Jag inser att jag bloggar i lite fel ordning om vår resa, men det spelar inte så stor roll. På den femte dagen besökte vi Sorrento. Dagen efter Pompeji och dagen innan Amalfi drive och Path of the Gods vandringen.

Sorrento var något vi inte egentligen planerat att besöka skilt, men vi hade en öppen dag under resan. Då vi inte hade något inplanerat. Lite beroende på väder, vind och feeling. Så det blev en turistdag i Sorrento, som är den största ”staden” på Amalfikusten. Dit alla kryssningsbåtar och turistgrupper kommer.

Och jösses amalia vad där var turister. Vi fick lite av en chock när vi kom upp ur parkeringsgrottan. Det var visst en stor samlingsplats för turistbussar och tours. Där var så mycket folk. Överallt. Alla med olika namnskyltar och små lappar och guider och hörlurar i öronen. PUST! Sen när vi kom bort från den värsta folkmassan lugnade det ner sig och vi kunde vandra i egen takt.

Eftersom vi inte egentligen hade tänkt besöka Sorrento, hade vi inte heller någon specifik plan över vad vi ville se och göra. Vi hade mest kollat upp hur man undviker de röda zonerna med bilen för att inte få en dyr böter hem i posten. Man får nämligen inte köra överallt. Lite beroende på dag och tid. Kanske för att det är så mycket folk överallt, och trånga gator och gränder. Det behövs inte turister i hyrbilar som inte hittar och parkerar fel sen ännu till 🙂

Med bilen tryggt i den svindyra parkeringsgrottan (18 euro tror jag det kostade), gick vi mot stranden och havet. Det var en mulen dag, men ändå väldigt varmt. Kläderna klibbade mot kroppen och jag önskade nästan att vi hade haft badkläderna med eftersom vi ändå var vid stranden. Eller det fanns en pir med solstolar.

Sorrento var helt klart det mest turistiga stället vi besökte. Turistpriser och krimskrams till salu i alla butiker. Eller inte nu krimskrams som billiga plastsaker, men allt hade citroner på. Som ju förstås Sorrento och Amalfikusten är känt för. Citronhanddukar, citronförkläden, tavlor, magneter, prydnader, kläder. Allt med citroner.

Något som vi verkligen ville göra på vår resa till Italien, och då menar jag verkligen, var att göra (köra) Amalfi drive. Som beskrivs som en av de vackraste kustrutterna i Europa. Som också klassas som livsfarlig av vissa och något man absolut bör undvika. Vackert visst, men inget man vill köra själv. Sagt och gjort. Hyrbil it is, och Amalfi drive it is. På sista dagen av vår resa, för att riktigt live on the edge.

Man ska inte tro på allt man läser på nätet. Sååå svårt och livsfarligt var det inte. Jo, det är en kurvig smal väg, höga klippor och branta stup, men man puttrar på i 30 km/h. Har man dessutom en liten och smidig hyrbil, går det ännu bättre. Nu körde vi visserligen i början av juni, kanske är det betydligt mer trafik under högsäsong.

Vi startade tidigt på morgonen för vi skulle samtidigt vandra Path of the Gods. Delar av Amalfi drive körde vi redan på morgonen när vi körde mot Bomerano, men sedan var planen att ännu fortsätta mot Amalfi och vidare.

Vi stannade och fotade när det passade. Vid en lämplig ficka längs med vägen. På vissa ställen finns det utmärka viewpoints med typ ”parkering” och försäljningsstånd. På andra ställen parkerar man längs med vägen och hoppas att man inte är alltför i vägen för nån. Och ibland fotade jag mest från bilfönstret för att man helt enkelt inte kunde stanna.

Efter att ha gjort vår vandring var planen att köra till Amalfi och stanna där. Köra dit, inget problem, stanna där, betydligt svårare. Parkeringsgaraget var fullt (och skulle ha varit svindyrt) och det fanns ingen annanstans att parkera. Vägrenen och gatorna var fulla. Man parkerar lite som man vill, där det finns plats. Så vi körde vidare till nästa by. De kommer alla på rad, och vid den sista fick vi äntligen parkering. Maiori. Eller Amalfi drive fortsätter ännu vidare, men vi valde att stanna när vi hittade parkering. Lite ville vi turista också, inte bara köra.

Och oj så det var fint! Sol, värme, blått hav och båtar. Strandpromenad och strosa. Jag tror vi var två timmar här, för mer hade vi inte betalat för i parkeringen. Det räckte bra för att vandra runt och äta middag. Det var dessutom en liten by, inte så mycket att se än huvudgatan. Fast om man vill ligga i en solstol på stranden, behövs det ju förstås mer tid.

Något som vi verkligen sett framemot att göra på vår resa var att gå Path of the Gods. En ungefär sju kilometer lång bergsvandring som kan ta allt från tre till fem timmar att gå. Lite beroende på vilken rutt man tar och hur många fotopauser man håller. Som startar uppe i bergen och slutar nere i Positano.

Vi visste att Path of the Gods skulle vara vår svåraste vandring hittills, men vi var förberedda. Jag hade ju till och med min vätskeväst med mig. Det här är inte en vandring som vi gjorde i Santorini, på en bred stig i städer. Det här är uttryckligen en vandring i bergen. Över sten, på smala stigar, fall inte ner för stupet. Upp upp upp, ner ner ner. Över höga stenar ibland, så att man nästan måste klättra. Rejäla skor och vandringsstavar kan vara bra. Okej, det är inte såå svårt, men det är inte heller som att gå på en naturstig i skogen, även om det förstås är markerat. Lite kondition och vandringsvana kanske krävs.

Vi tog bilen till Bomerano, där starten är. Planen var att vandra så långt vi orkade/ville för att i något skede vända om och gå samma väg tillbaka till bilen. Har man ingen bil, kan man ju förstås gå ner till Positano och sedan fortsätta därifrån med buss. Vi visste att vi skulle ha svårt att ta oss tillbaka till bilen därifrån. Eller svårt och svårt, men en buss till ett ställe för att ta nästa buss till Bomerano. Som dessutom ryktades vara proppfulla och gå lite… Inte efter en tidtabell. Sånt orkar vi inte med.

När vi körde mot Bomerano var det soligt och fint, men ju högre upp i bergen vi körde desto mörkare och dimmigare blev det. Man såg knappt vägen. Vi var väl inte direkt sugna på att vandra, men det var vår sista dag. Det var nu eller aldrig. Vi vandrar en stund, kanske det klarnar upp snart.

När vi startade vår vandring såg vi inte mycket. Det var fuktigt och dimmigt. Som att gå i en djungel. Orsaken till att vi ville gå Path of the Gods var för utsikten. Gå längs med kusten och få fina bilder på alla byar. Turkost hav, vita byar, sol och värme. I början av vår vandring såg vi ingenting. Verkligen ingenting. Men så plötsligt klarnade allt upp.

Det är nästan konstigt hur lite sol gör allt bättre. Humöret blir bättre, fotona blir bättre, vandringen blir bättre. Det var ju det här vi kom för. Det var ju det här vi ville ha hela vandringen. Inte bara den sista tiden, då vi redan vänt om och börjat gå tillbaka till bilen. För att vi redan gett upp. Plötsligt var det roligt att vandra och vi hade inte så bråttom mer.

Men vi hade ännu andra planer för dagen. Vi skulle nämligen köra längs Amalfikusten.

Efter två dagar i Rom reste vi vidare. Med tåg till Neapel och därifrån med hyrbil till Amalfikusten. Officiellt bodde vi väl direkt inte vid Amalfikusten, utan i en liten by som hette Montechiaro. Den tredje dagen var mest en resdag. Chilla på terrassen på vårt Airbnb, vandra runt lite och göra upp planer för morgondagen. Då skulle vi nämligen fara till Pompeji.

Tidig väckning, in i bilen, på med navigatorn och mot Pompeji. Körde vi fel? Kanske lite. Hamnade vi i en trafikstockning? Möjligtvis. Var Pompeji värt det? Absolut.

Även här hade vi läst och hört om köer. Hur långa köer det är och att man absolut borde köpa biljetter i förväg. Det var ingen kö. Verkligen ingen kö. Så lite folk att vi var osäkra om det ens var biljettkassan vi gick till, för det var noll personer framför oss.

Vi hade ingen guide och hade i vår dumhet inte tagit med en broschyr/karta. Som vi hade av på vårt boende. Eftersom biljettköpet gick så snabbt och smidigt tänkte vi inte ens på att ta en från ingången. Men Google vet allt 🙂

Vi vandrade runt lite på måfå först, men bestämde oss för att gå mot Colosseum som ungefär låg längst bort. Vilken besvikelse det var att komma dit. Eller alltså själva Colosseum är ju jättefint och så, men jag hade trott att man skulle se mer. Kunna gå in på själva arenan. Där höll de på och riggade för någon konsert för där var massvis med stolar. Ljudtekniker, mikrofoner, lampor. Så besviken, man såg knappt något. Bara utsidan.

Efter den lilla besvikelsen fortsatte vi att vandra runt. Pompeji är massivt. Så stort att vi funderare på om alla människor kommer ut till kvällen när det stängs. Hur kan man hålla koll på det? Vid vissa gator var det massvis med människor och då visste man att här finns det säkert något kul att se. Och vid andra gator var man helt ensam, och kanske inte så mycket kul att se heller. Efter ett tag ser allt likadant ut.

Höjdpunkten i Pompeji var nog Forumet, torget. Där fanns kanske mest att se av staden. En stor, öppen plats och man fick en bättre överblick av allt. Vi höll nästan på att missa det. Vi var redan på väg bort från Pompeji, men vi bestämde oss för att vika av till vänster ännu. Tur var väl det.

Jag tror att vi var över fem timmar här. Väldigt många steg på en väldigt varm dag. Gata upp och gata ner. Fota, fota, fota. Tidig middag eller sen lunch, hur man nu väljer att se det när klockan är fyra och mot bilen. Stannade vid en strand längs med vägen. Där vi bodde fanns det ingen möjlighet att gå ner till en strand, det var bil som gällde. Eller lokalbuss då förstås.

Vi hittade också en bra och stor supermarket där vi kunde bunkra upp inför resten av resan. Den lilla byn vi bodde i hade en minimal supermarket och då menar jag minimal. Den här var som vilken vanlig butik som helst, med kärror och många kassor. Härifrån borde vi ha köpt allt, eller mer. Inte till turistpriser från andra butiker senare under resan.

Jag tänkte redan nästan skriva Vatikanstaden, men det heter ju faktiskt Vatikanstaten. Ett yttepytte litet eget land beläget i centrum av Rom. Klart vi skulle dit när vi var i Italien. Lite osäkra på hur det skulle gå eftersom alla pratade om biljetter dit. Va då biljetter, vi vill bara vandra runt, det behöver man väl inte biljetter till. Fast behöver man pass? Och hur ska man klä sig? Och hur långa köer är det egentligen? För en annan sak som det också pratades mycket om angående Italien, var hur långa köer det är överallt. (Jag skriver prata, för jag har mest fått min information från Youtube).

Det visade sig att man varken behöver köa, typ, biljetter eller ha sitt pass med. Biljetter behöver man ju förstås om man vill besöka något museum och då kanske man behöver köa, men annars så inte.

Vi tog metron dit och sedan var det i princip bara att följa flocken av turister. Nästan alla i hela metron steg av på samma hållplats. Jag tror till och med att den hållplatsen ropades ut på engelska.

Vad finns det då att se och göra i Vatikanstaten? Vi hade siktet inställt på Peterskyrkan. Gratis att besöka och mäktigare plats får man nog leta efter. Herrejösses så den är stor och häftig. Alla andra kyrkor vi såg i Italien kändes ju nog lite klena efter att ha sett den största. Det går inte att fånga på bild hur stor den är, men tydligen rymmer den 60.000 (!) människor. Så att. Stor.

Vi kom in från sidoingången och då behövde man inte köa länge. Då kom man rakt in i kön. Så det kan tänkas att vi fuskade, men i så fall gjorde nog alla andra som kom in den vägen också det. Och vill man inte in i kyrkan, behöver man ju inte köa alls. Då kan man bara beundra den från utsidan och från torget (Petersplatsen). Men klart man ska gå in. En snabb väskskanning och metalldetektor senare kunde vi gå in. Vi hade klätt oss korrekt, men många fick engångssjalar för att täcka axlarna eller benen. Så kom nu inte i minishorts och topp till Katolska kyrkans centrum.

Vi vandrade runt i kyrkan och bara beundrade allt. Hur stor och mäktig den är och hur fin. Ljus, rymlig och massa guld. Mäktig är nog kanske det ord jag skulle använda för att beskriva den.

Det finns även en möjlighet att gå upp på taket av kyrkan, upp i kupolen. Det kostade bara tio euro, så det ville vi göra. Nu började köandet. Det var inte lång kö, men det hände ingenting. Kanske var det lunchpaus, kanske hade de siesta, eller så fungerade inte biljettautomaten, men kön rörde sig inte framåt överhuvudtaget. Här kändes det som om vi köade i en oändlighet. Efter en evighet hade vi i alla fall våra biljetter och mot hissen.

Hissen tar en upp till nivå två och sedan är det 320 trappsteg upp. Det finns också ett billigare alternativ för åtta euro och då går du alla 551 trappsteg. Upp, upp, upp. Smalare, smalare, smalare. Mer lutning, mer lutning och till sist ännu ett rep som räcke. Fun times, men så värt det sedan man kommer upp.

För oj, vad man såg bra. Nästan hela Rom. Uppifrån fick man en ännu bättre bild över hur stor och mäktig Petersplatsen är. Det är också en bild jag har sett hur många gånger som helst, och nu får jag själv se det i verkligheten. Wow!

När vi varit uppe på taket av kyrkan, måste vi även gå ner under kyrkan. Mot katakomberna. Där påvarna är begravda. Fint även här. Allt var liksom så ljust och fräscht. Inte någon dyster kyrka i svart.

Vi valde att inte besöka något museum i Vatikanstaten. Vi är väl egentligen inte såå intresserade. Är det gratis så visst, men orkar inte köa för biljetter. Dessutom visste vi att vi skulle besöka Pompeji senare under vår resa och tänkte att det får bli vår kulturella upplevelse.

Har du besökt Vatikanstaten?