Etikettarkiv: runner’s high

Vilket bra långpass!

Jag tror att den cykling och de promenader jag gått den senaste tiden har hjälpt mig i löpningen, för jösses vilket bra långpass jag sprang idag. Det var det längsta på flera månader och med en riktigt bra känsla. Att det var det längsta är inte så konstigt, eftersom jag inte sprungit ordentliga långpass sedan förra hösten. Alla mina långpass framöver kommer antagligen att bli distansrekord.

vilket bra långpass

Jag är mest nöjd över känslan i kroppen. När jag för någon vecka sedan sprang över tio kilometer för första gången, då gjorde benen ont mot slutet. Eller inte ont ont, men det märktes att jag inte sprungit mer än sju åtta kilometer på ett halvår. Idag sprang jag 14 och det kändes ingenting. Jag hade lätt kunnat fortsätta, men jag var hemma. Inga stumma lår, ingen kramp i vader, ingen bråkande höft. Utan pigga ben och bra flås. Jag till och med spurtade upp för den sista backen och ökade tempot den sista kilometern.

Jag har längtat efter den här känslan. Att vara tillbaka. Där tio kilometer inte känns som ett långpass, utan som vardagsmat. Där längre distanser nu betyder att jag närmar mig 20 kilometer. För även om maraton i september känns osäkert, ska mitt deltagande eller inte, inte bero på mig och min form. Att jag inte tränat tillräckligt och därför inte kan springa maraton.

Nu är jag ju inte direkt i maratonform ännu, men det känns inte omöjligt. Det kändes så bra på dagens löpning och som om det finns mer att ge. Med tid och fortsatt bra träning ska jag kunna springa maraton om jag vill. Viljan och motivation finns och ännu mer efter dagens löpning. Jag ska fortsätta med mina promenader och jag vill ännu satsa mer på cykling, men det ena utesluter inte det andra. Jag tror snarare att de kompletterar och hjälper varandra.

7

Premiär för t-shirt

Vädret ändrade över en natt. Igår hade jag den tjockare jackan på min promenad, och mössa och vantar. Idag sprang jag i t-shirt. Förra året blev det premiär för löpning i t-shirt den 19 april, i år den 21a. Det är bra med blogg, för att kunna kolla tillbaka på såna här viktiga händelser.

löpning i t-shirt

Det har varit 16 grader varmt idag, och jag har njutit till fullo. Efter min löptur satte jag mig i solstolen och lyssnade på en podd. Drack en iskaffe och njöt av värmen. Jag tänker passa på att njuta av solen och värmen så länge det varar. Jag älskar den här tiden på året. När allt det härliga ännu är framför mig. Den här sommaren blir ju annorlunda förstås, men solen tänker jag ändå njuta av. Om än så bara på vår egen bakgård.

Löpningen kändes så där idag. Jag tycker jag flåsade mer än jag brukar, och jag hittade inte alls andningen. Det kändes som om jag hade andan i halsen och jag var tvungen att gå ibland. Jag tror i och för sig att jag öppnade i alltför hårt tempo och jag sedan inte återhämtade mig från ruschen. Första kilometern gick i 6:15. Jag är inte riktigt där formmässigt ännu att jag orkar hålla det tempot hela rundan. Utan jag springer snarare i 6:40-7:00.

Jag försökte sakta ner och hitta en bättre rytm, men det gick inte sen mer. Jag var som en kalv på grönbete. Spring i benen, njuta av solen och värmen. Eller så är det pollen. När jag läser mitt inlägg från ifjol, när jag första gången sprang i t-shirt, då hade jag samma problem. Det var flåsigt, det var tungt och jag hade problem med andningen. Eller så var det en sämre dag helt enkelt.

Så dåligt var det inte ens egentligen. Det blev trots allt nästan elva kilometer.

1

Tvåsiffrigt löppass

Löpningen har känts bra den senaste tiden, men det har blivit pass på 4 till 7 kilometer. Inget fel i det, men ifall jag ska springa maraton i september måste jag så småningom börja öka på längden. Rejält. Just nu känns det ju förstås ännu osäkert om det blir ett maraton eller inte, men jag tränar som om jag skulle springa. Dagens löppass blev det längsta på evigheter. Jag vet inte när jag skulle ha sprungit ett tvåsiffrigt tal senast. Förra hösten? Inte på det här årets sida i alla fall.

tvåsiffrigt löppass

Idag blev det strax över tio kilometer. För vissa är det vardagsmat, för mig är det det längsta jag sprungit på flera månader. Jag hade inte planerat att springa så långt som jag gjorde idag, men det kändes bra i kroppen, så jag bestämde mig för att testa. Jag har velat springa tvåsiffrigt länge nu, men jag har nästan inte vågat. Tänk om jag inte kan eller orkar. Idag stämde allting. Vädret var prima, jag hade ätit och druckit bra innan, jag hade gott om tid på mig. Det fanns inga ursäkter för att inte testa. I värsta fall fick jag väl gå hem om jag inte orkade springa hela vägen.

Jag sprang nästan hela vägen. Jag gick i de brantaste uppförsbackarna, men i övrigt sprang jag hela tiden. Det var inget fel på konditionen, men benen blev stumma mot slutet. Det märktes att de inte var vana vid att springa långt. Men jösses vad det gjorde gott för självförtroendet att springa över tio kilometer. Det är något med milen bara. Det är min hatdistans på tävling, men det är favoriten när jag är i form. Målet är att alltid vara i sådan form att jag kan springa tio kilometer. Vilken dag som helst i veckan, utan större förberedelser eller planering. Bara att sticka ut en tisdagskväll efter jobbet.

0

Jag springer om folk

Gårdagens löppass blev igen ett bevis för att det går bra med löpningen just nu. Jag var ute på en standardrunda efter jobbet. Tass tass tass framåt, en fot framför den andra. Ingen tanke på varken tid, tempo eller hur långt jag skulle springa. Jag mötte en del andra människor, både såna som sprang och folk ute på kvällspromenad med sin hund. I något skede ser jag två löpare framför mig och vad händer då? Jo, jag springer om dem. Jag tyckte att de sprang för långsamt, så jag var tvungen att springa om dem. Det har säkert aldrig hänt tidigare.

Vid lopp brukar jag ibland bli stressad ifall folk springer om mig. Jag kan ha svårt att hitta mitt eget tempo och dras lätt med i andras. Då är det förstås så många andra löpare runt omkring, att jag både springer om folk och blir omsprungen. Men att jag på en helt vanlig söndagsrunda tycker att folk springer för långsamt eller är i vägen, det har aldrig hänt tidigare. Och okej då, jag möter väl inte sååå många löpare när jag är ute, men ändå! Vilken boost för självförtroendet!

Jag tycker nämligen inte ens att jag tog i. Jag lunkade på i min takt, som var kanske lite snabbare än det brukar, men ändå helt hanterbart. Pigga ben, bra flås och absolut inte maxfart. Jag tycker inte att jag är en snabb löpare, det ger verkligen en kick att kunna springa om andra. De kanske just värmde upp, eller var i slutskedet av sina intervaller, eller precis hade sprungit lopp och var på en återhämtningsrunda, men ÄNDÅ! Jag tänker ta med mig känslan av att kunna springa förbi.

springer om folk

(Bilden är från en annan runda, för igår var det alltför mörkt ute för att ta vettiga bilder.)

2

Äntligen!

Äntligen löpning! Som jag har längtat efter att få springa igen. Det är skönt att vara igång igen och att ha fått luftat benen. Härligt att få svettas, röra på sig och bara känna endorfinerna spruta. Det var nog runner’s high från steg ett idag. Även om passet inte varken var speciellt långt eller fort, var det härligt att springa. Det har varit jobbigt att vara förkyld och inte kunna springa eller träna överhuvudtaget. När vädret dessutom var perfekt förra helgen, jag var ledig och hade haft all tid i världen på mig. Då var jag istället snuvig och fick ligga hemma och vila. Surt!

äntligen löpning

Dagens löppass var ett lugnt pass på dryga sex kilometer. Lite längre än jag hade planerat, men fortfarande en lugn start. Jag känner mig frisk nu och de övriga träningspassen jag gjort den här veckan har inte förvärrat situationen. Det känns som om jag är ute på andra sidan nu och kan träna normalt. Jag hade egentligen planerat att springa runt fyra fem kilometer idag, men det var så härligt att springa, att det blev lite längre. Jag tror inte att det kommer att bli mer löpning den här veckan. Det blir antagligen vila under helgen, för att sedan träna som normalt nästa vecka. Möjligtvis ett lättare styrkepass på söndagen. Lite beroende på tid och lust. När jag skriver att jag ska vila, menar jag egentligen att jag ska jobba hela helgen och därför inte kan träna.

Det är alla fall skönt att känna att förkylningen äntligen släppt och det inte begränsar träningen mer. Den här veckan har varit en lugnare träningsvecka för att sakta komma igång igen. Nästa vecka räknar jag med att kunna träna som normalt. Öka på mängden och intensiteten. Fokusera på styrketräningen och att bli starkare. Här ska det nämligen byggas muskler 🙂

1

Längsta löprundan på länge

Jag tycker om att cykla, men det slår nog inte löpningen. Även om det går bra, jag har gjort långa pass med bra tempo, får jag inte samma kick som jag får av löpningen. Det blir inte samma adrenalinrush. Runner’s high. Självklart får jag det inte under varje löptur, men idag var en sådan dag. Jag vet inte om det beror på att jag sprang den längsta löprundan jag gjort på länge. Eller om det bara var en sådan dag då allting stämde. Äntligen blev det ett riktigt jäkla bra pass! Som jag har längtat efter känslan.

Jag hade egentligen redan tänkt springa igår, men jag latade mig alltför länge i solstolen. Det blev eftermiddag, jag hade inte ätit och jag tänkte att det är bäst att passa på att njuta av de sista soliga dagarna. På måndag börjar jobbet och rutinerna igen. Kanske det också bidrog till dagens bra känsla under passet. Jag har inte tränat sedan onsdagen. Benen var pigga, flåset var med mig och andningen fungerade. Jag kom in i ett bra flyt. Ett mycket bättre flyt än vad jag har haft de senaste gångerna jag sprungit. Det kändes så bra i kroppen att det hela slutade med den längsta löprundan på evigheter. Dessutom är det skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu när jag mest cyklat under juli.

längsta löprundan på länge

Det är en härlig känsla när löpningen bara stämmer. När jag bara vill fortsätta springa. När benen pinnar på i ett tempo som är högt för mig, men allting stämmer ändå. Det är tungt och flåsigt, men det stör liksom inte. Jag kommer in i ett flow och allting går av sig självt. Precis så som jag vill att löpningen ska kännas. Inte som ett enda kämpade och minsta lilla backe gör att jag blir tokslut. Eller ger upp och börjar gå. Utan easy breezy hela vägen.

Woop woop!

3

Löpning som humörhöjare

Det finns många orsaker till varför jag springer, men en av de största är för att jag mår så bra av det. Även om det kan kännas jobbigt innan är känslan nästan alltid bättre efteråt. Löpning är en utmärkt humörhöjare för mig. Det är inte alltid runner’s high, det är egentligen ganska sällan jag upplever det. Däremot är det alltid en boost i humöret. Det spelar liksom ingen roll hur dålig dag jag har haft, eller hur stressigt det är. Det känns alltid bättre efter ett löppass.

löpning som humörhöjare

Idag behövde jag verkligen springa. Det känns som om jag inte alls hunnit landa efter semestern, jag är hela tiden ett steg efter. Det är mycket hela tiden. Mycket på jobbet, efter jobbet, jag borde städa, jag borde gå igenom bilderna från resan. Jag borde göra än det ena än det andra. Idag beslöt jag mig för att strunta i alla ”måsten” och bara springa. Ingen skillnad på hur långt eller hur fort. Jag behövde få komma ut, rasta benen och rensa huvudet.

Vädret var utmärkt för en kvällsrunda. Soligt, varmt och härligt vårväder. Jag sprang i t-shirt och jacka och det var nästan för varmt. Jag hade säkert klarat mig med bara ett lager på överkroppen. Löpning i solsken blev en extra stor humörhöjare. Jag är helt klart en person som påverkas av vädret. Solen ger mig energi och det spritter i kroppen av vårkänslor.

 

 3

Jag älskar mina snabbskor

Vilket löppass det blev idag! Jag är ännu också helt löparhög. Så här bra har det inte känts på länge. Jag FLÖG fram. Jag visste väl att det var skorna det var fel på när jag sprang i vintras. Att icebugsen är de klumpigaste skorna i världshistorien, även om fästet är utmärkt. Idag var första gången jag sprang i mina favoritskor, mina snabbskor. Mina älskade rosa Adidas adizero boston. De lättaste skorna jag har, de som är till för intervaller och snabba pass.

mina snabbskor

Gatorna är sopade rent från allt grus, solen sken, fåglarna kvittrade, det var varmt, det var vår i luften. Det är fredag, jag är ledig i tre dagar. Allt var verkligen upplagt för ett bra pass, men att det skulle gå så här bra, det trodde jag inte. Jag tränade dessutom styrka igår och kände mig seg i benen. Jag tänkte att som bäst kan jag springa lite fartlek och försöka få upp tempot på det sättet. Planen är att försiktigt börja lägga in lite intervaller och tempo i mina rundor. Men idag behövdes ingen fartlek, tempot bara fanns där.

Den första kilometern gick i 6:18 och det är betydligt snabbare än jag sprungit hittills. Snittet brukar snarare vara kring 7:00. Jag tänkte, det kommer aldrig att hålla. Men det höll! Jag snittade hela rundan på 10 kilometer i 6:20. Alltså, 10 kilometer i 6:20. Det kändes inte ens som om jag tog i, utan som om benen sprang av sig själv. Löpsteget rullade på bra, benen var lätta, andningen stämde och det var inte flåsigt. Jag behövde inte kämpa, utan allting fungerade.

Nu går mina tankar igen till min evighetsfråga. Skor versus dagsform. Hur stor betydelse har skorna? Bevisligen spelar skorna en liten roll i alla fall, eftersom känslan i löpningen är en helt annan nu än den var i vintras. Det känns som om jag flyger fram i mina snabbskor, medan icebugsen kändes som att ha klossar på fötterna. Ingen lätt känsla med dem. Visst, jag har tränat bra, det har känts bra i kroppen och som om jag har utvecklats. Men att springa nästan en minut snabbare per kilometer? Liiite beror väl också på skor?

 

 2

Träningsflow och löparglädje

Jag är inne i ett bra träningsflow för tillfället. Alla pass känns bra, allt är roligt och inte ens slask och snö kan stoppa mig. Jag har överlevt min vaccination. Jag fick inga biverkningar, utan jag har kunnat träna som normalt. Kroppen svarar bra, och jag märker en förbättring. Jag tycker att jag springer snabbare än jag gjort tidigare. Allt mitt kämpande under vintern var inte förgäves utan det har gett resultat.

träningsflow

Nu är det som om jag flyger fram under mina löppass. En delorsak kan vara för att jag inte längre är tvungen att springa i mina icebugs, utan jag kan springa i mina normala löparskor. De är lättare och inte lika klumpiga. Men ändå! Allt kan inte bero på skorna. Det känns lättare att springa. Jag är nere på kilometertider som jag inte sett sedan förra sommaren när jag låg i maratonträning. Nu springer jag dem så där bara. Utan att ta i för allt jag är värd. Jag blir varje gång lika förvånad när jag kollar på klockan. Så där snabbt?!

Gårdagens runda var inget undantag. Våren känns långt borta igen, det har bara kommit en massa snö. Som blivit till slask, som blivit halt, som blivit slask, som blivit bara vägar… Jag ville ändå springa och chansade på att jag skulle klara mig utan icebugs. Att det inte var så halt ute. Det gick riktigt bra att springa i vanliga skor, det var bara på vissa ställen som jag var tvungen att sakta ner och trippa fram. Annars var det bara att springa på som normalt.

Jag förstår inte varifrån farten har kommit plötsligt? Jag har inte tränat fart. Inte sprungit intervaller, utan bara sprungit vanliga distanspass. Det blandat med långpass, styrketräning och yoga. Och jag flyger fram. Jag flåsar inte ens, utan det känns lätt. Benen rullar på av sig själva och det finns tryck i steget.

Jag älskar känslan när jag är mitt inne i det. I ett träningsflow. För (tyvärr) vet jag att det kan svänga åt andra hållet igen. När inget stämmer, jag måste kämpa i varje pass och inget är kul. Men nu! Nu ska jag njuta 🙂

 6

Nytt rekord på långpass

Rubriken är kanske lite missvisande, jag sprang inte direkt ett nytt rekord på långpass någonsin. Jag menar, det är svårt att slå maraton. Men efter mitt maraton förra september,  blev det ett nytt rekord. Jag har inte sprungit så här långt på e-vig-het-er! Fasiken vad skönt att veta att jag fortfarande kan och har det i mig.

nytt rekord på långpass

Jag har främst sprungit lugna mysrundor, sju-åtta kilometer har varit standard. Ibland har det blivit över tio kilometer, ibland elva, men inte så mycket mer än det. Dagens runda landade på prick 13 kilometer, och för mig, är det långt. För andra är det säkert en vanlig runda en tisdagskväll efter jobbet, men för mig börjar det kännas som ett vanligt långpass. Inte som ett jag ska springa lite längre idag, och springer tio kilometer. Utan som ett långpass jag springer när jag är i form och tränar inför maraton eller halvmaraton.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att vara tillbaka på såna här längder igen. Det måste typ ha varit i augusti i fjol som jag sprang så långt senast. Eftersom maraton var i början av september, och jag tror inte att jag sprang så långt strax innan maraton. Då hade jag börjat trappa ner på träningen och ladda inför loppet. Alltså, åh! Härifrån är inte steget långt till ännu längre pass.

Dagens löpningen kändes nämligen riktigt bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Inga krämpor eller känningar, bra med energi och humöret på topp. Det var sol, det var vår i luften och kroppen svarade. Runner’s high, löparglädje och bara ren och skär lycka.

Det här är det bästa med löpning. När allt känns bra och när man överträffar sig själv. Rekord på lopp är också kul, förstås, men en helt vanlig söndagsrunda i solsken är inte fy skam det heller!

3