Jag har nu tränat styrka två gånger sedan Tallinn maraton. En gång förra veckan och en gång den här veckan. Varje gång när jag haft en paus, får jag sån jäkla träningsvärk efteråt. Jag vet att det är självförvållat när jag haft en paus på… tre månader. Men det blir alltid så inför Tallinn. Först lättar jag på träningen inför maraton. Både på längden på löppassen, på intensiteten och också på styrketräningen. Inför maraton vill jag ha en lätt, snabb känsla. Inte tunga ben fulla med mjölksyra efter ett tungt benpass. Och efter maraton blir det också en naturlig paus. Men nu är jag redo att ta tag i styrketräningen igen. 

Jag vet att jag behöver det för löpningen, men annars också. Axlarna värker och nacken är stel. De behöver rörelse, annat än löpning. Det är verkligen dags att ta tag i styrketräningen. Pass nummer två kändes ändå bättre än första passet. Jag har redan kunnat ta tyngre vikter, och det efter bara två gånger. Det är åtminstone en positiv sak när jag börjar om. Att det går så fort att se framsteg i början. Sen att jag får världens träningsvärk är ju förstås inte så kul. 

Nu är jag i alla fall igång igen. Jag vet inte om man kan kalla två gånger för en rutin ännu, men just nu känns det åtminstone okej att träna styrka. Det är kanske inte roligt ännu, men okej. Allt behöver inte alltid vara så roligt. Huvudsaken är att jag gör det. Roligt kan jag ha senare. Under löppassen när jag flyger fram för att jag fått starkare ben av styrketräningen.