Tagg: intervaller (sida 1 av 7)

Intervaller på tom mage

Intervaller på tom mage, tidigt på morgonen, i sommarvärme. Hur går det ihop? Förvånansvärt bra faktiskt. Det var i alla fall inte ett hinder att springa på tom mage. Sen att det kanske hade gått lite bättre att ha ätit först, är en annan sak. Den här gången valde jag att springa mina intervaller tidigt på morgonen, eftersom jag visste att det kommer att bli en het och svettig dag. Om det är något jag lärt mig från förra sommarens värmebölja, är det att det är bäst att träna tidigt på morgonen. Det är kanske jobbigt att stiga upp så tidigt, men det är jobbigare att springa när det är som allra varmast. Eller att försöka springa sent på kvällen, efter en hel dag ute i solen.

intervaller på tom mage

Det var korta, snabba intervaller som gällde idag enligt träningsprogrammet. Längre intervaller, eller långpass hade inte fungerat att springa på tom mage, men det här gick bra. Passet tog totalt inte mer än 45 minuter, med uppvärmning, nedjogg och intervallerna medräknat. Måste man förresten värma upp ifall man svettas ihjäl efter två sekunder ute? Trots att jag sprang mina intervaller innan åtta på morgonen, var det varmt. Riktigt varmt och svettigt.

Jag frustade och pustade, svetten rann och det var jobbigt att springa i värmen. Tio stycken intervaller på 90 sekunder, med 45 sekunders gåvila mellan intervall sprang jag. Jag kom inte riktigt upp i den fart jag hade önskat, men helt okej känsla. Jag tror att jag delvis påverkades av värmen, delvis av att jag inte ätit innan och säkert också lite av resan. Även om jag har vilat från träningen när vi var i Tallinn, har det inte direkt blivit vila annars. Mycket promenader, mycket mat och dryck och mycket shopping.

Det är skönt att ha träningen gjord tidigt på morgonen. Nu kan jag koncentrera mig på andra roliga saker. Solstolen kallar 🙂

0

Joggvila och intervaller

Jag börjar vara i slutskedet av mitt träningsprogram. Intervallerna blir kortare, långpassen kortare, men istället är det mera intensitet. Mer fokus på fart, än på uthållighet. Tidigare när jag sprungit intervaller har det varit kanske 8 gånger 3 minuter, men en minuts gå eller ståvila mellan varje. Idag var det 30 stycken (!) 30 sekunders intervaller, med 30 sekunder joggvila.

När jag såg upplägget tänkte jag först att det blir lätt. Trettio sekunder är ju ingenting. Det kan jag enkelt springa och orka. Problemet var bara att det var jättemånga intervaller som skulle springas och dessutom joggvila. För joggvila är egentligen ingen vila. Utan pulsen hinner just och just gå ner några slag och på det igen. Och igen. Och igen…I typ maxfart. Eller i alla fall i högre tempo än på 3 minuters intervaller.

Vid den fjärde intervallen höll jag på att dö, vid den tionde ville jag lägga mig i diket och vid intervall nummer tolv var jag helt slut. Jag trodde att jag aldrig skulle orka med fler. Men man orkar alltid mer än man tror. Vid intervall nummer femton var det som om det lossnade. Eller så var det för att jag inte längre sprang i världens motvind och för att jag kunde börja räkna ner.

Plötsligt höll jag bra fart, huvudet var med mig, benen pinnade på och pannbenet var starkt. Jag kunde till och med öka mot slutet. En bra boost för självförtroendet igen, efter ett lite sämre pass häromdagen. Jag vet ju att jag kan, jag behöver bara få det bekräftat för mig.

3

Tempopass löpning i sommarvärme

Det var ungefär 100 grader varmt ute, första riktiga sommarvärmen. Står det tempopass löpning i träningsprogrammet, så ska det springas, oberoende av väder. Plus att jag inte precis tror att det kommer att bli svalare temperaturer till helgen heller. Jag gillar värme, men inte när jag ska springa. Fast jag vet inte om det stämmer mer? Kanske jag har vant mig vid värmen? Kanske resan hjälpte? Och förra sommaren också för den delen. För det gick betydligt bättre att springa än jag hade trott att det skulle gå. Det var som om värmen inte påverkade mig. Alls. Inte som det har gjort tidigare, där jag känt mig som en klubbad säl med ingen energi eller tryck i steget alls.

Nu kunde jag springa på som normalt och mitt tempopass blev ett riktigt bra pass. Jag var orolig när jag kollade på träningsprogrammet där det stod 50 minuter i 5:50 tempo. Det är ett högt tempo för mig annars också. Lägg sedan till att det är långt tidsmässigt. Plus värmen. Plus att det var första riktigt varma dagen med närmare 25 grader. Men passet gick över förväntan.

tempopass löpning

Jag visste att jag skulle få kämpa för att hålla 5:50 tempo. Vissa kilometer var snarare att jag sprang i 6:20, men vissa gick i 5:45. Så omöjligt var det inte, men kämpigt. Det var flåsigt, det var svettigt, men inte mer än det. Det kändes ändå som det ska kännas. Att det var jobbigt för att jag sprang fortare än jag brukar, inte för att värmen sög musten ur mig. Jag tror det hjälper att jag springer med solglasögon. Att ögonen får vila, att jag inte behöver kisa och kanske få huvudvärk av det. Eller så är jag bara i bra form just nu?

0

Tempotisdag och intervaller

Jag har inte bestämt mig för ifall jag ska springa halvmaraton i juni eller inte. Nu dessutom med fotproblem känns det ännu mer osäkert. Jag inväntar domen från fysioterapeuten och vad åtgärderna kommer att vara. Men jag tränar på som om jag skulle springa. Idag var planen intervaller, eftersom det ju faktiskt är tempotisdag.

Jag vill försöka få upp mitt tempo och utmana mig själv. Inte alltid bara springa lugna mysrundor, utan ta i. Känna pulsen och flåset, låta kroppen jobba och springa i ett för mig obekvämt tempo. För att göra det, bestämde jag mig för långa intervaller. Det är min hatform av intervaller, men det gör mycket för formen.

tempotisdag och intervaller

Jag tycker det är jobbigt fast det är inte max som på korta intervaller, för tempot ska vara så pass högt att det är tungt. Det är ju ändå intervaller. Just när jag tror att jag inte orkar mer, kollar jag på klockan och märker att jag fortfarande ska springa i två minuter. Ifall jag till exempel springer fyra minuters intervaller. Jag tycker också det är svårt att välja rätt tempo. Jag vill inte gå ut för hårt, för tanken är att orka hela intervallen i samma tempo. Samtidigt vill jag ju ta i och att det ska ha en effekt. Då kan jag inte maska heller.

Idag blev det ett okej pass. Så här i efterhand tänker jag alltid att jag kunde ha tagit i mer och sprungit fortare. Var det faktiskt så tungt som jag inbillade mig att det var, eller kunde jag ha tryckt på mer? Gav jag verkligen allt? Jag hade i alla fall alldeles för mycket kläder på mig. Jag var så svettig och varm när jag var klar, nästa gång blir det mindre kläder.

0

Almenäsintervaller

Jag har inte sprungit strukturerade intervaller sedan augusti förra året(!). Jag har haft tanken länge, jag har drömt om att springa snabbt igen. Igår blev det första intervallpasset och känslan var därefter. Kroppen fick en chock och förstod inte alls vad som hände. Ska vi springa snabbt? Hur gör man det? Jag ville få en mjukstart till intervaller. Korta intervaller, utan att pressa för mycket, men ändå med en känsla av fart. Valet föll på en av mina favoritintervaller, 10 gånger 1 minut. Även kallade för Almenäsintervaller.

almenäsintervaller

Almenäsintervaller är uppkallade av Jessica Almenäs, men jag har sprungit dessa intervaller många gånger innan jag ens visste att de hade ett specifikt namn. Tanken är att först värma upp i ungefär tio minuter. Sedan springa 1 minut så fort man kan, vila i 1 minut och upprepa allt tio gånger. Nedjogg i tio minuter och klart slut. Slut var precis vad jag var efter passet. När jag är i riktigt bra form brukar jag kunna jogga under vilan, men igår blev det gåvila. En väldigt flåsig gåvila.

Det märktes att jag inte sprungit snabbt på länge. Visst har jag haft ett okej tempo under tidigare rundor, men inget i närheten av vad det var igår under intervallerna. Huvudet ville springa fort, men kroppen hängde inte med. Jag snubblade på stegen, hittade ingen bra rytm. Jag flaxade med armarna, hållningen var ditåt och andningen var ett skämt. Vilket delvis påverkas av pollen just nu tror jag. Trots en lite knagglig början, kändes det riktigt riktigt härligt att trycka på igen. Veta att det finns fart i benen, jag måste bara kunna hantera det bättre. Komma in i ett flow i löpsteget, hitta rytmen och tekniken. Inte pressa så mycket, utan mera låta det rulla på.

Igår sprang jag dessutom i t-shirt igen. Efter jobbet, klockan sju på kvällen. Bara en sån sak gör mig glad. Sommaren är på kommande!

1

Drömmer om att springa snabbt

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om dagens löptur. Hur jag njöt av att igen få springa i solsken. Tassa på i lugn takt, inte tänka på tid, tempo eller kilometer. Bara njuta av att springa i det fina vädret. Under den sista kilometern fick jag plötsligt feeling och bestämde mig för att trycka på mer. Öka tempot och springa fortare än jag gjort dittills. Samtidigt som jag gjorde det, ändrades även mitt blogginlägg. Jag märkte nämligen att jag drömmer om att springa snabbt igen. Jag vill springa intervaller, jag vill pressa kroppen och jag vill ta ut mig. Känna hur jag flyger fram och som om det finns tryck i steget.

springa snabbt

Jag inser, tyvärr, att jag får vänta med intervaller. Om inte vädret ändras radikalt från isgator till bar mark. Eller om jag inte börjar gå på gym och springa intervaller på löpband. Mina Icebugs har jättebra fäste, men är inte lämpade som intervallskor. Jag vill känna mig lätt när jag springer intervaller och då vill jag ha ett par lätta skor. Lätta skor, intervaller och det här vädret är inte en bra kombination. Det är stor risk att jag halkar.

Idag blev det kanske fyra ruscher på 100 meter var, men oj vad det var kul att springa snabbt. Eller nå ja, snabbare… Det var som om nånting tändes inom mig. Ett sug efter tempopass, intervaller, fartlek. Kanske ett nytt träningsprogram och ett nytt mål. Vem vet? Så här pepp på löpningen har jag inte varit på länge. Inte sedan mitt maraton.

2

Sista intervallpasset med långa intervaller

Jag har på känn att jag kommer skriva mycket om maraton den närmaste tiden. Jag kommer att tjata och fundera i oändlighet. Det känns som om det är väldigt nära nu. Allt som jag gör är det sista. Sista långpasset, sista intervallpasset, sista styrketräningen osv. Snart återstår bara att vila benen och ladda mentalt. Äta, dricka och förbereda mig. Välja kläder, välja skor och klura ut någon form av raceplan och maratontempo.

Idag sprang jag det sista intervallpasset med långa intervaller. Samma upplägg som de senaste gångerna, 4 minuter i 7:00 tempo och 4 minuter i 6:00 tempo. Gånger åtta. Kanske mina ben var trötta efter lördagens lopp, för det fanns inte tryck i steget idag. Benen kändes pigga innan jag började, de kändes pigga redan på söndagen, men direkt jag skulle öka tempot tog det stopp. 7:00 tempo kändes lätt och inga problem, men jag fick verkligen kämpa idag för att höja tempot. Det blåste i och för sig väldigt mycket och kanske jag sprang i motvind? Jag försöker intala mig själv att vinden påverkade och att det därför kändes jobbigt. Det är första gången jag sprang sedan lördagen och jag trodde att jag var återhämtad. Kanske inte tillräckligt för att pressa mig till intervaller?

sista intervallpasset

Träningsprogrammet jag följer kommer ännu att bestå av några intervallpass. Nu kommer intervallerna bli kortare, det blir mer ruscher och fartlek. Längsta intervallen som ska springas är 90 sekunder. Längre vila mellan intervallerna och inte så många till antalet mer. Korta och snabba för att få upp löpsteget och kanske för att få upp självförtroendet. Känna sig lätt, snabb och som om man flyger fram. Idag kändes det inte som om jag flög fram. Idag var det snarare som att springa i sirap. Inte ett lätt löpsteg idag, bara tunga ben. Men bilderna blev fina i alla fall 🙂

 

 

 

0

Sista intervallpasset innan lördag

Idag sprang jag det sista intervallpasset innan lördagens lopp. Det var också det sista träningspasset. Nu är det bara vila som gäller. Imorgon och på fredagen kommer jag antagligen att använda min foamroller och försöka stretcha ut benen. Jag hoppas på pigga ben på lördagen och mycket tryck i steget. Jag vill göra allt för att det ska lyckas. Samtidigt försöker jag att inte ha för stor press på mig själv. Jag ska se det som ett bra träningspass och inte bry mig om tiden. Även om jag försöker förbereda mig så gott det går, vill jag inte känna mig besviken efteråt. Det ska vara en kul grej att springa. Det är bara en bonus att jag ens kan springa i år.

intervallpasset

Dagens pass var från maratonprogrammet jag följer. 20 stycken intervaller på 30 sek och 30 sek vila. Den här gången var vilan joggvila. Tidigare har det varit gåvila (eller stå), men nu var tanken att man skulle hållas i rörelse hela tiden. Känslan i kroppen var bra. Jag kunde trycka på, farten fanns där och benen rullade på av sig självt. Jag flåsade som en galning och frustade. Det hörs nog minsann att jag kommer springandes 🙂 Det var en orsak till att jag alltid sprang med musik tidigare. Jag ville inte höra mitt eget flås.

Nu hoppas jag att allting känns lika bra eller bättre på lördagen. Jag tycker att mina senaste pass har gått riktigt bra. Jag har känt mig snabb och stark. Kroppen har samarbetat, jag har kunnat trycka på och det har inte varit speciellt jobbigt. Jag har inte behövt ta i allt vad jag har för att komma upp i planerat tempo, utan det har gått av sig självt. Jag har nästan behövt hålla tillbaka. Jag är inte orolig för distansen, men tio kilometer är tio kilometer. Det är jobbigt oavsett och när jag dessutom går in med inställningen att se det som ett fartpass. OJ!

 

0

En känsla av fart

Det börjar kännas som om det finns fart i benen. Jag har kämpat på med mina intervaller och det verkar som om det har haft effekt. Det går att trycka på, steget fungerar och det känns som om löpningen flyter på för tillfället. Jag märkte det redan på tisdagen när jag sprang intervaller. Jag tyckte att det kändes lätt att springa. Jag kunde springa i mitt planerade tempo och fick nästan hålla tillbaka mig. Annars hade jag rusat iväg ännu snabbare och kanske kroknat mot slutet.

Idag var det igen dags för intervaller. Åtta gånger tre minuter med en minuts gåvila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Tre minuters intervaller är jobbiga, för de är inte korta och snabba, men inte heller långa och i ett lägre tempo. De är just precis mittemellan. Det är svårt att välja rätt fart. Inte gå ut för hårt för att inte orka på slutet, men inte heller välja alltför långsamt tempo. Den första intervallen gick kanske lite för långsamt, men sedan tycker jag att jag hittade rätt tempo.

fart i benen

Jag kunde hålla tempot alla intervaller igenom, med en bra känsla. Visst var det jobbigt och jag fick kämpa, men det var hanterbart. Fastän det var jobbigt, kunde jag springa på. Jag tappade inte tekniken, steget rullade på bra och det kändes om inte jättebra, så bra. Det var liksom en helt annan känsla än när jag tar i för kung och fosterland, kämpar grimaserandes och allting känns jobbigt. Det här var också jobbigt, men det fungerar ändå. Om ni förstår skillnaden? Det handlar inte ens om själva tempot, utan snarare dagsform. Känslan i kroppen. Feeling.

Nu kommer det att bli några vilodagar från löpningen. Det har blivit ganska mycket träningen de senaste dagarna, det ska bli skönt att vila. Imorgon kommer det att bli ett lätt styrketräningspass kombinerat med rörlighetsträning. Lördagen är helt en vilodag. Då ska jag äta och ladda upp för det sista långa långpasset som springs på söndagen.

 

 

0

Där satt det och maratonboost

Vilket pass och vilken maratonboost det blev idag. Planen för passet var långa intervaller med växlande tempo. Liknande upplägg som senast, men längre intervaller och fler till antalet. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger tio, plus uppvärmning och nedjogg. Ett långt pass med andra ord. Sist som jag sprang den här typens intervaller, orkade jag inte springa alla. Tempot blev lite ditåt och jag sprang och gick om vartannat. Jag fick kämpa mycket, varken kroppen eller pannbenet var med mig den gången.

maratonboost

Idag gick det bättre. Jag fick nästan hålla tillbaka då när jag skulle springa i 7:00 tempo. Det kändes lätt och jag behövde inte kämpa för att komma upp i fart. Benen gick av sig själv och jag hittade rytmen. När jag skulle springa snabbare, sprang jag nästan för snabbt då också. Ibland blev det 5:30 tempo och jag undrade varifrån farten kom. För det var inte bara de två första intervallerna som kändes lätta. Sjunde, åttonde, nionde… Nästan hela passet gick bra.

Jag kände mig stark hela vägen. Flåset fungerade och jag hade pigga ben. Jag är förvånad över hur enkelt det kändes. Jag hade en liten dip halvvägs in i passet, så kanske en intervall av tio inte gick enligt planerna. Den sprang jag för långsamt, men utöver det. Inga problem!

Det här är precis såna pass jag vill kunna springa nu med bara några veckor kvar till maraton. Veta att orken finns där, farten är gömd i benen och kan plockas fram vid behov. Framförallt att pannbenet är starkt. Trots en liten dip halvvägs in i passet, kom jag tillbaka starkt och kunde fortsätta springa intervallerna. Öka farten mot slutet och inte ge upp halvvägs.

Mindre bra med passet… Löparmage när jag kom hem. Men det är glömt i det här skedet.

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑