Tagg: runner’s high (sida 1 av 4)

Löpning som humörhöjare

Det finns många orsaker till varför jag springer, men en av de största är för att jag mår så bra av det. Även om det kan kännas jobbigt innan är känslan nästan alltid bättre efteråt. Löpning är en utmärkt humörhöjare för mig. Det är inte alltid runner’s high, det är egentligen ganska sällan jag upplever det. Däremot är det alltid en boost i humöret. Det spelar liksom ingen roll hur dålig dag jag har haft, eller hur stressigt det är. Det känns alltid bättre efter ett löppass.

löpning som humörhöjare

Idag behövde jag verkligen springa. Det känns som om jag inte alls hunnit landa efter semestern, jag är hela tiden ett steg efter. Det är mycket hela tiden. Mycket på jobbet, efter jobbet, jag borde städa, jag borde gå igenom bilderna från resan. Jag borde göra än det ena än det andra. Idag beslöt jag mig för att strunta i alla ”måsten” och bara springa. Ingen skillnad på hur långt eller hur fort. Jag behövde få komma ut, rasta benen och rensa huvudet.

Vädret var utmärkt för en kvällsrunda. Soligt, varmt och härligt vårväder. Jag sprang i t-shirt och jacka och det var nästan för varmt. Jag hade säkert klarat mig med bara ett lager på överkroppen. Löpning i solsken blev en extra stor humörhöjare. Jag är helt klart en person som påverkas av vädret. Solen ger mig energi och det spritter i kroppen av vårkänslor.

 

 

2

Jag älskar mina snabbskor

Vilket löppass det blev idag! Jag är ännu också helt löparhög. Så här bra har det inte känts på länge. Jag FLÖG fram. Jag visste väl att det var skorna det var fel på när jag sprang i vintras. Att icebugsen är de klumpigaste skorna i världshistorien, även om fästet är utmärkt. Idag var första gången jag sprang i mina favoritskor, mina snabbskor. Mina älskade rosa Adidas adizero boston. De lättaste skorna jag har, de som är till för intervaller och snabba pass.

mina snabbskor

Gatorna är sopade rent från allt grus, solen sken, fåglarna kvittrade, det var varmt, det var vår i luften. Det är fredag, jag är ledig i tre dagar. Allt var verkligen upplagt för ett bra pass, men att det skulle gå så här bra, det trodde jag inte. Jag tränade dessutom styrka igår och kände mig seg i benen. Jag tänkte att som bäst kan jag springa lite fartlek och försöka få upp tempot på det sättet. Planen är att försiktigt börja lägga in lite intervaller och tempo i mina rundor. Men idag behövdes ingen fartlek, tempot bara fanns där.

Den första kilometern gick i 6:18 och det är betydligt snabbare än jag sprungit hittills. Snittet brukar snarare vara kring 7:00. Jag tänkte, det kommer aldrig att hålla. Men det höll! Jag snittade hela rundan på 10 kilometer i 6:20. Alltså, 10 kilometer i 6:20. Det kändes inte ens som om jag tog i, utan som om benen sprang av sig själv. Löpsteget rullade på bra, benen var lätta, andningen stämde och det var inte flåsigt. Jag behövde inte kämpa, utan allting fungerade.

Nu går mina tankar igen till min evighetsfråga. Skor versus dagsform. Hur stor betydelse har skorna? Bevisligen spelar skorna en liten roll i alla fall, eftersom känslan i löpningen är en helt annan nu än den var i vintras. Det känns som om jag flyger fram i mina snabbskor, medan icebugsen kändes som att ha klossar på fötterna. Ingen lätt känsla med dem. Visst, jag har tränat bra, det har känts bra i kroppen och som om jag har utvecklats. Men att springa nästan en minut snabbare per kilometer? Liiite beror väl också på skor?

 

 

2

Träningsflow och löparglädje

Jag är inne i ett bra träningsflow för tillfället. Alla pass känns bra, allt är roligt och inte ens slask och snö kan stoppa mig. Jag har överlevt min vaccination. Jag fick inga biverkningar, utan jag har kunnat träna som normalt. Kroppen svarar bra, och jag märker en förbättring. Jag tycker att jag springer snabbare än jag gjort tidigare. Allt mitt kämpande under vintern var inte förgäves utan det har gett resultat.

träningsflow

Nu är det som om jag flyger fram under mina löppass. En delorsak kan vara för att jag inte längre är tvungen att springa i mina icebugs, utan jag kan springa i mina normala löparskor. De är lättare och inte lika klumpiga. Men ändå! Allt kan inte bero på skorna. Det känns lättare att springa. Jag är nere på kilometertider som jag inte sett sedan förra sommaren när jag låg i maratonträning. Nu springer jag dem så där bara. Utan att ta i för allt jag är värd. Jag blir varje gång lika förvånad när jag kollar på klockan. Så där snabbt?!

Gårdagens runda var inget undantag. Våren känns långt borta igen, det har bara kommit en massa snö. Som blivit till slask, som blivit halt, som blivit slask, som blivit bara vägar… Jag ville ändå springa och chansade på att jag skulle klara mig utan icebugs. Att det inte var så halt ute. Det gick riktigt bra att springa i vanliga skor, det var bara på vissa ställen som jag var tvungen att sakta ner och trippa fram. Annars var det bara att springa på som normalt.

Jag förstår inte varifrån farten har kommit plötsligt? Jag har inte tränat fart. Inte sprungit intervaller, utan bara sprungit vanliga distanspass. Det blandat med långpass, styrketräning och yoga. Och jag flyger fram. Jag flåsar inte ens, utan det känns lätt. Benen rullar på av sig själva och det finns tryck i steget.

Jag älskar känslan när jag är mitt inne i det. I ett träningsflow. För (tyvärr) vet jag att det kan svänga åt andra hållet igen. När inget stämmer, jag måste kämpa i varje pass och inget är kul. Men nu! Nu ska jag njuta 🙂

 

5

Nytt rekord på långpass

Rubriken är kanske lite missvisande, jag sprang inte direkt ett nytt rekord på långpass någonsin. Jag menar, det är svårt att slå maraton. Men efter mitt maraton förra september,  blev det ett nytt rekord. Jag har inte sprungit så här långt på e-vig-het-er! Fasiken vad skönt att veta att jag fortfarande kan och har det i mig.

nytt rekord på långpass

Jag har främst sprungit lugna mysrundor, sju-åtta kilometer har varit standard. Ibland har det blivit över tio kilometer, ibland elva, men inte så mycket mer än det. Dagens runda landade på prick 13 kilometer, och för mig, är det långt. För andra är det säkert en vanlig runda en tisdagskväll efter jobbet, men för mig börjar det kännas som ett vanligt långpass. Inte som ett jag ska springa lite längre idag, och springer tio kilometer. Utan som ett långpass jag springer när jag är i form och tränar inför maraton eller halvmaraton.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att vara tillbaka på såna här längder igen. Det måste typ ha varit i augusti i fjol som jag sprang så långt senast. Eftersom maraton var i början av september, och jag tror inte att jag sprang så långt strax innan maraton. Då hade jag börjat trappa ner på träningen och ladda inför loppet. Alltså, åh! Härifrån är inte steget långt till ännu längre pass.

Dagens löpningen kändes nämligen riktigt bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Inga krämpor eller känningar, bra med energi och humöret på topp. Det var sol, det var vår i luften och kroppen svarade. Runner’s high, löparglädje och bara ren och skär lycka.

Det här är det bästa med löpning. När allt känns bra och när man överträffar sig själv. Rekord på lopp är också kul, förstås, men en helt vanlig söndagsrunda i solsken är inte fy skam det heller!

2

62 kilometer lycka

Det är nästan konstigt egentligen hur bra löpningen har fungerat under januari. Under december hade jag mitt decembermål, att springa 68,4 kilometer för att nå upp till 1100 kilometer under år 2018. Jag klarade målet, men det satt hårt inne mot slutet. Det blev på bekostnad av den övriga träningen. Mot slutet sprang jag bara för att jag ville uppnå målet, och inte så mycket för lust eller glädjens skull. Nu när jag bara har sprungit för att det är kul, har jag plötsligt sprungit 62 kilometer. Då är inte ens januari över ännu.

Jag vet att jag har sprungit mycket under januari. Ofta har mina pass blivit längre än jag ursprungligen planerat, just för att det känts så roligt att springa. Jag trodde ändå inte att det var så mycket som 62 kilometer. Jag har sprungit så mycket, plus tränat styrka, plus yoga, plus att zumban började igen. Det är precis som jag vill att det ska vara med andra ord. Att träningen rullar på och att allt känns bra. Att jag inte behöver kämpa för att få till passen, utan det går per automatik. Att jag inte ens märker hur mycket jag sprungit.

62 kilometer under januari

Nu gäller det nästan att jag bromsar mig och börjar hålla mer koll på min träning. Det kan vara/bli farligt när allt känns så här bra. Då glömmer jag bort återhämtningen och vilan. Jag skulle lätt kunna träna varje dag när det är så kul. Det gör inte ont i kroppen. Jag har kommit in i en bra styrketräningsrutin, jag får inte lika brutal träningsvärk. Löpningen har känts bra, benen har varit pigga på passen. Det finns inget sådant som skulle hindra mig från att träna. Det är jag själv som måste stoppa mig.

Hur går din träning i januari?

2

När kroppen överraskar

När sprang jag ett långpass senast? Augusti? Ibland överraskar kroppen mig och vad som skulle bli en lugn runda runt kvarteret blev till något mycket mer och bättre. Nästan tretton kilometer sprang jag idag, så där bara. Utan plan eller mål, bara en fot framför den andra och plötsligt visade klockan 12,8 kilometer. Hur gick det till? Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton har varit lite över tio kilometer. Kroppen och formen har visserligen känts bra den senaste tiden, men jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att springa längre. Inte ont nånstans, inte trötta ben, inte slut på energi, ingen löparmage… Bara tass tass tass framåt. Bra känsla hela tiden och jag ville inte sluta springa.

Om jag förra veckan var pepp på löpning efter mitt snabbare pass, är jag om möjligt, ännu mer pepp efter dagens långpass. Jag vill bara springa springa springa just nu. Men jag är klok och ska inte gå ut för hårt. Jag ska hålla mig till min ”plan” att även träna styrka och yoga. Jag skriver plan inom citationstecken eftersom jag inte har en strikt plan med vad jag ska träna på vilken dag. Hur länge, hur mycket, vilken typ. Men jag har ändå en lös plan vad jag vill göra per vecka, som att träna styrka.

Det här är den bästa känslan att ha. När kroppen överraskar och det går bättre än jag ens vågat hoppas på. När jag avslutar på topp och längtar till nästa gång jag får springa igen. När det känns kravlöst och kul. När allt fungerar och det bara känns riktigt jäkla kul att springa. När jag påminns om varför jag älskar att springa. En alldeles utmärkt start på veckan ifall ni frågar mig.

när kroppen överraskar

2

Drömmer om att springa snabbt

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om dagens löptur. Hur jag njöt av att igen få springa i solsken. Tassa på i lugn takt, inte tänka på tid, tempo eller kilometer. Bara njuta av att springa i det fina vädret. Under den sista kilometern fick jag plötsligt feeling och bestämde mig för att trycka på mer. Öka tempot och springa fortare än jag gjort dittills. Samtidigt som jag gjorde det, ändrades även mitt blogginlägg. Jag märkte nämligen att jag drömmer om att springa snabbt igen. Jag vill springa intervaller, jag vill pressa kroppen och jag vill ta ut mig. Känna hur jag flyger fram och som om det finns tryck i steget.

springa snabbt

Jag inser, tyvärr, att jag får vänta med intervaller. Om inte vädret ändras radikalt från isgator till bar mark. Eller om jag inte börjar gå på gym och springa intervaller på löpband. Mina Icebugs har jättebra fäste, men är inte lämpade som intervallskor. Jag vill känna mig lätt när jag springer intervaller och då vill jag ha ett par lätta skor. Lätta skor, intervaller och det här vädret är inte en bra kombination. Det är stor risk att jag halkar.

Idag blev det kanske fyra ruscher på 100 meter var, men oj vad det var kul att springa snabbt. Eller nå ja, snabbare… Det var som om nånting tändes inom mig. Ett sug efter tempopass, intervaller, fartlek. Kanske ett nytt träningsprogram och ett nytt mål. Vem vet? Så här pepp på löpningen har jag inte varit på länge. Inte sedan mitt maraton.

2

Min nya norm

Jag har nu sprungit över tio kilometer på en löptur under tre veckor i rad. Milen är min nya norm och det är skönt att veta att jag kan springa det vilken dag i veckan som helst. Det känns inte som ett långt pass mera, utan något jag kan göra så där bara. Det gör inte ont någonstans, kroppen svarar bra och jag orkar springa hela vägen utan problem. Jag känner mig mer och mer som mig själv igen. Som en person som har ambitioner och mål med sin löpning och som drömmer om nya lopp och maraton.

Under hösten efter mitt maraton var min lust och iver till löpning som bortblåst. Ett maraton tär på kroppen och även om kroppen kändes återhämtad efter maraton, var jag kanske inte mentalt redo att springa. Inte i alla fall till springa långt/längre och att försöka pressa mig själv. Kroppen slog bakut och samarbetade inte alls. Ju mer jag pressade, desto sämre gick det. Jag var frustrerad, irriterad och tyckte inte alls om att springa. Det enda som var kul ungefär var zumban. Nu har det som tur vänt och det är för tillfället jätteroligt att springa.

min nya norm

Det hjälper förstås att mina löprundor går bra. Jag är inne i ett bra flyt och löpningen rullar på. Jag behöver inte kämpa eller pressa, utan jag bara gör. Det är precis så som jag vill att det ska kännas. Det är det som är normen och inte som det var på hösten. Och så har det kommit snö också… Bra start på veckan 🙂

4

Tallinn maraton 2019?

Nästa års lopp känns långt borta i framtiden och jag har inte ens funderat på vad jag vill springa för lopp. Vad ska jag satsa på? Ska jag bli snabb på milen, ska jag försöka få personbästa på halvmaraton, blir det ännu ett maraton… Det finns så många lopp att välja bland, i alla fall om jag börjar titta på lopp utomlands. Stockholm maraton, Göteborgsvarvet, Berlin maraton… Samtidigt har jag mina favoritlopp som jag alltid vill springa som Paavo Nurmi i Åbo och Tallinn maraton. Kanske det blir en favorit i repris och att jag springer Tallinn maraton 2019 också. Det är ju trots allt mitt favoritlopp och med den fantastiska upplevelsen jag hade där i år, vill jag bara återuppleva det igen.

tallinn maraton 2019

Jag brukar ibland läsa mina inlägg från Tallinn, kolla på foton och kolla på filmen från loppet. Jag fattar det inte ännu heller hur bra loppet gick och hur roligt jag hade. Fastän det gått flera månader sedan jag sprang, blir jag alldeles glad i kroppen när jag tänker tillbaka. Tallinn maraton 2019 har mycket att leva upp till ifall jag bestämmer mig för att springa igen 🙂 Orsaken till att jag funderar på det nu, är för att jag fick mejl från organisatören om att priset höjs den 15e december.

Det känns väldigt tidigt att anmäla mig nu redan, även om jag nog innerst inne vet att jag kommer att springa där nästa år också. Jag vet inte distansen bara. Om inte något oväntat händer förstås, men det kan det ju göra samma dag som loppet går också och inte något som går att påverka. Men Tallinn maraton 2019, visst lockar det. Behöver jag ens säga varför… Tallinn lockar alltid, om det så är för lopp eller för semester. Tallinn är bäst och en av mina favoritstäder i världen.

0

Nu har det vänt

Löpningen går bra för tillfället och jag är tacksam över att kroppen håller och huvudet vill. Efter mitt maraton i september var min träningsiver som bortblåst, men nu har det vänt. Som det alltid gör. Jag blir inte orolig över det mer, för jag har varit med om det många gånger tidigare. Jag vet att lusten och ivern till träningen kommer tillbaka. Det går upp och ner, som allt annat i livet, jag är inte alltid på topp. Även om jag kanske ibland uppfattas som en som tränar hela tiden och att allt alltid är bra, har också jag stunder då träningen mest känns blä. Då jag bara äter choklad i soffan och kollar på film.

Nu har det vänt. Nu vågar jag kanske säga det, för jag har haft så många bra pass på raken. Känslan har varit bra hela tiden och det är roligt att träna. Jag ser framemot träningen och längtar till nästa gång jag får springa igen. Jag behöver inte kämpa för att få till träningen, utan jag bara gör. Oftast dessutom mer än jag ursprungligen hade planerat. Idag var ett sådant pass. Jag hade planerat att springa och springa ett längre pass. När jag skriver längre menar jag längre än min normala mysrunda runt kvarteret. Det är inte så att jag planerar, idag ska jag springa 12 kilometer, den här rutten. Jag bara går ut genom dörren och börjar springa och se hur det känns.

nu har det vänt

Idag kändes löpningen bättre ju längre jag sprang och och plötsligt hade jag igen sprungit tio kilometer. Förra veckan sprang jag det för första gången på evigheter och nu gjorde jag det som om jag aldrig gjort något annat. Älskar känslan att kunna göra det så där bara. Att det är min nya norm. Milen är min hatdistans på tävling, men det är den bästa distansen att springa en grå tisdag.

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑