Ett tvåsiffrigt löppass innan årets slut var planen, och en tio kilometers runda blev det förra veckan. En helt vanlig runt gruvan löpning. En av mina favoriter att springa i Pargas. Perfekt längd och bra ställen att stanna och fota på. Lite jobbig i början med två uppförsbackar, men sen får man rulla på nedför länge. Största problemet brukar vara att korsa Skärgårdsvägen. 

Det känns skönt att kunna springa en tio kilometers runda igen. Det brukar vara ett tecken på att jag är i form. Ifall jag kan springa tio kilometer efter jobbet på en tisdag, då kan jag bygga vidare på distansen. När jag vill springa långpass igen brukar jag börja med tolv kilometer för att sedan öka med ett par kilometer per pass. Men då måste jag först kunna springa just tio. Inte gå från sju till tolv. 

Just nu är ju planen inte att springa långpass, men jag har mitt årsmål jag siktar på. Jag tycker mest att det är kul att veta att jag fortfarande kan springa långt. Ish. Allt är ju relativt förstås, men tio kilometer är en start. Det är tvåsiffrigt. För mig känns det annorlunda om jag springer sex sju kilometer eller om jag springer tio. Det är inte alltid så där bara att springa tio kilometer, det krävs ändå lite. Sex kilometer kan jag typ springa i sömnen, men tio är ”långt”. 

Och ja, allt är långt på maraton när du redan sprungit över 30 kilometer. Då är det bra att tänka på såna här pass. Det är bara som att springa runt gruvan, det kan du göra en tisdag kväll efter jobbet, sen är du i mål.