Tagg: runner’s high (page 1 of 4)

När kroppen överraskar

När sprang jag ett långpass senast? Augusti? Ibland överraskar kroppen mig och vad som skulle bli en lugn runda runt kvarteret blev till något mycket mer och bättre. Nästan tretton kilometer sprang jag idag, så där bara. Utan plan eller mål, bara en fot framför den andra och plötsligt visade klockan 12,8 kilometer. Hur gick det till? Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton har varit lite över tio kilometer. Kroppen och formen har visserligen känts bra den senaste tiden, men jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att springa längre. Inte ont nånstans, inte trötta ben, inte slut på energi, ingen löparmage… Bara tass tass tass framåt. Bra känsla hela tiden och jag ville inte sluta springa.

Om jag förra veckan var pepp på löpning efter mitt snabbare pass, är jag om möjligt, ännu mer pepp efter dagens långpass. Jag vill bara springa springa springa just nu. Men jag är klok och ska inte gå ut för hårt. Jag ska hålla mig till min ”plan” att även träna styrka och yoga. Jag skriver plan inom citationstecken eftersom jag inte har en strikt plan med vad jag ska träna på vilken dag. Hur länge, hur mycket, vilken typ. Men jag har ändå en lös plan vad jag vill göra per vecka, som att träna styrka.

Det här är den bästa känslan att ha. När kroppen överraskar och det går bättre än jag ens vågat hoppas på. När jag avslutar på topp och längtar till nästa gång jag får springa igen. När det känns kravlöst och kul. När allt fungerar och det bara känns riktigt jäkla kul att springa. När jag påminns om varför jag älskar att springa. En alldeles utmärkt start på veckan ifall ni frågar mig.

när kroppen överraskar

2

Drömmer om att springa snabbt

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om dagens löptur. Hur jag njöt av att igen få springa i solsken. Tassa på i lugn takt, inte tänka på tid, tempo eller kilometer. Bara njuta av att springa i det fina vädret. Under den sista kilometern fick jag plötsligt feeling och bestämde mig för att trycka på mer. Öka tempot och springa fortare än jag gjort dittills. Samtidigt som jag gjorde det, ändrades även mitt blogginlägg. Jag märkte nämligen att jag drömmer om att springa snabbt igen. Jag vill springa intervaller, jag vill pressa kroppen och jag vill ta ut mig. Känna hur jag flyger fram och som om det finns tryck i steget.

springa snabbt

Jag inser, tyvärr, att jag får vänta med intervaller. Om inte vädret ändras radikalt från isgator till bar mark. Eller om jag inte börjar gå på gym och springa intervaller på löpband. Mina Icebugs har jättebra fäste, men är inte lämpade som intervallskor. Jag vill känna mig lätt när jag springer intervaller och då vill jag ha ett par lätta skor. Lätta skor, intervaller och det här vädret är inte en bra kombination. Det är stor risk att jag halkar.

Idag blev det kanske fyra ruscher på 100 meter var, men oj vad det var kul att springa snabbt. Eller nå ja, snabbare… Det var som om nånting tändes inom mig. Ett sug efter tempopass, intervaller, fartlek. Kanske ett nytt träningsprogram och ett nytt mål. Vem vet? Så här pepp på löpningen har jag inte varit på länge. Inte sedan mitt maraton.

1

Min nya norm

Jag har nu sprungit över tio kilometer på en löptur under tre veckor i rad. Milen är min nya norm och det är skönt att veta att jag kan springa det vilken dag i veckan som helst. Det känns inte som ett långt pass mera, utan något jag kan göra så där bara. Det gör inte ont någonstans, kroppen svarar bra och jag orkar springa hela vägen utan problem. Jag känner mig mer och mer som mig själv igen. Som en person som har ambitioner och mål med sin löpning och som drömmer om nya lopp och maraton.

Under hösten efter mitt maraton var min lust och iver till löpning som bortblåst. Ett maraton tär på kroppen och även om kroppen kändes återhämtad efter maraton, var jag kanske inte mentalt redo att springa. Inte i alla fall till springa långt/längre och att försöka pressa mig själv. Kroppen slog bakut och samarbetade inte alls. Ju mer jag pressade, desto sämre gick det. Jag var frustrerad, irriterad och tyckte inte alls om att springa. Det enda som var kul ungefär var zumban. Nu har det som tur vänt och det är för tillfället jätteroligt att springa.

min nya norm

Det hjälper förstås att mina löprundor går bra. Jag är inne i ett bra flyt och löpningen rullar på. Jag behöver inte kämpa eller pressa, utan jag bara gör. Det är precis så som jag vill att det ska kännas. Det är det som är normen och inte som det var på hösten. Och så har det kommit snö också… Bra start på veckan 🙂

4

Tallinn maraton 2019?

Nästa års lopp känns långt borta i framtiden och jag har inte ens funderat på vad jag vill springa för lopp. Vad ska jag satsa på? Ska jag bli snabb på milen, ska jag försöka få personbästa på halvmaraton, blir det ännu ett maraton… Det finns så många lopp att välja bland, i alla fall om jag börjar titta på lopp utomlands. Stockholm maraton, Göteborgsvarvet, Berlin maraton… Samtidigt har jag mina favoritlopp som jag alltid vill springa som Paavo Nurmi i Åbo och Tallinn maraton. Kanske det blir en favorit i repris och att jag springer Tallinn maraton 2019 också. Det är ju trots allt mitt favoritlopp och med den fantastiska upplevelsen jag hade där i år, vill jag bara återuppleva det igen.

tallinn maraton 2019

Jag brukar ibland läsa mina inlägg från Tallinn, kolla på foton och kolla på filmen från loppet. Jag fattar det inte ännu heller hur bra loppet gick och hur roligt jag hade. Fastän det gått flera månader sedan jag sprang, blir jag alldeles glad i kroppen när jag tänker tillbaka. Tallinn maraton 2019 har mycket att leva upp till ifall jag bestämmer mig för att springa igen 🙂 Orsaken till att jag funderar på det nu, är för att jag fick mejl från organisatören om att priset höjs den 15e december.

Det känns väldigt tidigt att anmäla mig nu redan, även om jag nog innerst inne vet att jag kommer att springa där nästa år också. Jag vet inte distansen bara. Om inte något oväntat händer förstås, men det kan det ju göra samma dag som loppet går också och inte något som går att påverka. Men Tallinn maraton 2019, visst lockar det. Behöver jag ens säga varför… Tallinn lockar alltid, om det så är för lopp eller för semester. Tallinn är bäst och en av mina favoritstäder i världen.

0

Nu har det vänt

Löpningen går bra för tillfället och jag är tacksam över att kroppen håller och huvudet vill. Efter mitt maraton i september var min träningsiver som bortblåst, men nu har det vänt. Som det alltid gör. Jag blir inte orolig över det mer, för jag har varit med om det många gånger tidigare. Jag vet att lusten och ivern till träningen kommer tillbaka. Det går upp och ner, som allt annat i livet, jag är inte alltid på topp. Även om jag kanske ibland uppfattas som en som tränar hela tiden och att allt alltid är bra, har också jag stunder då träningen mest känns blä. Då jag bara äter choklad i soffan och kollar på film.

Nu har det vänt. Nu vågar jag kanske säga det, för jag har haft så många bra pass på raken. Känslan har varit bra hela tiden och det är roligt att träna. Jag ser framemot träningen och längtar till nästa gång jag får springa igen. Jag behöver inte kämpa för att få till träningen, utan jag bara gör. Oftast dessutom mer än jag ursprungligen hade planerat. Idag var ett sådant pass. Jag hade planerat att springa och springa ett längre pass. När jag skriver längre menar jag längre än min normala mysrunda runt kvarteret. Det är inte så att jag planerar, idag ska jag springa 12 kilometer, den här rutten. Jag bara går ut genom dörren och börjar springa och se hur det känns.

nu har det vänt

Idag kändes löpningen bättre ju längre jag sprang och och plötsligt hade jag igen sprungit tio kilometer. Förra veckan sprang jag det för första gången på evigheter och nu gjorde jag det som om jag aldrig gjort något annat. Älskar känslan att kunna göra det så där bara. Att det är min nya norm. Milen är min hatdistans på tävling, men det är den bästa distansen att springa en grå tisdag.

0

Fartlek, teknik och feeling

Jag hade tänkt springa en vanlig mysig runda runt kvarteret, enligt min veckoplan. Jag fick feeling för jag kände mig pigg i benen och stark, så jag beslöt mig för att springa en blandning mellan fartlek och teknikövningar. Jag gör i princip aldrig teknikövningar eller löpskolning. Det är såå tråkigt, plus att jag känner mig fånig när jag springer med höga knän, eller hälkickar, och försöker se ut som om jag vet vad jag sysslar med. Nu var det mörkt och nästan inga andra människor ute. Jag kunde skutta på bäst jag ville utan att någon såg mig.

Fartlek är något jag tycker om att springa då när jag inte är van vid intervaller, men ändå vill springa lite fortare. Det är inte strukturerade intervaller, utan mer som namnet säger, en lek med farten. Fort upp för backen, jogga till bänken, en rusch till nästa lyktstolpe, lugnare fram tills jag ska svänga där framme… Det kombinerat med min teknikträningen gjorde att dagens pass blev riktigt bra.

fartlek

Jag är motiverad till löpningen igen och har fått till två bra pass den här veckan. Det längsta passet jag sprungit sedan mitt maraton och ett bra kvalitetspass idag med teknikövningar och fartökningar. Jag ska försöka göra teknikövningar oftare. Det tar ju ingen tid bort från passet, totalt var det kanske max tio minuter som jag gjorde löpskolning.

Mot slutet av rundan hade jag sån feeling i löpningen att jag beslöt att springa en kilometer snabbt. Jag vet, en hel kilometer 🙂 För en som mest sprungit mysrundor runt kvarteret hela hösten var den kilometern en lång en. Kul känsla i alla fall att kunna trycka på och att kroppen orkar. Självförtroendet fick en rejäl boost!

 

0

Dagen då jag sprang tio kilometer

Tio kilometer är normalt sett inte en lång distans för mig. Det är snarare något jag kan springa i sömnen när jag är i bra form. Idag var det första gången på evigheters evigheter som jag sprang tio kilometer. Jag har inte sprungit milen sedan mitt maraton i september. Jag har inte ens försökt innan och jag hade säkert klarat av att springa distansen tidigare, men jag har valt att träna enligt lust och känsla.

Lusten och känslan till löpningen var som bortblåst efter mitt maraton, och det fanns inte på kartan att jag skulle springa långt. Då var jag bara glad om jag överhuvudtaget sprang. Nu har träningsivern kommit tillbaka. Jag har dessutom mitt decembermål att tänka på. Målet är alltså att springa 68,4 kilometer under december för att totalt ha sprungit 1100 kilometer i år.

Idag har jag varit ledig för det är Finlands självständighetsdag. Vädret var utmärkt för löpning. Finland visade sig verkligen från sin bästa sida. Strålande sol, några minusgrader och knappt någon blåst. Jag hade en förhoppning om att springa tio kilometer idag, men jag hade inte planerat ut någon speciellt rutt. Jag skulle springa på och beroende på hur kroppen kändes, bestämma mig efterhand.

Kroppen kändes bra och jag hade pigga ben. Vid kanske sex kilometer bestämde jag mig för att satsa på att springa längre och springa tills jag nådde tio kilometer. Det blev några kringelikrokar mot slutet för att komma upp i distans, men det gjorde inget. Kroppen var inte trött, trots att det var en längre distans än jag sprungit på länge.

dagen då jag sprang tio kilometer

Det känns såå skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Att kroppen orkar och att det inte gör ont någonstans. Det här är en bra grund och nu kan jag öka på distansen när jag känner mig redo. För tillfället är jag nöjd med det här, men det gör mycket mentalt att veta att jag kan.

3

Löpning ger mig energi

Jag är inne i ett bra flyt i träningen just nu. Jag har kommit in i rutinen att springa igen och löpningen ger mig energi. Jag känner mig konstigt nog piggare efter att jag sprungit. Även om jag var trött och kanske inte speciellt sugen innan passet, är det som om någonting händer medan jag springer. Jag är gladare, piggare och har mer energi efter ett löppass. Inte alltid förstås, tuffa intervallpass och långa långpass sliter, men just nu består min löpning av lugna mysrundor. Jag har inte någon tanke på distans, tempo eller tid. Jag har inte ens bestämt hur många gånger i veckan jag ”ska” springa. Jag tar det som det kommer och njuter av att kunna springa igen. Efter maraton och förkylningen som följde var jag inne i en svacka. Nu är det som om det vänt och som om formen pekar uppåt.

löpningen ger mig energi

Dagens löptur sprangs i solsken, men i väldigt kall blåst. Ett pannband hade suttit fint, även om jag inte direkt frös. Malin skrev ett inlägg på sin blogg häromdagen, om hur hon klär sig vid höstlöpning. Många bra tips där och jag tror jag ska skriva ett liknande inlägg själv. Det positiva med att småfrysa på en löptur är att jag sprang fortare idag. Hade jag stannat och gått, hade jag säkert börjat frysa. Nu var det bara att springa hela vägen 🙂

Löpningen kändes bra, även om farten var högre och distansen också blev lite längre än mina sex kilometers rundor. Inte mycket längre (8 km), men det var det näst längsta jag sprungit sedan maraton. Förra gången jag försökte mig på ett längre pass protesterade kroppen med hög puls och trötta ben. Nu var känslan en helt annan och jag hade kunnat fortsätta springa ännu längre. Det bådar gott för kommande löppass och kanske jag snart ska strukturera upp träningen mer. Fast just nu är det skönt att gå på känsla och lust.

 

1

Fredagsfys när det är som bäst

Min träningsiver och motivation går upp och ner för tillfället. Det beror mycket på dagsform och hur träningen känns. Främst hur löpningen känns. När det går bra, är motivationen högre och när det går sämre, blir också motivationen lägre. Just nu pekar det uppåt igen. Jag har inte sprungit sedan söndagen då löpningen inte kändes bra. Då var pulsen hög från början, benen tunga och inget stämde. Kanske hade jag gått ut för hårt. Tränat för mycket, för snabbt. Idag hade jag bestämt mig för att springa igen. Ett good old fashioned fredagsfys före fredagsmys. Plus att jag var ledig, vädret strålande, så vem vill nu inte springa då?

Jag har förvånansvärt lite träningsvärk i benen efter gårdagens styrketräning. Jag var orolig för att det skulle påverka min löpning. Jag var också lite orolig över att känslan skulle vara lika dålig som förra söndagen. Att jag skulle känna mig tung och sliten i kroppen. Att pulsen skulle vara hög och att det skulle kännas som ett enda kämpande. Jag vill ju att löpningen ska kännas lätt. Just nu tränar jag inte för något mål. Jag går på känsla, springer och tränar vad jag vill. Ingen tanke på tid, fart, distans… Nu ska jag inte behöva kämpa. Det kan jag göra sen när jag ska springa intervaller.

Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Jag flög fram. Benen var lätta, andningen funkade, stegen stämde och det var en helt annan känsla än på söndagen. Så här vill jag att varje pass ska kännas. Vid varje kilometer blev jag mer och mer förvånad. Hur fort springer jag egentligen? Jag vet att jag just skrev att jag springer på känsla, men det är klart att det kul när det går fort i alla fall. Att det dessutom kändes väldigt enkelt och bra i kroppen, gör det bara roligare. Mera liknande pass tack!

fredagsfys före fredagsmys

 

2

Fem kilometer löparglädje

Äntligen löpning! Det var löparglädje från steg ett. Det pirrade i kroppen och jag sprang med ett stort leende på läpparna. Jag har saknat att springa. Om jag igår skrev om hur jag saknat yogan, är det nog inget mot vad jag saknat löpningen. Det är nummer ett. Kroppen visste precis vad den skulle göra, den har inte glömt bort hur man springer. Benen tassade på och kändes lätta. Inga skavanker efter maraton. Kroppen kändes återhämtad både från maraton och från förkylningen.

Dagens löptur var en  testrunda. Jag ville bara springa. Ingen plan om varken tid, distans eller tempo. Bara att äntligen få springa igen och känna glädjen. Sak samma om det blev en kort runda och att jag var tvungen att gå mellan varven. Huvudsaken var att jag fick springa igen. Jag var först orolig över hur det skulle gå eller kännas. Skulle jag kunna springa? Skulle det vara flåsigt? Skulle jag orka något? Jag orkade mer än jag trodde och jag sprang hela rundan. Visst var det lite flåsigt, men inte så farligt egentligen. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas värre.

Nu är jag ivrig på att springa igen. Jag vill bara ha mer mer mer. Jag ska vara förnuftig och inte bli för ivrig. För det är mycket annat jag också vill. Som att träna styrka till exempel. Jag tror faktiskt att jag inte ska springa fler gånger den här veckan. Jag vill längta till löpningen lite. Nu fick jag bekräftat att jag fortfarande kan och att kroppen svarar. Jag har inte tappat det. Löpningen kommer alltid att finnas där. Jag har konditionen kvar, formen finns där och framförallt glädjen. Jag kan träna annat om jag vill och ändå springa när jag känner för det. Kroppen kommer nog att fatta vad den ska göra.

löparglädje

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑