Alla träningspass jag gör är ju inte bra. Obviously. Ibland blir det ett riktigt pisspass. Där ingenting stämmer. Som igår. Tunga ben, trött känsla, kallt som fan och snålblåst. Dessutom magkrasch på det. Fun times.

Förra veckan sprang jag långpass på 17 kilometer med snittfart 7:23. Igår blev också 17 kilometer, så inte helt pisspass ändå, med snittfart 8:26. Förra veckan kändes det så bra. Benen rullade på av sig självt och jag kunde trycka på i backarna. Det kändes som om alla intervaller jag sprungit gjort något för formen, även på längre sträckor.

Igår fungerade ingenting. Jag hade så tunga ben. Jag vet inte om det beror på onsdagens långa simning, på att jag tränade ben på tisdagen eller på att jag fixat en massa i trädgården på stugan. Eller en kombination av allt. Tungt var det i alla fall. Och kallt. Jag hade som tur pannband, men inga vantar. Jag frös typ, för det var motvind hela tiden. Det kändes så åtminstone. Jag kom inte framåt. Både för att det blåste och för att benen kändes som bly. Det fanns inget i kroppen.

Jag vet ju att det ibland kommer pass som det här. Dålig dagsform helt enkelt. Jag vet som tur, att nästa gång jag springer igen, kan det kännas helt annorlunda. Jag är inte orolig, bara irriterad. Det är en jobbig känsla att ha. Jag är ändå nöjd att jag kämpade mig till 17 kilometer. Det är inget fel på formen.

Nu siktar jag på att springa 20 kilometer nästa vecka, eftersom det var målet för april. Nästa vecka är det också dags för mitt andra testlopp. Jag är nästan mer nervös för det, än för att springa långt.