Det har nu gått tre veckor sedan Tallinn maraton. För tillfället är min träningsstatus ingen löpning. Främst på grund av vädret. Jag har varit på flera promenader och allt känns bra i kroppen, men jag vill inte springa i ösregn. Just nu tar jag ändå ingen stress över att jag inte springer. Det är helt okej att ta det lugnt efter maraton, det har trots allt bara gått tre veckor. 

Kroppen känns pigg och fräsch, och jag blir lätt rastlös av att inte träna. Men samtidigt vill jag inte pressa in ett löppass innan jobbet, eller springa i ösregn, bara för att. Att träna för maraton kräver mycket, då kan jag inte skippa träningspass på grund av vädret, men nu har jag den lyxen. Nu kan jag träna när jag hinner, eller när vädret är fint, eller när jag har lust.

Med det sagt, börjar nog lusten komma. Regn eller inte, tid eller inte. Och det är klart att jag har tid, det handlar förstås om prioriteringar. Just nu har jag prioriterat att vara på stugan, än att pressa in träningspass. Men när lusten är högre, blir prioriteringarna annorlunda och då springer jag också i regn. För att jag vill springa. 

Garmin tycker att min träningsstatus är ingen status, för att jag tränat så lite. Jag tror jag har varit på fem promenader, men det räknas tydligen inte som träning. Utan jag måste springa. Kanske det har något att göra med pulsen. Hur hög den ska vara för att det ska vara träning. 

Hur om haver, planen är att springa nästa vecka. Jag siktar på tisdag innan jobbet, för då ska vädret vara hyfsat. Det vill säga, inte ösregn.