Tjugosju kilometer var planen och tjugosju kilometer blev det, men jösses vad det satt hårt åt. Det sista långa långpasset inför maraton. Det gjorde inte ont i kroppen och det är ju bra, det var mest jobbigt mentalt, och det är nästan jobbigare. Det är som om jag inte kan motivera mig till att springa. Minsta lilla backe och jag väljer att gå. Och när jag väl börjar gå är det ännu svårare att motivera mig till att springa. Jag avviker hela tiden från planen.

Det börjar med att jag ska springa så mycket och länge som jag orkar. Pausa var tredje kilometer för att äta och dricka lite. Sedan behöver jag bara springa två kilometer innan jag får pausa. Sedan kan jag gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa nio hundra. Till sist gå två hundra och springa åtta hundra. Och plötsligt går jag bara. Och jag har inte ont, är inte trött, är inte ens hungrig eller törstig. Det är bara jättesvårt att motivera mig till att fortsätta springa.

Det skrämmer mig egentligen mer, än om jag hade ont någonstans. För det är kanske enklare att lösa. Än när det bara är mentalt. Nu är det sista långa långpasset gjort och känslan är inte ännu heller den jag är ute efter. Tempot är en sak, men jag tycker inte om känslan av att det känns så tungt. Jag vill ha en känsla av att jag orkar mer och längre, inte att jag bara räknar ner och är det snart över.

Nu får jag lita på att det kommer på maraton sedan. Med publikstöd och pepp och hejarop. För bevisligen orkar jag ju springa långt, det är bara tungt. Fyra veckor kvar att träna ännu.