En plan om årets lopp har börjat utforma sig i huvudet och jag har mina målsättningar. För att få ett bättre hum om hur jag ligger till formmässigt, sprang jag idag årets första testlopp. Samma runda som förra året, med samma upplägg. Värma upp i ungefär två kilometer, sedan starta klockan och springa fem kilometer så fort jag kan. Hur gick då årets första testlopp?

Så. Jäkla. Bra.

Jag sprang på en tid som är snabbare än min snabbaste tid förra året. 29:47. Jag fattar nästan inte hur snabb jag var, jag har aldrig börjat så här fort. Jag har kunnat springa under 30 minuter ett par månader in i träningen, men det här är mitt snabbaste utgångsläge. Så nöjd och så bra känsla. 

Jag som var nervös innan. Eller inte nervös, men mer ovetande om hur snabbt jag kan springa. Första kilometern kändes inte snabb och då tänkte jag redan att det här skiter sig. Jag håller ju säkert inte ens under 7:00 tempo. Klockan piper och visar 5:54. Okej. Så mycket för att känna in kroppen, springa på känsla och yada yada. Andra kilometern 5:58, tredje 5:56. Det här går ju bra, har jag öppnat för hårt? 

Nej då. Jag orkade hålla tempot till slut. Fjärde kilometern 6:02, för den där jäkla backen. Femte och sista kilometern 5:53. Jämnt och fint hela vägen. Jag är väldigt nöjd över tiden och lite förvånad också. Jag som knappt har sprungit några fartpass ännu. Det här bådar gott inför kommande träningspass. 

Om två månader är planen att springa testlopp igen. Då ska tiden börja på en 28. 

Det är redan den sjätte januari 2026, men först idag blev det årets första löpning. Inte som jag hade tänkt starta året, men jag var med om en liten olycka i badrummet förra veckan och jag har tagit det lugnt sedan dess. Nu är jag tillbaka igen och redo för löpning och annan träning. 

Det känns som evigheter sen jag senast sprang eller tränade, men i verkligheten har det bara gått en vecka. Inte ens det. Löpningen känns fortfarande bra, även om det blivit svinkallt och kommit en massa snö. Idag tassade jag på lugnt och försiktigt. Dels för att förra veckans olycka lite spökar och dels för att det var kallt. Jag tycker inte om att springa när det är för kallt. Smärtgränsen brukar gå vid minus 15. 

Nu var det bara minus sju. Jag tycker det är så bökigt med för mycket kläder på. Otympligt med för många lager, men vill inte frysa heller. Idag hade jag väl inte direkt kallt, jag hade mest stela ben. Fast det var ändå skönt att vara ute en stund. Nu är jag igång igen. Nu kan året börja på riktigt. Första januari spenderades i sängen med hög feber, det är inte så jag ville börja året.

Imorgon är planen att simma och sedan är det öppet. Jag får se vad jag känner för. Ifall det är lika svinkallt som det varit de senaste dagarna, tror jag nog att jag hoppar över löpningen. Hellre tränar jag annat, inomhus. Springa kan jag göra senare, året har ju precis börjat.  

Ett tvåsiffrigt löppass innan årets slut var planen, och en tio kilometers runda blev det förra veckan. En helt vanlig runt gruvan löpning. En av mina favoriter att springa i Pargas. Perfekt längd och bra ställen att stanna och fota på. Lite jobbig i början med två uppförsbackar, men sen får man rulla på nedför länge. Största problemet brukar vara att korsa Skärgårdsvägen. 

Det känns skönt att kunna springa en tio kilometers runda igen. Det brukar vara ett tecken på att jag är i form. Ifall jag kan springa tio kilometer efter jobbet på en tisdag, då kan jag bygga vidare på distansen. När jag vill springa långpass igen brukar jag börja med tolv kilometer för att sedan öka med ett par kilometer per pass. Men då måste jag först kunna springa just tio. Inte gå från sju till tolv. 

Just nu är ju planen inte att springa långpass, men jag har mitt årsmål jag siktar på. Jag tycker mest att det är kul att veta att jag fortfarande kan springa långt. Ish. Allt är ju relativt förstås, men tio kilometer är en start. Det är tvåsiffrigt. För mig känns det annorlunda om jag springer sex sju kilometer eller om jag springer tio. Det är inte alltid så där bara att springa tio kilometer, det krävs ändå lite. Sex kilometer kan jag typ springa i sömnen, men tio är ”långt”. 

Och ja, allt är långt på maraton när du redan sprungit över 30 kilometer. Då är det bra att tänka på såna här pass. Det är bara som att springa runt gruvan, det kan du göra en tisdag kväll efter jobbet, sen är du i mål. 

Igår sprang jag det längsta löppasset sedan maraton. Nästan tio kilometer. Just nu är mitt mål med löpningen att bibehålla snabbheten. Jag tycker att det går bra. Jag är nästan förvånad. Det var en liten svacka där i november, men det har jag senare konstaterat att berodde på vädret. Direkt det blev bara vägar och ingen snö eller halka längre, steg också tempot. Nu är jag tillbaka på låga sjuor igen i tempot. 

Med det sagt, har ändå ett litet mål för slutet av året smugit fram. Jag vill springa totalt 1250 kilometer på hela året. En jämn och fin siffra. Because why not. För tillfället har jag sprungit 1197, så det borde inte vara omöjligt. 

Löpningen känns bra just nu. Jag kan springa i ett okej tempo och kan tydligen också springa långt. Allt är ju relativt förstås, men dagsläget är bra. Jämför jag med tempon jag sprang på sommaren eller med distanser när jag låg i hårdträning inför maraton, är det förstås en annan sak. Men just nu nu, är det bra. Gårdagens pass som var det längsta löppasset sedan maraton visade dessutom att det finns mer i kroppen. Därför är jag också sugen på ett litet mål med tre veckor kvar av året. 

Ett tvåsiffrigt löppass borde jag åtminstone klara av. Och så vill jag kanske springa ett snabbt intervallpass. Eller inte nödvändigtvis intervaller, men ett snabbt pass. Där jag uttryckligen ska springa snabbt och inte lufsa. Ta ut mig. Pusha mig själv lite. Men mest kommer nog löpningen att bestå av lugna pass runt kvarteret typ. 

Planen för hösten och vintern var visst att bibehålla snabbheten i löpningen. Men snälla, hur tänkte jag?! Det går så inte att bibehålla snabbheten i dessa förhållanden. Är det inte snöslask så är det isgata. Eller så är jag bara totalt osugen på att springa. Just för att det är snöslask eller isgata. Eller bara kallt som fan. Jag gör det ändå, för jag vet att det känns bättre efteråt, men det är inte alltid så njutbart under löpturen.

Den här veckan har jag sprungit tre gånger, men snabb är jag inte. Jag lunkar på i tempon kring 7:30 och det är väl inte direkt där jag vill vara. Vissa kilometer går fortare, så farten finns nog där ännu. Trots allt. Just nu tror jag mest att det är förhållandena som stör.

Det är mycket roligare att springa fort på sommaren i dagsljus i shorts och t-shirt. Det är åtminstone lättare att pusha sig själv då. Nu blir jag lite lat, eller bekväm av mig, när det är pissigt väder. Jag orkar inte ta i lika mycket när snön piskar i ansiktet. Dessutom vet jag ju att jag inte behöver ta i lika mycket nu. I juli vet jag att Tallinn maraton väntar om några veckor, i novembermörkret är det bara för mig själv jag behöver prestera. Och då blir jag lat/bekväm. Inte för att jag behöver prestera för någon annan inför Tallinn heller, men det är ändå en annan sak att träna inför lopp än att springa en tisdag kväll. 

Snart är det jul och då får jag vara glad för varje träningspass jag kan göra. Ju närmare jul, desto mer bråttom på jobbet. Det har jag åtminstone lärt mig från tidigare år. Jag kan inte ha träningsplaner eller mål i december. 

Jag trodde inte att orden svettigt löppass och november skulle skrivas i samma mening, men idag var det verkligen ett svettigt löppass. Främst för att jag hade klätt mig fel. För mycket kläder helt enkelt. Jag behöver kanske inte både långärmad tröja och jacka när det är elva plusgrader. Plus pannband och vantar. Vantarna skippade jag efter någon kilometer, för jag hade för varmt. Att jag aldrig lär mig hur jag ska klä mig. Jag borde ju veta bättre, jag har till och med skrivit ett inlägg om klädsel vid olika temperaturer. 

Löpningen kändes så där. Jag tycker inte att jag har hittat ett bra flow sedan maraton. Jag är ju igång och jag tränar, men det är ”kämpigt”. Inte för att alla pass är roliga på sommaren heller när jag är i maratonträning, men nu är det jobbigare. Fast kanske det är vädret. För vem tusan är glad i detta väder, även om det är elva plusgrader. Det är så grått och dystert. Regnigt och allmänt blä. 

Det finns kanske en orsak till varför jag brukar satsa mer på styrketräningen på hösten. För att det är mycket roligare att träna inomhus än ute. Nu ser jag nästan mer framemot de passen än vad jag ser framemot löpningen. Det är klart att jag vill springa också, jag blir bara deprimerad av vädret. Just när det är så grått och dystert. 

On a side note, för fågelintresserade Pargasbor. Det finns en spännande fågel i Centralparken. Okej, spännande är att ta i, men jag har aldrig sett en tidigare. Jag såg den redan på måndagen när jag var på en promenad, men då hann jag inte fota. Jag trodde först det var en skarv, sen en dopping, men det borde vara en storskrake. Om en bara hade en bättre kamera…