Tagg: långpass (page 1 of 5)

Transportspring som långpass

En av det bästa sakerna med löpning är att veta att jag kan förflytta mig från plats A till plats B om det behövs och om jag vill. Det är en härlig känsla att ha, att veta att om jag ska befinna mig på en plats en viss tid, och tänka att jag springer dit. Idag var en sådan dag.

Vi skulle till Sams föräldrar, men jag ville verkligen få till ett bra långpass innan resan. Jag visste att jag inte egentligen skulle hinna springa innan vi ska dit och efteråt är det också ont om tid. Plus att jag säkert skulle vara hungrig och seg vid det laget. Det fanns bara en sak att göra. Springa dit helt enkelt. Transportspring och långpass, allt i ett.

Det var ett tag sedan jag transportsprang. Jag har mest gjort det när jag sprungit hem(åt) från jobbet. Jag föredrar nog att springa hem än att springa till något ställe. Eftersom jag aldrig vet hur min mage kommer att bete sig, känns det tryggare att springa hemåt. Idag hade jag inga problem med löparmage, utan löpningen och magen fungerade bra.

transportspring

Jag bara sprang på och njöt av vädret. Det var också roligt att springa på andra vägar än mina standardrundor. Ibland känns det som om jag alltid springer samma vägar. Nu fick jag i alla fall se lite nytt. Det var vår i luften och för första gången kändes det varmt att springa. Jag såg en annan löpare som sprang i t-shirt. Såå varmt var det inte, men varmare än det varit hittills.

Strax över elva kilometer blev min löptur. Jag hade missbedömt hur långt det var. Jag trodde att det var 13 kilometer, men elva är bra det med. Det är skönt att veta att det finns mer i kroppen. Jag hade kunnat fortsätta springa längre, men jag var ju framme 🙂

0

Ett kortare långpass i iskall blåst

Det finns långa långpass och så finns det kortare långpass. Och så finns det förstås riktigt långa långpass, men där är jag inte ännu. Dagens plan var att springa ett liknande långpass som förra veckan, upp mot 15 kilometer. Jag vill få det till en rutin, att springa ett långt pass i veckan. Om det sen är ett kortare långpass eller ett längre. Det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att det blir av. Med tanke på kommande möjliga mål…

kortare långpass

Jag var inte direkt supersugen på att springa idag. Inte så att jag var osugen, men mer blaha. Jag funderade på att springa ett vanligt distanspass, men ville i alla fall testa på att springa längre. Jag vet att jag inte har möjlighet att springa långt senare i veckan, eftersom jag kommer att jobba då. Det var nu eller aldrig som gällde. Det är nästan konstigt ibland hur hjärnan fungerar. Direkt jag var utanför dörren och började springa var det som om lusten till löpning infann sig. Det är som om det ändrar direkt jag kommer igång. Jag kan vara osugen innan och gå och dra mig, men när jag väl börjar springa märker jag hur kul det är.

Vad som var mindre kul idag, var blåsten. Solen sken från en blå himmel, men det var svinkallt ute. Tack och lov att jag hade klätt på mig ordentligt, för annars hade jag nog varit tvungen att korta ner passet ännu mer. Det kändes som om det blåste från alla håll och jag hade alltid motvind. Jag kom inte framåt. Jag kämpade så gott jag kunde, men det var jobbigt att springa idag. Kroppen var pigg, men fick slita mycket. Jag hade säkert orkat att springa längre, men tyckte inte det var värt det.

Jag vet att jag kan och orkar, jag har fått det bevisat under de senaste veckorna. Det har blivit flera längre pass och jag har kommit in i en rutin. Det här var det tredje långpasset på tre veckor. Idag blev det 12,5 kilometer och det är nöjd över i dagsläget. Idag var dessutom väderförhållandena inte de bästa. Det finns mer att ge i kroppen, det vet jag 🙂

3

Vilken bra start på månaden!

Jag vet inte vad min trötthet berodde på, men det verkar som om det gått över. Eller så kommer jag att få världens bakslag imorgon… Idag sprang jag nämligen det längsta jag gjort på evigheter. Det blev en riktigt bra start på mars. Nu känns det som om jag är tillbaka till mina normala längder på långpass. Förra veckan blev det 13 kilometer, och nu blev det hela 15! Och bäst av allt, det kändes riktigt riktigt bra i kroppen!

Som jag har väntat på den här känslan. Alla pass jag har kämpat med i vinter, i halka, i mörker, i kyla… Idag fick jag utdelning för mitt kämpande. Idag var första gången på evigheter som jag också sprang i mina vanliga skor. På vissa ställen skulle jag fortfarande ha behövt icebugsen, men för det mesta var det bara vägar.

bra start på mars

Solen sken, fåglarna kvittrade och jag flög fram. Trött, jag?! Idag fanns inga tecken på trötthet och jag blev förvånad över hur snabbt jag sprang. Jag började igen fundera över, hur mycket beror på skor och hur mycket på dagsform. Jag vet att icebugsen inte är de snabbaste eller lättaste skorna, men jösses vad jag sprang fort idag. Då hade jag inte ens mina lätta intervallskor på mig, utan mina asics. De skor som jag också tycker att är tyngre att springa i, och några som jag i normala fall inte skulle klassa som snabbskor.

Idag var det som om allting stämde. Jag kunde trycka på bra, men det kändes inte som om jag sprang fort. Jag kollade på klockan och blev varje gång förvånad när den visade tempot. Det var inte flåsigt, benen var lätta och det rullade på fint. På vissa håll valde jag att gå för det var halt, men i övrigt sprang jag hela vägen.

Jag hade ingen plan med löpningen, jag var lite osäker på hur jag skulle orka, eftersom jag känt mig trött och sliten tidigare i veckan. Jag tänkte att jag testar att springa och så blir det vad det blir. Vid något skede märkte jag att jag skulle slå mitt rekord från förra veckan. Eftersom det kändes så bra i kroppen ville jag testa på att springa 15 kilometer. Jag gissade att min runda skulle landa mellan 14 och 15 kilometer, och jag sprang några extra krokar för att komma över gränsen.

Vilken bra start på mars och på helgen!

4

Nytt rekord på långpass

Rubriken är kanske lite missvisande, jag sprang inte direkt ett nytt rekord på långpass någonsin. Jag menar, det är svårt att slå maraton. Men efter mitt maraton förra september,  blev det ett nytt rekord. Jag har inte sprungit så här långt på e-vig-het-er! Fasiken vad skönt att veta att jag fortfarande kan och har det i mig.

nytt rekord på långpass

Jag har främst sprungit lugna mysrundor, sju-åtta kilometer har varit standard. Ibland har det blivit över tio kilometer, ibland elva, men inte så mycket mer än det. Dagens runda landade på prick 13 kilometer, och för mig, är det långt. För andra är det säkert en vanlig runda en tisdagskväll efter jobbet, men för mig börjar det kännas som ett vanligt långpass. Inte som ett jag ska springa lite längre idag, och springer tio kilometer. Utan som ett långpass jag springer när jag är i form och tränar inför maraton eller halvmaraton.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att vara tillbaka på såna här längder igen. Det måste typ ha varit i augusti i fjol som jag sprang så långt senast. Eftersom maraton var i början av september, och jag tror inte att jag sprang så långt strax innan maraton. Då hade jag börjat trappa ner på träningen och ladda inför loppet. Alltså, åh! Härifrån är inte steget långt till ännu längre pass.

Dagens löpningen kändes nämligen riktigt bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Inga krämpor eller känningar, bra med energi och humöret på topp. Det var sol, det var vår i luften och kroppen svarade. Runner’s high, löparglädje och bara ren och skär lycka.

Det här är det bästa med löpning. När allt känns bra och när man överträffar sig själv. Rekord på lopp är också kul, förstås, men en helt vanlig söndagsrunda i solsken är inte fy skam det heller!

2

När kroppen överraskar

När sprang jag ett långpass senast? Augusti? Ibland överraskar kroppen mig och vad som skulle bli en lugn runda runt kvarteret blev till något mycket mer och bättre. Nästan tretton kilometer sprang jag idag, så där bara. Utan plan eller mål, bara en fot framför den andra och plötsligt visade klockan 12,8 kilometer. Hur gick det till? Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton har varit lite över tio kilometer. Kroppen och formen har visserligen känts bra den senaste tiden, men jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att springa längre. Inte ont nånstans, inte trötta ben, inte slut på energi, ingen löparmage… Bara tass tass tass framåt. Bra känsla hela tiden och jag ville inte sluta springa.

Om jag förra veckan var pepp på löpning efter mitt snabbare pass, är jag om möjligt, ännu mer pepp efter dagens långpass. Jag vill bara springa springa springa just nu. Men jag är klok och ska inte gå ut för hårt. Jag ska hålla mig till min ”plan” att även träna styrka och yoga. Jag skriver plan inom citationstecken eftersom jag inte har en strikt plan med vad jag ska träna på vilken dag. Hur länge, hur mycket, vilken typ. Men jag har ändå en lös plan vad jag vill göra per vecka, som att träna styrka.

Det här är den bästa känslan att ha. När kroppen överraskar och det går bättre än jag ens vågat hoppas på. När jag avslutar på topp och längtar till nästa gång jag får springa igen. När det känns kravlöst och kul. När allt fungerar och det bara känns riktigt jäkla kul att springa. När jag påminns om varför jag älskar att springa. En alldeles utmärkt start på veckan ifall ni frågar mig.

när kroppen överraskar

2

Transportlöpning från jobbet

Imorgon står det nittio minuter långpass på träningsschemat, det sista långpasset innan maraton. Jag tänkte göra något jag inte gjort på evigheter, transportlöpning. Jag tänkte nämligen springa hem från jobbet. Eller hemåt i alla fall. Det är ungefär 19 kilometer därifrån jag jobbar och det är lite för långt för att klassas som ett 90 minuters långpass. Jag hoppar på bussen i något skede och åker sista vägen hem.

Planen med mitt sista långpass är att springa det i lite snabbare tempo. Jag har sprungit nästan alla mina långpass på motionsslingan och den är väldigt kuperad. Nu kommer det vara en plattare runda och jag vill få ett hum om mitt maratontempo. Jag har mina tidsmål inför Tallinn och jag vill se hur realistiska de är.

transportlöpning

Hur fungerar då transportlöpning i praktiken?

Jag har alltid bara sprungit hem/hemåt från jobbet, aldrig till. Visst finns det duschar, omklädningsrum och dylikt där, men det känns jobbigare att springa dit. Mer logistik helt enkelt. Tänk om jag drabbas av löparmage och är illamående hela dagen. Nej tack. Plus att det känns mer tidskrävande. Duscha, torka håret, sminka sig och se någorlunda reppresentabel ut på jobbet. Inte som någon som just sprang 20 kilometer och är helt rödmosig i ansiktet 🙂

Jag brukar packa väskan med vad jag behöver. Sportbh, pulsbandet till klockan, strumpor, busskort, pengar, telefon, nycklar. Matlåda. Lite beroende på väder vilka kläder. Oftast brukar jag bara åka bussen in till jobbet i de kläder jag tänkt springa hem i. Är det vinter och kallt blir det knepigare, för då är det kanske för kallt att bara ha en löparjacka, vantar och tights på. Då blir det byteskläder i väskan.

På jobbet har jag andra arbetskläder och efter jobbet byter jag bara strumpor och bh. Jag har en liten magväska, typ som en spibelt, men min är från biltema, och i den packar jag ner nycklar, telefon, busskort och pengar. Det övriga lämnar jag i mitt skåp i omklädningsrummet på jobbet och tar hem det nästa gång jag är på jobb. Enkelt, smidigt och på det här sättet sparar jag tid.

Har du testat transportlöpning?

0

Mitt sista långa långpass

Idag sprang jag det sista långa långpasset inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Jag kommer ännu att springa några långpass, men helt klart kortare än jag gjort de senaste veckorna. Inga långa långpass på över 20 kilometer, snarare 15. Jag vet att det fortfarande är nästan en månad kvar till maraton, och att jag ännu hinner träna. Jag vet också att jag inte egentligen hinner göra så mycket mer för formen. Jag kan inte panikträna veckorna innan. Därför blir jag osäker. Har jag gjort tillräckligt? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Är mängden per vecka, per månad okej? Juni månad spökar i bakhuvudet. Dagens pass blev inte heller det genrep jag hade hoppats på.

När jag började min satsning mot maraton skrev jag att jag inte skulle slarva med långpassen. Jag skrev att jag ville springa åtminstone ett över trettio kilometer och några över 25. Idag var planen att springa det där trettio kilometers passet. Min vana trogen cyklade jag iväg till motionsslingan, för att springa runt runt där. Jag hade vatten med, energi i form av smoothie och dextrosol, jag hade musik, poddar. Det var bara att springa och inte sluta innan jag nått mitt mål.

långa långpass

Löpningen gick bra, jag höll bra fart, snabbare än jag gjort hittills på mina långpass runt spånbanan. Pannbenet var starkt, benen pigga och inga problem. Det här skulle bli ett bra pass. Efter kanske 8-10 kilometer började det regna. Lite smått duggregn, inget som störde i skogen. Himlen var dock svart och jag hörde några åskknallar på längre håll. Fortfarande inga problem, bara att fortsätta springa. Min plan idag var att springa två varv åt ena hållet och ett varv åt andra. Sedan en drickpaus vid cykeln och upprepa allt igen.

Jag sprang på fint, men benen började kännas av och jag tappade lite fart. Jag beslöt mig för att lägga på musik och få en extra boost till de sista varven. Regnet ökade hela tiden och vid 19 kilometer var det inget lätt duggregn mer, utan snarare att det ösregnade. Här någonstans började tankarna att korta av passet komma. Jag var kall och blöt och har ingen lust att bli sjuk.

Vid 23 kilometer var det som om himlen öppnade sig. Det fullständigt vräkte ner. Jag trodde inte att det kunde regna mer än det gjort dittills, men tydligen hade jag fel. Vid det skedet var jag förstås så långt borta från parkeringen jag kunde komma och hade inget annat val än att fortsätta springa. Prick 25 kilometer stannade passet på och det fick duga. Nu ville jag bara hem och in i värmen.

Lite irriterad över att passet inte blev längre än 25 kilometer. Jag vet att det var regnet som stoppade mig och att jag hade orkat mer. Tempot var fortfarande helt okej och benen pigga (ish). Jag vet ju att jag är i form, men… Det hade gjort såå mycket mentalt att få till det där 30 kilometers passet. Veta att det finns i kroppen.

Nu känns det lite snopet att det var mitt sista långa långpass. Att det längsta jag kommer att ha sprungit innan maraton är 26 kilometer. Det är ju kortare än jag sprang i fjol. Det var ju inte så här träningen skulle gå. Jag skulle ju känna mig självsäker den här gången och inte tvivla lika mycket. Jag skulle ha gjort min träning som planerat…

Lite pepp please!

0

26 kilometer runner’s high

Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

runner's high

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

runner's high

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?

0

Långpass och kolhydrater

Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen.  Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…

Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.

långpass och kolhydrater

I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.

Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.

Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?

Nu mera mat!

0

Motionsslingan, vi möts igen

Motionsslinga, elljusspår, spånbanan… Kärt barn har många namn. Där befann jag mig alltså igår igen. Precis som förra veckan hade jag som plan att springa mitt långpass där. Varv på varv, runt runt runt tills jag uppnådde mitt kilometermål. Det är inte det roligaste sättet att springa långpass på, det är rätt tråkigt att springa runt motionsslingan efter några varv. I den här hettan tycker jag att jag inte har något annat val ifall jag vill springa långt. Det fungerar bra att cykla dit och ha med mig mycket vatten, energigel och dextrosol och en handduk. Lämna det vid cykeln vid parkeringen och pausa efter varje varv för att dricka.

Motionsslingan är ungefär 2,5 kilometer lång och på det här sättet kan jag även öva mig inför Tallinn maraton. Vätskekontrollerna brukar komma med kanske 3 kilometers mellanrum och eftersom jag inte kan dricka i farten är jag alltid tvungen att stanna och gå några steg. Jag får öva mig på att starta igång kroppen igen efter gåpauser. ”Tvinga” mig själv till att springa vidare och inte tycka att det är för bekvämt att gå. Samtidigt har jag något att se framemot under varje varv. Jag vet att jag snart får stanna igen och dricka. Jag ska bara orka lite till ännu och sedan kommer belöningen.

Min plan var att springa över 20 kilometer. Den här gången hade jag förberett mig bättre. Jag hade ätit mer kvällen innan och ätit mer frukost. Jag ville inte bli hungrig och tom på energi. Jag ville orka hela vägen med en bra känsla i kroppen. Det var inte lika varmt den här gången, däremot var det jättehög luftfuktighet. Det hade regnat under natten och det kändes som att springa i en djungel. Svetten bara rann. Jag var inte het och rödmosig, jag var bara plaskblöt.

Det är ganska tråkigt att springa på motionsslingan, efter ett tag kan jag den utantill. Det finns en jobbig backe (och en superjobbig backe, men den skippade jag idag och tog den kortare vägen), jag valde att gå upp för backen. I övrigt sprang jag nästan hela tiden. Några gångsteg här några där, men i princip bara löpning. Och det kändes bra! Inte ont någonstans, inte trötta ben, inget fel på flåset utan riktigt bra känsla. Jag blev inte hungrig, magen krånglade inte, energigelen fungerade och gav mig en efterlängtad kick. Näe, inget att klaga över.

motionsslingan

21 kilometer totalt och helt klart med en känsla för mer. Jag hade kunnat fortsätta och hade säkert gjort det också, men jag hade bråttom hem och till festligheter på kvällen. Det är ändå en skön känsla att ha inför maraton. Att det är tidsbrist som sätter stopp för långpassets längd och inte kroppen. Nu har jag dessutom semester och ska nog kunna öka på längden ytterligare. YAY!

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑