Det blev löpning i alla fall, trots snö och kyla. Inte speciellt långt, inte särskilt fort, det var ganska kallt och ganska jobbigt att springa, men alla pass räknas. Jag är ändå glad över att jag tog mig ut. Nu har jag i alla fall sprungit ett pass den här veckan, troligtvis blir det inte fler i helgen.

Jag var tvungen att springa i mina Icebugs, de är bra till mycket, men jösses vad de är klumpiga. De är hårda, det känns som att springa med en massa extra vikt på fötterna. Jag vet inte vad de väger, men känslan är en helt annan än när jag springer i mina lättaste skor. Snömodd, is och hala gator på det och det blir en tung känsla. Fem kilometer är ändå bättre än noll kilometer och alla pass räknas. Dessutom är det något speciellt med att springa i riktigt gräsligt väder. Jag känner mig som en krigare.

Nu är planen att träna inomhus resten av veckan. Det går ännu att springa i snö, men när det lovas över 20 minusgrader… Då är nog min smärtgräns nådd. Jag brukar ha min smärtgräns vid -15. Luftrören protesterar när det bli så kallt. Igår försökte jag springa med min buff över munnen och näsan, men vet inte riktigt om det hjälpte. Jag tycker ju att eftersom jag har gått med munskydd sedan september att jag borde ha vant mig, men nä 🙂