Jag har tränat lite efter Tallinn, men idag sprang jag det första löppasset. Lugnt och försiktigt var planen. Hur gick det då? Hur kändes första löppasset efter maraton, som ändå bara var för tre veckor sedan?

Riktigt bra faktiskt, nästan bättre än förväntat. Jag kände mig som vanligt. Jag hade inte stela ben, pulsen var normal, flåset kändes bra. Allting kändes bra i kroppen och nu tror jag nog att jag redo att träna som vanligt igen.

Den första veckan efter maraton gjorde jag ingenting, den andra veckan blev det lite promenader och yoga och nu den tredje veckan har jag både tränat (lättare) styrka och sprungit. Nästa vecka kommer det säkert att bli mer löpning. Fortfarande lugnt och försiktigt, men fler pass.

Idag sprang jag strax över sju kilometer och det kändes bra. Jag tycker att jag var mer sliten förra året. Att jag kände mig tröttare efter mina promenader och att det tog längre tid för mig att komma igång med löpningen igen. Och att det då också kändes tyngre, trots att jag sprang kortare pass. Nu tycker jag ändå att jag skulle ha varit redo för löpning redan förra veckan, men jag ville vila lite extra. Inte börja för tidigt och pressa för mycket.

Kanske det här är ett tecken på att jag var i form inför maraton? Att jag tränade rätt, även om kanske tiden inte blev det jag hade hoppats på. För att jag nu efter maraton känner mig redo för löpning igen och att återhämtningen har gått snabbare än efter tidigare maraton. 2018, då när jag sprang mitt bästa maraton, då sprang jag inte mycket mer det året. Det var en maxprestation, som gjorde mig sliten och osugen på löpning. Nu är jag fortfarande sugen på löpning, och det är väl bra?

Jag ska skriva ett inlägg om mina tidsmål inför Tallinn, promise. Jag ville bara få min träning gjord först, för att kanske ha ett bättre hum om vad som är rimligt. Nu är det sista passet gjort inför Tallinn. Fem ynka kilometer med några korta snabba intervaller.

Hur känns det nu då? Med sista passet gjort och all träning gjord? Det känns faktiskt riktigt bra, som om jag är redo. Jag vet att jag tränat bra. Sprungit mina långpass och mycket mängd. Jag har nog aldrig inför maraton sprungit så här mycket. Jag känner mig i form. Tidsmålen ska jag ännu klura på en stund, men det känns bra i kroppen.

Dagens pass var inget problem. Jag testade igen mina nya hörlurar och de verkar nog hållas i öronen även i lite högre hastigheter. Benen kändes pigga och lätta och allting kändes bra i kroppen. Precis som jag vill att det ska kännas med bara några dagar kvar.

Nu ska jag bara äta och ladda upp. Förbereda mig mentalt. Ladda klockan och hörlurar. Packa. Det har lovats varmt väder till Tallinn, så det lutar mot att jag springer i shorts och t-shirt. Jag tänkte nog säkert packa med andra kläder också, för att sedan på morgonen bestämma mig.

Godis är köpt, gels är köpt, sportdryck är köpt. Bubbel har jag. Mycket viktig punkt. Jag ska ännu fixa min Spotifylista, men annars är jag väl redo. Tror jag. Hoppas jag. På lördag åker vi och på söndag är loppet. Wish me luck!

Jag ska ännu springa några pass inför Tallinn, men sedan är träningen gjord. Ett vanligt distanspass och ett pass med samma högre tempo genom hela rundan den här veckan, och så nästa vecka ännu ett kort intervallpass. Idag blev det också ett intervallpass.

Samma som förra veckan, men med färre repetitioner och längre vila. Det var jobbigt i alla fall. Jag kan nog nöta på länge, men att springa snabbt är tungt. Ibland känns det som om jag tar i för allt jag är värd, men ändå visar klockan 5:00 tempo. Vilket förstås är betydligt snabbare än mitt långpasstempo, men det känns mycket högre. Springer jag ”bara” i 5:00 tempo?

Jag är väl inte direkt nervös ännu, men lite pirrig. Ivrig. Jag vet inte om jag är redo. Eftersom jag den här gången valt att inte följa ett träningsprogram är det svårt att veta om jag gjort tillräckligt. Det längsta jag sprungit inför är 27 kilometer. Det är ungefär lika långt som jag sprungit inför tidigare maraton. Däremot har jag den här gången betydligt mera mängd i kroppen. Juni, juli och augusti har varit riktigt bra träningsmånader med många längre pass. Så ja, jag är väl redo.

Nu ska jag ännu tvätta kläder och bestämma mig för vad jag vill springa i. Både kläder och skor är öppet. Det beror förstås på vädret. Helst skulle jag springa i shorts för vill ha kompressionsstrumpor. Måste även handla snacks, sportdryck och gel. Göra spotifylista. Ladda klockan. Packa. Ordna kattvakt. Boka restaurang. Och jobba.

Jag har tidsmål inför Tallinn, som jag inte skrivit om ännu, och på torsdagen sprang jag mitt testpass inför. Samtidigt också mitt sista långpass inför. Femton kilometer i planerat maratontempo. Hur gick det?

Helt okej faktiskt. Ungefär enligt planen. Jag startade lite långsammare än planerat maratontempo, för att sedan öka på slutet. Det kommer också att vara min strategi på loppet. Att inte öppna för hårt, utan nästan springa för långsamt i början. För att sedan förhoppningsvis ha krafter kvar på slutet för att öka och trycka på.

På torsdagen fungerade i alla fall min strategi bra. Nu sprang jag ju visserligen ”bara” femton kilometer, men ändå. När jag kollar på klockan så ser jag en tydlig ökning i tempot mot slutet. De sista fem kilometerna gick betydligt snabbare än de första fem. Dessutom kändes det som om jag hade mer att ge. Jag tror nog att det här kommer att vara en bra plan.

Nästa vecka ska jag ännu springa ett lite längre pass. Då är planen att försöka hålla ett högre tempo hela passet igenom. Jämt från början till slut. Ungefär tio kilometer. Sedan ska jag ännu springa några intervallpass och sedan är jag redo för maraton då. Eller så inte 🙂

Just nu känns i alla fall formen bra och som om jag är redo. Nervös, men redo. Jag blir nästan lite nervös nu redan när jag tänker på det. Jag tror att jag kommer att bli mer nervös ju närmare loppet kommer. Det är alltid så mycket känslor inför maraton. Iver, nervositet, oro…

Klart att jag skulle göra ett sämre pass innan maraton, när träningen hittills gått bra. Det var inte ens ett dåligt pass, bara ett sämre, så egentligen borde jag vara nöjd. Men. Det var veckans viktigaste pass som gick åt skogen. Långpasset.

Planen var 25 kilometer. Jag var väl förberedd, bra mat, bra sömn, gott om tid att springa. Jag hade min rutt planerad. Allt var upplagt för ett bra pass. Redan från början kände jag att magen krånglade. Inget problem ännu, den kändes mest av. Ibland är det så i början och så blir det bättre, ibland blir det bara sämre. Den här gången blev det värre. Dessutom hade jag planerat min runda helt fel.

Hur kan det vara så svårt att få till långa långpass? Jag tycker alltid att det är samma problem. Jag hittar ingen bra rutt att springa, ingen bra runda. Det är alltid för kort. Det finns väl en orsak till att jag brukar springa tusen varv på spånbanan, eller bara springa längs med Skärgårdsvägen mot Åbo och sedan vända om efter lämplig sträcka.

Nu sprang jag igen på stugan och hade tänkt att jag springer därifrån in mot Kyrkbacken och sedan en annan väg till stugan igen. Det borde lätt bli 25 kilometer. Vid Nagu centrum visade klockan 12 kilometer. Great. Det blir så inte 25 kilometer av det här. Jag sprang kringelikrokar och omvägar och mer omvägar, men tja. Nej. Mot slutet av rundan protesterade magen redan så mycket att jag mest gick.

Jag är lite besviken över mina långpass under semestern. Nu när jag för en gångs skull hade haft tid till att springa långt, blev det bara 20 kilometer och 23,5 kilometer. Vilket ju förstås att jättebra, men inte vad jag hade hoppats på. Jag ville så mycket mer. Ena gången var det ösregnet som hindrade mig från att springa längre och andra gången magkrasch. Så positivt i alla fall att det inte var benen/kroppen eller konditionen det var fel på. Alltid något.