På tisdagen sprang jag det sista långpasset inför maraton. 16 kilometer. Nästa vecka ska jag ännu springa ett kortare långpass i planerat maratontempo, men det här var det sista längre långpasset inför maraton. Nästa vecka ungefär 12 kilometer och sedan bara korta pass. Vila, stretch, uppladdning och mental förberedelse. 

Jag är redo. Tror jag. Det är alltid svårt att veta tycker jag. Träningen inför kan ha känts bra, men så har jag en dålig dag. Eller tvärtom. De senaste pass jag sprungit har känts bra, men innan hade jag både magkatastrof och vätskebrist. Nu tycker jag i alla fall att det känns bra i kroppen.

Tisdagens långpass gick enligt planen. Tio kilometer i valfritt tempo, fyra kilometer lite fortare och sedan två kilometer valfritt. Jag sprang den sista kilometern fort. Jag ville försöka få till känslan av att gå i mål. Kämpa på till slut, även om det är tungt och jag är trött. Jag kan inte gå sen heller. 

Det är nästan konstigt nu när jag ska träna så lite mer. Vad gör man med all ledig tid? Okej, nästa vecka ska jag jobba mycket, så hade inte haft tid att träna så mycket oberoende, men annars. Ska jag faktiskt bara springa tolv kilometer? Sex ynka intervaller på 45 sekunder. Jag behöver ju knappt ens byta om. Passet tar bara trettio minuter. För inte så länge sedan sprang jag långpass på långt över tre timmar, och nu bara trettio minuter. 

Sista veckan inför kommer jag att studsa på väggarna här hemma av att inte kunna/få springa. Fast det är meningen förstås. Jag ska vara utvilad och pigg på maraton. Det är klart att jag ska vila inför.

Tjugosju kilometer var planen och tjugosju kilometer blev det, men jösses vad det satt hårt åt. Det sista långa långpasset inför maraton. Det gjorde inte ont i kroppen och det är ju bra, det var mest jobbigt mentalt, och det är nästan jobbigare. Det är som om jag inte kan motivera mig till att springa. Minsta lilla backe och jag väljer att gå. Och när jag väl börjar gå är det ännu svårare att motivera mig till att springa. Jag avviker hela tiden från planen.

Det börjar med att jag ska springa så mycket och länge som jag orkar. Pausa var tredje kilometer för att äta och dricka lite. Sedan behöver jag bara springa två kilometer innan jag får pausa. Sedan kan jag gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa nio hundra. Till sist gå två hundra och springa åtta hundra. Och plötsligt går jag bara. Och jag har inte ont, är inte trött, är inte ens hungrig eller törstig. Det är bara jättesvårt att motivera mig till att fortsätta springa.

Det skrämmer mig egentligen mer, än om jag hade ont någonstans. För det är kanske enklare att lösa. Än när det bara är mentalt. Nu är det sista långa långpasset gjort och känslan är inte ännu heller den jag är ute efter. Tempot är en sak, men jag tycker inte om känslan av att det känns så tungt. Jag vill ha en känsla av att jag orkar mer och längre, inte att jag bara räknar ner och är det snart över.

Nu får jag lita på att det kommer på maraton sedan. Med publikstöd och pepp och hejarop. För bevisligen orkar jag ju springa långt, det är bara tungt. Fyra veckor kvar att träna ännu. 

Planen var först att springa mitt andra testlopp idag och springa långt imorgon, men eftersom väderprognosen visade sol idag och ösregn imorgon, blev det ändrade planer. Långpass idag och testlopp senare i veckan. Eller möjligtvis först nästa vecka, eftersom det bara lovas regn, regn och regn. I alla fall på de dagar det passar för mig att springa. Sol och ledig dag, betyder långpass. Det är sen gammalt. Och vilket långpass det blev sedan.

Jag ville springa 20 kilometer inom april, men förra veckans långpass gick inte bra. Nu kändes det såå mycket bättre, och jag sprang till och med längre än 20 kilometer. Ännu på kilometer 18 höll jag tempot 7:20. Jag visste väl att förra veckans sämre pass bara berodde på en dålig dag, att jag egentligen nog är i form. Nu fick jag det bevisat att jag kan springa långt. Dessutom i ett bra tempo.

Jag kände mig fräsch hela vägen och orkade springa på bra. Jag är nästan förvånad över att jag aldrig fick någon dip. I något skede var jag lite orolig över att jag skulle vara tvungen att sänka tempot, men jag orkade ända till slut. Ibland hade jag små gåpauser, men det var mest för att fota eller ta av min gel.

Min gel annars, det var den kladdigaste historien någonsin. Jag hade gel på jackan, i byxfickan, på händerna. Överallt, men inte så mycket i munnen. Som tur var hade jag också av mina godis med. De fungerar mycket bättre. Godare i smak och lättare att få i sig. Tyvärr också mycket dyrare…

Utöver det lilla missödet med gelen är jag så nöjd över dagens löpning. Det krävs bara lite sol och en ledig dag, så känns löpningen bättre igen.

April fortsätter att leverera. Både vädermässigt och löparmässigt. 17 kilometer in på kontot i strålande solsken idag. Jag hade lite väl mycket kläder på mig och fick varmt tidigt in i passet. Jag mötte folk i både shorts och t-shirt, men såå varmt var det inte. Mer att jag hade klarat mig med ett lager kläder.

Idag sprang jag enligt taktiken, gå den första 100 metern av varje kilometer, och spring i 900. Om och om igen. Jag tycker det fungerar bra när jag vill bygga upp längden på passen. Jag får en liten kort vila, för att sedan springa på igen. Det är hela tiden något att se framemot och jag behöver bara springa en kilometer åt gången. På det sättet kan jag enkelt lura hjärnan att springa längre. Tempot blir ungefär det samma som när jag springer hela tiden. På det här sättet tycker jag att jag kanske inte tappar lika mycket fart mot slutet.

Idag hade jag förberett mig bättre än förra gången jag sprang långt. Jag hade extra energi med mig i form av marmeladgodis. Jag vet inte riktigt vad det heter på svenska, vauhtikarkki heter det på finska. Hallon lakrits och kola är mina favoriter ifall nån någon gång vill köpa åt mig, säg till födelsedagen. Så bra som löpningen och långpassen känns just nu lär det nog gå åt.

Dessutom blir det kanske cykelpremiär nästa vecka. Det har nämligen lovats varmt väder. Förra året blev det katastrofalt lite cykling, i år vill jag cykla mer igen. Då vet jag att jag också behöver extra energi med mig för att inte gå in i väggen.

Vilken bra start på april! Det blev ändrade träningsplaner för idag och eftersom vädret var utmärkt passade jag på att springa långt. Njuta av solen och vårkänslor. Jag ville springa långt, men hade inte egentligen någon plan. Jag har mina rundor som jag brukar springa och vet ju på ett ungefär hur långa de är. I något skede när jag kollade på klockan visste jag att det skulle bli distansrekord för året. Det längsta jag sprungit hittills är tolv kilometer.

När klockan visade 13,5 kilometer och känslan fortfarande var bra i kroppen bestämde jag mig för att springa 15. Det börjar redan vara ett ordentligt långpass. Därifrån är det inte långt till 20. Jag tror att jag ska ha som mål att inom april springa 20 kilometer på ett långpass. Det ska inte vara omöjligt. Speciellt med tanke på att löpningen kändes bra idag. Det enda lilla som störde mot slutet var att jag blev hungrig. Eller inte hungrig hungrig, mer att jag hade behövt en pick me up.

Det är samma sak varje gång jag börjar springa längre. Jag glömmer att ha extra energi med mig. Idag blev det visserligen ett längre pass än jag hade räknat med att springa, för jag fick feeling, men ifall det blir en vana att springa så här långt varje vecka, då behöver jag planera bättre. Ha något med mig.

Nu hoppas jag att vädret fortsätter vara lika fint och att den goda löpkänslan håller i sig. Det blev en bra start på april och nu vill jag bara ha mer av allt. Mer sol och värme, och mer löpning. Snart kanske jag kan springa i shorts… Och cykla. Den är framplockad nu i alla fall.

Året började segt med lite löpning och mycket hosta, men februari var en bra månad. Nu är jag back on track och som mig själv igen. Längre löppass, simning och tyngre styrketräning. Nu kan jag träna som jag vill och lita på att kroppen håller. Formen pekar uppåt och löpningen känns bra.

Igår blev det igen ett längre löppass. Årets längsta och veckans andra längre pass. Tio kilometer på måndagen och 12,5 igår. Jag hade inte riktigt koll på hur långt jag sprang och blev förvånad när jag stannade klockan. Jag visste att det skulle bli över tio kilometer, men jag trodde snarare att det skulle bli elva än tolv. 12,5 kilometer är helt super i dagsläget. Nu är det inte långt tills jag springer 15 kilometer igen och då snackar vi verkligen långpass.

Igår var också första gången som jag sprang i vanliga skor. Inte dubbskor, men dem har jag inte behövt använda många gånger i vinter. Men inte heller mina trailskor som varit mina go to den här vintern. Främst för att de är mörkblå och att smutsen inte syns lika bra på dem 🙂 Inte så mycket för greppets skull, jag hade nog kunnat springa i vanliga skor, men alla mina är vita eller annars ljusa i färgen.

Eftersom februari var en bra månad har jag höga förhoppningar på mars. Vår, sol, ljust, bara vägar och mindre kläder. Snabbare löpning och längre pass. Sen vet jag ju förstås att Finlands vinter är vad den är och att jag där kring den 20e mars kommer att perkla för att det just snöat en meter…

Planen var att springa långt igår och långt blev det. För första gången i år blev det ett tvåsiffrigt löppass. Strax över tio kilometer, men med en känsla att det finns mer att ge. Äntligen börjar löpningen kännas normal igen. Som att jag inte behöver kämpa för varje steg, utan att det flyter på. Trots att det var snöstorm igår, kändes löpningen bra.

Den här veckan var tänkt som en lugnare träningsvecka, men det verkar som om jag kan träna mer än vad jag trodde från början. Istället för två löppass och ett pass styrka, tror jag att jag kan springa tre gånger. Jag är ledig på helgen och då siktar jag igen på att springa ett tvåsiffrigt löppass. Jag vill få det till en rutin med ett långpass i veckan. Börja bygga upp längden och volymen på löppassen.

Förra veckan blev det redan 26 kilometer löpning totalt och det börjar vara godkänt. Åtminstone med tanke på hur löpningen sett ut hittills i år. Dessutom är det bara februari, jag behöver inte vara i form ännu. Nu vill jag mest ha känsla av rutin och en känsla av att det går åt rätt håll. Och där är jag nu.

Tre löppass förra veckan, varav två längre. Bra känsla i kroppen på alla pass, trots både simning och styrketräning och fyra träningsdagar i rad. Ibland blir det så med tanke på hur jag jobbar, men sen igen kan det också bli tre vilodagar i rad. Det brukar bli en ganska bra balans automatiskt, jag behöver inte tänka på det.

Räknas tolv kilometer som ett långpass? Det beror väl lite på var jag är formmässigt, men just nu är tolv kilometer långpass. När jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat. Något jag borde kunna springa i sömnen. Då är långpassen långt över tjugo kilometer. Men så här i disigt och grått novemberväder är jag nöjd med allt som är tvåsiffrigt.

Den här veckan kan jag bara springa två gånger, men jag satsar istället på kvalitet. Längre pass. Idag var det första av veckans två löppass och på fredagen blir det andra. Dagens pass får i alla fall två tummar upp. Riktigt bra känsla i kroppen och bra längd på passet. Planen var tvåsiffrigt och det blev det också.

Jag minns inte när jag sprang så här långt senast. Det måste ha varit i augusti. Eller jag sprang ju maraton förstås, men innan det. Mitten av augusti tror jag. Jag är nöjd och nästan lite förvånad över hur snabbt det har gått framåt. Från att inte springa något efter maraton, vara sjuk och bara gå lugna promenader, till att springa tvåsiffriga pass. Så där bara. Utan att det ens känns i kroppen. Pigga ben och bra flås.

På fredagen siktar jag på att igen springa ett längre pass. Jag har ju mitt mål som jag jobbar mot. Speciellt nu när jag bara kan springa två gånger i veckan, vill jag springa längre. Nästa vecka kan jag säkert springa fler pass igen och då kan jag ha större variation på passen. Kanske springa ett snabbare pass, typ intervaller? Inte bara tänka mängd. Fast det är rätt skönt att bara lunka på, inte tänka på tempo, utan istället fokusera på helheten. 1500 kilometer totalt för år 2024.