Jag vet inte riktigt hur jag tänkte igår när jag skulle springa. Ibland brukar jag följa Garmins förslag på träningspass, ibland inte. Lite beroende på vad den föreslår. Igår föreslog den intervaller. Sju minuter i 6:00 tempo, gånger tre. Varför tyckte jag att det var en bra idé?

Jag springer så inte i 6:00 tempo för tillfället. Inte i sju minuter i alla fall. Absolut inte efter ett tungt gympass dagen innan och med simrekord. I snö och kallt. Det har ungefär varit mitt tempo när jag tränat inför maraton på sommaren. Då har jag också fått kämpa för att hålla tempot och då har jag ändå sprungit mer och mer intervaller. Haft ett högre grundtempo än vad jag har nu.

Så nej, det gick inte alls. Jag blev bara besviken och frustrerad. Irriterad på mig själv att jag valde passet. Jag borde ju veta bättre. Jag ska ju inte ens springa intervaller nu, utan fokus är ännu på styrketräning och bygga grund. Varför väljer jag ett pass för att sedan bli besviken över att inte klara av det. Varför tyckte jag att det var en bra idé? Jag var inte ens nära. I något skede tror jag till och med klockan gav upp. I början pep den ännu till, att jag hade för låg hastighet. Sen när jag aldrig var nära, så orkade den inte ens säga till mer.

Nu i fortsättningen ska jag inte följa Garmins förslag på träningspass. Möjligtvis om den föreslår grunduthållighet i 45 minuter, men inte intervaller. Det är inte en kul känsla att hela tiden bli besviken över att jag inte klarar av att hålla tempot. Det är mycket roligare att mysjogga i eget tempo, än att pressa för fullt. Jag kommer nog att hinna springa intervaller ännu i vår och sommar. Sen kommer jag säkert att längta efter lugna pass. Bäst att passa på och njuta av dem nu.

Ibland finns det bara inget att ge. Det är tydligen en jättestor skillnad mellan att springa intervaller på fyra minuter eller att springa intervaller på sex minuter. Igår skulle jag springa den längre versionen, men nej. Kroppen ville inte samarbeta.

Jag tycker att jag känt mig stark när jag sprungit fyra minuters intervaller. Jag har kunnat hålla det angivna tempot i mitt träningsprogram, till och med snabbare. Igår gick det inte precis lika fort. Vilan var lika lång, antalet repetitionen var lika många, men det var som natt och dag i tempot. Hur kan det kännas så annorlunda?

Jag tycker att jag gjort en bra uppladdning. Jag har kommit ihåg att äta ordentligt, jag borde vara utvilad eftersom jag har semester för tillfället. Det var inte varmt, utan allt borde ha varit upplagt för ett bra pass. Nu var det inte ett dåligt pass per se, eftersom jag ändå sprang mina intervaller. Det bara inte gick så fort som jag hade hoppats och som de senaste passen gått.

Jag fattar ju att inte alla pass kan kännas bra, men när jag redan tvivlar som det är. Då vill jag inte ha den här känslan efteråt. Det är ju mycket roligare att känna sig stark och som att jag kommer att fixa det. Jag kommer att vara på trött på maraton också, därför vill jag på träning få till de där bra passen. Eller kanske jag hellre ska tänka att det är bättre att vara trött på träning och veta att jag fixar det ändå, så om jag är trött på maraton gör det inget. Jag har ändå gjort min träning och klarat av att springa som trött.

Dagens löpning skulle vara ett långpass, men istället blev det en form av progressiva intervaller. Och som vanligt regnade det. Jag fattar inte hur jag kan ha sån otur med vädret.

Det var soligt och fint när jag startade. Jag hade solglasögon och solkräm på mig. Till och med nästan för mycket kläder på mig för det var så varmt. Då sprang jag ändå i shorts och t-shirt, men ett linne hade varit bättre. Jag har knappt hunnit springa tre kilometer innan det började ösregna. Sen regnade det hela passet igenom, för att ungefär direkt jag var hemma bli solsken och blå himmel igen. Resten av dagen har spenderats i solstolen. Jag förstår inte hur jag har sån otur med vädret? 

Vad är då progressiva intervaller kanske ni undrar. Jag anser att det är när jag springer varje kilometer lite snabbare än den förra. Hela tiden öka tempot, så länge jag orkar, eller enligt en plan, säg åtta kilometer. Jag börjar i ett lugnt tempo, 7:00 ish, sedan nästa kilometer i 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Ifall jag börjar på 7:00 och ska springa åtta kilometer borde den sista kilometern gå i 5:50. Det är fort för mig, speciellt när jag redan sprungit flera kilometer i ett snabbare tempo än mitt vanliga lunk.

Idag gick det inte riktigt enligt planen. Efter 6:20 tempo kunde jag inte längre öka, men istället sprang jag flera kilometer i det tempot. Totalt elva kilometer idag. Jag tror att regnet påverkade mig, plus att jag igen hade magbekymmer. Men imorgon är en ny dag och ett nytt försök till långpass.

Jag har skrivit om att jag vill komma igång med intervallträning igen. Idag blev första passet. Intervaller är lite av hatkärlek för mig. Det är kul att känna sig snabb, samtidigt som det är jobbigt att pressa sig. Speciellt när jag inte sprungit intervaller på… Ett år? Jag minns inte när jag skulle ha sprungit intervaller senast. Med klockan inställd och allt. Jag kom knappt ihåg hur jag skulle starta klockan för intervallträning. Normalt trycker jag bara på löpning och start och that’s it.

Första intervallpasset fick bli något av en mjukstart. Tio gånger en minut, med en minuts gåvila mellan varje intervall. Upp med pulsen, farten och löpsteget, men inte ta i alltför mycket. Känna på kroppen, hitta rytmen och flåset. Jag hade nog kunnat ta i lite mer, men jag visste inte riktigt hurudan formen är. Tydligen helt okej ändå. Eller så var det skorna.

Igår sprang jag i mina vita, lättare Adidas och idag blev det de lättaste skor jag har. Mina New Balance. Redan på uppvärmningen tyckte jag att benen kändes lätta. Första kilometern gick i 6:36, vilket i dagsläget är snabbt och speciellt på uppvärmning. Det är ändå kul att veta att det finns lite krut i benen.

Vad som också är kul är vädret. Det har varit så fint väder hela helgen. Jag har haft alldeles för mycket kläder på mig när jag sprungit. Det är kanske inte riktigt t-shirt väder ännu, men jag behöver nog inte både långärmad tröja och jacka. Och jag klarar mig bra utan vantar. Idag fick jag ta av mig vantarna nästan genast och öppna upp jackan.

Det har varit så fint väder att vi ännu efter mitt intervallpass var på en promenad. Vi och ungefär hela Pargas. Alla var ute för att njuta av vädret.

Det var inte direkt igår jag sprang ett tempopass senast. Där jag springer i ett snabbare tempo än vad som kanske är bekvämt. Jag har knappt sprungit intervaller ens. Formen för tillfället känns bra och idag ville jag testa att springa lite fortare. Utmana mig själv. Inte bara lunka på och ha gåpauser i början av varje kilometer, utan testa att springa hela tiden. Se hur långt jag orkar och hur fort jag kan springa.

Hur gick det då? Riktigt super om jag får säga det själv. Jag tror det blev årets snabbaste runda. En av de snabbaste i alla fall. Jag började med att värma upp i två kilometer i mitt vanliga lugna tempo. Först var planen att springa fyra kilometer snabbare, men eftersom det kändes så bra, bestämde jag mig för fem. Fem kilometer i ett betydligt snabbare tempo än jag brukar springa i.

Jag är förvånad över hur bra jag orkade och samtidigt över hur lätt det kändes. När jag följt träningsprogram inför maraton har jag sprungit något som har kallts testlopp. En fem kilometers runda så fort jag kan. Då har jag tyckt att det har varit superjobbigt. Nu var jag nästan nere på samma tider per kilometer, och det kändes inte alls lika jobbigt. Jag tycker inte ens att jag maxade idag, utan jag sprang bara lite fortare än vanligt. Hur fort kan jag då inte springa om jag maxar?

Dessutom sprang jag hela rundan idag. Exakt hela, minus en kanske två sekunders paus när jag skulle korsa vägen. Jag kan inte annat än vara nöjd. Fem kilometer snabbt, åtta kilometer totalt och löpning hela vägen.

Vilken bra start på helgen det blev!

Under maj har planen varit att börja springa intervaller igen. Det är evigheter sedan senast. Jag har sprungit mysrundor, jag har sprungit långpass och jag har sprungit någon form av tempopass. Idag blev det mitt första riktiga intervallpass i form av progressiva intervaller, även kallad för kenyanen.

Progressiva intervaller är en favorit för mig och de går bra att justera enligt dagsform och tid. Klockan behöver inte ens vara programmerad för dessa, utan jag springer dem enligt kilometer. Progressiva intervaller går ut på att öka tempot successivt. Springa varje kilometer lite fortare än den förra. De passar extra bra som förberedelse inför kortare lopp tycker jag. Lära kroppen att öka mot slutet när jag redan är trött och har sprungit några kilometer.

Jag brukar inte bestämma på förhand hur många eller hur långt jag ska springa, utan det får formen avgöra. Jag brukar starta i mitt vanliga tempo, eller kanske till och med lite långsammare. Idag gick första kilometern i 7:00 tempo. Sedan ökar jag med 10-15 sekunder per kilometer. Så 6:50-6:40-6:30 och så vidare. Ifall jag då springer 10 kilometer går den sista kilometern i 5:30 tempo, vilket för mig är superfort just nu. Allt under 6:00 är superfort just nu 🙂

Idag märktes det att jag inte sprungit intervaller på länge. Konditionen är det inget fel på, det finns till och med fart i benen, men absolut ingen jämnhet. Jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. När jag skulle springa i 6:40, sprang jag i 6:20. Sen när det väl var dags att springa i 6:20, blev det 6:50. Jag kan inte ”känna in” att nu springer jag i rätt tempo.

Jag är ändå nöjd över passet som helhet. Det blev strax över åtta kilometer idag, varav fyra i betydligt snabbare tempo än mitt normala. Med lite mer övning tror jag nog att jag kommer att hitta en jämnhet i löpningen och förhoppningsvis höja mitt grundtempo. Det känns i alla fall som om det är på väg mot rätt håll.

Jag börjar äntligen vara i sådan form att jag är redo att springa intervaller igen. Konditionen är det inget fel på, uthålligheten och grunden finns där. Jag orkar springa långt och länge och jag kan mata på. Kroppen orkar och huvudet är med mig. Jag har sprungit långpass i tre veckor nu och jag tänker fortsätta med det.

Planen är nu att också börja lägga till lite mera fartpass. Jag brukar ha några tempoökningar i slutet av mina långpass, men nu vill jag lägga till fler. Jag vill så småningom börja springa intervaller igen. Eller vill och vill, jag lär väl ångra mig sedan när jag är mitt inne i dem. Svetten sprutar, pulsen är hög, mjölksyra i benen och en jobbig känsla. Men samtidigt längtar jag nog efter känslan av att ta ut mig. Långpass är jobbiga på ett sätt, medan intervaller är jobbiga på ett annat.

Just nu springer jag två gånger i veckan, ett långpass och ett vanligt. Tanken är att fortsätta springa långpasset enligt taktiken springa i nio minuter och gå i en. Det andra löppasset kan sedan ha mer fokus på tempo. Jag kan lägga in fartökningar, springa fartlek eller fria intervaller. Jag vill inte programmera in pulsklockan för intervaller ännu, men den tiden kommer nog.

Varje år när vädret blir varmare vill jag springa mer. Långpass, intervaller, mysrundor. Motivationen till löpning är hög för tillfället. Det är kul när det känns bra och att jag orkar springa långt igen. Jag tycker också att alla mina promenader har förbättrat min kondition. Nästa steg blir att försöka förbättra farten. Det är där intervallerna kommer in.

Vill man inte springa långt, kan man springa fort. Eller nåt. Just nu känns det faktiskt riktigt kul att springa fort. Jag springer inte intervaller, utan mer tempopass. Där hela löpturen går i ett för mig snabbt tempo, inte max, men heller ingen vila.

Jag vet inte vad som har hänt. Plötsligt finns farten bara där. Dagens löptur gick ännu snabbare än när jag senast sprang. Dessutom med en riktigt bra känsla. Det känns inte som om jag tar i och som om jag måste pressa mig själv, utan benen rullar på av sig själv. Jag får inte mjölksyra, blir inte tokslut eller jätteflåsig, utan allting bara fungerar.

När jag har försökt springa intervaller, känns det som om jag inte kommer upp i tempo. Då känns det mycket mer som om jag är tvungen att ta i, kämpa och pressa. Det här är en helt annan känsla. En mycket lättare känsla, mer flow och mer att det går av sig självt utan att jag behöver tänka på att hålla tempot uppe. Jag springer liksom i 6:10 utan att pressa.

Dagens sista kilometer sprang jag i 5:40! Det är toksnabbt för att vara mig. Jag har inte rört mig kring såna kilometertider sedan förra året. Sån fart med sex snabba kilometer i benen redan och jag kan inte vara annat än nöjd. Supernöjd! Kanske det här är ett vinnande koncept för mig? Transportcykling till jobbet för kondition och uthållighet och mer tempopass för fart och snabbhet. Just nu verkar det i alla fall fungera och jag tackar och tar emot.