Jag känner mig mer som mig själv igen efter min dunderförkylning. Löpningen känns bättre och jag kan trycka på mer. Jag får inte världens hostattack om jag anstränger mig, utan det känns som om jag får luft. Tempot är vad det är, men det är inte heller något jag bryr mig om just nu. Jag är sällan mitt snabbaste jag under vintern. Det kan vara halt och slirigt och än så länge vägrar jag att springa i dubbskor. Inte för att jag ens behöver dem just nu, men jag är inte snabb för det.

Det är åtminstone skönt att igen känna mig som mig själv. Jag tror inte att jag behöver vara rädd för att trycka på mer. Jag kan träna som jag vill, jag behöver inte ta det lugnt och försiktigt längre. Känna efter. Just nu springer jag tre gånger i veckan, kanske sju kilometer per gång. Det är ändå helt okej tycker jag.

December är alltid så här. Det gäller att klämma in löpningen när jag hinner. Det är mycket jobb och mycket inför julen. Även om jag (formmässigt) skulle kunna springa långpass på tre timmar, hinner jag inte. Och nej, jag är inte i sån form. Plus att det är alltför mörkt och dystert för att jag ens skulle vilja springa så långa långpass just nu. Sju åtta kilometer innan eller efter jobbet är allt jag hinner med för tillfället.

Just nu är jag bara nöjd över att kunna springa igen. Jag tänker att jag tränar som jag vill året till slut, och så gör jag upp nya träningsplaner nästa år. Nu vill jag mest få till en träningsrutin igen, med både löpning, simning och styrketräning.

Förra veckan blev det en rask promenad, men nu kan jag säga att jag tränar igen. Jag har sprungit tre gånger den här veckan och gjort ett styrke/rörlighetspass. Fortfarande lugnt och försiktigt, men nu kan jag åtminstone säga att jag tränar igen.

Jag är fortfarande lite hostig, men det har inte blivit värre av att jag tränat. Jag känner mig pigg och fräsch annars, lite hosta stör inte mig. Löpningen känns så där. Jag vågar inte ta i ännu och har mycket gåpauser. Jag skulle säkert kunna springa både längre och snabbare, men väljer att ta det lugnt. Tre löppass den här veckan är ändå bra tycker jag. Fem kilometer, sju kilometer och åtta kilometer. Vad jag kallar för mysjogg. Lugnt och försiktigt, tass tass tass runt kvarteret.

Nästa vecka kan jag säkert träna hårdare igen. Mer som vanligt och som jag vill. Eftersom jag ändå inte blivit värre av att träna heller. Det är mest resthosta, för annars är jag frisk. Det är irriterande att vara sjuk. Först är man ju sjuk och då kan jag inte träna förstås, men just efteråt är det också jobbigt. Att ta det lugnt och försiktigt efteråt. Inte börja för tidigt eller ta i för hårt. Hur länge ska man vila och ta det lugnt och när kan man träna som vanligt. Hur länge ska man känna efter?

Fast just nu spelar det inte så stor roll. Jag har gett upp årsmålet och tänker mest att det här året får ta slut och så börjar jag på nytt sedan år 2025. Ett klassiskt nyårslöfte. New year, new me. Eller tja, mycket kommer ju inte att ändra, jag tänker mest att jag inte börjar på ett nytt mål med en månad kvar av året.

Det är sällan jag springer två dagar i rad, men ibland har jag inget val. Det blev ett löppass igår och ett idag. Två ganska likadana pass. Ungefär sju kilometer igår och fem idag. För tillfället springer jag på känsla och för att samla kilometer till mitt årsmål. Planen är att springa ett längre pass på fredagen för då är jag ledig. Dessutom tänkte jag kanske ännu springa på söndagen efter jobbet. Det beror lite på hur jag känner mig. Ifall jag är sliten av veckans övriga träning eller för trött efter jobbet.

Jag tycker ändå att tre löppass i veckan är ganska mycket just nu. Eller mycket och mycket, men jag behöver inte pressa in mer. Det räcker med att ”bara” springa tre gånger i veckan. Den här veckan blir det dessutom äntligen comeback i gymmet och simhallen och det kan hända att jag blir sliten av det. Träningsvärk och trött i kroppen. Därför tänkte jag att det är bäst att jag springer nu. När jag har tid och lust, även om det betyder att jag är tvungen att springa två dagar i rad.

Jag tycker inte att det kändes i kroppen att jag sprang igår. Pigga ben och bra flås även på dagens löppass. Jag tror att mycket beror på att jag sprang korta pass båda dagarna. Lugnt och kort distans. Det är klart att det hade känts annorlunda om jag sprungit långt igår och idag skulle ha sprungit intervaller.

Jag tror att det är så här jag är tvungen att göra ifall jag vill nå mitt årsmål. Springa när jag har möjlighet, även om det blir flera dagar i rad. Det är enklare att springa fem kilometer tre dagar i rad, än att springa femton kilometer på ett pass. Alla rundor räknas, även de korta.

Så var det november och vädret utefter det. Regn, rusk, storm, reflexväst, pannband och vantar. Fun times. Som tur behöver jag inte springa i dubbskor ännu, men den tiden kommer väl snart. Jag orkar inte. Jag som just tyckte att världens längsta vinter tog slut och jag kunde springa i shorts och t-shirt igen, nu är vi där igen. I höstrusket, med vintern på kommande. Det är så mörkt och dystert och inte alls kul.

Löpningen känns i alla fall bra just nu, trots vädret. Just nu springer jag varken jättelångt, eller speciellt fort, men det är mest kul att kunna springa. Om än så en helt vanlig runda på sju kilometer. Allt räknas. Alla kilometer är viktiga ifall jag vill nå mitt årsmål.

Dagens löpning blev just en helt vanlig runda på sju kilometer. Efter jobbet, i  regn och rusk, och påbyltad till tänderna. När blev det kallt plötsligt? Det är inte ens kallt ännu, egentligen, men jag tycker att det stormar så mycket. Det känns kallt. Jag hade nästan behövt underställ idag.

Det var första gången som jag hade reflexvästen på mig idag. Jag tycker nog nästan att mörkret är det jobbigaste. Regn och storm är väl okej, men mörkret gör mycket för humöret. Jag är mycket piggare och gladare på våren, nu riktigt känner jag hur jag blir trött och deprimerad. Det är nästan så att jag måste tvinga mig ut, för jag vet hur mycket bättre jag mår av det. Även om jag inte alltid har lust, känns det mycket bättre efteråt.

Och hellre ändå det här än snö.