Första steget mot att bli snabb är nu taget och jag har sprungit mitt testlopp. Hur gick det? Över förväntan skulle jag säga. Tiden var snabbare än vad jag trodde att jag skulle klara av, men det var just så vidrigt som jag anade. I dagsläget är jag inte snabb. Eller allt är väl relativt, men det var inte precis lätt att hålla tempot. Jag fick kämpa för att orka till slut.

Tanken med mitt testlopp var att få ett hum om mitt utgångsläge mot att bli snabb igen. Jag har sprungit testlopp tidigare när jag tränat inför maraton, men då i ett senare skede. Då när jag redan sprungit intervaller en tid och haft mer fartträning. Nu var det typ det första snabbare passet jag sprang sedan förra sommaren, innan Tallinn maraton. Så verkligen utgångsläge. Med bara mängdträning och dessutom med en knagglig start på året med en långvarig hosta.

Fem kilometer så fort jag kan är just så jobbigt som det låter. Jag värmde upp först och tog bilder innan jag startade klockan. Första kilometern kändes inte snabb, men klockan visade 6:24 i tempo. Det här går ju bra. Andra kilometern var redan jobbigare och klockan visade 6:43. Kom igen nu, öka! Tredje kilometern 6:33, fjärde 6:44 och femte 6:53. Jag tror jag öppnade för hårt, för att sedan tappa mot slutet, men det var som sagt mitt första snabbare pass sedan förra sommaren. Nu vet jag mer om min nivå.

Det var det här jag var ute efter. Nu vet jag bättre hur jag ligger till och vad jag kan förvänta mig. Hur jag ska lägga upp träningen, i vilka tempon jag kan/ska springa i. Snittfarten blev 6:39 på hela passet och tiden 33:19. Så inte så tokigt. Ändå nästan två minuter snabbare än vad jag gissade på 🙂

Nästa gång i maj, vill jag under 30.