Håll i det, kämpa. Det var mitt mantra på dagens långpass. Jag springer fortfarande enligt principen långsamt och med låg puls, men det börjar bli svårare och svårare att motivera mig till att fortsätta. Jag vill så gärna trycka på mer. Därför fick jag hela tiden idag påminna mig om att inte rusa, utan håll i det.

Jag har andra pass där jag får springa fortare. Både kortare pass där fokus är att springa fort och längre pass där jag kan springa fortare utan att bry mig om pulsen. Där fokus snarare är på att springa en längre sträcka. Halvhårt och halvlångt. På långpasset ska jag ännu i maj fokusera på att hålla pulsen lägre.

På det här sättet orkar jag springa mycket längre. Jag blir varken trött eller sliten av mina långpass, utan det känns som om jag kan fortsätta springa. Vilket är precis den känslan jag vill ha. Det är en bra boost för självförtroendet att veta att jag orkar springa långt. Jag vet att jag kommer att behöva träna upp fart och farttålighet så småningom, men jag vet också att jag har en bra grund att stå på.

Grund först, fart sedan. Lite så tänker jag. Inför tidigare maraton har jag försökt bygga grund och fart samtidigt. Eller jag har haft en sämre grund. Då har jag börjat springa långa långpass i mitten på maj, början på juni. Och samtidigt lagt in mer intervaller. Nu har jag redan i flera månader sprungit långpass på över femton kilometer. Det är kanske lättare sen när jag ska fokusera mer på fart. Eller så är det inte det, vad vet jag.

Men jag vet i alla fall att jag har en bra grund med långpassen nu. 18 kilometer idag igen. Utan problem!