Etikettarkiv: långpass

Mitt längsta pass inför maraton

Äntligen! Äntligen fick jag till ett riktigt långt långpass med en riktigt bra känsla hela vägen. Distansrekord för året och även mitt längsta pass inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Typ. Nu blir långpassen kortare igen. Dagens pass kommer att vara mitt längsta pass inför maraton.

mitt längsta pass inför maraton

Jag följer inte ett träningsprogram den här gången, men jag tar ändå inspiration från det program jag tidigare följt. Ibland brukar jag springa de intervaller som anges för den veckan och ibland brukar jag springa ett så långt långpass som anges. Som idag. Tre timmar och tjugo minuter. Tänk då när jag tyckte att tolv kilometer var ett långpass, nu springer jag det dubbla och ännu längre.

Planen var igen att springa i 27 minuter och gå i tre. Jag tycker att det fungerar bra för mig. Jag får/måste springa en längre sträcka, men har ändå något att se framemot. Tidigare har jag sprungit långpass enligt principen gå den första hundra metern av varje kilometer och sedan springa 900. Det fungerar kanske bättre när jag vill komma igång med långpassen, men nu när jag vill/behöver springa långt tycker jag kanske att det blir för lite löpning. Precis när jag fått upp rytmen, ska jag gå igen. Jag försöker springa så tävlingslikt som möjligt och då tycker jag att vätskestationerna kommer med ungefär tre kilometers mellanrum. Så jag övar på att springa längre, spring till vätskestationen, sen får du gå.

Jag är så nöjd över dagens pass. Det var betydligt bättre känsla än sist och betydligt bättre känsla än förra året när jag sprang mitt längsta pass inför maraton. Nu hade jag energi på slutet ännu och kunde faktiskt springa. Inte släpa mig framåt på trötta ben. Tempot var högre, känslan var bättre trots att det blev längre. 27 kilometer idag, mot 26 kilometer förra året.

0

Tjugo kilometer uppnått

Tjugo kilometer i maj var målet och tjugo kilometer blev det. Till och med lite längre än det om jag ska vara riktigt noga. Löpningen har den senaste tiden känts bra, men tjugo kilometer är ändå långt för att vara mig. Det är inte något jag springer i vanliga fall, bara om jag är i maratonträning. Om jag tränat inför halvmaraton, behöver jag inte springa så långt. Då har de längsta passen inför loppet oftast varit kring en femton kilometer. Därför har jag ändå varit lite nervös över hur det skulle gå. Skulle jag klara av mitt mål och hur skulle det kännas? Det är en sak att klara av ett mål, men pinas under vägen. Och en annan sak att klara av målet och känna sig stark under tiden.

Idag kände jag mig riktigt jäkla stark. Jag fattar nästan inte. Jag sprang på i ett för mig högt tempo för långpass, men jag blev aldrig trött. Till och med i slutet var jag pigg. Jag hade jämn och fin snittfart genom hela passet. Pigga ben, bra tryck i steget och bra känsla. Inga dippar energimässigt, fast jag bara tog dextrosol. Jag hade en gel med mig, men den vågade jag inte ta eftersom känslan var så bra. Jag ville inte att magen skulle krascha.

tjugo kilometer

Dagens löpning blev ett bra avslut på maj som träningsmånad. Även om det kanske inte blivit så många löppass, har ändå de pass jag sprungit varit bra. Jag är speciellt nöjd med långpassen. De känns viktigast i maratonträningen för tillfället och jag är glad över att jag fått till dem varje vecka. Dessutom alltid med en bra känsla och med en känsla över att det finns mer i kroppen.

1

Jag har fortfarande pigga ben

Det krävs visst alltid bara ett riktigt bra långpass för att jag ska känna att jag är tillbaka igen. Inte för att jag ens varit borta, men förra veckan blev inte den träningsvecka jag hade hoppats på. Den här veckan har i alla fall börjat bra. Riktigt bra. Idag sprang jag 18 kilometer och det finns fortfarande en känsla av att det finns mer att ge. Jag hade nästan trott att gränsen skulle ha kommit, men nej då. Jag har fortfarande pigga ben och bra tryck i steget. Trots långpass i solsken och värme.

fortfarande pigga ben

Jag springer ännu enligt principen gå 100 meter, spring 900. Det fungerar bra för mig. Det är kanske också en orsak till varför jag inte blir trött. Benen blir inte stumma, jag får inte ont, utan jag kan tassa på. Farten är nästan samma som om jag hade sprungit hela vägen. Jag  tror nog att det hjälper att ha små pauser hela tiden. På det sättet har jag något att se framemot. Jag tänker bara en kilometer i taget, sen får jag vila.

Jag är nästan förvånad över hur bra det känns. Hur jag orkar springa så långt. Idag var det solsken, varmt och svettigt. Egentligen borde jag ha haft vatten med mig. Nu hade jag bara dextrosol som jag knaprade på. Snart tror jag nog att jag måste börja ha extra energi med mig. Mina långpass börjar vara så långa att det kommer att krävas mer än några bitar dextrosol.

Men fortfarande pigga ben alltså. Jag minns bara från maraton ifjol att jag redan vid 18 kilometer var nära att ge upp. Jag var slut och trött då redan. Nu är jag väl inte i maratonform ännu, men 18 kilometer gick hur lätt som helst. Dessutom har jag ännu tid att träna tills mitt maraton i september. Att det nu redan känns bra, är väl ett gott tecken?

0

Femton kilometer in på kontot

Det krävdes bara ett rejält långpass för att jag skulle känna att jag är back on track. Förra veckan blev det inget långpass, men det tog jag igen igår. Över femton kilometer rätt in på maratonkontot. Jag kände mig stark hela vägen och formen finns nog där. Jag är nästan förvånad över hur lätt det känns att springa långt. Snabba pass är tunga att springa, men långt och lugnt går bra. Pollenallergi eller inte. Jag har visserligen bunkrat upp med en massa ny medicin, och det har kanske hjälpt.

För tillfället springer jag ännu mina långpass enligt taktiken att gå de första hundra metrarna av varje kilometer, och så springa tills klockan piper. Alltså gå 100 meter, springa 900. Så småningom vill jag börja (försöka) springa hela vägen, eller åtminstone längre i ett svep, men just nu tycker jag det är viktigare att få upp mängden. Det är inte lika viktigt att jag springer hela vägen. Jag tycker också att det är viktigt att öva på att börja springa efter att jag gått. Orka fortsätta, fast det känns tungt och är skönt att gå. Fast igår kändes det inte tungt.

femton kilometer in på kontot

Det är inte precis att jag flyger fram, men det är ändå en lätt känsla i benen. Trots femton kilometer, orkade jag ändå trycka på. Jag blev inte hängig eller tung i steget, utan hade fortfarande bra hållning och bra löpteknik. Jag är nästan förvånad. Det måste ju vara all styrketräning för benen som haft effekt. Att det är nu jag ser resultaten när jag börjar springa långt.

2

En kilometer längre

Förra veckan sprang jag 12,5 kilometer som mitt långpass, nu blev det en kilometer längre. 13,5. Känslan var fortfarande lika bra, även om förhållandena var annorlunda. Vad hände med våren? Nu springer jag igen i långärmad tröja, jacka, vantar och pannband. Kallt, blåsigt och våren känns avlägsen. Men löpningen känns i alla fall bra, och det är huvudsaken.

När jag börjar bygga upp längden på långpassen efter en paus, brukar jag göra det enligt taktiken att öka med en till två kilometer per gång. Jag strävar alltid till att springa en kilometer längre. Att börja på ett nytt kilometertal. Det är ju inte egentligen så stor skillnad på att springa 13,7 eller 14,1, men mentalt känns det mer. Att säga att jag sprang 14 kilometer istället för 13. Nästa gång siktar jag på att springa 15. Då börjar jag närma mig en bra längd på långpass.

en kilometer mer

På femton kilometers långpass springer jag ännu inte maraton, men det känns som en bra grund. Därifrån är steget inte såå långt till tjugo kilometer och över. Jag måste ju börja någonstans och sedan bygga på. Springa längre och längre för varje gång.

Jag är nästan förvånad över hur bra det känns. Det tog bara två långpass för att känna att formen är på gång. Förra veckan sprang jag mitt längsta pass för året och den här veckan blev det ännu längre. Då har jag knappt sprungit långt sedan förra hösten, men jag har ju förstås tränat annat. Sprungit kortare pass, simmat, varit till gymmet och tränat hemma. Kanske de också har hjälpt? De har åtminstone bibehållit formen. Nu gäller det bara att fortsätta bygga upp med mer löpning och längre pass.

1

Ett riktigt långpass

Målet var tolv kilometer, jag sprang 12,5. Äntligen ett rejält, riktigt långpass. Fortfarande med en känsla att det finns mer att ge. Jag hade inte ens trötta ben mot slutet. Jag var snarare trött för att jag sprang i motvind och att jag därför var tvungen att kämpa mer. Annars hade jag inga problem med att springa långt. Jag var nästan förvånad över hur lätt det kändes.

ett riktigt långpass

När jag satte upp mitt mål om att springa tolv kilometer, trodde jag nästan att det var i överkant. Att tio-elva kilometer kanske hade varit rimligare. Jag har inte sprungit långt på länge, utan mest sprungit rundor kring sju kilometer. Jag var osäker på hur jag skulle orka. Hur skulle benen kännas, skulle jag bli trött? Benen kändes bra, trots tung styrketräning igår. Jag är stolt över att jag fortfarande tränar styrka två gånger i veckan, fast det varit utmärkt väder för löpning. Bevisligen har det gjort något för formen.

Det här bådar gott för kommande löppass. 12,5 kilometer känns ändå som en bra början mot maraton. Det är för mig ett riktigt långpass i dagsläget. Sen när jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat, men just nu är det långt. Jag tror att det är årets längsta pass. Jag tror till och med att det är det längsta jag sprungit sedan maraton.

Det enda pyttelilla minuset med dagens pass var när jag kom hem. Löparmage. Jag hade så glömt bort hur det var att ha löparmage. Öff! Jag hoppas att magen nu vande sig vid längre pass och att det här var en engångsföreteelse. Jag kommer nämligen självklart att fortsätta springa långt. Dagens pass gav helt klart mersmak.

0

Mitt längsta pass

Jag har nu sprungit årets längsta pass och också mitt längsta pass inför maraton. 26 kilometer. Det var tungt och satt hårt åt kan jag lova. Det var mest på vilja mot slutet och för att jag visste att jag var tvungen att fortsätta. Jag kan inte sluta vid 20 även om det är jobbigt, för jag har inte fler möjligheter att springa långt. Nästa vecka börjar nedtrappningen inför maraton. Då ska passen bli kortare. Det var bara att kämpa vidare.

26 kilometer känns kanske lite kort för att vara mitt längsta pass inför maraton. Men det är ungefär det jag sprungit inför tidigare maraton också. Jag är kanske mest besviken över känslan i passet.

mitt längsta pass

Förra veckan sprang jag två långpass, varav det längre av dem med riktigt bra känsla. Lätta ben och pigg kropp. Jag fattar att jag inte kan ha lätta ben när jag typ sprungit 90 kilometer på tio dagar, men det var tunga ben igår mot slutet. Mest var jag kanske hungrig, eller snarare törstig.

Jag sprang enligt planen, mot Åbo längs med Skärgårdsvägen. Jag sprang 27 minuter och gick tre. Under pausen knaprade jag på Dextrosol. Jag hade även gel med mig, men det var jag inte sugen på. Jag är ju en godisråtta, men efter fyra Dextrosol kändes det som om jag hade bara socker i munnen och att tänderna var fastklibbade. Usch! Jag hade velat ha vatten för att skölja munnen. Gel på det, ännu mer sliskig sockersörja? Nej tack! Med resultatet att jag blev hungrig, tom på energi och trött och sliten. Men på lopp finns det vatten, det borde lösa sig då.

Jag tycker ändå att jag ska vara nöjd. Jag är nöjd över längden och tempot var bra i början. Mot slutet inte kanske lika bra, men jag sprang ändå. Nästa vecka vill jag ännu springa ett kortare långpass med lite högre tempo. Jag har väl nån form av tidsmål inför maraton, men det får nog bli ett skilt inlägg om det.

2

Långpass och magkatastrof

Jag har lärt mig av förra veckans misstag och därför sprang jag veckans långpass idag. Nu är det gjort och blir det ingen mer träning den här veckan är åtminstone det viktigaste löppasset avklarat. Nästan tjugo kilometer idag. Jag hade orkat mer och jag hade i normala fall sprungit några kringelikrokar för att komma upp över tjugo, men passet slutade i magkatastrof.

Jag har glömt bort hur jobbigt löparmage är. Redan kanske sex kilometer in i passet började jag känna av magen, men inte så farligt ännu. Mest att den gjorde sig påmind om att den finns där. Jag kunde ändå springa vidare och höll ett okej tempo. Idag valde jag att inte springa på spånbanan, utan istället springa en vanlig runda. Därför var säkert tempot också högre. Nu sprang jag med taktiken att gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa tills klockan piper.

magkatastrof och långpass

Det var varmt, men jag tyckte ändå att löpningen funkade. Trots magproblem. Det var kul att springa andra vägar än vanligt och magen glömde jag bort. Jag njöt av utsikten och av att springa. Jag visste att det skulle bli distansrekord för jag har sprungit rutten tidigare.

Efter kanske tolv kilometer börjar det dyka upp en massa åskmoln på himlen. Varifrån kom de? Just var det ju sol, varmt och svettigt. Jag springer vidare, men magen börjar göra sig påmind igen. Mellan kilometer fjorton och femton gick jag mest. Direkt jag försökte springa högg det till i magen. Då är jag ännu långt hemifrån. Det finns ingen kortare eller snabbare väg, allt är lika långt. Det finns nog fördelar med att springa på spånbanan. Hade jag sprungit där, då skulle jag nog ha sprungit hem efter fjorton kilometer. Nu hade jag inget annat val, det var bara att fortsätta.

Till råga på allt började det ösregna. Great! Där springer jag i ösregn med shorts och solglasögon och har en magkatastrof på kommande. Jag vill hem så fort som möjligt, men jag kan egentligen inte springa. Ibland kändes det bättre, ibland sämre, men hem kom jag (och fick rusa in på toaletten).

Bra början, bra i mitten, snöpligt avslut, men ändå nästan tjugo kilometer. Det får duga.

3

Skjut inte upp ditt långpass

Skjut inte upp ditt långpass, utan spring det alltid när du tänkt. Jag vet ju det här egentligen. För det händer alltid något som ändrar mina planer. Jag skulle springa långpasset på måndagen, när jag var ledig och hade gott om tid. När vädret var fint och allt var upplagt för ett bra pass. Istället ändrade jag mig och sprang långa intervaller. Inget fel i det, det passet var också bra och något jag ändå skulle ha gjort den här veckan. Jag tänkte att jag kan springa långpasset på lördagen istället. Vad händer då? Regn, kallt och blä. Vad som skulle ha varit ett långpass på över tjugo kilometer, blev tretton.

Jag cyklade till spånbanan, hade vatten och energi med mig. Det började bra, jag lyssnade på podd och hittade en bra rytm. Det hade lovats regn till eftermiddagen, men jag tänkte att jag hinner springa innan dess. Jag tassar på och allt känns bra. Efter kanske två varv börjar det regna. Inte så farligt ännu, så jag fortsätter. Det börjar kännas lite kallt, men det går ännu att springa. Efter fyra varv är jag nära att ge upp för nu regnar det verkligen och jag fryser. Jag bestämmer mig för att springa ett varv till och sedan vara nöjd.

skjut inte upp ditt långpass

Jag är lite snopen över mitt pass. Det var inte så här maratonträningen skulle gå. Jag måste börja komma upp i mängd. Jag kan inte springa långpass på tretton kilometer, utan jag måste över tjugo. Det är inte såå många veckor kvar att träna. Jag vill känna mig självsäker innan maraton, att jag gjort min träning och mina pass. Jag kommer ändå tvivla, men jag kommer ju tvivla mer om det längsta jag sprungit inför är 18 kilometer.

Vad lär vi oss av det här? Skjut inte upp ditt långpass!

2

Långt och mentalt stark

Långt och mentalt stark. Det upprepade jag många gånger på dagens långpass. Det var mitt mantra. Ingen skillnad på tempo, men jag ville springa långt. Nu ska jag ta tag i maratonträningen på allvar. Nu kan det inte finnas några ursäkter mer, som om att det skulle vara för varmt. Eller att jag är trött, eller osugen. Nu måste träningen göras.

långt och mentalt stark

Jag oroade mig helt i onödan över hur träningen skulle gå i värmeböljan. Det har fungerat riktigt bra att springa. Det har varit varmt, jag har svettats, jag har varit röd som en tomat i ansiktet när jag varit klar, men ändå. Jag har ändå kunnat springa. Tidigt på morgonen. Det verkar bli en favorit i repris från 2018 då när jag senast tränade inför maraton och det också var varmt. Jag tror att jag kommer att springa mina långpass på spånbanan igen.

Jag tycker att det är smidigt att springa där. Cykla dit, ha vatten, handduk och nåt ätbart med mig. Springa ett varv, dricka, springa igen, dricka, springa, dricka och så vidare. Ett varv är lite över två kilometer och på det här sättet får jag in naturliga pauser. För det är tungt att springa långt på spånbanan. Mycket tyngre än att springa på platt asfalt. Men samtidigt tänker jag att det är bra träning för mig. Det är där mentalt stark kommer in. Jag får både träna på att springa långt och vara stark mentalt. Inte sluta springa fast det är tungt.

Idag blev det över 17 kilometer. Det är jag jättenöjd över. Både över längden, men framförallt för att jag sprang det på spånbanan. Jag hade säkert orkat springa längre också, men jag var hungrig. Jag måste planera energin bättre. Idag hade jag en vattenflaska och en flaska med vätskeersättning med mig. Jag behöver nog något matigare, med mer energi. Orsaken till varför jag inte hade något annat med mig, var för att jag inte trodde att jag skulle (orka) springa så långt. Att det bara skulle bli kanske tolv kilometer och då behöver jag inte ha med mig nåt.

Det här blev i alla fall en riktigt bra start på juli och på maratonträningen. Förra veckan blev det lite mindre löpning, men nu är jag back on track igen. Nästa vecka siktar jag på att springa ännu längre. Då ska jag också planera energin bättre.

1