Den här gången har jag inte följt ett träningsprogram inför maraton. Ibland väljer jag ändå träningspass från samma program jag följt tidigare. Samma längd på långpasset eller samma intervaller som planerat för den veckan. Igår blev det fyra minuters intervaller, kopierade rakt från träningsprogrammet. Fyra minuter 7:00 tempo, fyra minuter 6:00 tempo. Gånger sex. Plus uppvärmning och nedvarvning.

Det var jobbigt, men hanterbart. Det svåra är inte att springa i 6:00 tempo, utan det svåra är sedan att springa i 7:00 tempo efter varje snabbare intervall. Inte gåvila, utan hålla ett hyfsat tempo när jag redan är trött. Fast det är väl det som är själva poängen.

Jag kände mig stark igår och beslöt mig för att trycka på lite mer under intervallerna. Det var flåsigt och tungt, men jag tyckte ändå att jag hade krafter. Tryck i steget och bra känsla. Så här nära maraton är det mest känslan jag är ute efter. Som att jag kommer att fixa det och att jag orkar till slut. Inte ge upp, utan fortsätta kämpa och fortsätta springa. Jag är snabb, stark, snygg. Det gillar jag som mantra.

Totalt blev det nästan elva kilometer igår. Jag blev förvånad när jag såg på klockan. Så långt? För inte så länge sedan, skulle det ha varit ett långpass. Nu var det veckans kortaste pass och intervaller. Dessutom sprang jag tidigt på morgonen innan jobbet. Det är nästan den bästa känslan. Att kunna springa elva kilometer en vanlig tisdagsmorgon klockan nio, utan förberedelser. Och inte ens tänka på det. Bara gör och så jobba efteråt.

En minuters intervaller, korta intervaller, Almenäs intervaller. Kärt barn har många namn. Det sprang jag idag i alla fall. Planen var egentligen att springa veckans långpass, men jag kände inte för det. Jag hade tidspress, vädret lockade inte och jag hade inte gjort en bra uppladdning. Slarvat med maten och inte ätit tillräckligt för att orka springa långt. Istället blev det veckans snabbare pass.

Jag valde att springa en minuters intervaller. Det känns alltid som en bra start när jag ska börja springa intervaller. Det är korta och är över fort, men jag får ändå jobba med löpsteget och känna på farten. Trycka på och bli flåsig.

Det här var första gången som jag sprang intervaller med klockan inställd. Tidigare har jag sprungit på känsla, eller följt klockans förslag. Nu ställde jag in allting själv. Jag brukar springa tio stycken med en minuts gåvila mellan varje. Ungefär tio minuter uppvärmning och så lika mycket nedvarvning.

Det var jobbigt, men det fanns ändå fart i benen. Min snabbaste intervall gick i 4:30 tempo. Det är bra för att vara mig. Jag är kanske mest nöjd hur jämn jag var. Jag orkade springa alla i ungefär samma tempo. Det var inte så att den första intervallen gick snabbt och sedan orkade jag inte med fler. Utan den sista gick ungefär i samma tempo som den första.

Nu blir det vila imorgon och så hoppas jag på bättre väder till helgen. Då är jag ledig och har tid till långpass. Jag ska ladda upp bättre med att maten för jag vill inte att långpasset faller på egen idioti. Jag vet ju att jag behöver äta för att orka.

Tydligen är min dagsform sådan för tillfället att det mest blir snabbpass. Idag valde jag att för första gången på länge att följa Garmins förslag på träningspass. Sju stycken 40 sekunders intervaller i 4:35 fart. Tre minuter långsam joggvila mellan varje intervall, plus uppvärmning och nedjogg såklart. Totalt ungefär 50 minuter. Det kändes som en bra start på en ledig helg.

Tempot fanns väl inte riktigt där, men jag var under 5:00 i alla fall. Det är ändå godkänt för att vara mitt första ordentliga intervallpass på evigheter. Jag har mest sprungit mysrundor, det är först den här veckan som det blivit snabbpass. Kanske jag snarare borde kalla dem för snabbare pass.

För det finns ännu mycket att jobba på om jag vill bli snabbare. Benen är sega och kroppen förstår inte vad som händer när jag försöker trycka på. Det är som om jag snubblar på mina egna ben. Att jag inte har koordinationen till att springa fort. Jag har inte hittat rytmen ännu. Ändå kändes det inte såå farligt idag.

Visst det var tungt och jobbigt, ibland hade jag världens motvind och mot slutet hade jag så mycket sand eller grus i ansiktet att det kändes som om tänderna knastrade, men flåset var det inget fel på. Hittar jag bara rytmen och tajmingen i steget, tror jag att farten kommer efter. Kanske all den styrketräning jag gjort under vintern har haft effekt och att jag nu får ut det. För att det finns tryck i benen. Det gick nästan över förväntan.

Jag tror fortfarande visserligen att jag lite är hög på livet just nu och att därför löpningen också känns bra. Sol, vår, värme och lediga dagar framför gör nog mycket för humöret. Men lite är väl kanske också bra form 🙂

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte igår när jag skulle springa. Ibland brukar jag följa Garmins förslag på träningspass, ibland inte. Lite beroende på vad den föreslår. Igår föreslog den intervaller. Sju minuter i 6:00 tempo, gånger tre. Varför tyckte jag att det var en bra idé?

Jag springer så inte i 6:00 tempo för tillfället. Inte i sju minuter i alla fall. Absolut inte efter ett tungt gympass dagen innan och med simrekord. I snö och kallt. Det har ungefär varit mitt tempo när jag tränat inför maraton på sommaren. Då har jag också fått kämpa för att hålla tempot och då har jag ändå sprungit mer och mer intervaller. Haft ett högre grundtempo än vad jag har nu.

Så nej, det gick inte alls. Jag blev bara besviken och frustrerad. Irriterad på mig själv att jag valde passet. Jag borde ju veta bättre. Jag ska ju inte ens springa intervaller nu, utan fokus är ännu på styrketräning och bygga grund. Varför väljer jag ett pass för att sedan bli besviken över att inte klara av det. Varför tyckte jag att det var en bra idé? Jag var inte ens nära. I något skede tror jag till och med klockan gav upp. I början pep den ännu till, att jag hade för låg hastighet. Sen när jag aldrig var nära, så orkade den inte ens säga till mer.

Nu i fortsättningen ska jag inte följa Garmins förslag på träningspass. Möjligtvis om den föreslår grunduthållighet i 45 minuter, men inte intervaller. Det är inte en kul känsla att hela tiden bli besviken över att jag inte klarar av att hålla tempot. Det är mycket roligare att mysjogga i eget tempo, än att pressa för fullt. Jag kommer nog att hinna springa intervaller ännu i vår och sommar. Sen kommer jag säkert att längta efter lugna pass. Bäst att passa på och njuta av dem nu.

Ibland finns det bara inget att ge. Det är tydligen en jättestor skillnad mellan att springa intervaller på fyra minuter eller att springa intervaller på sex minuter. Igår skulle jag springa den längre versionen, men nej. Kroppen ville inte samarbeta.

Jag tycker att jag känt mig stark när jag sprungit fyra minuters intervaller. Jag har kunnat hålla det angivna tempot i mitt träningsprogram, till och med snabbare. Igår gick det inte precis lika fort. Vilan var lika lång, antalet repetitionen var lika många, men det var som natt och dag i tempot. Hur kan det kännas så annorlunda?

Jag tycker att jag gjort en bra uppladdning. Jag har kommit ihåg att äta ordentligt, jag borde vara utvilad eftersom jag har semester för tillfället. Det var inte varmt, utan allt borde ha varit upplagt för ett bra pass. Nu var det inte ett dåligt pass per se, eftersom jag ändå sprang mina intervaller. Det bara inte gick så fort som jag hade hoppats och som de senaste passen gått.

Jag fattar ju att inte alla pass kan kännas bra, men när jag redan tvivlar som det är. Då vill jag inte ha den här känslan efteråt. Det är ju mycket roligare att känna sig stark och som att jag kommer att fixa det. Jag kommer att vara på trött på maraton också, därför vill jag på träning få till de där bra passen. Eller kanske jag hellre ska tänka att det är bättre att vara trött på träning och veta att jag fixar det ändå, så om jag är trött på maraton gör det inget. Jag har ändå gjort min träning och klarat av att springa som trött.

Dagens löpning skulle vara ett långpass, men istället blev det en form av progressiva intervaller. Och som vanligt regnade det. Jag fattar inte hur jag kan ha sån otur med vädret.

Det var soligt och fint när jag startade. Jag hade solglasögon och solkräm på mig. Till och med nästan för mycket kläder på mig för det var så varmt. Då sprang jag ändå i shorts och t-shirt, men ett linne hade varit bättre. Jag har knappt hunnit springa tre kilometer innan det började ösregna. Sen regnade det hela passet igenom, för att ungefär direkt jag var hemma bli solsken och blå himmel igen. Resten av dagen har spenderats i solstolen. Jag förstår inte hur jag har sån otur med vädret? 

Vad är då progressiva intervaller kanske ni undrar. Jag anser att det är när jag springer varje kilometer lite snabbare än den förra. Hela tiden öka tempot, så länge jag orkar, eller enligt en plan, säg åtta kilometer. Jag börjar i ett lugnt tempo, 7:00 ish, sedan nästa kilometer i 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Ifall jag börjar på 7:00 och ska springa åtta kilometer borde den sista kilometern gå i 5:50. Det är fort för mig, speciellt när jag redan sprungit flera kilometer i ett snabbare tempo än mitt vanliga lunk.

Idag gick det inte riktigt enligt planen. Efter 6:20 tempo kunde jag inte längre öka, men istället sprang jag flera kilometer i det tempot. Totalt elva kilometer idag. Jag tror att regnet påverkade mig, plus att jag igen hade magbekymmer. Men imorgon är en ny dag och ett nytt försök till långpass.

Jag har skrivit om att jag vill komma igång med intervallträning igen. Idag blev första passet. Intervaller är lite av hatkärlek för mig. Det är kul att känna sig snabb, samtidigt som det är jobbigt att pressa sig. Speciellt när jag inte sprungit intervaller på… Ett år? Jag minns inte när jag skulle ha sprungit intervaller senast. Med klockan inställd och allt. Jag kom knappt ihåg hur jag skulle starta klockan för intervallträning. Normalt trycker jag bara på löpning och start och that’s it.

Första intervallpasset fick bli något av en mjukstart. Tio gånger en minut, med en minuts gåvila mellan varje intervall. Upp med pulsen, farten och löpsteget, men inte ta i alltför mycket. Känna på kroppen, hitta rytmen och flåset. Jag hade nog kunnat ta i lite mer, men jag visste inte riktigt hurudan formen är. Tydligen helt okej ändå. Eller så var det skorna.

Igår sprang jag i mina vita, lättare Adidas och idag blev det de lättaste skor jag har. Mina New Balance. Redan på uppvärmningen tyckte jag att benen kändes lätta. Första kilometern gick i 6:36, vilket i dagsläget är snabbt och speciellt på uppvärmning. Det är ändå kul att veta att det finns lite krut i benen.

Vad som också är kul är vädret. Det har varit så fint väder hela helgen. Jag har haft alldeles för mycket kläder på mig när jag sprungit. Det är kanske inte riktigt t-shirt väder ännu, men jag behöver nog inte både långärmad tröja och jacka. Och jag klarar mig bra utan vantar. Idag fick jag ta av mig vantarna nästan genast och öppna upp jackan.

Det har varit så fint väder att vi ännu efter mitt intervallpass var på en promenad. Vi och ungefär hela Pargas. Alla var ute för att njuta av vädret.

Det var inte direkt igår jag sprang ett tempopass senast. Där jag springer i ett snabbare tempo än vad som kanske är bekvämt. Jag har knappt sprungit intervaller ens. Formen för tillfället känns bra och idag ville jag testa att springa lite fortare. Utmana mig själv. Inte bara lunka på och ha gåpauser i början av varje kilometer, utan testa att springa hela tiden. Se hur långt jag orkar och hur fort jag kan springa.

Hur gick det då? Riktigt super om jag får säga det själv. Jag tror det blev årets snabbaste runda. En av de snabbaste i alla fall. Jag började med att värma upp i två kilometer i mitt vanliga lugna tempo. Först var planen att springa fyra kilometer snabbare, men eftersom det kändes så bra, bestämde jag mig för fem. Fem kilometer i ett betydligt snabbare tempo än jag brukar springa i.

Jag är förvånad över hur bra jag orkade och samtidigt över hur lätt det kändes. När jag följt träningsprogram inför maraton har jag sprungit något som har kallts testlopp. En fem kilometers runda så fort jag kan. Då har jag tyckt att det har varit superjobbigt. Nu var jag nästan nere på samma tider per kilometer, och det kändes inte alls lika jobbigt. Jag tycker inte ens att jag maxade idag, utan jag sprang bara lite fortare än vanligt. Hur fort kan jag då inte springa om jag maxar?

Dessutom sprang jag hela rundan idag. Exakt hela, minus en kanske två sekunders paus när jag skulle korsa vägen. Jag kan inte annat än vara nöjd. Fem kilometer snabbt, åtta kilometer totalt och löpning hela vägen.

Vilken bra start på helgen det blev!