Kategoriarkiv: Löpning

En vecka senare

4 svar

Det har nu gått en vecka sedan jag sprang maraton. Hur känns det i kroppen så här en vecka senare? Kroppen känns pigg, men besvikelsen har kanske inte ännu lagt sig. Jag ska skriva ett skilt inlägg om mina tankar kring loppet, men besviken är nog kanske det ord jag skulle använda. Men så här en vecka senare är kroppen i alla fall förvånansvärt pigg.

en vecka senare

Jag har inte tränat något ännu, förutom en kort promenad på torsdagen. Fast jag är i och för sig väldigt aktiv på jobbet och där blir det många steg. Så helt inaktiv och legat på soffan har jag inte heller varit. Jag vet inte riktigt vad som menas med att vila efter lopp. Bara ligga på soffan och äta chips, eller räknas typ promenader som vila. Aktiv vila. För att få i gång kroppen, blodcirkulationen och inte helt stelna till.

På söndagen direkt efter maraton hade jag ont i hela kroppen. Träningsvärk på de mest konstiga ställen. På måndagen var jag mest stel i benen, men på tisdagen var jag redan nästan som normal. Lite kände jag i benen när jag böjde mig ner/framåt. Och efter det har jag känt mig som vanligt.

Knät känner jag inte av just nu, men jag har som sagt inte tränat heller. Därför väntar jag också lite extra med träningen. Nästa vecka tror jag det blir några promenader, i alla fall om det är fint väder, och så får jag se hur det blir med löpningen. När jag vågar testspringa igen. Jag vill inte springa för tidigt, för att sedan riskera att inte kunna springa alls. Hellre vilar jag lite extra så får knät chans att återhämta sig.

Tallinn maraton 2024 race report

10 svar

Jag är hemma igen och har haft några dagar på mig att smälta min upplevelse från Tallinn. Det är därför dags att skriva race report. Så here goes. Ett långt och säkert flummigt inlägg om Tallinn maraton 2024.

tallinn maraton 2024

Tallinn maraton 2024

Jag hade varit lugn hela veckan. Ätit bra och sovit bra. Druckit resorb och stretchat. Natten till lördag då vi skulle resa iväg sov jag bra. Natten till söndag då loppet gick, också bra sömn. Inga nerver alls. Bra frukost, bra middag dagen innan, mycket vätska. Det borde verkligen ha varit upplagt för ett bra lopp och bra tider, men…

Allt gick åt skogen.

tallinn maraton 2024

Den här gången hade jag lärt mig från förra året och vi var i god tid till starten. Det hotell vi bodde på i år hade fattat det här med maraton och frukost, och hade öppnat den extra tidigt. Inte som i fjol då den öppnade först 7:30. Starten går alltså klockan 9.

Bra frukost, toa, packa väskan och mot starten. Jag hann värma upp, bajamaja besök, ta bilder. Allt var lugnt och jag var redo att springa. Starten går och jag lunkar på. Håller mitt planerade tempo på ungefär 7:20. Det var det tempot jag hade tänkt öppna i för att sedan öka efterhand. Allt känns bra i kroppen även om det redan är varmt och svettigt.

tallinn maraton 2024

Jag springer med min vätskeväst och solglasögon. Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Magen fungerar bra, men plötsligt är jag kissnödig. Vid den andra vätskestationen springer jag ännu förbi bajamajorna för jag antar att det mest är nervositet. Att jag inte egentligen är kissnödig. Vid den tredje vätskestationen kan jag inte hålla mig längre och jag är tvungen att besöka bajamajan. Första gången någonsin under ett lopp.

Efter besöket går allting bra fortfarande. Tempot ökar och det känns bättre i kroppen. Jag springer på och njuter. Vid kilometer 14 får jag väldigt ont i knät. Det är som om det hugger till. Jag är tvungen att stanna och gå. Försöker massera och stretcha, men det hjälper inte egentligen. Då cyklar en av första hjälpen personalen förbi och frågar om jag är okej. Jo då, fast inte riktigt.

Här någonstans kommer första tankarna på att bryta. Jag kan inte ha så här ont så här tidigt i loppet. Jag får icepower på knät och det hjälper en stund så jag bestämmer mig för att fortsätta. Ifall det inte har lättat vid tjugo kilometer måste jag säkert bryta loppet.

Jag skickar meddelande åt Sam när jag är vid tjugo kilometer att det är jobbigt och gör väldigt ont. Jag lunkar vidare och kilometertiderna är ändå helt okej. Smärtan har lättat lite. Jag har sedan innan bestämt att jag får lägga på musiken vid kilometer 25.

Med musiken på går det bättre och jag springer lite fortare igen. Jag har till och med tempon på under 7:00. Har jag kommit så här långt, kan jag inte bryta längre. Jag ska i mål.

Jag går, jag springer, jag får mer icepower. Det gör så ont så ont, för att i nästa stund inte göra ont alls. Vid kilometer 32 börjar jag räkna ner. I det här skedet springer jag ännu. Folk runt omkring mig går och jag blir peppad av att kunna springa om folk.

Det går bra fram tills kanske kilometer 38 innan det tar tvärstopp. Kroppen vägrar samarbeta och jag orkar inte springa mer. Kom igen nu för fan, inte långt kvar. Blir bara irriterad på folk som jag vet försöker heja och vara peppiga som skriker, you can do it. Spring. Shut up vill jag skrika tillbaka.

Med kanske en kilometer kvar, tar jag bort musiken. Jag vill höra speakern och springa i mål på topp. Se glad ut. Det gör jag så inte. Lägger inte alls märke till Sam, får dåliga bilder och vill mest bara ligga ner och gråta. Orkar inte ens spurta, för jag ser att jag kommer klara 5:30. Sak samma tänker jag i det skedet.

tallinn maraton 2024

Tiden är min näst sämsta, bara några sekunder snabbare än från mitt första maraton. Jag som skulle springa på rekord.

Jag ska skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker framåt och mer reflektioner kring loppet, men nej. Tallinn maraton 2024 var ingen trevlig upplevelse. Men i mål kom jag. Om än typ haltandes.

Snart är maratonträningen över

Lämna ett svar

Semestern är över och snart är även maratonträningen över. Två veckor kvar till maraton. Den här veckan har det ännu blivit ganska mycket träning. Ungefär som vanligt, men kortare pass. Fyra gånger löpning och ett cykelpass. Plus att jag lagt in mer rörlighetsträning och stretch. Nästa vecka drar jag ytterligare ner på träningsmängden för att sedan sista veckan inför maraton knappt träna något.

snart är maratonträningen över

Det känns nästan konstigt att maratonträningen snart är över. Är jag redo nu? Jag tror väl det. Jag hoppas på det i alla fall. De senaste träningspassen jag gjort har känts bra och som om formen finns där. Grunden är gjord, uthålligheten borde finnas och farten har varit helt okej. So far so good. Men ett maraton är alltid ett maraton och mycket kan hända.

Jag är nästan mest orolig för energiupptaget och hur magen ska bete sig. Jag vet att jag behöver trycka i mig sportdryck och gels och vad som nu erbjuds längs med banan, men jag är alltid orolig över hur magen ska tåla allt. Ibland bråkar den. Plus att jag förstås kommer att vara nervös också och det hjälper ju inte heller till.

Nu ska jag i alla fall lita på att träningen är gjord. Endast positiva tankar. Jag kommer kanske att springa fyra gånger ännu innan maraton. Några kortare fartpass och ett längre. Med längre menar jag i det här skedet ungefär tio kilometer. Mest för att testa mina nya skor och planerat maratontempo. Formcheck. Fast jag vet ju att formen finns där. Jag har tränat bra hela året. Jag är i form och redo för maraton.

Nike Pegasus 40

2 svar

Hur många löparskor får man ha? Hur många behöver man? Man behöver alltid ett par till. De slits ut ganska fort, eller så gör man ett dåligt köp som man inte vill springa i. Vad gör man då? Går in på Zalando, klicketiklick och beställer hem skor. Jag valde mellan Asics Novablast 4 och Nike Pegasus 40. Det blev Nike. Samma skor som jag har sedan tidigare och sprang mitt förra maraton i, nu bara i en ny version.

nike pegasus 40

Jag hade ju tänkt att de senaste skor jag köpte skulle bli mina maratonskor och mina mängdskor, men nej. Absolut inte. Jag har aldrig riktigt blivit kompis med dem. Tisdagens långpass visade också att jag inte kommer att springa maraton i dem. De är för små. Det känns som om jag har en blå tånagel, och då sprang jag ”bara” 17 kilometer. Hur kommer det inte att kännas efter maraton då? De har mycket dämpning, men de har nästan för mycket dämpning enligt mig. Det är som att springa med/i/på svamp, spongy. Det var också orsaken till varför jag inte valde Asics Novablast, för de kändes exakt likadana. Svampiga.

Så Nike Pegasus 40 ser ut att bli mina maratonskor. Idag sprang jag första gången i dem och de känns bra på fötterna. Nu har jag gått upp en halv storlek dessutom, för jag fick nämligen en blå tånagel från den förra modellen efter maraton. Exakt samma tå som nu spökar. Kanske man lättare får blå tånagel på samma ställe om man redan haft det tidigare?

Nu vill jag ännu springa något pass i mina nya Niken för att vara säker på att de funkar på mina fötter. Annars tar jag mina gamla. De vet jag i alla fall att funkar, blå tånagel till trots. Sedan får de nog tyvärr kasseras.

Långpass i önskat maratontempo

Lämna ett svar

Vilket bra pass det blev igår. Sista längre passet inför maraton där planen var att springa hela vägen i önskat maratontempo. Till min förvåning gick det ju! Tanken var att springa kring tjugo kilometer. Fem kilometer uppvärmning, tio kilometer önskat maratontempo och fem kilometer nedvarvning. Ganska snabbt reviderade jag min plan till fem plus fem plus fem, för jag insåg att det inte skulle bli tjugo kilometer av den runda jag valt att springa.

långpass i önskat maratontempo

Fem kilometer uppvärmning, fem kilometer lite fortare och fem kilometer ännu fortare. Och de resterande kilometerna av min runda i valfritt tempo. Jag är nästan förvånad över hur bra tempo jag kunde hålla. Jag orkade ju liksom springa hela vägen och jag kunde till och med öka mot slutet.

Det var just precis ett sånt här pass och en sån här känsla jag ville ha och behövde med bara tre veckor kvar till maraton. Ett pass där det känns lätt. Som om jag orkar springa och har krafter kvar. Visserligen sprang jag bara 17 kilometer igår, men det var ändå med en riktigt bra känsla. Det gav mersmak. Det var aldrig en fråga om att jag skulle ge upp eller inte orka, utan jag kände mig stark hela vägen.

Nu vill jag ännu springa några bra pass med en bra känsla. Några intervallpass och några snabbare pass. Lite få en känsla av maratontempo. Som det kändes igår vill jag att det ska kännas på maratondagen också. Jag har ännu några träningspass på mig att klura på maratontempo. Jag vet ju förstås vad jag vill springa på, men det är en sak att springa 17 kilometer och en helt annan sak att springa 42,2.

Tre veckor kvar

Lämna ett svar

Okej, vart tog tiden vägen? Det kan på riktigt inte bara vara tre veckor kvar till Tallinn maraton. Lite panik, men samtidigt är jag redo. Tror jag. Det känns åtminstone så. Det är som det alltid brukar vara inför lopp. Jag önskar att jag gjort si eller så, men med bara tre veckor kvar finns det inte så mycket att göra mer. Det är bara några pass kvar att träna och sedan är det go time.

tre veckor kvar

Jag ska ännu den här veckan springa ett sista längre pass. Ungefär tjugo kilometer. Fokus ska vara på att hitta ett bra flyt och test av maratontempo. Springa hela vägen i ett jämnt tempo. Inte rusa för att sedan vara tvungen att gå och sedan springa igen. Utan jämnt och fint. Jag tror det är viktigare för mig att jag springer, än att jag varvar snabbare löpning med gång. För jag vet att börjar jag gå, är det lätt att jag blir för bekväm i det och går för mycket. Tillåter mig själv att gå, för har jag inte lite ont i ena foten? Nej, du har inte ont i foten. Spring nu.

Utöver det sista längre passet, ska jag också springa några längre intervallpass. Ett den här veckan och ett nästa vecka. Jag har inte bestämt mig för hurudant ännu. Det beror lite på hur långpasset känns. Ifall jag kan hålla det tempot jag vill kunna hålla på maraton, kanske jag lägger in lite kortare men snabbare intervaller. Men ifall jag inte kan hålla tempot, då blir det säkert lite längre intervaller men just i det planerade maratontempot. Sen ännu några kortare intervallpass, snabbare pass. Mest bara för att det planerade maratontempot ska kännas lätt sedan. Få lite tryck i benen och komma upp i steget.

Styrketräningen har jag skippat. Istället har jag lagt in stretch och kroppsvård. Baksida lår, rumpa och höftböjare. Massagepistol och boll. Foamroller. Alla knep är tillåtna nu. Jag vill få bort stelheten från benen och få en känsla av lätthet. Pigga, glada ben redo att springa maraton.

Usch, nu blev jag nervös när jag tänker på det.

Näst sista långa långpasset

Lämna ett svar

Igår blev det cykling och idag sprang jag det näst sista långa långpasset inför maraton. Eller kanske snarare det näst sista långpasset. Nu börjar jag vara på en sådan längd igen att det kanske inte räknas som ett långt långpass längre. Strax över tjugo kilometer sprang jag idag.

det näst sista långa långpasset

Planen var att försöka springa hela vägen och hålla ett jämnt tempo. Se hur det känns i kroppen när jag springer. Strunta i pulsen och om den rusar, istället bara springa på. Jag ska skriva ett inlägg om pulsträning och vad jag tänker kring det, promise, men just nu är jag så fokuserad på maraton. Det känns som om jag behöver tid för att skriva om det. Just nu spyr jag bara ut mina tankar och funderingar som de kommer.

Hur kändes då det näst sista långpasset? Kunde jag springa hela vägen? Det kändes helt okej faktiskt. Hyfsat tempo och nästan bara löpning. Lite gång mellan varven för att äta och dricka, men mest löpning. Äta och dricka förresten, jag måste fortfarande också skärpa mig.

Jag hade gels med, eller jag hade en, plus en godis. Alldeles för lite. Mot slutet var jag ganska tom på energi och farten dippade lite. Men det tänker jag att löser sig på maraton sedan. Då får jag energi längs med banan. Då har jag också förhoppningsvis laddat upp bättre. Jag måste verkligen trycka i mig energi. Jag kan inte springa på vilja och luft.

Idag hade jag ändå ett okej tempo. De flesta kilometerna gick i trakterna där jag vill springa på maraton också. Jag kunde öka mot slutet och hade krafter kvar. Med lite mera energi i kroppen hade jag säkert haft ännu mer krafter och kunnat öka ännu mer.

Nästa vecka ska jag springa ett sista längre pass där jag vill fokusera på att springa i planerat maratontempo. Sedan ännu några intervallpass på det och därefter är maratonträningen över. Sedan är det bara att springa loppet. Easy peasy.

Tusingar från helvetet

Lämna ett svar

Det var evigheter sedan jag sprang tusingar och dessa kan nog beskrivas som tusingar från helvetet. Tusingar alltså en kilometers intervaller. Sex stycken med två minuter gåvila mellan varje intervall. Hur svårt kan det vara?

tusingar från helvetet

Jättesvårt skulle det visa sig. Jag hade ingen plan om tempot, men tänkte mig att 6:00 tempo är bra. Det behöver inte vara jättesnabbt, men ska ändå vara snabbare än mitt normala tempo. Första och andra intervallen kändes bra, tredje ännu helt okej, men sedan fick jag verkligen kämpa. Det fanns inget i kroppen idag.

Jag vet inte ens vad som var problemet. Jag kände mig ändå pigg när jag började. Benen kändes starka och jag tycker inte att jag sprang för fort. Jag borde nog kunna hålla 6:00 tempo. Men det blev bara pannkaka och tusingar från helvetet. Det var inte den här känslan jag ville ha med bara fyra veckor kvar till maraton.

Det är nu jag vill känna mig stark och som om jag lätt klarar av mina träningspass. Vara stark på slutet och ha en känsla av att det finns mer att ge. Inte bara önska att träningspasset skulle vara över och gå i mitten av den femte intervallen. Det var ju just det jag inte skulle göra. Gå i mitten av ett träningspass och ge upp.

Idag blev det ingen bra avslutning på träningspasset, men en desto bättre avslutning på dagen. Jag har både hunnit slappa i solstolen och varit på pizza till Kamu. Dessutom glass och kvällspromenad i solen. Så inte så dåligt i alla fall.

Sista veckorna av maratonträning

Lämna ett svar

Det är inte många veckor kvar till maraton mer. Jag ska ännu springa två långpass som är över/kring 20 kilometer, innan jag börjar trappa ner. Några mängdveckor ännu, men sedan blir det betydligt kortare löppass och mindre mängd. Nu börjar de sista veckorna av maratonträning.

Den här veckan har det bara blivit snabba(re) löppass och inget långpass. Korta, snabba intervaller, varje löppass ungefär åtta kilometer. Ibland är det skönt att inte springa långt och nöta på. Istället springa fort och träna andra muskler.

de sista veckorna av maratonträning

Jag har semester nu de kommande två veckorna och det passar perfekt med maratonträningen. En sista slutspurt medan jag är ledig och kan träna som jag vill. Sedan börjar jobbet, hösten, rutinerna, och sedan är det dags för maraton.

Jag är nog redo, tror jag, men det är alltid nervöst i alla fall. Ett maraton är så långt, att mycket kan hända under loppet. Magkrasch, hunger, törst, det kan vara varmt, kramper. Vad som helst. Själva sträckan är väl inte lika skrämmande längre, men tiden är en annan sak. Man (jag) hinner nästan tröttna på att springa innan man (jag) kommit i mål.

tallinn maraton 2023

Jag ska som sagt springa några långpass kring 20 kilometer ännu. Fokusera på att hitta ett jämnt maratontempo och fokusera på att springa hela vägen. Inte rusa för hårt, för att sedan vara tvungen att gå, för att sedan springa igen. Utan jämnt och fint. Steady state.

Jag tror det är viktigare för mig att jag springer, än hur högt tempo jag håller. För jag vet av erfarenhet från tidigare maraton, att börjar jag gå, är det lätt att bli för bekväm i det. Jag går för långa sträckor. Jag måste komma in i rytmen. Fortsätta springa, fast det är tungt.

Det vill jag träna på nu under de sista veckorna av maratonträning.

Dags för mer snabbhet

Lämna ett svar

Från måndagens långpass och steady state, till fullt ös medvetslös idag. Det är dags att lägga in mer snabbhet. Korta, snabba intervaller stod på schemat. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa fort. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än långpass. Långpassen är monotona och tunga för benen, men inte så mycket för pulsen och flåset. Korta, snabba intervaller är däremot mest jobbiga för flåset.

Idag sprang jag 70 sekunder och vilade i 20 sekunder. Gånger sexton. Det blir bara jobbigare och jobbigare ju fler intervaller man sprungit. För att det är så kort vila. Redan efter den första vilan kände jag att oj, så kort. Jag hinner knappt återhämta mig och komma ner lite i puls, innan det är dags för nästa intervall.

dags för mer snabbhet

Nu mot slutet av maratonträningen ska jag lägga in mer snabbhet och mer intervaller. Det är tydligen bara sex veckor kvar. Jag känner mig redo för distansen, men jag vill få in mer snabbhet. Lättare känsla, mer power och studs. Inte just den monotona, tunga känslan som det kan bli på långpass.

Så det blev de snabbaste, lättaste skorna jag har, de kortaste shortsen och den bästa musiken och iväg. Jag är väl inte precis mitt snabbaste jag efter en lång dag på jobbet, men det stod mellan att springa efter jobbet eller inte springa alls. Med bara sex veckor kvar får jag ta de chanser jag har. Jag kan inte vänta på bra förhållanden, det är bara att springa. Regn eller ej. Värmebölja eller ej. Eller som idag då. Efter jobbet.