan känns löjligt långsamt i början, för att orka springa hela vägen. Eller kanske till och med öka mot slutet. Få avsluta på topp och springa om folk. Känna mig stark i slutet och inte önska att det hela vore över redan vid 25 kilometer. Jag vet att det kommer att vara jobbigt, jag vet att det kommer att göra ont. Jag är förberedd på det, men jag vill ändå ha en positiv upplevelse. Om det nu är möjligt 🙂

Dagens löprunda blev 14 kilometer med ett medeltempo på 7:04. Känslan i kroppen var bra. Det känns nästan bättre när jag springer fortare. Jag tycker att min teknik blir bättre. Jag kommer upp mer i steget, jag blir inte lika sittande och andningen fungerar bättre. Förstås är det flåsigare, men det känns bättre när jag inte är lika hoptryckt i kroppen. Jag har ståtligare hållning och får mer luft i lungorna.

Jag har ännu några pass att klura på mitt maratontempo. Jag ska springa ett vanligt distanspass på en timme och ett 40 minuters tempopass. Plus två intervallpass/fartlek. Jag hoppas att jag blir klokare av passen. Få en boost i självförtroendet, lita på att jag orkar och kan springa i låga 7:00 tempo. Dagens pass gav i alla fall en indikation om det.

Dela gärna
Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑