Etikettarkiv: långpass

Nio minuter till

Jag fortsätter att springa mina långpass enligt taktiken springa i nio minuter och gå i en minut. Jag tycker att det fungerar bra för mig. Tids nog ska jag springa längre sträckor i ett svep, men just nu fungerar det här systemet bra. Jag hinner vila under pausen och jag har alltid något att se framemot. Något att räkna ner till. Jag orkar alltid springa nio minuter till.

springa i nio minuter, gå i en

Det här är också ett perfekt sätt att springa på ifall jag är osäker på hur långt jag vill eller orkar springa. Istället för att tänka att idag ska jag springa 15 kilometer, så tänker jag i nio minuters block. Det är lättare mentalt när jag delar upp det. Plötsligt har jag sedan sprungit 15 kilometer i alla fall utan att det ens kändes speciellt jobbigt.

Idag var jag inte speciellt sugen på att springa långt. Kroppen kändes seg och jag trodde att det skulle bli en kortare runda. Första blocket innan vilan var jobbig, men sedan var det som om det lossnade. Jag vet inte om jag går ut för hårt, men jag tror inte att jag gör det. Det känns nämligen oftast segt när jag startar. Eller som om kroppen är i osynk. Jag hittar inte rytmen och andningen stämmer inte. Jag är nästan tvungen att stanna och börja om från början. Då brukar det lösa sig. Kanske kroppen bara får en chock när jag börjar springa och efter en liten paus jämnar allt ut sig? Vad vet jag.

Dagens löpning kändes i alla fall bra efter det första blocket. Totalt blev det nästan 13 kilometer. Jag hade säkert kunnat fortsätta längre, men planen för den här veckan var ett kortare långpass. Jag har tränat på bra nu i en månad och jag vill inte pressa för hårt. De senaste tre veckorna har det blivit långpass på 12 kilometer, 15 och 13. Det är jag jättenöjd över och glad över att känslan i kroppen efter varje långpass varit att det skulle ha funnits mer att ge. Det bådar gott för framtiden!

1

Pigg kropp och fräscha ben

Jag är nästan förvånad över hur pigg kropp jag har efter fredagens långpass. Det var ändå det längsta jag sprungit på över ett år, och det känns inte alls i kroppen. Vilket ju är jättekul, förstås. Jag är tacksam över hur bra kroppen orkar, att jag inte fått ont. Jag har inte ens stela ben. Ingen träningsvärk, ingen ömhet, ut hur pigg kropp som helst.

pigg kropp

Jag har inte bestämt mig ännu ifall jag vill öka på distansen nästa vecka, eller ifall jag springer ungefär lika långt. Den här veckan blev det femton kilometer som långpass. Jag hade egentligen siktat på 14 kilometer, men jag hade beräknat min rutt lite fel och det blev längre.

Även om kroppen känns bra, vill jag inte öka på för hårt, för mycket, för fort. Det har blivit mycket träning nu de senaste tre veckorna eftersom jag varit ledig och haft tid. Kanske det är smartare att ta en lugnare vecka? Istället för att öka på distansen, springa ungefär samma längd, eller kanske till och med kortare. För att sedan veckan efter öka distansen igen.

Jag tänker fortsätta med mina promenader och jag tror också att de hjälper i min  löpning. De är säkert en delorsak till att kroppen känns pigg. Att de fungerar som återhämtning och att jag därför inte har lika stela ben som jag brukar ha efter ett långpass. Det sämsta efter ett långpass tycker jag är att bara sätta mig ner. Då blir jag bara ännu stelare. Det är bättre att lite röra på sig för att få bort slaggprodukter.

0

Långpass med minipauser, part two

Fredag är en bra dag att springa långpass på. Just nu har jag visserligen tid till att springa långpass vilken dag som helst, men jag tycker att det är en skön start på helgen. Långpasset gjort, vilodag lördag och vid behov även söndag och så börjar träningen om från början på måndag. Perfekt! Förra veckan sprang jag över tolv kilometer, idag var planen över fjorton. Jag kände mig inte speciellt sugen på att springa långt när jag startade. Kroppen var seg, jag fick håll, benet krampade. Det var hela tiden något som störde. Jag bestämde mig därför för att springa med en taktik jag använt tidigare. Långpass med minipauser. Springa i nio minuter, gå i en. Sedan är det bara att upprepa. Och upprepa. Och upprepa.

långpass med minipauser

Jag tycker att den här taktiken fungerar bra för mig. Speciellt nu när jag kanske inte ännu är i sådan form att jag kan springa långt långt. Tio kilometer är inget problem, men längre än det och jag måste kämpa lite. Det är kanske jobbigast mentalt. Kroppen orkar nog springa, men huvudet säger sluta 🙂 När jag springer långpass med minipauser är det lättare att lura hjärnan. Istället för att tänka att jag ännu har så och så många kilometer kvar att springa, tänker jag bara nio till. Jag orkar alltid springa i nio minuter till.

Idag blev jag nästan förvånad över hur bra jag orkade. Kanske jag inte är i så dålig form sen heller? Eller jag vet ju att jag inte är i dålig form, men det här var mitt längsta pass sedan… Forssa Halvmaraton. Juni 2019. Nu var det inte ens halvmaraton jag sprang idag, utan femton kilometer, men det säger nog något om hur lite jag tränade löpning förra året. Hur motivationen inte fanns där och hur inget stämde.

Och hur jäkla skönt det är när det äntligen stämmer!!

3

Långpass med tempoväxling

Jag brukar ibland avsluta mina löppass med en tempoväxling. Springa den sista kilometern snabbare. Ibland inte ens en hel kilometer, utan snarare sista hundra metrarna. Raksträckan nära där jag bor, innan jag vänder upp på vår väg. Avsluta med en spurt för att få känna att det finns fart i benen. Ibland finns det verkligen ingen fart och då struntar jag bara i det. Kanske jag istället går sista biten.

Idag sprang jag veckans planerade långpass. Det började inte bra. Jag hade sån fruktansvärd motvind, det kändes som om jag inte alls kom framåt. Pulsen var hög, det rev i lungorna, det var flåsigt, det var kämpigt. Jag var tvungen att gå för det kändes så tungt att springa. Efter några kilometer lättade känslan och jag hittade rytmen.

Jag har bestämt mig för att mina långpass just nu inte ska handla om tempot. Det är viktigare med hur många kilometer jag springer och hur länge jag är ute. Sen om jag är tvungen att gå mellan varven spelar ingen roll. Förra året blev det väldigt få långpass och jag vill vänja kroppen (och knoppen!) vid att springa långt igen. Jag får nästan räkna med att vara tvungen att gå ibland. Huvudsaken är att jag kommer igång igen, att jag får det till en vana med ett längre pass i veckan.

långpass med tempoväxling

Planen var att idag springa tolv kilometer. Jag sprang längs med Skärgårdsvägen mot Åbo, så efter sex kilometer vände jag helt enkelt om och sprang samma väg tillbaka. Det måste vara en av de tråkigare rutterna att springa, men är ett enkelt sätt att springa ett bra långpass. Jag behöver inte springa kringelikrokar.

Om jag hade motvind när jag började springa, hade jag världens medvind när jag sprang hemåt. Jag var förvånansvärt pigg i benen fortfarande, trots att det var det längsta passet jag sprungit sedan december. Jag beslöt mig för att dra en slutspurt och göra en rejäl tempoväxling den sista kilometern. Komma upp i fart med ett bättre löpsteg och mer tryck.

Jag minns från då när jag tränade inför maraton och sprang många varv på spånbanan, att det hjälpte att öka på tempot. Även om benen var slitna från att ha sprungit länge, kändes det bättre när jag ökade tempot. Istället för ett monotont nötande, aktiverades andra muskler och därför kändes det säkert lättare.

Jag tror att jag kommer att fortsätta i samma stil. Öka på längden på långpasset med en eller två kilometer per vecka och avsluta med en tempoväxling. Kunna springa långt, gå om det behövs, men ändå få känna sig snabb mot slutet.

1

Jag är redo för långpass igen

Det var visst inte riktigt vår ännu. Dagens löpning blev i kall vind på isiga gator. Trots tuffa väderförhållanden blev det ändå det längsta passet jag sprungit på flera veckor. Äntligen ett tvåsiffrigt pass igen. Kroppen känns bra och jag orkar springa långt. Jag är lite stel i benen efter dagens löppass, men det kan också bero på måndagens styrketräning. Jag är nog redo för att springa långpass igen och för att öka på längden mot 12-14 kilometer.

redo för långpass

Det är skönt att springa när jag kommer in i min egen lunk. När det känns som om jag kan springa hur långt som helst. Tass tass tass, ena foten framför den andra. Det har varit ett bra tag sedan jag känt så. Jag har hela tiden fått kämpa. Jag har aldrig kommit in i ett bra flow, utan jag måste hela tiden ta i. Det har inte varit något fel på flåset, men det har kanske inte känts roligt att springa. När jag kommer in i ett flow och får feeling, är det självklart mycket roligare.

Det handlar inte ens om tempo, utan mer om känslan. Om att löpningen stämmer. Benen går av sig självt, andningen fungerar och huvudet är med mig. Sen kan jag springa fortare på andra pass, men ändå känns det som om det inte stämmer. Det är svårt att förklara, men mycket beror säkert på dagsform. Hur pigg jag är annars och om jag har tid eller inte, bråttom på jobbet och så vidare. Just nu har jag inte direkt bråttom någonstans…

Det är skönt att veta att kroppen är redo för långpass nu när jag har tid till mycket löpning. Dagens runda gav helt klart mersmak och jag är ivrig på löpningen. Om jag idag kunde springa över tio kilometer trots svåra väderförhållanden, hur långt kan jag då inte springa i bättre väder?

1

Ett efterlängtat längre pass

Löpningen har känts sådär den senaste tiden. Jag springer, visst, men jag har haft svårt att motivera mig till att pressa mig själv. Springa längre pass, eller springa fort. Det är mycket roligare att cykla för tillfället, än det är att springa. Samtidigt vill jag ju springa, både långt och fort, men jag har svårt att få till det. Det är varmt, jag har inte tid, jag har inte lust. Det är ursäkt efter ursäkt efter ursäkt. Idag fick jag äntligen till ett efterlängtat längre pass.

ett längre pass

Jag vill inte kalla det för långpass, men det var det längsta jag sprungit på ett bra tag. Nästan tio kilometer. Vilket för vissa är vardagsmat, men för mig känns det långt när jag harvat på kring sju kilometer.

Planen var den samma som den varit de senaste två söndagarna. Väckning klockan åtta, på med kläderna, kontaktlinserna i, ett glas vatten och ut genom dörren. Idag tog jag lite smoothie också, för jag ville inte att min runda skulle fallera på hunger och låg energi. Idag sprang jag också för första gången med musik. Jag ville ha något att distrahera mig. Inte tänka på att det känns tungt, flåsigt, eller att jag springer långt, utan lyssna på musiken och bara tassa vidare.

Jag blev minsann distraherad. Hur har jag tidigare, alltså för några år sedan, alltid kunnat springa med musik?! Fast det var kanske då när man hade mindre telefoner och sprang med den på armen i en sån där ficka? Nu hade jag telefonen i min midjeväska och hjälp mig vad jobbigt det var. Midjeväskan skumpade, musiken hackade, musiken stängde av, hörlurarna föll ur, sladden var i vägen… Det var bara irriterande. Jag var hela tiden tvungen att fixa med något. Justera, ändra, lägga på musiken igen.

Trots att det var irriterande, tror jag ändå att det hjälpte mig att springa med musik. Jag blir ju även distraherad på ett bra sätt. När det väl fungerade, kunde jag springa på i bra takt och jag tänkte inte på att det var jobbigt. Plötsligt hade jag bara sprungit nästan tio kilometer. Jag vet ju att jag kan springa långt, men ibland behöver jag få en boost i självförtroendet och bevisat för mig själv att jag kan.

Det tycker jag att jag fick idag.

 

1

Vilket bra långpass!

Jag tror att den cykling och de promenader jag gått den senaste tiden har hjälpt mig i löpningen, för jösses vilket bra långpass jag sprang idag. Det var det längsta på flera månader och med en riktigt bra känsla. Att det var det längsta är inte så konstigt, eftersom jag inte sprungit ordentliga långpass sedan förra hösten. Alla mina långpass framöver kommer antagligen att bli distansrekord.

vilket bra långpass

Jag är mest nöjd över känslan i kroppen. När jag för någon vecka sedan sprang över tio kilometer för första gången, då gjorde benen ont mot slutet. Eller inte ont ont, men det märktes att jag inte sprungit mer än sju åtta kilometer på ett halvår. Idag sprang jag 14 och det kändes ingenting. Jag hade lätt kunnat fortsätta, men jag var hemma. Inga stumma lår, ingen kramp i vader, ingen bråkande höft. Utan pigga ben och bra flås. Jag till och med spurtade upp för den sista backen och ökade tempot den sista kilometern.

Jag har längtat efter den här känslan. Att vara tillbaka. Där tio kilometer inte känns som ett långpass, utan som vardagsmat. Där längre distanser nu betyder att jag närmar mig 20 kilometer. För även om maraton i september känns osäkert, ska mitt deltagande eller inte, inte bero på mig och min form. Att jag inte tränat tillräckligt och därför inte kan springa maraton.

Nu är jag ju inte direkt i maratonform ännu, men det känns inte omöjligt. Det kändes så bra på dagens löpning och som om det finns mer att ge. Med tid och fortsatt bra träning ska jag kunna springa maraton om jag vill. Viljan och motivation finns och ännu mer efter dagens löpning. Jag ska fortsätta med mina promenader och jag vill ännu satsa mer på cykling, men det ena utesluter inte det andra. Jag tror snarare att de kompletterar och hjälper varandra.

7

Ett riktigt bra långpass

Jag tycker att jag har fått till riktigt bra långpass den senaste tiden. Det har blivit 12 kilometer, 14 kilometer och idag blev det 16 kilometer. Ifall jag vill springa halvmaraton i juni borde inte distansen vara ett problem. Jag känner mig i form och som om kroppen svarar fast jag ökar distansen. Jag har inte ont, benen orkar och konditionen finns där. Tempot är okej, det är inte maxfart ännu, men det litar jag på att det finns tid att träna upp. Just nu vill jag bara känna mig bekväm med distansen och att springa långt igen. Det tycker jag att jag gör nu. Nästa steg kommer att bli att försöka öka tempot.

ett riktigt bra långpass

Idag sprang jag en kuperad runda och jag sprang uppför alla backar. Ibland när jag sprungit samma runda har jag valt att gå i backarna för att spara kraft. Idag försökte jag hålla samma jämna tempo hela vägen. Det var flåsigt att springa uppför backarna, jag fick mjölksyra i benen mot slutet, men jag tycker ändå att det kändes bra i kroppen. Jag återhämtade mig när jag sprang nerför eller när det var ett flackare parti. Överlag kändes det riktigt bra fram till kanske 14 kilometer. Efter det började benen bli trötta och jag fick istället plocka fram pannbenet. Kämpa mer för att behålla tempot och inte tappa tekniken.

Nu är planen att börja blanda långa långpass med lägre tempo med kortare långpass och då istället springa fortare. Jag tycker att jag har distansen i mig, nu vill jag istället få upp farten. Jag vill inte öka på både distansen och farten på samma pass. Då är skaderisken högre. Jag kommer i stället att öva upp det på separata pass. Dagens långpass bidrog till att det blev en bra träningsvecka och den högsta veckototalen löpning på evigheter. Det blev hela 34 kilometer, vilket för mig är mycket just nu. Jag börjar närma mig mina normala mängder som jag hade förra sommaren när jag tränade inför maraton.

Två tummar upp!

1

Ett bra långpass

Förra veckan sprang jag dryga 12 kilometer när jag testade formen inför halvmaraton. Idag fick jag igen till ett bra långpass. Ifall jag vill springa halvmaraton i juni borde det inte vara några problem. Inte att klara av själva distansen i alla fall. Tempot och tiden är en annan sak. Men det räknar jag med att det finns tid att träna upp ännu.

Dagens långpass blev just över 14 kilometer, precis enligt planen. Jag sprang hela vägen förutom några korta fotopauser. Jag tar ingen stress över att springa precis hela vägen, för jag antar att jag kommer att gå under ett halvmaraton också. I alla fall vid vätskestationerna. Det spelar ingen roll om jag går under träningen, det är ett bra långpass i alla fall. Alla kilometer räknas. Jag tycker dessutom att jag springer bättre och fortare om jag har små pauser.

Det är en skön känsla att ha att veta att jag kan springa 14 kilometer. Grunden finns där och det krävs inte så mycket för att öka på distanserna. Jag har gått från morgonjogg på stranden på ett par kilometer, till 14. April var inte en så bra månad löparmässigt. Jag hade förhoppningar om att springa mer än i mars, men det blev inte så. Däremot blev det två bra långpass inom loppet av fem dagar. Lite knagglig början, men ett riktigt bra avslut.

ett bra långpass

Nästa vecka vill jag öka på längden igen. Komma upp mot 16 kilometer med en bra känsla fortfarande. Mina två senaste långpass har känts bra. Jag har inte känt mig trött, utan kroppen och benen har orkat. Jag tänker mig att jag ska springa ett långpass ännu med bara fokus på distansen. Ingen skillnad på tempo eller om jag går ibland. Efter det kan jag börja lägga in mer fart även i långpassen. Först vill jag känna mig bekväm med distansen.

 1

Transportspring som långpass

En av det bästa sakerna med löpning är att veta att jag kan förflytta mig från plats A till plats B om det behövs och om jag vill. Det är en härlig känsla att ha, att veta att om jag ska befinna mig på en plats en viss tid, och tänka att jag springer dit. Idag var en sådan dag.

Vi skulle till Sams föräldrar, men jag ville verkligen få till ett bra långpass innan resan. Jag visste att jag inte egentligen skulle hinna springa innan vi ska dit och efteråt är det också ont om tid. Plus att jag säkert skulle vara hungrig och seg vid det laget. Det fanns bara en sak att göra. Springa dit helt enkelt. Transportspring och långpass, allt i ett.

Det var ett tag sedan jag transportsprang. Jag har mest gjort det när jag sprungit hem(åt) från jobbet. Jag föredrar nog att springa hem än att springa till något ställe. Eftersom jag aldrig vet hur min mage kommer att bete sig, känns det tryggare att springa hemåt. Idag hade jag inga problem med löparmage, utan löpningen och magen fungerade bra.

transportspring

Jag bara sprang på och njöt av vädret. Det var också roligt att springa på andra vägar än mina standardrundor. Ibland känns det som om jag alltid springer samma vägar. Nu fick jag i alla fall se lite nytt. Det var vår i luften och för första gången kändes det varmt att springa. Jag såg en annan löpare som sprang i t-shirt. Såå varmt var det inte, men varmare än det varit hittills.

Strax över elva kilometer blev min löptur. Jag hade missbedömt hur långt det var. Jag trodde att det var 13 kilometer, men elva är bra det med. Det är skönt att veta att det finns mer i kroppen. Jag hade kunnat fortsätta springa längre, men jag var ju framme 🙂

2