Tagg: runner’s high (sida 1 av 5)

Jag springer om folk

Gårdagens löppass blev igen ett bevis för att det går bra med löpningen just nu. Jag var ute på en standardrunda efter jobbet. Tass tass tass framåt, en fot framför den andra. Ingen tanke på varken tid, tempo eller hur långt jag skulle springa. Jag mötte en del andra människor, både såna som sprang och folk ute på kvällspromenad med sin hund. I något skede ser jag två löpare framför mig och vad händer då? Jo, jag springer om dem. Jag tyckte att de sprang för långsamt, så jag var tvungen att springa om dem. Det har säkert aldrig hänt tidigare.

Vid lopp brukar jag ibland bli stressad ifall folk springer om mig. Jag kan ha svårt att hitta mitt eget tempo och dras lätt med i andras. Då är det förstås så många andra löpare runt omkring, att jag både springer om folk och blir omsprungen. Men att jag på en helt vanlig söndagsrunda tycker att folk springer för långsamt eller är i vägen, det har aldrig hänt tidigare. Och okej då, jag möter väl inte sååå många löpare när jag är ute, men ändå! Vilken boost för självförtroendet!

Jag tycker nämligen inte ens att jag tog i. Jag lunkade på i min takt, som var kanske lite snabbare än det brukar, men ändå helt hanterbart. Pigga ben, bra flås och absolut inte maxfart. Jag tycker inte att jag är en snabb löpare, det ger verkligen en kick att kunna springa om andra. De kanske just värmde upp, eller var i slutskedet av sina intervaller, eller precis hade sprungit lopp och var på en återhämtningsrunda, men ÄNDÅ! Jag tänker ta med mig känslan av att kunna springa förbi.

springer om folk

(Bilden är från en annan runda, för igår var det alltför mörkt ute för att ta vettiga bilder.)

2

Äntligen!

Äntligen löpning! Som jag har längtat efter att få springa igen. Det är skönt att vara igång igen och att ha fått luftat benen. Härligt att få svettas, röra på sig och bara känna endorfinerna spruta. Det var nog runner’s high från steg ett idag. Även om passet inte varken var speciellt långt eller fort, var det härligt att springa. Det har varit jobbigt att vara förkyld och inte kunna springa eller träna överhuvudtaget. När vädret dessutom var perfekt förra helgen, jag var ledig och hade haft all tid i världen på mig. Då var jag istället snuvig och fick ligga hemma och vila. Surt!

äntligen löpning

Dagens löppass var ett lugnt pass på dryga sex kilometer. Lite längre än jag hade planerat, men fortfarande en lugn start. Jag känner mig frisk nu och de övriga träningspassen jag gjort den här veckan har inte förvärrat situationen. Det känns som om jag är ute på andra sidan nu och kan träna normalt. Jag hade egentligen planerat att springa runt fyra fem kilometer idag, men det var så härligt att springa, att det blev lite längre. Jag tror inte att det kommer att bli mer löpning den här veckan. Det blir antagligen vila under helgen, för att sedan träna som normalt nästa vecka. Möjligtvis ett lättare styrkepass på söndagen. Lite beroende på tid och lust. När jag skriver att jag ska vila, menar jag egentligen att jag ska jobba hela helgen och därför inte kan träna.

Det är alla fall skönt att känna att förkylningen äntligen släppt och det inte begränsar träningen mer. Den här veckan har varit en lugnare träningsvecka för att sakta komma igång igen. Nästa vecka räknar jag med att kunna träna som normalt. Öka på mängden och intensiteten. Fokusera på styrketräningen och att bli starkare. Här ska det nämligen byggas muskler 🙂

1

Längsta löprundan på länge

Jag tycker om att cykla, men det slår nog inte löpningen. Även om det går bra, jag har gjort långa pass med bra tempo, får jag inte samma kick som jag får av löpningen. Det blir inte samma adrenalinrush. Runner’s high. Självklart får jag det inte under varje löptur, men idag var en sådan dag. Jag vet inte om det beror på att jag sprang den längsta löprundan jag gjort på länge. Eller om det bara var en sådan dag då allting stämde. Äntligen blev det ett riktigt jäkla bra pass! Som jag har längtat efter känslan.

Jag hade egentligen redan tänkt springa igår, men jag latade mig alltför länge i solstolen. Det blev eftermiddag, jag hade inte ätit och jag tänkte att det är bäst att passa på att njuta av de sista soliga dagarna. På måndag börjar jobbet och rutinerna igen. Kanske det också bidrog till dagens bra känsla under passet. Jag har inte tränat sedan onsdagen. Benen var pigga, flåset var med mig och andningen fungerade. Jag kom in i ett bra flyt. Ett mycket bättre flyt än vad jag har haft de senaste gångerna jag sprungit. Det kändes så bra i kroppen att det hela slutade med den längsta löprundan på evigheter. Dessutom är det skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu när jag mest cyklat under juli.

längsta löprundan på länge

Det är en härlig känsla när löpningen bara stämmer. När jag bara vill fortsätta springa. När benen pinnar på i ett tempo som är högt för mig, men allting stämmer ändå. Det är tungt och flåsigt, men det stör liksom inte. Jag kommer in i ett flow och allting går av sig självt. Precis så som jag vill att löpningen ska kännas. Inte som ett enda kämpade och minsta lilla backe gör att jag blir tokslut. Eller ger upp och börjar gå. Utan easy breezy hela vägen.

Woop woop!

3

Löpning som humörhöjare

Det finns många orsaker till varför jag springer, men en av de största är för att jag mår så bra av det. Även om det kan kännas jobbigt innan är känslan nästan alltid bättre efteråt. Löpning är en utmärkt humörhöjare för mig. Det är inte alltid runner’s high, det är egentligen ganska sällan jag upplever det. Däremot är det alltid en boost i humöret. Det spelar liksom ingen roll hur dålig dag jag har haft, eller hur stressigt det är. Det känns alltid bättre efter ett löppass.

löpning som humörhöjare

Idag behövde jag verkligen springa. Det känns som om jag inte alls hunnit landa efter semestern, jag är hela tiden ett steg efter. Det är mycket hela tiden. Mycket på jobbet, efter jobbet, jag borde städa, jag borde gå igenom bilderna från resan. Jag borde göra än det ena än det andra. Idag beslöt jag mig för att strunta i alla ”måsten” och bara springa. Ingen skillnad på hur långt eller hur fort. Jag behövde få komma ut, rasta benen och rensa huvudet.

Vädret var utmärkt för en kvällsrunda. Soligt, varmt och härligt vårväder. Jag sprang i t-shirt och jacka och det var nästan för varmt. Jag hade säkert klarat mig med bara ett lager på överkroppen. Löpning i solsken blev en extra stor humörhöjare. Jag är helt klart en person som påverkas av vädret. Solen ger mig energi och det spritter i kroppen av vårkänslor.

 

 

3

Jag älskar mina snabbskor

Vilket löppass det blev idag! Jag är ännu också helt löparhög. Så här bra har det inte känts på länge. Jag FLÖG fram. Jag visste väl att det var skorna det var fel på när jag sprang i vintras. Att icebugsen är de klumpigaste skorna i världshistorien, även om fästet är utmärkt. Idag var första gången jag sprang i mina favoritskor, mina snabbskor. Mina älskade rosa Adidas adizero boston. De lättaste skorna jag har, de som är till för intervaller och snabba pass.

mina snabbskor

Gatorna är sopade rent från allt grus, solen sken, fåglarna kvittrade, det var varmt, det var vår i luften. Det är fredag, jag är ledig i tre dagar. Allt var verkligen upplagt för ett bra pass, men att det skulle gå så här bra, det trodde jag inte. Jag tränade dessutom styrka igår och kände mig seg i benen. Jag tänkte att som bäst kan jag springa lite fartlek och försöka få upp tempot på det sättet. Planen är att försiktigt börja lägga in lite intervaller och tempo i mina rundor. Men idag behövdes ingen fartlek, tempot bara fanns där.

Den första kilometern gick i 6:18 och det är betydligt snabbare än jag sprungit hittills. Snittet brukar snarare vara kring 7:00. Jag tänkte, det kommer aldrig att hålla. Men det höll! Jag snittade hela rundan på 10 kilometer i 6:20. Alltså, 10 kilometer i 6:20. Det kändes inte ens som om jag tog i, utan som om benen sprang av sig själv. Löpsteget rullade på bra, benen var lätta, andningen stämde och det var inte flåsigt. Jag behövde inte kämpa, utan allting fungerade.

Nu går mina tankar igen till min evighetsfråga. Skor versus dagsform. Hur stor betydelse har skorna? Bevisligen spelar skorna en liten roll i alla fall, eftersom känslan i löpningen är en helt annan nu än den var i vintras. Det känns som om jag flyger fram i mina snabbskor, medan icebugsen kändes som att ha klossar på fötterna. Ingen lätt känsla med dem. Visst, jag har tränat bra, det har känts bra i kroppen och som om jag har utvecklats. Men att springa nästan en minut snabbare per kilometer? Liiite beror väl också på skor?

 

 

2

Träningsflow och löparglädje

Jag är inne i ett bra träningsflow för tillfället. Alla pass känns bra, allt är roligt och inte ens slask och snö kan stoppa mig. Jag har överlevt min vaccination. Jag fick inga biverkningar, utan jag har kunnat träna som normalt. Kroppen svarar bra, och jag märker en förbättring. Jag tycker att jag springer snabbare än jag gjort tidigare. Allt mitt kämpande under vintern var inte förgäves utan det har gett resultat.

träningsflow

Nu är det som om jag flyger fram under mina löppass. En delorsak kan vara för att jag inte längre är tvungen att springa i mina icebugs, utan jag kan springa i mina normala löparskor. De är lättare och inte lika klumpiga. Men ändå! Allt kan inte bero på skorna. Det känns lättare att springa. Jag är nere på kilometertider som jag inte sett sedan förra sommaren när jag låg i maratonträning. Nu springer jag dem så där bara. Utan att ta i för allt jag är värd. Jag blir varje gång lika förvånad när jag kollar på klockan. Så där snabbt?!

Gårdagens runda var inget undantag. Våren känns långt borta igen, det har bara kommit en massa snö. Som blivit till slask, som blivit halt, som blivit slask, som blivit bara vägar… Jag ville ändå springa och chansade på att jag skulle klara mig utan icebugs. Att det inte var så halt ute. Det gick riktigt bra att springa i vanliga skor, det var bara på vissa ställen som jag var tvungen att sakta ner och trippa fram. Annars var det bara att springa på som normalt.

Jag förstår inte varifrån farten har kommit plötsligt? Jag har inte tränat fart. Inte sprungit intervaller, utan bara sprungit vanliga distanspass. Det blandat med långpass, styrketräning och yoga. Och jag flyger fram. Jag flåsar inte ens, utan det känns lätt. Benen rullar på av sig själva och det finns tryck i steget.

Jag älskar känslan när jag är mitt inne i det. I ett träningsflow. För (tyvärr) vet jag att det kan svänga åt andra hållet igen. När inget stämmer, jag måste kämpa i varje pass och inget är kul. Men nu! Nu ska jag njuta 🙂

 

6

Nytt rekord på långpass

Rubriken är kanske lite missvisande, jag sprang inte direkt ett nytt rekord på långpass någonsin. Jag menar, det är svårt att slå maraton. Men efter mitt maraton förra september,  blev det ett nytt rekord. Jag har inte sprungit så här långt på e-vig-het-er! Fasiken vad skönt att veta att jag fortfarande kan och har det i mig.

nytt rekord på långpass

Jag har främst sprungit lugna mysrundor, sju-åtta kilometer har varit standard. Ibland har det blivit över tio kilometer, ibland elva, men inte så mycket mer än det. Dagens runda landade på prick 13 kilometer, och för mig, är det långt. För andra är det säkert en vanlig runda en tisdagskväll efter jobbet, men för mig börjar det kännas som ett vanligt långpass. Inte som ett jag ska springa lite längre idag, och springer tio kilometer. Utan som ett långpass jag springer när jag är i form och tränar inför maraton eller halvmaraton.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att vara tillbaka på såna här längder igen. Det måste typ ha varit i augusti i fjol som jag sprang så långt senast. Eftersom maraton var i början av september, och jag tror inte att jag sprang så långt strax innan maraton. Då hade jag börjat trappa ner på träningen och ladda inför loppet. Alltså, åh! Härifrån är inte steget långt till ännu längre pass.

Dagens löpningen kändes nämligen riktigt bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Inga krämpor eller känningar, bra med energi och humöret på topp. Det var sol, det var vår i luften och kroppen svarade. Runner’s high, löparglädje och bara ren och skär lycka.

Det här är det bästa med löpning. När allt känns bra och när man överträffar sig själv. Rekord på lopp är också kul, förstås, men en helt vanlig söndagsrunda i solsken är inte fy skam det heller!

3

62 kilometer lycka

Det är nästan konstigt egentligen hur bra löpningen har fungerat under januari. Under december hade jag mitt decembermål, att springa 68,4 kilometer för att nå upp till 1100 kilometer under år 2018. Jag klarade målet, men det satt hårt inne mot slutet. Det blev på bekostnad av den övriga träningen. Mot slutet sprang jag bara för att jag ville uppnå målet, och inte så mycket för lust eller glädjens skull. Nu när jag bara har sprungit för att det är kul, har jag plötsligt sprungit 62 kilometer. Då är inte ens januari över ännu.

Jag vet att jag har sprungit mycket under januari. Ofta har mina pass blivit längre än jag ursprungligen planerat, just för att det känts så roligt att springa. Jag trodde ändå inte att det var så mycket som 62 kilometer. Jag har sprungit så mycket, plus tränat styrka, plus yoga, plus att zumban började igen. Det är precis som jag vill att det ska vara med andra ord. Att träningen rullar på och att allt känns bra. Att jag inte behöver kämpa för att få till passen, utan det går per automatik. Att jag inte ens märker hur mycket jag sprungit.

62 kilometer under januari

Nu gäller det nästan att jag bromsar mig och börjar hålla mer koll på min träning. Det kan vara/bli farligt när allt känns så här bra. Då glömmer jag bort återhämtningen och vilan. Jag skulle lätt kunna träna varje dag när det är så kul. Det gör inte ont i kroppen. Jag har kommit in i en bra styrketräningsrutin, jag får inte lika brutal träningsvärk. Löpningen har känts bra, benen har varit pigga på passen. Det finns inget sådant som skulle hindra mig från att träna. Det är jag själv som måste stoppa mig.

Hur går din träning i januari?

2

När kroppen överraskar

När sprang jag ett långpass senast? Augusti? Ibland överraskar kroppen mig och vad som skulle bli en lugn runda runt kvarteret blev till något mycket mer och bättre. Nästan tretton kilometer sprang jag idag, så där bara. Utan plan eller mål, bara en fot framför den andra och plötsligt visade klockan 12,8 kilometer. Hur gick det till? Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton har varit lite över tio kilometer. Kroppen och formen har visserligen känts bra den senaste tiden, men jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att springa längre. Inte ont nånstans, inte trötta ben, inte slut på energi, ingen löparmage… Bara tass tass tass framåt. Bra känsla hela tiden och jag ville inte sluta springa.

Om jag förra veckan var pepp på löpning efter mitt snabbare pass, är jag om möjligt, ännu mer pepp efter dagens långpass. Jag vill bara springa springa springa just nu. Men jag är klok och ska inte gå ut för hårt. Jag ska hålla mig till min ”plan” att även träna styrka och yoga. Jag skriver plan inom citationstecken eftersom jag inte har en strikt plan med vad jag ska träna på vilken dag. Hur länge, hur mycket, vilken typ. Men jag har ändå en lös plan vad jag vill göra per vecka, som att träna styrka.

Det här är den bästa känslan att ha. När kroppen överraskar och det går bättre än jag ens vågat hoppas på. När jag avslutar på topp och längtar till nästa gång jag får springa igen. När det känns kravlöst och kul. När allt fungerar och det bara känns riktigt jäkla kul att springa. När jag påminns om varför jag älskar att springa. En alldeles utmärkt start på veckan ifall ni frågar mig.

när kroppen överraskar

2

Drömmer om att springa snabbt

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om dagens löptur. Hur jag njöt av att igen få springa i solsken. Tassa på i lugn takt, inte tänka på tid, tempo eller kilometer. Bara njuta av att springa i det fina vädret. Under den sista kilometern fick jag plötsligt feeling och bestämde mig för att trycka på mer. Öka tempot och springa fortare än jag gjort dittills. Samtidigt som jag gjorde det, ändrades även mitt blogginlägg. Jag märkte nämligen att jag drömmer om att springa snabbt igen. Jag vill springa intervaller, jag vill pressa kroppen och jag vill ta ut mig. Känna hur jag flyger fram och som om det finns tryck i steget.

springa snabbt

Jag inser, tyvärr, att jag får vänta med intervaller. Om inte vädret ändras radikalt från isgator till bar mark. Eller om jag inte börjar gå på gym och springa intervaller på löpband. Mina Icebugs har jättebra fäste, men är inte lämpade som intervallskor. Jag vill känna mig lätt när jag springer intervaller och då vill jag ha ett par lätta skor. Lätta skor, intervaller och det här vädret är inte en bra kombination. Det är stor risk att jag halkar.

Idag blev det kanske fyra ruscher på 100 meter var, men oj vad det var kul att springa snabbt. Eller nå ja, snabbare… Det var som om nånting tändes inom mig. Ett sug efter tempopass, intervaller, fartlek. Kanske ett nytt träningsprogram och ett nytt mål. Vem vet? Så här pepp på löpningen har jag inte varit på länge. Inte sedan mitt maraton.

2
« Äldre inlägg

© 2020 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑