Det var över en vecka sedan jag senast sprang och med träningen överlag har det varit lite si som så. Annat har kommit emellan. ”Nytt” jobb, eller snarare andra arbetstider, längre väg och inte möjlighet till att cykla mer. Familjefestligheter och fix och trix inför det. Njuta av de sista, soliga, varma dagarna för året. Jag har helt enkelt prioriterat annat. Men idag hade jag äntligen tid till träning och jag valde löpning. Som jag hade spring i benen idag. Några dagars helvila gör tydligen något för formen.

Jag flög fram. Bra tryck i steget, bra flås, lätt känsla och allt stämde. Älskar, älskar, älskar den känslan. Det är den känslan som gör att jag orkar fortsätta kämpa när det känns tungt. För jag vet att det förr eller senare vänder, att det kommer en dag då allt stämmer och då jag har spring i benen. När jag inte vill något annat än fortsätta springa, eller trycka på ordentligt. Spurta i uppförsbackar, ta i för allt jag är värd och ändå känns allting enkelt och lätt. Som om jag inte ens blir trött, utan att farten bara finns där.

Det enda lilla minuset med dagens löpning var att jag fick lite ont i vänster höftböjare mot slutet. Inget farligt, utan snarare en påminnelse om att jag måste stretcha. Jag kanske sprang lite för långt och lite för fort med tanke på att jag inte sprungit speciellt mycket den senaste tiden. Kroppen var helt enkelt inte van vid belastningen. Det är kanske bara bra att jag fick ont. Eller självklart är det ju inte bra att få ont, men det är bra att jag blev påmind om att komma ihåg stretchen. Inte gå ut för hårt för snabbt och all in på löpning. Glömma bort vad jag egentligen skall fokusera på den här hösten…