Kategoriarkiv: Löpning

Första passet i mina nya skor

Idag kunde jag äntligen springa första passet i mina nya skor. Förstås började det regna halvvägs in i passet, men de är ganska vita ännu. Jag har inte räknat med att de ska hållas vita speciellt länge heller, men kanske mer än ett pass. Dessutom är inte hela skon vit, de är snarare blågröna med vita inslag.

första passet i mina nya skor

Anyway, nog om färgen. Hur kändes då första passet i mina nya skor? Hyfsat, bra skulle jag till och med kunna säga. Det kändes inte som om jag sprang med nya skor, jag märkte knappt av skorna. Det är väl ett bra tecken? Jag skulle bli mer orolig ifall det kändes annorlunda, eller ännu värre, ifall jag fick ont.

Eftersom det var första gången jag sprang i mina nya skor, blev det ett kortare pass än jag kanske skulle ha sprungit annars. Jag ville inte riskera något, gå ut för hårt eller springa för långt eftersom jag inte visste hur mina fötter/ben skulle reagera. Första intrycket är i alla fall att skorna passar mig. De kändes inte för stora eller för små. De klämde inte åt någonstans, eller gjorde ont.

Jag tror att de kommer att bli riktigt bra skor till intervaller och till snabbare pass. De är lätta på foten, känns som en strumpa och inte som klossar. Jag kommer nog att testa dem även på långpass, eller tja längre pass, just nu springer jag inte direkt några långpass. För att se hur de känns då, men jag tror att de passar bättre för fartpass än för mängd.

Vilket egentligen leder mig in på nästa problem. Får jag köpa ett par skor till? Som är mer tänkta som mängdsko. Säg att någon hittar ett bra erbjudande på Black Friday 😉 Det vore ju synd att inte köpa då, ifall jag ändå ska köpa om en månad eller så. För jag behöver faktiskt ett till par. Ett par med mer dämpning, mer allround än mina superlätta racingskor.

2

Det finns hopp

Idag blev det igen ett bra löppass och jag börjar tro att kanske det finns hopp i alla fall. Känslan i löpningen är mycket bättre, även om det varken går speciellt fort eller att jag springer längre. Just nu är ändå känslan det viktigaste och det som gör att jag tror att det finns hopp för mig. Det känns inte lika kämpigt för tillfället, jag behöver inte ta i lika mycket, utan jag har hittat ett flyt. Ish. Ett bättre flyt i alla fall. Bättre tryck i steget, mindre flåsighet, lättare ben och mer en känsla av att det rullar på av sig självt. 

På dagens runda hade jag inte ens väntat mig att det skulle kännas bra. Jag gjorde nämligen ett tungt benpass igår. Med högre vikter än jag haft tidigare, och bara fokus på ben. Inga överkroppsövningar, ingen core, utan ben, ben och ännu mer benövningar. Jag är nästan förvånad över att jag inte har träningsvärk. Igår kändes benen som spagetti och som om jag gjort något ovanligt.

kanske det finns hopp

Jag tror att jag inte ska försöka analysera för mycket varför det känns bra just nu. Jag ska bara tacka och ta emot. Träna på som vanligt och hoppas att formen är på väg upp. Jag har inte ändrat något i min träning som skulle förklara formen. Inte lättat på styrketräningen eller haft mer vilodagar. Dessutom är ju inte formen precis bra ännu, eller där jag vill vara. Men när löpningen den senaste tiden känts som katastrof, märker jag framsteg extra tydligt.

För den som undrar, jag har inte ännu sprungit i mina nya skor. Jag kan inte uttala mig om dem ännu. Varför köpte jag vita skor under den slaskigaste tiden på året?

1

Ett bättre pass

Jag vågar inte tro på att formen har vänt ännu, men idag fick jag i alla fall till ett bättre pass. Det ger mig hopp om framtiden, om att det kommer att vända. Det som gjorde dagens löppass till ett bättre pass var framförallt känslan. Jag sprang inte fortare än jag brukar och inte heller en längre distans än normalt, men idag kändes det bättre. Som om det äntligen fungerade att springa. Det var inte lika flåsigt som det varit, eller lika tunga ben, utan helt normal löpning en mörk tisdag efter jobbet.

ett bättre pass

Jag har inte sprungit sedan förra veckans fredag, det hjälpte säkert med känslan i benen. Ibland har jag sprungit dagens efter ett tungt benpass. Även om jag inte haft träningsvärk efter passet, har benen antagligen varit sega i alla fall. Nu gjorde jag min senaste tunga styrketräning på lördagen, så benen har verkligen fått vila. Kanske det har gjort susen?

Jag tackar i alla fall och tar emot, oberoende av vad som är orsaken. Det här var en boost för självförtroendet. Att få känna mig som en löpare igen, veta att jag fortfarande kan. Jag är ju en löpare, även om jag just nu fokuserar på styrketräningen. Styrketräningen gör jag ju för att bli en bättre löpare. Kanske jag börjar se effekterna nu?

Hursomhelst, ja tack! Mer pass som detta!

0

Jag kämpar vidare

Jag ger inte upp med löpningen, utan jag kämpar vidare. Det känns som om formen varken blir bättre eller sämre, men jag gör mina pass och litar på att det i något skede vänder. Jag vet att det kommer att vända, men det är jobbigt att vara mitt i det. Jag skulle mycket hellre flyga fram, än att hela tiden behöva kämpa för varje kilometer. Ibland känns nästan en kilometer för mycket, varje steg jag springer är bra.

jag kämpar vidare

Jag hittar liksom aldrig flytet. Har jag inte tunga ben, så är jag flåsig. Eller så fryser jag, eller har för varmt. Idag mötte jag en som sprang i shorts, såå varmt är det inte riktigt tycker jag 🙂 När jag är i form kan jag oftast strunta i såna här problem, men när formen inte finns där, blir varje liten faktor för mycket. Och jag ger upp, för jag hade ändå för varmt. Eller det blåste motvind. Eller jag flåsade och tyckte att jag lika gärna kan gå.

Orsaken till varför jag inte ger upp och till varför jag kämpar vidare, är för att jag vet att det kommer att vända. Plötsligt en dag finns formen bara där. Lätta ben, bra flås, andningen stämmer och jag kan springa i oändlighet igen. Jag tänker att ju mer jag springer, desto fortare vänder det. Inte mer som i fler pass i veckan, men jag måste hålla i det. Inte bara sluta springa och börja sedan efter någon vecka/månad igen och tro att det skulle ha blivit bättre.

torsdagsintervaller

Nej, hålla i löpningen. Få det till en rutin och bara springa. Långt eller kort, långsamt, fort, bara två kilometer. Det spelar inte så stor roll. Ut genom dörren bara utan att fundera så mycket. Förr eller senare vänder det. Det måste det väl?!

 

2

New Balance 1500 V6

Gissa vem som har köpt nya löparskor? Det blev lite av ett spontanköp. Eller ja, jag har ju planerat att köpa skor länge, men den här gången köpte jag faktiskt det andra paret jag provade. Jag testade först ett par Adidas Boston, men det fanns tyvärr inte rätt storlek. Nästa par jag provade var New Balance 1500 V6 och det var kärlek vid första ögonkastet.

new balance 1500 V6

Jag har i och för sig inte sprungit i dem ännu, så jag kanske inte ska uttala mig riktigt ännu, men de känns i alla fall bra på foten. Det är i särklass de lättaste skorna jag någonsin har haft. Om jag inte har tyckt om att springa i mina klossar till Asics Cumulus, är dessa som att inte ha skor på sig alls. Jag tror det skiljer närmare 100 gram i vikt. De tillhör racing kategorin, jag tror de blir perfekta till intervaller och snabbare pass.

Jag vill bara testspringa dem nu genast, men jag tror att jag måste vänta lite. Smart som jag är, har jag alltså köpt ett par vita skor. Vita! Vem tusan köper vita skor i novemberslasket. De kommer att vara vita… 200 meter från dörren. Jag måste också vara försiktig när jag springer med dem eftersom de är så lätta. Inte springa för långa pass, som om jag ens springer långt för tillfället, men vänja kroppen vid lätta skor.

Det här är nu andra gången jag har ett par New Balance. Jag tyckte om den förra modellen jag hade, New Balance 890. I dem sprang jag bland annat mitt andra maraton. Jag hoppas att de här nya också kommer att passa mina fötter och att vi kommer att springa många kilometer tillsammans. Snygga är de i alla fall 🙂

 

2

Dags att köpa nya skor

Jag har skrivit om det tidigare, om hur jag behöver köpa nya skor. Nu är det inte längre frågan om att jag vill ha nya skor, utan nu behöver jag faktiskt ett till par. Jag har bara två par som jag kan springa med längre.

Idag sprang jag för första gången på länge med skor som jag inte använt på flera månader. De har aldrig varit mina favoriter, men ändå funkat. Av de två skor jag springer med, är det bara det ena paret som känns hundra. Mitt senaste köp från i våras. De andra paret är rejält slitna och borde kasseras, men de har varit mina favoriter så länge att jag drar mig för att slänga dem. Och så har jag ännu ett tredje alternativ, de jag sprang med idag.

köpa nya skor

Jag blev genast påmind om varför jag inte brukar springa med dem. De kändes för små, som om de trycker på stortån och det var inte alls en behaglig runda. Dessutom kändes de extra klumpiga. Som att springa med klossar. Jag är tvungen att kassera dem också, för jag vet inte riktigt när jag ska använda dem. De har stått i skåpet i flera månader och av en orsak. Jag hade glömt bort hur obekväma de var att springa med.

Undrar om mina fötter har ändrats? Jag tycker nämligen att de tidigare har passat mig. Det är andra modellen jag har av samma skor. Nu passar de mig inte alls. Eller så har min löpstil/teknik ändrats? Även om de tidigare också känts klumpiga, har de varit mina go-to skor för långpass och för mängd.

Imorgon tror jag bestämt att jag ska fara på jakt efter nya skor. Kolla utbudet, prova några modeller. Kanske köpa nya skor i affären eller vänta till Black Friday och köpa då. Kanske jag till och med blir mer pepp på löpningen om jag har nya skor att springa med?

1

Fram med reflexer

Vilken tid blir det mörkt egentligen? Mycket fortare än jag hade räknat med tydligen. Idag lyste solen när jag kom hem från jobbet vid tre. Ett snabbt mellanmål, på med löparkläderna och ut genom dörren. Klockan var inte ens fyra när jag stack iväg. Jag hade som tur tagit med två reflexer som man har runt handleden, men inte västen. Jag tänkte inte att jag skulle behöva den, eftersom solen fortfarande sken. Efter en stund märkte jag hur det blev skymning för att hinna bli helmörkt innan jag kom hem. Det är definitivt dags att plocka fram fler reflexer och börja springa med reflexvästen. Mörkret kom så fort och jag är alltid irriterad på folk som inte syns ordentligt i trafiken. Och nu var jag en av dem.

rensat huvudet

Löpningen då? Helt okej, som vanligt ungefär. Det känns inte direkt lätt att springa, men jag tassar på. Benen är tunga, jag hittar inte flytet och idag var jag dessutom ganska flåsig. Jag är ändå glad över att jag sprang, att jag hittat en rutin med två pass i veckan. Jag springer inte så långt som jag skulle vilja, eller så fort, men jag springer i alla fall. Trots en sämre känsla.

Jag får lita på att det kommer att vända i något skede. Den tunga känslan i benen beror säkert på styrketräningen. Flytet och en lättare känsla kommer sedan när jag inte tränar tung styrka. Kanske. Förhoppningsvis. Jag försöker att inte stressa över saken. Mitt huvudfokus ska vara på styrketräning just nu, för jag vet ju att det kommer att göra mig till en bättre löpare. Men det är svårt att inte stressa eller vara sur för att det inte går som jag vill. Jag vill helst se resultat nu redan…

fram med reflexer

0

Det är inte löpningens år

Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, om hur jag har haft låg motivation till löpning på grund av alla inställda lopp. Om hur det här året inte är löpningens år. Ingenting har egentligen ändrats sedan mitt tidigare inlägg, det har snarare bara blivit sämre.

löpningens år

I början av året hade jag stora planer. Det här skulle vara löpningens år. Jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle satsa på det och jag var ivrig på träningen. Nu jäklar skulle personbästan slås. Motivationen var hög efter ett sämre 2019 och grunden med styrketräning var gjord under vintern. Nu skulle jag springa. Innan jag ens hann komma igång ordentligt kom coronan och förändrade situationen.

Jag kan inte skylla allt på coronan, men det är klart att det bidragit till lägre motivation. Hur jag än försöker kommer jag aldrig in i något flow. Jag springer ett eller max två pass i veckan. Jag har sprungit exakt ett pass det här året som kan klassas som långpass. Det var 14 kilometer i maj. Jag har inte sprungit intervaller. Jag har sällan sprungit tre pass på en vecka. Aldrig två dagar efter varandra. Det har blivit väldigt lite löpning överhuvudtaget. Farten ska vi inte tala om.

inte löpningens år

När jag kollade på statistiken från jogg.se visar det knappa 500 kilometer löpning i år. Förra året som jag också tyckte var ett dåligt år sprang jag ändå närmare 800. År 2018 blev det 1100. I år har jag snittat 12 kilometer på en vecka. Tolv! När jag tränade inför maraton var det ett kort pass. Då kunde jag springa över 50 kilometer på en vecka, nu springer jag inte det på en månad.

Jag vet inte riktigt hur det blev så här. Inställda lopp har bidragit till sämre motivation, på sommaren var det kul att cykla, men ändå. Löpning är ju min största passion. Det är det som är roligast och mitt förstahandsval. Nu får jag ”tvinga” mig själv till att springa. Lite sämre väder och jag vill inte, trött och jag orkar inte, jag springer imorgon istället.

När jag väl springer känns det som om jag får kämpa. Det känns aldrig lätt. Som om steget rullar på av sig självt, som om jag kan springa i oändlighet. Jag hittar aldrig flytet, utan jag måste alltid ta i. Eller så blir det bara korta pass. För jag kommer aldrig in i en rytm att jag skulle vilja springa långt. Det känns mest jobbigt. Fem kilometer är standard, sju är okej och tvåsiffrigt springer jag aldrig. Väldigt sällan i alla fall, senast i juli, då 10,1 kilometer.

Jag saknar känslan av flow. Att känna mig lätt i steget, ha bra teknik och fungerande andning. Bra tryck, bra flås och en känsla av att kunna springa långt. Det är klart att det inte alltid har känts lätt när jag tränat inför maraton heller, men det har kanske inte känts såhär. Samtidigt vet jag ju att det känns såhär för att jag springer så lite. Jag hinner aldrig komma in i ett flow om jag bara springer en gång i veckan. Mycket sitter också i huvudet. När jag inte har ett lopp att träna inför, har jag svårare med motivationen. Svårare att ta mig ut på en runda på sämre dagar, varför ens försöka?

ibland får man feeling

Som tur har jag ju ändå tränat annat. Läget är inte helt katastrof 🙂 På sommaren blev det en massa cykling och nu har jag kommit in i en bra rutin med styrketräning igen. På våren blev det promenader, men nja, löpningens år är det nog inte.

0

Två veckor sedan senaste löppass

Äntligen säger jag bara! Som jag har längtat. Jag har ju kommit igång med träningen efter förkylningen. Jag började redan förra veckan med promenader och med ett styrkepass. Den här veckan har jag kommit igång ordentligt. Idag sprang jag för första gången på över två veckor.

två veckor sen sist

Det var så skönt att springa igen. Två veckor är egentligen en alldeles för lång paus att ha med tanke på mitt välbefinnande. Det kändes faktiskt helt okej idag trots det långa uppehållet. Inte så segt som det ibland känns efter en förkylning. När det nästan känns som om jag aldrig sprungit tidigare.

Idag hade jag pigga ben, eller nåja, de var inte sega i alla fall. Jag hade inte tappat löparformen. Flåset fanns där, andningen fungerade och det blev närmare sju kilometer. Inte så pjåkigt för ett första löppass. För inte så länge sedan var fem kilometer en standardrunda. Nu har min grundkapacitet höjts att jag kan springa sju kilometer vilken dag som helst i veckan. Trots att jag varit sjuk och inte sprungit på länge.

Jag siktar på att springa ännu en gång den här veckan. Jag vill komma tillbaka till mina rutiner med två löppass i veckan. Styrketräningen har jag kommit igång bra med och det är huvudsaken eftersom det är mitt fokus nu på hösten. Samtidigt saknar jag löpningen. Jag saknar känslan av att det flyter på. Jag har inte haft den känslan på hela året. Det får nästan bli ett skilt inlägg om det. Om hur det här året inte är löpningens år.

3

Jag skulle träna, men

Jag skulle träna, men jag är trött. Jag skulle träna, men jag har ont i knät. Eller det gör inte direkt ont, det känns mera slitet. Som om jag tränat för mycket och att jag behöver vila. Så jag vilar. Och stretchar. Och försöker stärka upp det med hjälp av mina miniband. Egentligen tror jag att jag skulle behöva plocka fram min foamroller och rulla utsidan av låret och vaden. Jag tror att det sjuka kommer från spända muskler.

jag skulle träna men

Jag tycker att jag varit bra på att stretcha efter löppass och efter styrketräning. Mycket bättre än tidigare, då jag alltid slarvade. Tydligen har jag ändå inte gjort det tillräckligt, eller så har jag tränat för mycket/för hårt, för jösses vad det är stelt. Jag drar mig för att använda foamrollern, för jag vet hur ont det kommer att göra. Samtidigt är det ganska skönt, det känns som om knutarna lossnar. Men den där första chocken när jag lägger tyngden på rullen alltså. AJ!

Nu är planen att ta det lugnt i några dagar. Vila, stretcha, rulla. Jag tror inte att det är något farligt, det är bara kroppen som säger till att jag ska vila. Jag har ju kört på bra med styrketräningen i sju veckor utan någon egentlig vila. Ökat på vikterna, gjort nya program och planer, utan att först ta ett steg bakåt och utvärdera. Hela tiden bara mer, mer och mer. Inte så konstigt att kroppen protesterar då.

En bra sak med att inte träna, är att jag äntligen fått fixat i trädgården. Eller terrassen alltså. Bort med de sista sommarblommorna, bort med solstolar, bord och stolar. Fram med lyktor och ljus. Liite skär det i hjärtat, att sommaren är över nu och att det dröjer ett halvt år innan jag kan plocka fram allt igen.

Har du tränat nåt under helgen?

3