Den här veckan kommer att bli en riktig mängdvecka i löpningen. Vilken tur att jag har semester då. Det här är min sista mängdvecka enligt träningsprogrammet jag följer, sedan börjar nedtrappningen. Sedan ska långpasset bli kortare, men jag ska fortfarande springa långa intervaller och kortare pass. Det känns konstigt att jag snart ska vara redo att springa maraton.

Enligt träningsprogrammet ska jag den här veckan springa långpass som är 200 minuter långt. Det är tre timmar och tjugo minuter. Jag tror att jag kommer att springa längs med Skärgårdsvägen mot Åbo, och sedan bara vända om i något skede. Jag tycker att det har fungerat bättre med löpningen när jag inte sprungit på spånbanan. Det är lättare för mig att hålla tempot och faktiskt springa. Det är bra med kuperat på spånbanan, men jag tror nästan att jag mer behöver känslan att orka springa länge. Längre sträckor i ett svep innan jag måste pausa. På spånbanan blir det lätt att jag går i uppförsbackar och börjar jag gå, kan det hända att jag inte ”orkar” börja springa.

Den här veckan ska jag också springa mina standard långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Istället för åtta intervaller, är det nu tio. Tio gånger åtta är åttio, uppvärmning och nedjogg på det och jag är uppe i nästan två timmar. Långpass med andra ord.

Dessutom hade jag tänkt cykla den här veckan. Vädret borde vara fint. Problemet är kanske bara hur jag ska hinna med allt. Hinna lär jag ju göra, eftersom jag är ledig, men jag vill inte bli för sliten så att löpningen lider. Jag kan inte springa långpass ena dagen och långa intervaller nästa. Jag behöver en vilodag emellan, men kanske cykla fungerar. Benen får vila (från löpningen), men hjärta och lungor får jobba.

Samtidigt älskar jag ändå den här känslan. Att vara i sån form att jag snarare får bromsa än pusha mig. Att det är tiden som sätter stopp och inte orken eller motivationen.