Kategoriarkiv: Löpning

Långpass och löparmage

Min löpning har verkligen känts bra den senaste tiden, förutom ett problem. Löparmage. Det har speciellt börjat uppkomma nu när jag har steppat upp löpningen och börjat springa långpass igen. Långpass och löparmage är en kombination jag haft problem med tidigare, men eftersom jag inte sprungit långpass på länge, hade jag glömt bort hur jobbigt det är.

Jag har ännu för tillfället haft turen att inte drabbas av löparmage mitt i passet, utan det kommer efteråt när jag är hemma. Och så håller det i sig hela dagen. Magen känns irriterad och jag är inte sugen på mat. För jag vill inte trigga igång magen. Även om jag vet att jag borde äta, att kroppen behöver påfyllning efter prestationen.

Idag blev det igen distansrekord för mig. Jag sprang strax över 11,5 kilometer, med en riktigt bra känsla i kroppen. Minus löparmage då. Benen stumnade inte som de gjorde sist, utan jag orkade springa hela vägen. Konditionen är det inget fel på och benen börjar vara med på noterna. Nu är det bara att öka på längden på passen.

långpass och löparmage

Planen är att ändå öka försiktigt, även om det känns bra i kroppen. En till två kilometer i veckan. Förra veckan sprang jag lite på tio kilometer, nu lite på elva kilometer, så nästa vecka borde jag landa på ungefär tolv. Det börjar redan vara bra långpass och något jag är nöjd över. Sedan är det klart att jag vill öka från det ännu ifall jag ska springa maraton i september, men just nu är det bra.

Nu hoppas jag att långpass och löparmage inte kommer att bli en återkommande situation. Löparmage är så jäkla irriterande just för att jag inte vet vad det beror på. Ibland har jag det ofta, för att sedan inte ha problem med det på flera månader. Jag har heller inte märkt något samband med vad jag ätit, utan det verkar komma på måfå.

 

4

Jag gör framsteg

Löpningen känns hela tiden bättre och bättre. Det känns som jag gör framsteg varje pass. Dagens löprunda var inget undantag. Jag är fortfarande långt ifrån där jag vill vara, men det känns i alla fall som om jag gör framsteg. Det blir bättre och det känns som om det finns mer att ge. Jag kan pressa mig själv, både i tempot och på längden på passen. Det är inte bara mysrundor på fem kilometer runt kvarteret, utan grundnivån har höjts ett snäpp. Nu känns inte sju kilometer som ett längre pass, utan nu är det standard.

jag gör framsteg

Idag var det igen fint väder för löpning, och tid har jag ju gott om 🙂 Planen med löpningen just nu är att springa två till tre pass i veckan. Jag vill få det till en bra rutin och öka på mängden. Jag följer inte ett träningsprogram, men jag har en grundtanke. Ett längre pass, ett kortare men kanske snabbare pass och sedan ett valfritt. Beroende på känsla i kroppen, väder, om jag vill träna mer annat också. Om jag har träningsvärk eller inte.

Jag styrketränar fortfarande och jag tycker om det. Dessutom märker jag att det har hjälpt. Benen har blivit starkare och det finns tryck i steget. Ifall jag vill springa långt måste jag upprätthålla styrketräningen. Det märkte jag på lördagens långpass. Även om det inte var något fel med konditionen och jag orkade springa långt, blev benen stumma. Det kommer säkert att bli bättre när jag blir van att springa långt igen, men styrketräning hjälper också.

Jag tror också att en orsak till mina framsteg är mina promenader. Jag har varit på promenad flera gånger i veckan. Ibland med mamma, ibland med Sam och ibland bara för mig själv lyssnandes på en podd. Förra veckan blev det nästan 30 kilometer i form av promenad. Det är klart att det hjälper konditionen. När grunden finns där är det sedan lättare att höja tempot.

1

Tvåsiffrigt löppass

Löpningen har känts bra den senaste tiden, men det har blivit pass på 4 till 7 kilometer. Inget fel i det, men ifall jag ska springa maraton i september måste jag så småningom börja öka på längden. Rejält. Just nu känns det ju förstås ännu osäkert om det blir ett maraton eller inte, men jag tränar som om jag skulle springa. Dagens löppass blev det längsta på evigheter. Jag vet inte när jag skulle ha sprungit ett tvåsiffrigt tal senast. Förra hösten? Inte på det här årets sida i alla fall.

tvåsiffrigt löppass

Idag blev det strax över tio kilometer. För vissa är det vardagsmat, för mig är det det längsta jag sprungit på flera månader. Jag hade inte planerat att springa så långt som jag gjorde idag, men det kändes bra i kroppen, så jag bestämde mig för att testa. Jag har velat springa tvåsiffrigt länge nu, men jag har nästan inte vågat. Tänk om jag inte kan eller orkar. Idag stämde allting. Vädret var prima, jag hade ätit och druckit bra innan, jag hade gott om tid på mig. Det fanns inga ursäkter för att inte testa. I värsta fall fick jag väl gå hem om jag inte orkade springa hela vägen.

Jag sprang nästan hela vägen. Jag gick i de brantaste uppförsbackarna, men i övrigt sprang jag hela tiden. Det var inget fel på konditionen, men benen blev stumma mot slutet. Det märktes att de inte var vana vid att springa långt. Men jösses vad det gjorde gott för självförtroendet att springa över tio kilometer. Det är något med milen bara. Det är min hatdistans på tävling, men det är favoriten när jag är i form. Målet är att alltid vara i sådan form att jag kan springa tio kilometer. Vilken dag som helst i veckan, utan större förberedelser eller planering. Bara att sticka ut en tisdagskväll efter jobbet.

0

Fem kilometer snabbdistans

Snabbdistans, när sprang jag det senast? När har jag överhuvudtaget sprungit snabbt senast? Idag var planen verkligen inte att springa snabbdistans, jag var knappt ens sugen på att springa. Men som vanligt, ändrade känslan när jag väl kommit ut genom dörren. Plötsligt hade jag pigga ben och jag bestämde mig för att trycka på lite. Pressa kroppen lite mer än den varit van med den senaste tiden och se vad den går för.

Slutresultatet? Inte så pjåkigt. Helt okej tempo, men framförallt, riktigt bra känsla i kroppen. Visst det var tungt och jag behövde kämpa, men det fanns ändå tryck i benen. Bra löpsteg och jag kunde behålla löptekniken. Jag flåsade, men pannbenet var starkt och jag fortsatta att springa. Jag gav inte upp och saktade inte ner.

snabbdistans

Nu är jag ivrig på att springa igen. Ännu mer ivrig än jag var tidigare. Jag vill börja springa intervaller. Försöka höja mitt grundtempo och inte alltid springa alla mina rundor i samma fart. Jag vill dessutom börja springa långpass. Eller längre pass då till att börja med. Jag vill helt enkelt bara springa. Springa mer, springa oftare och springa längre.

Jag tror att mycket av ivern har att göra med att det är vår nu. Plus att jag plötsligt har en massa tid över. Idag sprang jag för första gången utan vantar. Jag vet, jag. Jag mötte i och för sig en annan löpare som sprang i shorts 🙂 Där är inte jag ännu. Riktigt så varmt tycker jag inte att det är, men jag hade säkert klarat mig med mindre kläder. Bara en t-shirt och jacka och inte långärmat och jacka. Ibland är det bara svårt att veta hur jag ska klä mig när det blir vår och varmt. Jag vill inte ha för lite kläder på mig och riskera att bli sjuk. Speciellt i dessa tider.

1

Första dagen av maratonträning

Idag var dagen jag skulle inleda min maratonträning mot Tallinn maraton. Gjorde jag det? Nå, jag sprang i alla fall. Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på maraton i år eller inte, med tanke på rådande situation. Just nu tänker jag att jag tränar på som vanligt och så bestämmer jag mig senare. Det är ännu långt till september och mycket kan ändra tills dess. Jag vill inte vara tvungen att skippa maraton för den orsaken att jag inte tränat inför det. Coronavirus kan jag inte påverka, däremot har jag kontroll över min egen träning. Därför tänker jag träna som om jag låg i maratonträning.

första dagen av maratonträning

Jag tänker i dagsläget inte följa ett program, just eftersom allt är så osäkert ännu. Blir det ett maraton eller inte? Blir loppet inställt? Jag tänker träna mer på känsla och efter hur kroppen känns. Sakta öka på längden på passen och öka på veckototalen. Så småningom kan jag lägga in intervaller och mer specifika löppass. Ännu finns det ingen stress över långpass, utan jag kommer långt med att bara få löpningen till en rutin med två tre pass i veckan. Jag behöver inte ligga på över 20 kilometer på långpassen ännu. I mitten på juni eller i början på juli, då vill jag ha kommit upp i 20 kilometer och mer på långpassen. Då hoppas jag också att det finns en klarhet med coronaviruset och hur det påverkar. Efter det kan jag förhoppningsvis bestämma mig, ifall jag ska lägga på ett kol eller strunta i det.

Just nu känner jag mig faktiskt nöjd över mitt beslut, även om det varken är bu eller bä. När jag sprang mitt senaste maraton, då inledde jag min maratonträning i juli. Då hade jag tränat på som vanligt fram tills dess, men den riktiga satsningen började i juli. Det gick bra den gången, det gick ju faktiskt helt super, och jag litar på att det kommer att gå vägen den här gången också. Kommer jag upp i för mig normala mängder på över 100 kilometer i månaden under april, maj och juni är det sedan ”lätt” att öka på mängden ytterligare ifall jag bestämmer mig för att satsa.

3

Löpningen känns bra i alla fall

När allt runt omkring mig krisar, är det tur att löpningen känns bra i alla fall. Som det ser ut just nu, kommer jag att ha en massa tid till att springa. Dagens löppass började knaggligt, men slutade desto bättre. Det tar alltid ett par kilometer för mig att komma igång. Det känns oftast segt i början, men sedan kommer jag in i en bättre rytm och benen rullar på av sig självt. Andningen börjar fungera, löpsteget blir bättre och jag kommer in i ett flow. Jag vet inte om det beror på för att jag behöver en lång uppvärmning, eller vad.

löpningen känns bra i alla fall

Dagens löppass blev det längsta jag sprungit på ett bra tag. Jag känner mig nästan som om jag är tillbaka där jag var i januari. Idag blev det sju kilometer, med en känsla om att det finns mer att ge. Farten ska vi inte ens tala om, men just nu bryr jag mig inte om tempot. Just nu är känslan mycket viktigare. Att jag springer och att jag får in rutinen igen. Tids nog kommer jag att börja variera mina pass. Lägga in intervaller och börja öka på längden på passen. Just nu är det viktigast att jag springer, nästan mest för psyket. Jag behöver verkligen löpningen, att bearbeta mina tankar och få ett andningshål och paus från oron.

Jag försöker att fokusera på det positiva för tillfället, men det är svårt. Löpningen känns bra, träningen överlag går bra, vi är friska och åtminstone en av oss kommer att ha ett jobb när detta är över. Det är vår ute, solen värmer och fåglarna kvittrar. Idag var jag tvungen att ta av mig mina vantar halvvägs in i löprundan, jag hade för varmt. Snart kanske jag kan springa i bara långärmad tröja. Snart kanske det till och med är dags för cykelpremiär?

3

Jag sprang igår

Mitt bland all oro inför coronaviruset och hur det kommer att påverka mig, så glömde jag helt att berätta att jag sprang igår. Planen var ju att få till en löprunda innan veckan var över, och nu har det alltså hänt. Det var inte speciellt långt, det gick inte särskilt fort, men huvudsaken är att jag sprang igår. Nu är jag igång igen. Nu litar jag på att det vänder. Att lusten till löpning kommer tillbaka och att tröskeln sänks.

jag sprang igår

Jag tror dessutom att löpning kommer att bli min träningsform här ett par veckor (?) framöver. Just precis efter att jag tryckt på publicera igår, hur jag fortfarande gått på zumba och till simhallen, läser jag att zumban i alla fall är inställd nästa vecka. Simhallarna i Åbo är stängda, och jag antar att Kaarina också kommer att stänga. Där tog både simmandet och gymmandet slut.

Jag kan fortfarande träna styrka hemma. Jag har gjort det de senaste åren. Det är inte ett problem. Jag vill ju springa. Jag har längtat efter att komma igång igen. Springa intervaller, springa långpass. Njuta av vädret, njuta av känslan av att ta ut mig. Mysrundor med fotopauser. Springa på bara gator med solen i ögonen. Korta, snabba pass, längre pass. Springa i skogen, springa längs med Skärgårdsvägen, springa hem från jobbet.

Dessutom dämpas min oro inför coronaviruset av att jag springer. Jag får något annat att tänka på, och för stunden känns det som normalt. Hjärnan går inte på högvarv och jag kommer bort från mina egna tankar. Jag hinner inte läsa allt på nätet, utan jag måste fokusera på något annat. En fot framför den andra.

3

När tröskeln till löpning blir för hög

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med min löpning för tillfället, men tröskeln till löpning är väldigt hög just nu. Jag har inte sprungit sedan jag var i Kuba. Visserligen har jag varit sjuk, till tandläkaren och jag har överlag inte tränat mycket, men ändå. Nu när jag kan träna som normalt, väljer jag ändå inte löpning. Ta idag som ett exempel. Planen var att träna innan jobbet, planen var att springa, men istället valde jag styrketräning. Jag som just var till gymmet på måndagen och egentligen gjort min styrketräning för veckan.

tröskeln till löpning är hög

Jag vet att jag bara måste komma igång igen. Tröskeln till löpning är hög för att jag inte sprungit på länge. Får jag bara till ett eller två pass, så vänder det. Hoppas jag i alla fall. Jag tror också att min iver till löpning lite har kommit av sig, för att jag är osäker på hur jag ska göra med Tallinn maraton. Kommer det ens att bli något maraton? Är det värt för mig att träna inför det? Jag som var så ivrig på att börja träna inför maraton, följa ett program och ha ett tydligt mål, vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Satsa på simning?

Jag är glad över att jag har andra träningsformer som jag tycker att är kul. Att jag tycker om styrketräning. Idag när jag körde styrka hemma, märkte jag till min förvåning, att jag inte tappat så mycket. Även om det blivit mindre träning den senaste tiden, är jag nästan där jag var innan resan. Jag plockade bort lite vikt från min skivstång, men jag tror nog att jag kunnat ha på max. I alla fall i vissa övningar.

Planen är att springa den här veckan. Ett komma igång igen pass. Få in löpkänslan, ivern och lusten igen. Jag vill ju springa. Egentligen.

 3

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Jag vill träna!

Jag börjar vara trött på att vila. Jag vill träna nu. Komma igång ordentligt igen, börja min satsning mot maraton och få träningen till en rutin. Januari var en bra träningsmånad. Jag sprang den högsta totalen jag gjort på länge och styrketräningen gick bra. Under februari var vi först på resa och även om jag tränade då, var det inte samma sak. Det var mest lugn morgonlöpning på stranden och ingen styrketräning. Efter resan blev jag sjuk och när jag just kommit igång igen med träningen, var jag tvungen att dra ut en visdomstand. Det var visserligen ett planerat besök till tandläkaren, men jag hade glömt bort hur det kändes efteråt från förra gången. Hur jag inte kan träna. Dels för att det nu dessutom gör betydligt sjukare än det gjorde sist och dels för att jag inte har någon energi eller ork, när jag inte kan äta.

Här sitter jag nu. Ynklig, otränad, med sjuk tand och med x-antal  ätna yoghurt. Jag vill träna. Löpning, zumba, styrketräning, simning, yoga. Vad som helst. Jag är trött på att vila, på att ha ont och att känna mig orkeslös. Jag vill känna mig stark igen och som om kroppen svarar. Det var ju inte så här jag ville att min maratonsatsning skulle börja. Samtidigt vet jag att jag har tid på mig ännu. Att jag inte är så otränad som jag just nu känner mig och att det snabbt vänder, bara jag kommer igång. Men lite stressad blir jag.

Idag lyssnade jag på avsnittet om halvmaraton och maraton från podden Wiss och Swärm. Där pratade de bland annat om att ”man” behöver minst sex månader träning inför ett maraton, gärna mer. Det är ganska exakt ett halvt år tills Tallinn maraton, så det gäller att komma igång med träningen. Typ nu.

jag vill träna

Charlie är söt i alla fall 🙂

4