Jag trodde inte att orden svettigt löppass och november skulle skrivas i samma mening, men idag var det verkligen ett svettigt löppass. Främst för att jag hade klätt mig fel. För mycket kläder helt enkelt. Jag behöver kanske inte både långärmad tröja och jacka när det är elva plusgrader. Plus pannband och vantar. Vantarna skippade jag efter någon kilometer, för jag hade för varmt. Att jag aldrig lär mig hur jag ska klä mig. Jag borde ju veta bättre, jag har till och med skrivit ett inlägg om klädsel vid olika temperaturer. 

Löpningen kändes så där. Jag tycker inte att jag har hittat ett bra flow sedan maraton. Jag är ju igång och jag tränar, men det är ”kämpigt”. Inte för att alla pass är roliga på sommaren heller när jag är i maratonträning, men nu är det jobbigare. Fast kanske det är vädret. För vem tusan är glad i detta väder, även om det är elva plusgrader. Det är så grått och dystert. Regnigt och allmänt blä. 

Det finns kanske en orsak till varför jag brukar satsa mer på styrketräningen på hösten. För att det är mycket roligare att träna inomhus än ute. Nu ser jag nästan mer framemot de passen än vad jag ser framemot löpningen. Det är klart att jag vill springa också, jag blir bara deprimerad av vädret. Just när det är så grått och dystert. 

On a side note, för fågelintresserade Pargasbor. Det finns en spännande fågel i Centralparken. Okej, spännande är att ta i, men jag har aldrig sett en tidigare. Jag såg den redan på måndagen när jag var på en promenad, men då hann jag inte fota. Jag trodde först det var en skarv, sen en dopping, men det borde vara en storskrake. Om en bara hade en bättre kamera… 

Så trevligt väder det är då. Regn och rusk och grått och dimmigt. Mysigt värre och perfekt väder för löpning. Fast jag undrar just om det finns något som perfekt väder för löpning? För antingen är det för varmt, eller så är det snöstorm och glashalt. Eller så regnar det och är allmänt ruggigt. Det är bäst att bara springa och inte fundera så mycket på förhållandena. 

Löpningen kändes ändå helt okej idag. Farten finns nog där nånstans i benen fortfarande, men det är kanske svårt att få ut det när regnet piskar i ansiktet. Inte för att jag behöver vara snabb just nu, men jag tycker inte om en tung känsla i benen. Jag vill känna mig lätt och snabb. Tyvärr vet jag ju att det bara kommer att bli en sämre känsla ju mer vinter det blir. Mer kläder på och tyngre, klumpigare skor. Då är det svårt att känna sig snabb. 

Det här är nu den första veckan sedan maraton som var som en normal träningsvecka för mig. Tre löppass i veckan, ett styrkepass och en promenad. Fortfarande lite lägre intensitet än normalt, men mängden pass är samma. Härifrån kan jag bygga vidare. Nu är jag igång igen och kroppen svarar bra. Jag känner mig inte sliten, utan stark. Visserligen får jag träningsvärk av styrketräningen, men det är väntat. 

Nu är planen att fortsätta på samma sätt. Snart ska jag börja simma igen och det kommer antagligen att ersätta promenaden. För let’s face it. Löpning kan jag göra i regn, för det är ändå träning, promenader gör jag bara i fint väder 🙂 

Jag är kanske inte där jag vill vara med löpningen, men det börjar ta sig. Det är inte lika mycket gång mer, utan nu springer jag. Idag blev det ett svinkallt löppass. Jag tycker att vädret har ändrat så plötsligt. Från att ha varit tolv plusgrader till två. Eller sju då som termometern visade, men det kändes som två. Som tur hade jag både vantar och pannband, men det var ändå ett svinkallt löppass.

Jag orkar inte med det här vädret nu redan. Nu kommer jag att frysa fram till april ungefär. Mina händer är supertorra och jag kan inte ha mina ringar längre för att det är så infekterat. Jag krämar och krämar, men inget hjälper. Snart är jag tvungen att springa i mina dubbskor och ännu mer kläder. Det är så mycket lättare på sommaren med bara ett lager kläder. Nu blir allting ett projekt. 

Jag har sprungit tre gånger sedan maraton. Det första passet för en vecka sedan var bara fyra kilometer, men de två övriga har varit kring sju. Det är okej i dagsläget. Nu är jag igång igen. Benen är pigga, men flåset hänger inte riktigt med. Men det är något jag vet att snabbt kommer tillbaka. 

Planen är att springa en gång till den här veckan. En promenad eller möjligtvis två, lite beroende på väder och tid. Dessutom ska jag faktiskt styrketräna den här veckan också. Det ser jag nog framemot, jag ser bara inte framemot den enorma träningsvärk jag vet att jag kommer att få. Oberoende av vilka övningar jag gör eller vilka vikter jag tar. 

Planen var ett löppass på tisdagen och äntligen blev det lite löpning. Lugnt och försiktigt, men nu kan jag kalla mig för löpare igen. Jag har gått mina promenader efter maraton, nu är det dags att steppa upp. Kroppen känns pigg och kry och som om den är redo att springa. 

Det första löppasset blev fyra kilometer. Av dem sprang jag kanske hälften och gick hälften. Jag hade säkert kunnat springa hela tiden också, men jag ville börja lugnt. Kroppen ville något annat. Direkt när jag började springa var det som om swosch. Jäklar vad jag hade tryck i benen. Tydligen gör en tre veckors paus något 🙂 

Nu är planen att springa på fredagen igen. Då lite mer löpning, och lite mindre promenad. Ett längre pass än fyra kilometer. Jag kommer att fortsätta med mina promenader, men övergå till att springa mer och mer. Mer till min normala träningsmängd. Tre löppass i veckan. Och så ska jag också ta tag i styrketräningen igen…

Jag drar mig för det, för jag vet hur mycket träningsvärk jag kommer att få. Det är helt kul sen i november när jag är igång igen och har kunnat öka på vikterna. När jag känner mig stark. Det är inte kul i början med bebisvikter och rejäl träningsvärk i tre dagar efter. Men jag vet att jag behöver det, för att kroppen ska hålla för den mängd löpning jag vill göra. 

Det har nu gått tre veckor sedan Tallinn maraton. För tillfället är min träningsstatus ingen löpning. Främst på grund av vädret. Jag har varit på flera promenader och allt känns bra i kroppen, men jag vill inte springa i ösregn. Just nu tar jag ändå ingen stress över att jag inte springer. Det är helt okej att ta det lugnt efter maraton, det har trots allt bara gått tre veckor. 

Kroppen känns pigg och fräsch, och jag blir lätt rastlös av att inte träna. Men samtidigt vill jag inte pressa in ett löppass innan jobbet, eller springa i ösregn, bara för att. Att träna för maraton kräver mycket, då kan jag inte skippa träningspass på grund av vädret, men nu har jag den lyxen. Nu kan jag träna när jag hinner, eller när vädret är fint, eller när jag har lust.

Med det sagt, börjar nog lusten komma. Regn eller inte, tid eller inte. Och det är klart att jag har tid, det handlar förstås om prioriteringar. Just nu har jag prioriterat att vara på stugan, än att pressa in träningspass. Men när lusten är högre, blir prioriteringarna annorlunda och då springer jag också i regn. För att jag vill springa. 

Garmin tycker att min träningsstatus är ingen status, för att jag tränat så lite. Jag tror jag har varit på fem promenader, men det räknas tydligen inte som träning. Utan jag måste springa. Kanske det har något att göra med pulsen. Hur hög den ska vara för att det ska vara träning. 

Hur om haver, planen är att springa nästa vecka. Jag siktar på tisdag innan jobbet, för då ska vädret vara hyfsat. Det vill säga, inte ösregn.