Igår sprang jag det längsta löppasset sedan maraton. Nästan tio kilometer. Just nu är mitt mål med löpningen att bibehålla snabbheten. Jag tycker att det går bra. Jag är nästan förvånad. Det var en liten svacka där i november, men det har jag senare konstaterat att berodde på vädret. Direkt det blev bara vägar och ingen snö eller halka längre, steg också tempot. Nu är jag tillbaka på låga sjuor igen i tempot. 

Med det sagt, har ändå ett litet mål för slutet av året smugit fram. Jag vill springa totalt 1250 kilometer på hela året. En jämn och fin siffra. Because why not. För tillfället har jag sprungit 1197, så det borde inte vara omöjligt. 

Löpningen känns bra just nu. Jag kan springa i ett okej tempo och kan tydligen också springa långt. Allt är ju relativt förstås, men dagsläget är bra. Jämför jag med tempon jag sprang på sommaren eller med distanser när jag låg i hårdträning inför maraton, är det förstås en annan sak. Men just nu nu, är det bra. Gårdagens pass som var det längsta löppasset sedan maraton visade dessutom att det finns mer i kroppen. Därför är jag också sugen på ett litet mål med tre veckor kvar av året. 

Ett tvåsiffrigt löppass borde jag åtminstone klara av. Och så vill jag kanske springa ett snabbt intervallpass. Eller inte nödvändigtvis intervaller, men ett snabbt pass. Där jag uttryckligen ska springa snabbt och inte lufsa. Ta ut mig. Pusha mig själv lite. Men mest kommer nog löpningen att bestå av lugna pass runt kvarteret typ.