Jag orkar inte med det här vädret mer. När jag skrev om mina träningsplaner för april skrev jag att vädret skulle få bestämma träningen. Kanske jag kan cykla eller vill springa intervaller för att det är så fint väder. Jag hade väl aldrig trott att det fortfarande skulle lovas snö (!) i slutet av april. Jag orkar inte. Det kan på riktigt inte komma snö när det är den 23 april. Det är ju som om det skulle snöa på sommaren.

När jag kollar tillbaka på gamla blogginlägg så hade jag haft t-shirt premiär vid den här tidpunkten. Jag vägrar att plocka fram mina dubbskor igen. Gatorna är sopade för länge sedan, nu är det vår för tusan. Det räcker nu!

Jag ville springa 20 kilometer innan april är över och jag trodde att det skulle vara lätt. Det är det säkert också. Det är inte orken eller konditionen som hindrar mig, det är vädret. Imorgon skulle jag ha gott om tid, men då lovas det massor med snö. På torsdagen skulle jag också ha en möjlighet, men då ska det istället ösregna.

Istället är planen nu att träna styrka hemma imorgon och kanske springa ett kortare långpass på torsdagen. Det är ju förstås bra det med, men inte vad jag ville. Det var nu jag ville steppa upp löpningen. Springa längre pass och mer volym. Skylla på vädret gör man i februari, inte i slutet på april.

Men ja ja, slut på klagovisa. Fast jag är nog inte den enda som är sur över vädret. Det finns säkert många andra som också längtar efter vår och sol.

Dagens löprunda blev en kompromiss. Jag ville springa långt och länge, men jag var osäker på hur kylan skulle påverka mig. Därför blev det lite av en kompromiss. Inte så långt som jag hade velat springa, men inte heller ett vanligt pass. Totalt blev det strax över tio kilometer och det är jag nöjd med i det här vädret.

Det kändes inte egentligen så kallt som jag hade trott att det skulle göra. Solen värmde och det var jättefint väder i övrigt. Jag hade mest kallt om ansiktet och framsida lår. Mot slutet av rundan kollade jag på klockan för att se om jag hade långt kvar till tio kilometer. Ifall jag skulle vända hemåt tidigare, eller ta en liten omväg. Utan omvägen skulle jag ha sprungit kanske nio kilometer, nu blev det en kilometer längre.

Jag vet att det inte är en stor skillnad på att springa nio kilometer eller springa tio kilometer, men mentalt känns det större. Tvåsiffrigt är ändå tvåsiffrigt. För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången sedan Tallinn maraton. Eller inte första, men typ tredje gången. Det har inte blivit många sådana rundor. Nu kan jag igen springa över tio kilometer, utan några större förberedelser. Jag ser det som vilket pass som helst, bara ett i mängden.

Det är alltid kul att se framsteg. Att veta att jag kan springa över tio kilometer, trots sämre förutsättningar. Nu hoppas jag på varmare väder så att jag kan fortsätta öka på längden på mina pass. Klart att jag kan springa ännu längre när det är kallt också, men det är inte speciellt kul att springa när man är stelfrusen.

Jag börjar vara trött på vintern nu. Snö, kallt och ännu mer kallt. Jag inser att det är långt till våren ännu, men jag tycker att det räcker med vinter nu. Jag fryser och jag vill inte springa i dubbskor längre. För mig får det gärna bli vår nu. Jag vill ha varmare väder och barmark.

Imorgon är planen att springa veckans långpass. De två senaste veckorna har jag faktiskt sprungit långpass. Inte bara längre pass. 13 kilometer och 12 kilometer. Tills imorgon har det lovats närmare minus femton grader och det är lite gränsfall för löpning annars också, och långpass är kanske att ta i. Jag vet att jag kommer att bli kall och stel. Det lockar inte att vara ute i nästan två timmar om det är så kallt. Men samtidigt är jag nog sugen på att springa långt, eftersom löpningen känts bra den senaste tiden.

Tyvärr har det inte ens lovats varmare väder senare i veckan. Jag kan lika gärna springa imorgon. För att igen få en bra start på helgen. Jag är nämligen ledig i fyra (!) dagar. Det är nästan som semester. Lediga dagar ska spenderas springandes. När jag för en gångs skull har tid till att springa långt. Det känns som slöseri med tid att ”bara” springa sju kilometer. Det gör jag när jag springer innan jobbet.

Jag tror att jag får gå på känsla imorgon. Jag satsar på att springa långt, men blir det för kallt är det okej att avbryta passet. Det är inte hela världen. Det är inte ännu viktigt för mig med långpass. Nu är de bara extra. För att få in vanan. Det är egentligen först efter juni som jag inte kan slarva med långpassen. Det är då maratonträningen börjar. På riktigt.

Är du trött på vintern?

Gissa vem som så tycker om sina Asics Fujisetsun just nu? Det skulle knappast ens gå att springa utan dubbskor för tillfället. Så halt är det. Isgata, slask, snö, halt, regn. Verkligen jättefint väder för löpning.

Löpningen känns ändå okej. Till och med bra. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan lita på (klockan) att jag springer enligt pulsen, men det känns kanske som om något har hänt. Att jag kan springa längre sträckor utan att pulsen sticker iväg för högt. Nu när det är så halt ute är inte mitt tempo precis högt annars heller. Jag kan lika gärna fokusera på pulsträningen. Fast jag har bra skor med superbra fäste, är jag ändå tvungen att gå ibland för att det är så mycket snömodd och spår. Jag är rädd för att trampa snett och stuka foten.

På fredagen är planen att springa veckans långpass. Jag är ledig i tre dagar, vilket känns som världens lyx. Då borde jag ha tid till att springa. Förra veckans planerade långpass blev bara nio kilometer. Då skyller jag nog helt på vädret. Det vräkte ner snö och jag hade ingen lust att springa längre efter att ha plumsat i meterhöga drivor. Det passet blev mer som benträning, än löpning. Därför är jag extra ivrig på att springa långt den här veckan.

Ibland är jag nog sugen på att strunta i pulsträningen och bara springa som jag vill. Lite för att testa om jag fortfarande har det. Just nu är det ju verkligen inte väder för att springa fort, men långt borde jag kunna springa. Allt över tio kilometer är bra, jag siktar på tolv.

Jag måste påminna mig själv om att hålla mig till planen. Lugnt och långsamt. Sen i vår kan jag springa fort. Då jävlar.

Springer du på vintern också? Den frågan har man ju fått ett antal gånger. Jo då, jag springer nog på vintern också, men när det är minus 17 grader och snålblåst undrar jag ibland varför.

Jag hade byltat på mig så mycket kläder att jag knappt kunde röra mig. T-shirt, tjock tröja med krage, vinterjacka, underställ, vintertights, knähöga strumpor, vinterbuff, pannband, de tjockaste vantarna jag har. Trots det frös jag. Eller inte frös frös, men jag blir så stel. Främst framsida lår är omöjligt att få tillräckligt varmt. Då har jag ändå underställ och vintertights med windstoppertyg vid låren.

Jag var inte trött och hade kunnat springa längre, till och med pulsen var bra, men det var helt enkelt för kallt. Sju kilometer är godkänt när det är så här kallt. Jag är ändå glad över att jag springer. Att jag inte tänker, nä det är för kallt, vill inte. Alla pass räknas, även de kortare.

Jag tycker att jag har börjat 2024 på ett bra sätt. Två löppass och ett styrkepass och det är bara den tredje januari. Jag ska skriva ett inlägg om mina målsättningar för året, jag ska bara samla tankarna lite först.

Just nu är jag i alla fall nöjd över hur träningen flyter på. Trots att det är svinkallt ute, springer jag. Klart att det hellre skulle få vara lite varmare, men det har åtminstone varit fint väder. Soligt och klart. Plogade vägar och på det sättet ”lätt” att springa. Inte speciellt halt. Egentligen är det bara kylan som påverkar och gör det extra jobbigt.

Usch vad jag inte tycker om att springa när det är kallt. Idag var det minus nio grader och det kändes minsann. Min smärtgräns brukar gå vid minus femton, sen tycker jag att det för kallt för att springa.

Jag hade byltat på mig alla kläder jag har. Underställ, tjock tröja, ullstrumpor, vintertights och vinterjacka. Pannband och vantar. Dubbskor. Det är inte direkt så att jag fryser, men jag tycker att jag blir så stel. Dels av kylan, men också dels av alla kläder jag har på mig. Jag känner mig inte precis smidig och snabb, utan snarare otymplig. Som att jag inte kan ta ut löpsteget.

Idag blev det strax över åtta kilometer. Det är ungefär min standardrunda just nu. Jag kan springa längre och jag hade gärna gjort det idag. Vädret var ändå fint, för det var sol. Jag hade till och med solglasögon på mig. Jag tyckte bara att det var lite för kallt.

Pulsträningen går sådär. Jag har inte gett upp ännu, men jag får flashbacks från när jag tidigare försökt mig på att springa med låg puls. Ibland går det bättre, ibland sämre och ibland inte alls. Det är så frustrerande att hela tiden behöva pausa för att gå. Det är säkert därför som jag också fryser mer. Ibland kan jag springa längre sträckor och ibland kommer jag på riktigt bara tre meter innan pulsen är 149. Men skam den som ger sig.

Jag kommer oberoende inte springa intervaller eller snabbpass nu på vintern, jag kan lika gärna kämpa på med lågpulsträningen. Förr eller senare måste jag ju se resultat. Åtminstone lär jag sedan på våren vara supersugen på att trycka på ordentligt 🙂

Snö, kallt och halt. Ungefär så skulle jag beskriva dagens löprunda. Ge mig hellre regn och grått alla dagar i veckan, än det här. Jag är inte redo för vinterlöpning. Vägra ha dubbskor och vara påbyltad till max. Jag fattar ju att jag inte kan vägra dubbskor hur länge som helst, men orkar inte springa med dem till mars april heller. Jag blir så påverkad av vädret, och just det här vädret påverkar inte mig direkt positivt. Det är såå långt till våren ännu, tills det börjar vända.

Själva löpningen kändes väl okej. Jag kämpar på med min lågpuls och idag sprang jag ändå över tio kilometer. Ibland känns det bättre, ibland sämre och ibland litar jag inte på vad klockan visar. Men jag försöker verkligen att inte springa för hårt, oberoende av vad klockan visar att jag har för puls.

Jag tycker att det går bättre mot slutet av rundan. Ibland rusar pulsen i början, men sen när jag blivit varm kan jag springa längre sträckor i ett svep. Kanske jag borde värma upp? Typ gå raskt den första kilometern. Inte ens försöka springa då. För sen när jag väl kommit in i ett flow går det bättre. Det är just det där start stopp, som är problemet. Då springer jag alltid för fort efter pausen. Så måste jag stanna och gå, så springer jag för fort, måste stanna och gå. Och så fortsätter det. Men kommer jag in i en lugn lunk, kan jag tassa på längre.

Jag vågar inte kalla det för framsteg ännu, men kanske är jag i alla fall på väg åt rätt håll. När jag kollar på klockan i efterhand visar den medelpuls på 136. Av över 90 minuters löpning, gick jag bara i cirka 20 minuter. Jag har ändå sprungit ganska mycket då.

Åh, känslan av att springa i normala löparskor igen. Som jag har längtat. Swosch sa det bara. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla än att springa i klumpiga dubbskor. Lite fick jag trippa fram på vissa ställen, och lite var jag tvungen att gå, men för det mesta kunde jag springa på riktigt bra. Tempot blev genast högre när jag sprang i normala löparskor.

Nu sprang jag inte ens i snabba skor, utan i mina Nike trail. Tänk så snabb jag kommer att känna mig när jag kan springa i lätta skor. De som jag mest springer intervaller och tempopass i. När vägarna är isfria och allt grus är bortsopat. Med solen i ansiktet och bara ett lager kläder på. Snart, snart…

Jag längtar så efter våren nu. Det känns som om det är nära, att det snart vänder. Det har varit många fina och soliga dagar nu. Isen smälter, fåglarna kvittrar och det känns som vår i luften. Varmt. Sen är det plötsligt minus sju på natten och jag påminns om att det inte alls var vår ännu. Men på dagarna är det fint i alla fall.

Jag tror att planen nu kommer att vara att springa i mina vanliga löparskor. Jag är trött på Icebugs. Såå halt är det inte mer, bara på vissa ställen. Där får jag väl gå då och hoppas på att jag inte faller 🙂 På det sättet får jag dessutom in naturliga pauser i löpningen. Gå där det är halt och springa resten. Låter som en bra plan tycker jag.

Springa med dubbskor eller inte, det är den stora frågan nu inför varje löppass. Jag har sprungit alla löppass förutom ett i mina Icebugs det här året. Alla. Vet ni hur många gånger det är? Jag börjar vara trött på att springa i dem nu.

De är klumpiga och tunga och mina fötter tycker inte riktigt om att springa i dem mer. Jag vill ha ett par lättare skor som bättre passar mina fötter. Icebugs är jättebra i halka, men de är så klumpiga. Åtminstone de jag har. Jag har aldrig provat ut/valt dem och köpt dem, jag vet inte ens vilken modell jag har, utan jag fick dem av mamma. (Tack mamma!). Eftersom de varit så bra i halkan har jag aldrig orkat köpa nya och därför heller aldrig hittat ett par som kanske bättre skulle passa mig.

Nu tycker jag att jag nästan skulle klara mig utan dubbskor. Visst det är ännu halt på vissa ställen, men det är också riktigt fina bara vägar på många ställen. Jag längtar efter snabbskor och intervaller, men där är vi inte ännu. Men jag borde väl kunna springa i mina trailskor. Det var ju därför jag köpte dem. För att ha en mellanvariant. Inte metalldubbar, men ändå en grövre sula.

Jag tror att jag imorgon ska våga springa i andra skor än Icebugsen. I värsta fall får jag gå hem och sedan konstatera att det inte var läge att springa i andra skor ännu. Då vet jag i alla fall. Hur hade du gjort? Dubbskor eller inte?

Planen är ju att fokusera på styrketräningen ännu under februari och mars, men när det är så här utmärkt väder för löpning finns det bara en sak som gäller. Långpass. Hur ofta har jag liksom möjlighet att springa långpass i solsken på en ledig dag? I strålande sol, plusgrader och bra känsla i kroppen. Visserligen på isiga gator, men jag har dubbskor.

Det är sällan som det är såna här dagar. Då allt stämmer. Att det är utmärkt väder för löpning, att jag dessutom är ledig och har tid och att kroppen samarbetar. Igår tränade jag igen mitt femhundra pass och jag hade trott att jag skulle ha haft träningsvärk. Men benen var pigga och jag kunde springa på. Jag har inte sprungit långpass på länge och det är kul att märka att jag fortfarande kan. Trots att jag mest tränat styrka den senaste tiden.

Det bådar gott inför framtiden. Det finns tryck i benen och konditionen är det inget fel på. Idag blev det 13 kilometer, vilket jag är jättenöjd över. Det är det längsta jag sprungit på flera månader. Jag skulle ha kunnat springa längre, men jag var hungrig. En sak som jag märkt med den ökade mängden styrketräning är att jag är hungrig hela tiden. Idag hade jag inte med mig någon extra energi, för jag hade inte ens tänkt tanken. Ifall jag fortsätter att springa långpass och träna mycket styrka, tror jag nog att jag måste börja planera bättre. Ha med mig något. Smoothie, bars eller dextrosol. Idag gick det bra för jag njöt att vädret, men det är inte alltid så här fint väder på långpass. Då kommer jag att behöva något som piggar upp mig. Som ger mig en boost. Inte bara springa på vilja och pannben.