Kategori: Löpning (sida 1 av 62)

Det går bra nu

Vilket löppass igen! Det går bra nu och det är härligt. Jag fick igen till ett riktigt bra längre pass i solsken. Lika bra som på söndagen, och dessutom i ett par andra skor. På söndagen sprang jag i mina favoritskor. Mina snabba, lätta Adidas. Idag sprang jag i mina klumpedunsar, mina Asics cumulus. De är bra som mängdsko, men de är inte precis de lättaste skorna jag äger. Att jag då idag kunde springa lika fort som på söndagen, är ett besked på att formen också är bra. Det är inte bara skornas förtjänst att det gick bra på söndagen, utan att faktiskt jag är bra.

det går bra nu

Kanske har all den styrketräning jag gjort under hösten och vintern haft effekt? Att det har varit värt det? För jag tycker nämligen inte att jag brukar vara i sån här form så här tidigt på året. Jag blev nästan chockad när jag stannade klockan och såg vad snittet för hela rundan var. Har jag blivit snabb plötsligt? Tempot var liknande det brukar vara på sommaren, då när jag oftast sprungit intervaller och tränat mer specifik snabbhet. För att jag har haft ett lopp i sikte. Dagens runda kändes som en helt vanlig mysjogg och ändå gick det betydligt fortare än det brukar.

Inte för att jag klagar 🙂 Jag är bara väldigt glad och tacksam över att det går bra nu. Mest är jag kanske förvånad. Med tanke på hur lite jag har sprungit de senaste månaderna och fokus varit på styrketräningen, är det nästan konstigt hur bra löpningen känns. Det känns inte ens som om jag tar i, utan som om farten bara finns där. Benen vet vad de ska göra, andningen fungerar och huvudet är med. Inga mentala dippar, utan fokus rakt fram. En fot framför den andra, och bara att fortsätta springa.

YES!

3

Långpass i sol

Långpass i sol. Det är en mening jag inte har skrivit på länge. Nu kan dagens pass kanske inte direkt klassas som ett långpass, men det var ett betydligt längre pass än jag sprungit på senaste tiden. Mina pass brukar vara kring 4-5 kilometer. Nu var det nästan det dubbla.

Det känns så jäkla skönt att vara tillbaka på längder som ska vara normala för mig. Känslan i kroppen är bra just nu och jag längtar efter att springa mer. Fler långpass i sol, intervaller, fartlek, distanspass, mysrundor. You name it. Jag vill springa.

långpass i sol

Dagens löpning kändes riktigt bra, trots att jag tränat mycket den här veckan. Benen var pigga och flåset var det inget fel på. Andningen funkade och löpsteget var piggt. Mycket berodde säkert på att vädret var härligt. Det kändes nästan som vår i luften. Solen värmde. Fåglarna kvittrade och jag sprang med ett stort leende på läpparna. Jag har inte haft så här bra känsla på länge. Inte riktigt runner’s high, men bra nära.

Jag älskar känslan efter såna här pass. Man kämpar och kämpar, runda efter runda, med en seg och trött känsla i kroppen och så plötsligt får man bara till ett sånt här pass. När allt stämmer och det känns som om man kunde springa i oändlighet. Som gör att man glömmer allt det där jobbiga. Det har varit värt kämpandet, för plötsligt ser man resultatet. Och när jag skriver man, menar jag mig själv. Förstås.

Vilket bra avslut på en bra träningsvecka!

1

Storm och löpning

Min iver till löpning är inte alltid på topp. Vädret hjälper inte alls till. Jag vill springa i solsken, eller ens i snö. Inte i detta gråa, trista väder och när det blåser full storm. På dagens löprunda kändes det som om jag skulle blåsa bort. Det var motvind, sidovind, medvind. Vind från alla håll och kanter, vilket gjorde det svårt att springa. Jag fick kämpa för att hitta fokus, hållas på benen och för att överhuvudtaget ta mig framåt. Hur mycket kan det blåsa egentligen?

storm plus löpning

Jag försöker hitta tillbaka till löpningen och springa två gånger i  veckan. Jag fokuserar fortfarande på styrkan, men jag vill börja springa mer. Planen är fortfarande att mest springa på känsla. Inga intervaller och inga långpass ännu, men ändå börja få mer struktur i löpningen. Inte bara springa när vädret är fint och jag har lust, utan även springa i sämre väder som regn och storm. Därför sprang jag idag, fastän vädret var som det var.

Det blev ett kort pass, men det blev ändå ett pass. Det är det viktigaste just nu. Att jag springer. Att jag känner mig som en löpare igen och veta att jag fortfarande kan springa. Jag kan springa fast det blåser eller regnar, fast jag inte har lust, eller har pigga ben. Jag vill hitta mitt flow igen. Där jag springer utan att tänka och att det känns enkelt. Inte som om jag först måste övertala mig till att springa, utan att jag bara gör det. Det går på automatik och det är det jag helst vill göra. Nu känns det som mitt andrahandsval. Jag vill hellre träna styrka inomhus.

Vad har hänt med mig?

0

Är jag en löpare längre?

Jag har inte skrivit ut mina målsättningar för  året ännu. Jag har hintat lite om dem i och med min satsning på styrketräning på hösten och vintern. Inget är bestämt  och mycket hinner ändras, men jag vet att jag behöver ett mål att träna för. Jag vet inte ens om jag är en löpare mer.

jag en löpare

Förra året var lite av enbesvikelse”. Jag behöver ett fokus, ett mål, ett syfte. Annars blir jag för spretig i min träning. Vilket det självklart inte är något fel på, men fungerar inte för mig. Förra året sprang jag det minsta jag gjort på flera år. Jag cyklade visserligen betydligt mer, men även där blev målet lite av en flopp. För en bit in i cykelmålet, bestämde jag mig plötsligt för att satsa på löpningen igen, i och med möjligheten att springa i Tallinn. Och hade jag satsat tidigare eller mer på löpning, hade jag kanske kunnat springa en annan distans i Tallinn. Än ”bara” tio kilometer.

När jag äntligen bestämde mig för att springa Forssa halvmaraton i juni, då ökade mängden löpning. I maj låg mängden löpning på en för mig normal nivå. Då sprang jag 132 kilometer. Efter det har mängden bara sjunkit och sjunkit. Oktober landade på 28 kilometer. 28!! Det springer jag på en vecka då när jag tränar strukturerat. Då har det inte ens varit en bra vecka, utan en helt normal vecka. Nästan en vilovecka. Det har jag ju för tusan sprungit på ett pass när jag tränade inför maraton.

det är nervöst nu

Jag vet att det är bra att träna varierat, att all träning är bra träning och allt det där. Det är inte så att jag inte tränat. Jag vet det, men löpning är det jag tycker bäst om. Jag är ju en löpare. Det är det jag vill satsa mest på, det jag brinner för och det roligaste. Det är kul att cykla, det är kul med styrketräning, zumba är roligt. Meh! Jag kan inte komma över hur lite jag har sprungit. År 2018 hade jag som mål att springa 1100 kilometer innan året var slut. Under år 2019 blev  det inte ens 800 kilometer löpning. Det blev 771.

I år vill jag hitta tillbaka till löpningen. Springa mer, springa längre distanser och ha ett klart och tydligt mål. Jag behöver struktur i min träning. Veta vad jag ska satsa på, vilken distans och vilket lopp. Jag vill hitta tillbaka till känslan av att jag är en löpare. Just nu känner jag mig inte som en löpare och det känns konstigt. Jag känner inte igen mig själv.

träningsprogram halvmaraton

5

Årets sista löppass

År 2019 närmar sig sitt slut, men ännu hann jag med ett sista löppass. Det här året har verkligen inte varit löpningens år, men jag ville i alla fall avsluta på ett bra sätt. För att få känna mig som en löpare igen och för att bättra på statistiken lite. Ifjol blev det 1100 kilometer löpning, men i år har det blivit betydligt mindre. Jag håller på med ett inlägg med lite utförligare tankar kring det, men jag har svårt att formulera mig. Jag vill inte låta alltför bitter eller besviken, men det är svårt att skriva när jag just känner mig bitter och besviken.

året sista löppass

Årets sista löppass kändes i alla fall bra och det är känslan jag tänker ta med mig till nästa år. Jag kan springa. Jag kan springa fort om jag vill. Konditionen finns där, det finns krut i benen och jag är inte så dålig som jag ibland känner mig. Det mesta sitter i huvudet. Det är bara egna hjärnspöken. Plus att säkert ingen annan egentligen bryr sig.

Idag blev knappa fem kilometer, men med den bästa känslan jag haft på länge. Trots att jag tränat mycket efter julen, kändes benen pigga och flåset var det inget fel på. Det blev en bra avslutning på året och en bra boost för självförtroendet. Härifrån är det bara att jobba vidare. I något skede ska jag också skriva om vad jag jobbar mot.

2

Tunga ben och tung känsla

Det är nästan konstigt hur tunga ben jag kan ha på varje pass, med tanke på hur lite jag springer för tillfället. Det är tunga ben och tung känsla nästan varje gång jag springer. Jag tränade styrka förra vecka onsdag, men det borde inte sitta kvar i kroppen mer. Jag saknar den lätta känslan i löpningen. När jag flyger fram och där det känns som om jag kan springa i oändlighet. Nu känns det mest jobbigt. Jag vet att jag har valt att fokusera på styrketräningen den här hösten och vintern, men jag saknar ändå löpningen. Känslan jag får efter ett bra pass. Nu känner jag mig nästan alltid lite besviken efter att jag sprungit. För att jag vet att jag kan bättre.

Jag känner mig i väldigt dålig form. Nästa sommars mål känns långt borta och det känns som om det aldrig kommer att vända. Det är tur att jag har sprungit så pass länge att jag vet att det kommer att vända. Formen går upp och ner. Den går uppåt sedan igen när jag börjar fokusera mer på löpningen. Egentligen är det ju jobbigast mentalt. Jag saknar mest endorfinerna och kicken jag kan få från löpning. Det är inte så att jag inte tränat alls. Jag vet innerst inne att det är bra för mig att fokusera på styrkan och att det i sin tur kommer att göra mig till en bättre löpare. Det är bara jobbigt när jag är i mitt i det. Jag vill ju vara ute på andra sidan redan.

tunga ben och tung känsla

Men bloggen fungerar i alla fall. Allt som behövdes var lite gnäll. Jag behövde inte ens mejla supporten eller fixa något, plötsligt fungerade det bara igen. YAY!

1

Tung känsla i kroppen

Jag har valt att fokusera på styrketräning den här hösten och vintern, och det på bekostnad av löpningen. Styrketräningen har gått bra och jag tycker att jag märker framsteg. Jag kan ha högre vikter i olika övningar och tekniken är säkrare. Plus att det har varit riktigt kul att styrketräna. Tyvärr har det resulterat i en tung känsla i kroppen när jag väl springer.

Dagens pass var inget undantag. Jag har tunga ben, det är flåsigt och jag kommer aldrig in i ett bra flow. Jag får kämpa för att inte ge upp, vända om eller börja gå. Det känns segt och jobbigt. Jag har inte haft en bra känsla i löpningen på länge. Det har hela tiden varit en tung känsla och jag saknar lättheten. När allt rullar på och jag bara vill springa och springa.

tung känsla i kroppen

Jag vet att styrketräning är bra för mig och jag ska fortsätta, men jag saknar löpningen. Eller rättare sagt så saknar jag känslan som löpningen ger mig när det går bra. Endorfinerna och kicken. Jag får inte samma känsla från styrketräningen, även om jag börjar tycka om det mer och mer för varje gång jag gör det.

Planen är ändå att fortsätta med samma upplägg, fast det kanske låter som om jag gnäller 🙂 Jag ska lita på processen och att det här kommer att göra mig till en bättre löpare på lång sikt. Att jag sedan nästa vår och sommar kommer att flyga fram. Jag måste bara göra jobbet och härda ut. Det kommer att vända sedan när jag lättar på styrketräningen, kanske till och med tidigare.

Det positiva med att satsa på styrketräningen framom löpningen, är att jag kan välja när jag springer. Snöar det, behöver inte springa, jag kan styrketräna. Är det för kallt, samma sak, jag kan välja att vara inne och styrketräna. Jag kan välja att springa när det är fint väder, som idag.

2

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Sammanfattning av träningen i november

Ny månad (igen) och dags att skriva en sammanfattning av träningen i november. November har varit en bra träningsmånad och jag har hittat ett upplägg som fungerar för mig. Jag har fortsatt med styrketräningen och kunnat öka på vikterna. Jag har sprungit och jag har yogat. Det som däremot totalt har lyst med sin frånvaro är zumban. Det blev inte ett enda zumbapass under november. Jag insåg det först nu när jag kollade i träningsdagboken. Det passar inte alltid med jobbet och när det passade för mig, var det ingen zumba. Den här torsdagen kan jag gå och då är det också sista gången innan det blir paus för julen. Men jag kommer förstås att fortsätta nästa år.

träningen i november

Träningen i november har rullat på bra. En vecka med mindre träning på grund av borttagning av visdomstand, men i övrigt bra flyt. Jag har känt mig som starkast/bäst när jag tränat styrka. Jag har utvärderat mitt styrkeprogram. Slutsatsen av det blev att jag nu tränar styrka annorlunda. Fortfarande två gånger i veckan, men annat upplägg. Ena dag med fokus på bara ben. Tyngre vikter, färre repetitioner och bara benövningar. Den andra dagen är det fokus på resten av kroppen. Core, armar och axlar. Lättare vikter och fler repetitioner. Jag får inte lika brutal träningsvärk längre, och jag tycker att jag blivit starkare. Jag kan ha mer vikt på stången och jag är säkrare i tekniken.

nytt träningsprogram

Löpningen är där som formen varierat mest. Ena dagen kan det kännas hur lätt som helst att springa, för att nästa pass kännas som om jag aldrig sprungit tidigare. Under november har det blivit löpning en eller två gånger i veckan. Jag har sprungit på känsla och tanken är mest att hålla igång löpningen. Jag försöker att inte stressa över hur lite jag har sprungit under hösten och istället lita på att styrketräningen är bra för mig. Att det kommer att göra mig till en bättre löpare.

träningen i november

Löpning: 34,3 km, 6 pass
Styrka: 9 pass
Yoga: 3 pass

Hur var din november?

4

Härligt väder, tungt ändå

Vilket härligt väder det har varit idag! Snö, solsken, krispig luft och allt var verkligen upplagt för ett bra löppass. Trots ett härligt väder, var det tungt att springa idag. Jag har kanske inte vant mig vid kylan och den torra luften ännu. Det känns mycket flåsigare att springa och som om jag inte får luft. Benen är pigga, men det är bara tungt. Andningen fungerar inte och allt känns mest jobbigt. Idag kunde jag i alla fall springa i dagsljus och njuta av det. Det var inte lika kallt som på fredagen och jag behövde inte frysa. Jag kortare inte heller av rundan, utan sprang min vanliga standardrunda.

vilket härligt väder

Jag funderade länge ifall jag skulle springa i mina icebugs eller inte, och jag valde till sist mina vanliga löparskor. Det var inte så halt ute, och det gick riktigt bra att springa med vanliga skor. Skorna var i alla fall inte problemet idag. Utan det var snarare en allmänt blä känsla i kroppen. Flåsigt, tungt och jag var tvungen att kämpa. Jag kom aldrig in i ett bra flow, där allting rullar på av sig själv. Där det känns som om jag kan fortsätta springa i oändlighet och där allting bara stämmer. Andningen fungerar, benen är lätta och det är bara en fot framför den andra. Nu måste jag jobba mycket mer mentalt. Inte börja gå, inte korta av och så vidare. När det stämmer, får jag snarare tvinga mig själv till att stanna.

Som tur har jag sprungit så länge att jag vet att dagsformen varierar. Jag blir inte lika orolig längre, utan jag vet att det går upp och ner. Speciellt förstås nu när jag inte sprungit lika mycket som jag brukar, utan istället har fokuserat på styrketräning. Jag har inte vanan inne och det är klart att det känns jobbigare då. Dagens runda var dessutom inte bara dålig. Jag fick som sagt springa i dagsljus, vädret var härligt och det blev ändå sju kilometer. Inte fy skam!

0

« Äldre inlägg

© 2020 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑