Planen för hösten och vintern var visst att bibehålla snabbheten i löpningen. Men snälla, hur tänkte jag?! Det går så inte att bibehålla snabbheten i dessa förhållanden. Är det inte snöslask så är det isgata. Eller så är jag bara totalt osugen på att springa. Just för att det är snöslask eller isgata. Eller bara kallt som fan. Jag gör det ändå, för jag vet att det känns bättre efteråt, men det är inte alltid så njutbart under löpturen.

Den här veckan har jag sprungit tre gånger, men snabb är jag inte. Jag lunkar på i tempon kring 7:30 och det är väl inte direkt där jag vill vara. Vissa kilometer går fortare, så farten finns nog där ännu. Trots allt. Just nu tror jag mest att det är förhållandena som stör.

Det är mycket roligare att springa fort på sommaren i dagsljus i shorts och t-shirt. Det är åtminstone lättare att pusha sig själv då. Nu blir jag lite lat, eller bekväm av mig, när det är pissigt väder. Jag orkar inte ta i lika mycket när snön piskar i ansiktet. Dessutom vet jag ju att jag inte behöver ta i lika mycket nu. I juli vet jag att Tallinn maraton väntar om några veckor, i novembermörkret är det bara för mig själv jag behöver prestera. Och då blir jag lat/bekväm. Inte för att jag behöver prestera för någon annan inför Tallinn heller, men det är ändå en annan sak att träna inför lopp än att springa en tisdag kväll. 

Snart är det jul och då får jag vara glad för varje träningspass jag kan göra. Ju närmare jul, desto mer bråttom på jobbet. Det har jag åtminstone lärt mig från tidigare år. Jag kan inte ha träningsplaner eller mål i december.