Det var evigheter sedan jag sprang tusingar och dessa kan nog beskrivas som tusingar från helvetet. Tusingar alltså en kilometers intervaller. Sex stycken med två minuter gåvila mellan varje intervall. Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt skulle det visa sig. Jag hade ingen plan om tempot, men tänkte mig att 6:00 tempo är bra. Det behöver inte vara jättesnabbt, men ska ändå vara snabbare än mitt normala tempo. Första och andra intervallen kändes bra, tredje ännu helt okej, men sedan fick jag verkligen kämpa. Det fanns inget i kroppen idag.

Jag vet inte ens vad som var problemet. Jag kände mig ändå pigg när jag började. Benen kändes starka och jag tycker inte att jag sprang för fort. Jag borde nog kunna hålla 6:00 tempo. Men det blev bara pannkaka och tusingar från helvetet. Det var inte den här känslan jag ville ha med bara fyra veckor kvar till maraton.

Det är nu jag vill känna mig stark och som om jag lätt klarar av mina träningspass. Vara stark på slutet och ha en känsla av att det finns mer att ge. Inte bara önska att träningspasset skulle vara över och gå i mitten av den femte intervallen. Det var ju just det jag inte skulle göra. Gå i mitten av ett träningspass och ge upp.

Idag blev det ingen bra avslutning på träningspasset, men en desto bättre avslutning på dagen. Jag har både hunnit slappa i solstolen och varit på pizza till Kamu. Dessutom glass och kvällspromenad i solen. Så inte så dåligt i alla fall.

Från måndagens långpass och steady state, till fullt ös medvetslös idag. Det är dags att lägga in mer snabbhet. Korta, snabba intervaller stod på schemat. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa fort. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än långpass. Långpassen är monotona och tunga för benen, men inte så mycket för pulsen och flåset. Korta, snabba intervaller är däremot mest jobbiga för flåset.

Idag sprang jag 70 sekunder och vilade i 20 sekunder. Gånger sexton. Det blir bara jobbigare och jobbigare ju fler intervaller man sprungit. För att det är så kort vila. Redan efter den första vilan kände jag att oj, så kort. Jag hinner knappt återhämta mig och komma ner lite i puls, innan det är dags för nästa intervall.

Nu mot slutet av maratonträningen ska jag lägga in mer snabbhet och mer intervaller. Det är tydligen bara sex veckor kvar. Jag känner mig redo för distansen, men jag vill få in mer snabbhet. Lättare känsla, mer power och studs. Inte just den monotona, tunga känslan som det kan bli på långpass.

Så det blev de snabbaste, lättaste skorna jag har, de kortaste shortsen och den bästa musiken och iväg. Jag är väl inte precis mitt snabbaste jag efter en lång dag på jobbet, men det stod mellan att springa efter jobbet eller inte springa alls. Med bara sex veckor kvar får jag ta de chanser jag har. Jag kan inte vänta på bra förhållanden, det är bara att springa. Regn eller ej. Värmebölja eller ej. Eller som idag då. Efter jobbet.

Jag nämnde kanske lite i förbifarten i mitt inlägg om mina kommande träningsplaner att jag brukar springa femhundringar som intervaller. Jag tänkte att jag kanske borde förklara lite mer om hur jag springer dem. Vad det går ut på.

Femhundringar som intervaller är som namnet säger femhundra meters intervaller. Jag har tidigare sprungit tusingar (tusen meter), och jag ska väl lägga in dem senare i min maratonträning också, men jag är inte riktigt där ännu. Jag vill börja med lite kortare intervaller. Vänja kroppen vid högre fart, men inte springa så långt eller så fort att jag behöver ha gåvila eller pauser. När jag sprungit tusingar brukar jag springa 6-8 stycken och ha kanske två minuters gåvila mellan varje intervall.

Nu väljer jag i stället att springa 500 meter fort, och 500 meter… Mindre fort. Fokus ska hela tiden vara på att springa. Jag ska liksom inte bli spurtsnabb, utan mera uthållig i ett högre tempo. Inte för att man blir spurtsnabb av att springa tusingar, men i dagsläget är det en för lång sträcka för att springa fort.

Idag var det igen dags. Det var varmt och det var svettigt. Det var kanske inte den bästa idén att springa efter jobbet klockan fyra i gassande sol. Planen var att springa 5 gånger 500 meter. Med 500 meter ”vila” mellan varje intervall. Den snabbare skulle gå i under 6:00 tempo, ner mot 5:30 och vilan i 7:00. Det gick så där.

Jag kunde inte pressa mig till under 6:00 tempo. Jag är inte riktigt där ännu i fart. Visst, jag är betydligt snabbare än vad jag var på vintern i mitt lufs, men den sista växeln saknas. Ännu. Ändå känns det som om formen är på väg uppåt. Att det går åt rätt håll, jag var bara inte där idag.

Den här gången har jag inte följt ett träningsprogram inför maraton. Ibland väljer jag ändå träningspass från samma program jag följt tidigare. Samma längd på långpasset eller samma intervaller som planerat för den veckan. Igår blev det fyra minuters intervaller, kopierade rakt från träningsprogrammet. Fyra minuter 7:00 tempo, fyra minuter 6:00 tempo. Gånger sex. Plus uppvärmning och nedvarvning.

Det var jobbigt, men hanterbart. Det svåra är inte att springa i 6:00 tempo, utan det svåra är sedan att springa i 7:00 tempo efter varje snabbare intervall. Inte gåvila, utan hålla ett hyfsat tempo när jag redan är trött. Fast det är väl det som är själva poängen.

Jag kände mig stark igår och beslöt mig för att trycka på lite mer under intervallerna. Det var flåsigt och tungt, men jag tyckte ändå att jag hade krafter. Tryck i steget och bra känsla. Så här nära maraton är det mest känslan jag är ute efter. Som att jag kommer att fixa det och att jag orkar till slut. Inte ge upp, utan fortsätta kämpa och fortsätta springa. Jag är snabb, stark, snygg. Det gillar jag som mantra.

Totalt blev det nästan elva kilometer igår. Jag blev förvånad när jag såg på klockan. Så långt? För inte så länge sedan, skulle det ha varit ett långpass. Nu var det veckans kortaste pass och intervaller. Dessutom sprang jag tidigt på morgonen innan jobbet. Det är nästan den bästa känslan. Att kunna springa elva kilometer en vanlig tisdagsmorgon klockan nio, utan förberedelser. Och inte ens tänka på det. Bara gör och så jobba efteråt.

En minuters intervaller, korta intervaller, Almenäs intervaller. Kärt barn har många namn. Det sprang jag idag i alla fall. Planen var egentligen att springa veckans långpass, men jag kände inte för det. Jag hade tidspress, vädret lockade inte och jag hade inte gjort en bra uppladdning. Slarvat med maten och inte ätit tillräckligt för att orka springa långt. Istället blev det veckans snabbare pass.

Jag valde att springa en minuters intervaller. Det känns alltid som en bra start när jag ska börja springa intervaller. Det är korta och är över fort, men jag får ändå jobba med löpsteget och känna på farten. Trycka på och bli flåsig.

Det här var första gången som jag sprang intervaller med klockan inställd. Tidigare har jag sprungit på känsla, eller följt klockans förslag. Nu ställde jag in allting själv. Jag brukar springa tio stycken med en minuts gåvila mellan varje. Ungefär tio minuter uppvärmning och så lika mycket nedvarvning.

Det var jobbigt, men det fanns ändå fart i benen. Min snabbaste intervall gick i 4:30 tempo. Det är bra för att vara mig. Jag är kanske mest nöjd hur jämn jag var. Jag orkade springa alla i ungefär samma tempo. Det var inte så att den första intervallen gick snabbt och sedan orkade jag inte med fler. Utan den sista gick ungefär i samma tempo som den första.

Nu blir det vila imorgon och så hoppas jag på bättre väder till helgen. Då är jag ledig och har tid till långpass. Jag ska ladda upp bättre med att maten för jag vill inte att långpasset faller på egen idioti. Jag vet ju att jag behöver äta för att orka.

Tydligen är min dagsform sådan för tillfället att det mest blir snabbpass. Idag valde jag att för första gången på länge att följa Garmins förslag på träningspass. Sju stycken 40 sekunders intervaller i 4:35 fart. Tre minuter långsam joggvila mellan varje intervall, plus uppvärmning och nedjogg såklart. Totalt ungefär 50 minuter. Det kändes som en bra start på en ledig helg.

Tempot fanns väl inte riktigt där, men jag var under 5:00 i alla fall. Det är ändå godkänt för att vara mitt första ordentliga intervallpass på evigheter. Jag har mest sprungit mysrundor, det är först den här veckan som det blivit snabbpass. Kanske jag snarare borde kalla dem för snabbare pass.

För det finns ännu mycket att jobba på om jag vill bli snabbare. Benen är sega och kroppen förstår inte vad som händer när jag försöker trycka på. Det är som om jag snubblar på mina egna ben. Att jag inte har koordinationen till att springa fort. Jag har inte hittat rytmen ännu. Ändå kändes det inte såå farligt idag.

Visst det var tungt och jobbigt, ibland hade jag världens motvind och mot slutet hade jag så mycket sand eller grus i ansiktet att det kändes som om tänderna knastrade, men flåset var det inget fel på. Hittar jag bara rytmen och tajmingen i steget, tror jag att farten kommer efter. Kanske all den styrketräning jag gjort under vintern har haft effekt och att jag nu får ut det. För att det finns tryck i benen. Det gick nästan över förväntan.

Jag tror fortfarande visserligen att jag lite är hög på livet just nu och att därför löpningen också känns bra. Sol, vår, värme och lediga dagar framför gör nog mycket för humöret. Men lite är väl kanske också bra form 🙂

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte igår när jag skulle springa. Ibland brukar jag följa Garmins förslag på träningspass, ibland inte. Lite beroende på vad den föreslår. Igår föreslog den intervaller. Sju minuter i 6:00 tempo, gånger tre. Varför tyckte jag att det var en bra idé?

Jag springer så inte i 6:00 tempo för tillfället. Inte i sju minuter i alla fall. Absolut inte efter ett tungt gympass dagen innan och med simrekord. I snö och kallt. Det har ungefär varit mitt tempo när jag tränat inför maraton på sommaren. Då har jag också fått kämpa för att hålla tempot och då har jag ändå sprungit mer och mer intervaller. Haft ett högre grundtempo än vad jag har nu.

Så nej, det gick inte alls. Jag blev bara besviken och frustrerad. Irriterad på mig själv att jag valde passet. Jag borde ju veta bättre. Jag ska ju inte ens springa intervaller nu, utan fokus är ännu på styrketräning och bygga grund. Varför väljer jag ett pass för att sedan bli besviken över att inte klara av det. Varför tyckte jag att det var en bra idé? Jag var inte ens nära. I något skede tror jag till och med klockan gav upp. I början pep den ännu till, att jag hade för låg hastighet. Sen när jag aldrig var nära, så orkade den inte ens säga till mer.

Nu i fortsättningen ska jag inte följa Garmins förslag på träningspass. Möjligtvis om den föreslår grunduthållighet i 45 minuter, men inte intervaller. Det är inte en kul känsla att hela tiden bli besviken över att jag inte klarar av att hålla tempot. Det är mycket roligare att mysjogga i eget tempo, än att pressa för fullt. Jag kommer nog att hinna springa intervaller ännu i vår och sommar. Sen kommer jag säkert att längta efter lugna pass. Bäst att passa på och njuta av dem nu.

Ibland finns det bara inget att ge. Det är tydligen en jättestor skillnad mellan att springa intervaller på fyra minuter eller att springa intervaller på sex minuter. Igår skulle jag springa den längre versionen, men nej. Kroppen ville inte samarbeta.

Jag tycker att jag känt mig stark när jag sprungit fyra minuters intervaller. Jag har kunnat hålla det angivna tempot i mitt träningsprogram, till och med snabbare. Igår gick det inte precis lika fort. Vilan var lika lång, antalet repetitionen var lika många, men det var som natt och dag i tempot. Hur kan det kännas så annorlunda?

Jag tycker att jag gjort en bra uppladdning. Jag har kommit ihåg att äta ordentligt, jag borde vara utvilad eftersom jag har semester för tillfället. Det var inte varmt, utan allt borde ha varit upplagt för ett bra pass. Nu var det inte ett dåligt pass per se, eftersom jag ändå sprang mina intervaller. Det bara inte gick så fort som jag hade hoppats och som de senaste passen gått.

Jag fattar ju att inte alla pass kan kännas bra, men när jag redan tvivlar som det är. Då vill jag inte ha den här känslan efteråt. Det är ju mycket roligare att känna sig stark och som att jag kommer att fixa det. Jag kommer att vara på trött på maraton också, därför vill jag på träning få till de där bra passen. Eller kanske jag hellre ska tänka att det är bättre att vara trött på träning och veta att jag fixar det ändå, så om jag är trött på maraton gör det inget. Jag har ändå gjort min träning och klarat av att springa som trött.

Dagens löpning skulle vara ett långpass, men istället blev det en form av progressiva intervaller. Och som vanligt regnade det. Jag fattar inte hur jag kan ha sån otur med vädret.

Det var soligt och fint när jag startade. Jag hade solglasögon och solkräm på mig. Till och med nästan för mycket kläder på mig för det var så varmt. Då sprang jag ändå i shorts och t-shirt, men ett linne hade varit bättre. Jag har knappt hunnit springa tre kilometer innan det började ösregna. Sen regnade det hela passet igenom, för att ungefär direkt jag var hemma bli solsken och blå himmel igen. Resten av dagen har spenderats i solstolen. Jag förstår inte hur jag har sån otur med vädret? 

Vad är då progressiva intervaller kanske ni undrar. Jag anser att det är när jag springer varje kilometer lite snabbare än den förra. Hela tiden öka tempot, så länge jag orkar, eller enligt en plan, säg åtta kilometer. Jag börjar i ett lugnt tempo, 7:00 ish, sedan nästa kilometer i 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Ifall jag börjar på 7:00 och ska springa åtta kilometer borde den sista kilometern gå i 5:50. Det är fort för mig, speciellt när jag redan sprungit flera kilometer i ett snabbare tempo än mitt vanliga lunk.

Idag gick det inte riktigt enligt planen. Efter 6:20 tempo kunde jag inte längre öka, men istället sprang jag flera kilometer i det tempot. Totalt elva kilometer idag. Jag tror att regnet påverkade mig, plus att jag igen hade magbekymmer. Men imorgon är en ny dag och ett nytt försök till långpass.