Springa på dagen, kan man ens göra det nu när det är varmt? Jag som bara har sprungit tidigt på morgonen hela sommaren. För att just undvika värmen och gassande sol. Redan då har jag haft varmt och svettats mycket. Hur skulle det då kännas att springa  på dagen? Inte så tokigt faktiskt.

Det blev en bra start på del två av min semester. Jag skulle springa ett lugnt och mysigt pass, men det blev något helt annat. Det blev det längsta passet på länge och med en riktigt bra känsla. Som om det finns mer att ge. Både när det gäller tempo och distans.

Med tanke på hur mycket jag cyklat den senaste tiden är jag förvånad över hur bra det kändes i kroppen. Hur lätta benen var och hur enkelt allting flöt på. Jag kom in i en bra rytm och kunde springa på i ett hyfsat tempo. Jag var inte tvungen att ta gåpauser, utan jag kunde springa hela vägen. Tass tass tass, en fot framför den andra.

Det är en känsla jag saknat. Det är kul med intervaller tidigt på morgonen, men jag saknar nog mina långpass. Dagens pass var inte ens ett långpass, det var bara längre än jag sprungit den senaste tiden. Jag har saknat känslan av att vara inne i ett flow och kunna springa länge. När allting bara funkar och det känns som om jag kan springa i oändlighet. Intervaller ger inte samma känsla, även om de är kul på ett annat sätt. Då känner jag mig mera stark och snabb än kanske uthållig och seg.

Nästa vecka har jag som sagt semester och då kommer det inte att bli någon cykling. Då kommer jag igen att satsa på löpning. Gärna lite längre pass, eftersom dagens runda helt klart gav mersmak.

Jag trodde att jag inte skulle ha möjlighet att springa på midsommaren. Det blev ändrade planer och jag hade möjlighet att träna i alla fall. Och vilket träningspass det blev sedan! Vågar jag kanske påstå att jag är tillbaka nu? Lita på kroppen och löparformen? Jag hoppas det. Idag blev det nio kilometer löparglädje i värmebölja. Det längsta jag sprungit under hela juni tror jag.

Nio kilometer är vardagsmat för många, långpass för vissa och för mig idag var det bara lycka. Det var varmt, jag flåsade och svettades och jag gick mellan varven, men ändå kändes det riktigt, riktigt bra. Konditionen är det inget fel på. Jag var mest tvungen att gå för att jag hade så varmt. Jag hade missbedömt  hur varmt det var och jag hade kanske inte förberett mig på rätt sätt. Varken med solkräm, solglasögon eller med att dricka vatten. Skärpning där!

Jag hade inte tänkt springa så långt som jag gjorde, men det kändes så bra i kroppen att jag inte ville sluta. På torsdagen blev det ett snabbare pass än jag tänkt från början och idag blev det ett längre. Juni blir kanske inte en så dålig träningsmånad trots allt. Jag kan åtminstone avsluta på topp och med ett bra självförtroende igen. Pepp och ivrig inför kommande träningspass i juli och med en känsla att vara tillbaka igen.

Nu vill jag springa. Långpass, intervaller, snabbare pass, mysrundor. Nästa vecka blir det ännu cykling till jobbet, men sen börjar jag min semester och då vill jag springa mer igen. När jag äntligen har tid till det och kroppen också verkar vara med på noterna.

Det var över en vecka sedan jag senast sprang och med träningen överlag har det varit lite si som så. Annat har kommit emellan. ”Nytt” jobb, eller snarare andra arbetstider, längre väg och inte möjlighet till att cykla mer. Familjefestligheter och fix och trix inför det. Njuta av de sista, soliga, varma dagarna för året. Jag har helt enkelt prioriterat annat. Men idag hade jag äntligen tid till träning och jag valde löpning. Som jag hade spring i benen idag. Några dagars helvila gör tydligen något för formen.

Jag flög fram. Bra tryck i steget, bra flås, lätt känsla och allt stämde. Älskar, älskar, älskar den känslan. Det är den känslan som gör att jag orkar fortsätta kämpa när det känns tungt. För jag vet att det förr eller senare vänder, att det kommer en dag då allt stämmer och då jag har spring i benen. När jag inte vill något annat än fortsätta springa, eller trycka på ordentligt. Spurta i uppförsbackar, ta i för allt jag är värd och ändå känns allting enkelt och lätt. Som om jag inte ens blir trött, utan att farten bara finns där.

Det enda lilla minuset med dagens löpning var att jag fick lite ont i vänster höftböjare mot slutet. Inget farligt, utan snarare en påminnelse om att jag måste stretcha. Jag kanske sprang lite för långt och lite för fort med tanke på att jag inte sprungit speciellt mycket den senaste tiden. Kroppen var helt enkelt inte van vid belastningen. Det är kanske bara bra att jag fick ont. Eller självklart är det ju inte bra att få ont, men det är bra att jag blev påmind om att komma ihåg stretchen. Inte gå ut för hårt för snabbt och all in på löpning. Glömma bort vad jag egentligen skall fokusera på den här hösten…

Vilken bra start på augusti jag fått! Igår slappade jag i solstolen hela dagen och gjorde ingenting. Idag blev det ett riktigt bra löppass och efter det en massa fixande här hemma. Storstädning, plocka och fixa. Allt sånt där jag inte ”hinner” med när solen skiner.

Planen var att springa idag, men jag hade varken funderat på rutt eller hurudant pass. Det gör jag i och för sig sällan nu för tiden. Jag springer mest på känsla och idag var känslan bra. Pigga ben, bra flås och perfekt löparväder. Tillräckligt varmt för att kunna springa i shorts och t-shirt, men varken sol eller blåst. Skulle jag vara i bättre form, hade det varit bästa tänkbara vädret för långpass.

Jag försöker att inte tänka shoulda, coulda, woulda och istället fokusera på det som är bra. Jag är kanske inte i form för långpass, men fort kan jag springa. Mycket fortare än jag sprungit på länge. Jag tycker inte ens att jag tar i, utan benen rullar på av sig självt. Jag behöver inte kämpa för att få upp farten, utan kroppen fattar vad den ska göra. Steget känns lätt, som om jag kommer upp i steget och det finns tryck i benen. Det är inte ens så att jag tänker, nu ska jag springa fort, utan det är min nya normala fart.

Självklart blir jag trött mot slutet, men inte tokslut. Det är kanske ett vinnande koncept att cykla för konditionen och uthålligheten och sedan springa korta snabba pass. Något tycker jag ändå att har hänt med min löpning. Jag känner mig snabbare och jag är lite besviken över att jag inte har något lopp inbokat för att kunna testa formen.

Har du fått en bra start på augusti? Vad har du gjort?

Vädret ändrade över en natt. Igår hade jag den tjockare jackan på min promenad, och mössa och vantar. Idag sprang jag i t-shirt. Förra året blev det premiär för löpning i t-shirt den 19 april, i år den 21a. Det är bra med blogg, för att kunna kolla tillbaka på såna här viktiga händelser.

Det har varit 16 grader varmt idag, och jag har njutit till fullo. Efter min löptur satte jag mig i solstolen och lyssnade på en podd. Drack en iskaffe och njöt av värmen. Jag tänker passa på att njuta av solen och värmen så länge det varar. Jag älskar den här tiden på året. När allt det härliga ännu är framför mig. Den här sommaren blir ju annorlunda förstås, men solen tänker jag ändå njuta av. Om än så bara på vår egen bakgård.

Löpningen kändes så där idag. Jag tycker jag flåsade mer än jag brukar, och jag hittade inte alls andningen. Det kändes som om jag hade andan i halsen och jag var tvungen att gå ibland. Jag tror i och för sig att jag öppnade i alltför hårt tempo och jag sedan inte återhämtade mig från ruschen. Första kilometern gick i 6:15. Jag är inte riktigt där formmässigt ännu att jag orkar hålla det tempot hela rundan. Utan jag springer snarare i 6:40-7:00.

Jag försökte sakta ner och hitta en bättre rytm, men det gick inte sen mer. Jag var som en kalv på grönbete. Spring i benen, njuta av solen och värmen. Eller så är det pollen. När jag läser mitt inlägg från ifjol, när jag första gången sprang i t-shirt, då hade jag samma problem. Det var flåsigt, det var tungt och jag hade problem med andningen. Eller så var det en sämre dag helt enkelt.

Så dåligt var det inte ens egentligen. Det blev trots allt nästan elva kilometer.

Löpningen har känts bra den senaste tiden, men det har blivit pass på 4 till 7 kilometer. Inget fel i det, men ifall jag ska springa maraton i september måste jag så småningom börja öka på längden. Rejält. Just nu känns det ju förstås ännu osäkert om det blir ett maraton eller inte, men jag tränar som om jag skulle springa. Dagens löppass blev det längsta på evigheter. Jag vet inte när jag skulle ha sprungit ett tvåsiffrigt tal senast. Förra hösten? Inte på det här årets sida i alla fall.

Idag blev det strax över tio kilometer. För vissa är det vardagsmat, för mig är det det längsta jag sprungit på flera månader. Jag hade inte planerat att springa så långt som jag gjorde idag, men det kändes bra i kroppen, så jag bestämde mig för att testa. Jag har velat springa tvåsiffrigt länge nu, men jag har nästan inte vågat. Tänk om jag inte kan eller orkar. Idag stämde allting. Vädret var prima, jag hade ätit och druckit bra innan, jag hade gott om tid på mig. Det fanns inga ursäkter för att inte testa. I värsta fall fick jag väl gå hem om jag inte orkade springa hela vägen.

Jag sprang nästan hela vägen. Jag gick i de brantaste uppförsbackarna, men i övrigt sprang jag hela tiden. Det var inget fel på konditionen, men benen blev stumma mot slutet. Det märktes att de inte var vana vid att springa långt. Men jösses vad det gjorde gott för självförtroendet att springa över tio kilometer. Det är något med milen bara. Det är min hatdistans på tävling, men det är favoriten när jag är i form. Målet är att alltid vara i sådan form att jag kan springa tio kilometer. Vilken dag som helst i veckan, utan större förberedelser eller planering. Bara att sticka ut en tisdagskväll efter jobbet.

0

Gårdagens löppass blev igen ett bevis för att det går bra med löpningen just nu. Jag var ute på en standardrunda efter jobbet. Tass tass tass framåt, en fot framför den andra. Ingen tanke på varken tid, tempo eller hur långt jag skulle springa. Jag mötte en del andra människor, både såna som sprang och folk ute på kvällspromenad med sin hund. I något skede ser jag två löpare framför mig och vad händer då? Jo, jag springer om dem. Jag tyckte att de sprang för långsamt, så jag var tvungen att springa om dem. Det har säkert aldrig hänt tidigare.

Vid lopp brukar jag ibland bli stressad ifall folk springer om mig. Jag kan ha svårt att hitta mitt eget tempo och dras lätt med i andras. Då är det förstås så många andra löpare runt omkring, att jag både springer om folk och blir omsprungen. Men att jag på en helt vanlig söndagsrunda tycker att folk springer för långsamt eller är i vägen, det har aldrig hänt tidigare. Och okej då, jag möter väl inte sååå många löpare när jag är ute, men ändå! Vilken boost för självförtroendet!

Jag tycker nämligen inte ens att jag tog i. Jag lunkade på i min takt, som var kanske lite snabbare än det brukar, men ändå helt hanterbart. Pigga ben, bra flås och absolut inte maxfart. Jag tycker inte att jag är en snabb löpare, det ger verkligen en kick att kunna springa om andra. De kanske just värmde upp, eller var i slutskedet av sina intervaller, eller precis hade sprungit lopp och var på en återhämtningsrunda, men ÄNDÅ! Jag tänker ta med mig känslan av att kunna springa förbi.

(Bilden är från en annan runda, för igår var det alltför mörkt ute för att ta vettiga bilder.)

2

Äntligen löpning! Som jag har längtat efter att få springa igen. Det är skönt att vara igång igen och att ha fått luftat benen. Härligt att få svettas, röra på sig och bara känna endorfinerna spruta. Det var nog runner’s high från steg ett idag. Även om passet inte varken var speciellt långt eller fort, var det härligt att springa. Det har varit jobbigt att vara förkyld och inte kunna springa eller träna överhuvudtaget. När vädret dessutom var perfekt förra helgen, jag var ledig och hade haft all tid i världen på mig. Då var jag istället snuvig och fick ligga hemma och vila. Surt!

Dagens löppass var ett lugnt pass på dryga sex kilometer. Lite längre än jag hade planerat, men fortfarande en lugn start. Jag känner mig frisk nu och de övriga träningspassen jag gjort den här veckan har inte förvärrat situationen. Det känns som om jag är ute på andra sidan nu och kan träna normalt. Jag hade egentligen planerat att springa runt fyra fem kilometer idag, men det var så härligt att springa, att det blev lite längre. Jag tror inte att det kommer att bli mer löpning den här veckan. Det blir antagligen vila under helgen, för att sedan träna som normalt nästa vecka. Möjligtvis ett lättare styrkepass på söndagen. Lite beroende på tid och lust. När jag skriver att jag ska vila, menar jag egentligen att jag ska jobba hela helgen och därför inte kan träna.

Det är alla fall skönt att känna att förkylningen äntligen släppt och det inte begränsar träningen mer. Den här veckan har varit en lugnare träningsvecka för att sakta komma igång igen. Nästa vecka räknar jag med att kunna träna som normalt. Öka på mängden och intensiteten. Fokusera på styrketräningen och att bli starkare. Här ska det nämligen byggas muskler 🙂

1

Jag tycker om att cykla, men det slår nog inte löpningen. Även om det går bra, jag har gjort långa pass med bra tempo, får jag inte samma kick som jag får av löpningen. Det blir inte samma adrenalinrush. Runner’s high. Självklart får jag det inte under varje löptur, men idag var en sådan dag. Jag vet inte om det beror på att jag sprang den längsta löprundan jag gjort på länge. Eller om det bara var en sådan dag då allting stämde. Äntligen blev det ett riktigt jäkla bra pass! Som jag har längtat efter känslan.

Jag hade egentligen redan tänkt springa igår, men jag latade mig alltför länge i solstolen. Det blev eftermiddag, jag hade inte ätit och jag tänkte att det är bäst att passa på att njuta av de sista soliga dagarna. På måndag börjar jobbet och rutinerna igen. Kanske det också bidrog till dagens bra känsla under passet. Jag har inte tränat sedan onsdagen. Benen var pigga, flåset var med mig och andningen fungerade. Jag kom in i ett bra flyt. Ett mycket bättre flyt än vad jag har haft de senaste gångerna jag sprungit. Det kändes så bra i kroppen att det hela slutade med den längsta löprundan på evigheter. Dessutom är det skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu när jag mest cyklat under juli.

Det är en härlig känsla när löpningen bara stämmer. När jag bara vill fortsätta springa. När benen pinnar på i ett tempo som är högt för mig, men allting stämmer ändå. Det är tungt och flåsigt, men det stör liksom inte. Jag kommer in i ett flow och allting går av sig självt. Precis så som jag vill att löpningen ska kännas. Inte som ett enda kämpade och minsta lilla backe gör att jag blir tokslut. Eller ger upp och börjar gå. Utan easy breezy hela vägen.

Woop woop!

3