Tjugo kilometer i maj var målet och tjugo kilometer blev det. Till och med lite längre än det om jag ska vara riktigt noga. Löpningen har den senaste tiden känts bra, men tjugo kilometer är ändå långt för att vara mig. Det är inte något jag springer i vanliga fall, bara om jag är i maratonträning. Om jag tränat inför halvmaraton, behöver jag inte springa så långt. Då har de längsta passen inför loppet oftast varit kring en femton kilometer. Därför har jag ändå varit lite nervös över hur det skulle gå. Skulle jag klara av mitt mål och hur skulle det kännas? Det är en sak att klara av ett mål, men pinas under vägen. Och en annan sak att klara av målet och känna sig stark under tiden.

Idag kände jag mig riktigt jäkla stark. Jag fattar nästan inte. Jag sprang på i ett för mig högt tempo för långpass, men jag blev aldrig trött. Till och med i slutet var jag pigg. Jag hade jämn och fin snittfart genom hela passet. Pigga ben, bra tryck i steget och bra känsla. Inga dippar energimässigt, fast jag bara tog dextrosol. Jag hade en gel med mig, men den vågade jag inte ta eftersom känslan var så bra. Jag ville inte att magen skulle krascha.

Dagens löpning blev ett bra avslut på maj som träningsmånad. Även om det kanske inte blivit så många löppass, har ändå de pass jag sprungit varit bra. Jag är speciellt nöjd med långpassen. De känns viktigast i maratonträningen för tillfället och jag är glad över att jag fått till dem varje vecka. Dessutom alltid med en bra känsla och med en känsla över att det finns mer i kroppen.

Det krävs visst alltid bara ett riktigt bra långpass för att jag ska känna att jag är tillbaka igen. Inte för att jag ens varit borta, men förra veckan blev inte den träningsvecka jag hade hoppats på. Den här veckan har i alla fall börjat bra. Riktigt bra. Idag sprang jag 18 kilometer och det finns fortfarande en känsla av att det finns mer att ge. Jag hade nästan trott att gränsen skulle ha kommit, men nej då. Jag har fortfarande pigga ben och bra tryck i steget. Trots långpass i solsken och värme.

Jag springer ännu enligt principen gå 100 meter, spring 900. Det fungerar bra för mig. Det är kanske också en orsak till varför jag inte blir trött. Benen blir inte stumma, jag får inte ont, utan jag kan tassa på. Farten är nästan samma som om jag hade sprungit hela vägen. Jag  tror nog att det hjälper att ha små pauser hela tiden. På det sättet har jag något att se framemot. Jag tänker bara en kilometer i taget, sen får jag vila.

Jag är nästan förvånad över hur bra det känns. Hur jag orkar springa så långt. Idag var det solsken, varmt och svettigt. Egentligen borde jag ha haft vatten med mig. Nu hade jag bara dextrosol som jag knaprade på. Snart tror jag nog att jag måste börja ha extra energi med mig. Mina långpass börjar vara så långa att det kommer att krävas mer än några bitar dextrosol.

Men fortfarande pigga ben alltså. Jag minns bara från maraton ifjol att jag redan vid 18 kilometer var nära att ge upp. Jag var slut och trött då redan. Nu är jag väl inte i maratonform ännu, men 18 kilometer gick hur lätt som helst. Dessutom har jag ännu tid att träna tills mitt maraton i september. Att det nu redan känns bra, är väl ett gott tecken?

Målet var tolv kilometer, jag sprang 12,5. Äntligen ett rejält, riktigt långpass. Fortfarande med en känsla att det finns mer att ge. Jag hade inte ens trötta ben mot slutet. Jag var snarare trött för att jag sprang i motvind och att jag därför var tvungen att kämpa mer. Annars hade jag inga problem med att springa långt. Jag var nästan förvånad över hur lätt det kändes.

När jag satte upp mitt mål om att springa tolv kilometer, trodde jag nästan att det var i överkant. Att tio-elva kilometer kanske hade varit rimligare. Jag har inte sprungit långt på länge, utan mest sprungit rundor kring sju kilometer. Jag var osäker på hur jag skulle orka. Hur skulle benen kännas, skulle jag bli trött? Benen kändes bra, trots tung styrketräning igår. Jag är stolt över att jag fortfarande tränar styrka två gånger i veckan, fast det varit utmärkt väder för löpning. Bevisligen har det gjort något för formen.

Det här bådar gott för kommande löppass. 12,5 kilometer känns ändå som en bra början mot maraton. Det är för mig ett riktigt långpass i dagsläget. Sen när jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat, men just nu är det långt. Jag tror att det är årets längsta pass. Jag tror till och med att det är det längsta jag sprungit sedan maraton.

Det enda pyttelilla minuset med dagens pass var när jag kom hem. Löparmage. Jag hade så glömt bort hur det var att ha löparmage. Öff! Jag hoppas att magen nu vande sig vid längre pass och att det här var en engångsföreteelse. Jag kommer nämligen självklart att fortsätta springa långt. Dagens pass gav helt klart mersmak.

Jag har nu sprungit årets längsta pass och också mitt längsta pass inför maraton. 26 kilometer. Det var tungt och satt hårt åt kan jag lova. Det var mest på vilja mot slutet och för att jag visste att jag var tvungen att fortsätta. Jag kan inte sluta vid 20 även om det är jobbigt, för jag har inte fler möjligheter att springa långt. Nästa vecka börjar nedtrappningen inför maraton. Då ska passen bli kortare. Det var bara att kämpa vidare.

26 kilometer känns kanske lite kort för att vara mitt längsta pass inför maraton. Men det är ungefär det jag sprungit inför tidigare maraton också. Jag är kanske mest besviken över känslan i passet.

Förra veckan sprang jag två långpass, varav det längre av dem med riktigt bra känsla. Lätta ben och pigg kropp. Jag fattar att jag inte kan ha lätta ben när jag typ sprungit 90 kilometer på tio dagar, men det var tunga ben igår mot slutet. Mest var jag kanske hungrig, eller snarare törstig.

Jag sprang enligt planen, mot Åbo längs med Skärgårdsvägen. Jag sprang 27 minuter och gick tre. Under pausen knaprade jag på Dextrosol. Jag hade även gel med mig, men det var jag inte sugen på. Jag är ju en godisråtta, men efter fyra Dextrosol kändes det som om jag hade bara socker i munnen och att tänderna var fastklibbade. Usch! Jag hade velat ha vatten för att skölja munnen. Gel på det, ännu mer sliskig sockersörja? Nej tack! Med resultatet att jag blev hungrig, tom på energi och trött och sliten. Men på lopp finns det vatten, det borde lösa sig då.

Jag tycker ändå att jag ska vara nöjd. Jag är nöjd över längden och tempot var bra i början. Mot slutet inte kanske lika bra, men jag sprang ändå. Nästa vecka vill jag ännu springa ett kortare långpass med lite högre tempo. Jag har väl nån form av tidsmål inför maraton, men det får nog bli ett skilt inlägg om det.

Långt och mentalt stark. Det upprepade jag många gånger på dagens långpass. Det var mitt mantra. Ingen skillnad på tempo, men jag ville springa långt. Nu ska jag ta tag i maratonträningen på allvar. Nu kan det inte finnas några ursäkter mer, som om att det skulle vara för varmt. Eller att jag är trött, eller osugen. Nu måste träningen göras.

Jag oroade mig helt i onödan över hur träningen skulle gå i värmeböljan. Det har fungerat riktigt bra att springa. Det har varit varmt, jag har svettats, jag har varit röd som en tomat i ansiktet när jag varit klar, men ändå. Jag har ändå kunnat springa. Tidigt på morgonen. Det verkar bli en favorit i repris från 2018 då när jag senast tränade inför maraton och det också var varmt. Jag tror att jag kommer att springa mina långpass på spånbanan igen.

Jag tycker att det är smidigt att springa där. Cykla dit, ha vatten, handduk och nåt ätbart med mig. Springa ett varv, dricka, springa igen, dricka, springa, dricka och så vidare. Ett varv är lite över två kilometer och på det här sättet får jag in naturliga pauser. För det är tungt att springa långt på spånbanan. Mycket tyngre än att springa på platt asfalt. Men samtidigt tänker jag att det är bra träning för mig. Det är där mentalt stark kommer in. Jag får både träna på att springa långt och vara stark mentalt. Inte sluta springa fast det är tungt.

Idag blev det över 17 kilometer. Det är jag jättenöjd över. Både över längden, men framförallt för att jag sprang det på spånbanan. Jag hade säkert orkat springa längre också, men jag var hungrig. Jag måste planera energin bättre. Idag hade jag en vattenflaska och en flaska med vätskeersättning med mig. Jag behöver nog något matigare, med mer energi. Orsaken till varför jag inte hade något annat med mig, var för att jag inte trodde att jag skulle (orka) springa så långt. Att det bara skulle bli kanske tolv kilometer och då behöver jag inte ha med mig nåt.

Det här blev i alla fall en riktigt bra start på juli och på maratonträningen. Förra veckan blev det lite mindre löpning, men nu är jag back on track igen. Nästa vecka siktar jag på att springa ännu längre. Då ska jag också planera energin bättre.