Tagg: maraton (page 1 of 5)

Tankar kring lopp

Jag har haft väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska springa för lopp i år. Jag vet inte om jag är närmare en plan, men jag ska försöka formulera ner mina tankar kring lopp. Kanske det hjälper att skriva ner saker, kanske jag får en klarhet då.

En av de största orsakerna till att jag inte kan bestämma mig, är för att jag inte vet vad jag vill satsa på. Vad ska vara min prioritering för år 2019? Ska jag springa ännu ett maraton? Vill jag bli snabb på milen? Ska jag springa halvmaraton och försöka förbättra mitt personbästa. Eller ska jag göra något helt outside the box och delta i något traillopp? Hinderbana? Triathlon?

tankar kring lopp

Under 2017 och 2018 var mitt fokus på maraton, och alla andra lopp jag sprang var bara en bonus. Eftersom maraton var huvudmålet, tränade jag mest inför det. Jag tränade uthållighet och tålighet, men inte snabbhet eller tempo. Jag visste hela tiden vad det stora målet var, och hade i det här skedet av året redan bestämt mig för vad, var och när jag ville springa. Kanske hade jag inte skrivit om det på bloggen, men jag visste det själv.

Nästa problem är när och var vill jag springa. Säg att jag bestämmer mig för halvmaraton, vilket ska jag springa. Ska jag springa i Tallinn igen? Eller blir det något helt annat. Jag kommer inte att kunna springa Paavo Nurmi i år, för den helgen är bokat för annat kul. Jag kommer knappast att springa Masku maraton, för det verkar som om det loppet är inställt också i år. Kaarina syysmaraton går som namnet säger på hösten, och det känns som väldigt sent att ha det som mitt huvudmål för säsongen.

Jag vet att det går lopp ungefär varje helg under sommaren, men jag måste ta och bestämma mig för vad jag vill springa. Jobbet påverkar, för jag är inte ledig varje helg. Jag måste antingen önska ledigt, eller planera in lopp på lediga dagar eller under min semester. Hur långt är det egentligen värt att resa för ett lopp? Säg om jag vill springa 10 kilometer, är det värt en resa till Helsingfors? Bo på hotell? Resan dit? Eller inte bo på hotell och bara köra dit över dagen. För ”bara” 10 kilometer. Eller borde jag då i stället satsa på att springa längre som halvmaraton eller maraton.

Fast om jag bestämmer för att springa längre, kan jag lika gärna också resa längre. Göra det under semestern om jag ändå ska bo på hotell… Som en upplevelse och grej och inte bara springa lopp och komma hem igen. Då är jag igen tillbaka i grundproblemet. Vad vill jag springa? Hur ska jag ens börja googla lopp när jag inte kan bestämma mig för vad?

Hjälp mig! Vad har du för tankar kring lopp?

För att då inte tala om den lilla detaljen att jag också måste träna inför lopp. Jag kan inte plötsligt bestämma mig för att springa maraton om två veckor när jag är ledig den helgen… Jag måste ju även träna för det. Och ska jag springa maraton i sommar, måste jag börja träna för det. Typ nu.

2

Nyckelfaktorer för maraton

Det här är ett inlägg som jag har velat skriva länge, men jag har varit tvungen att samla tankarna. Trots att det gått nästan ett halvt år sedan mitt maraton, fattar jag inte ännu heller hur bra det gick. Ibland skriver jag inlägg med tanke på vad jag tror att ni vill läsa om. Ibland skriver jag bara random inlägg som visar sig bli populära. Och ibland skriver jag bara för mig själv. Det här är ett sådant inlägg. Ett inlägg jag ska gå tillbaka och läsa när jag tvivlar på mig själv inför framtida lopp. Jag har försökt klura ut vad det var som gjorde att mitt maraton gick så bra. Jag (tror jag) har kommit på mina nyckelfaktorer. Vad jag gjorde rätt i träningen. Detta fungerade för mig, för andra fungerar säkert annat.

Nyckelfaktorer för maraton

Långpass på spånbanan

Då när jag skrev om min satsning mot maraton var den första punkten jag nämnde långpassen. Jag skrev om att jag ville springa ett över 30 kilometer och några på 25 kilometer. Jag visste att sommaren, sol och värme kunde bli ett problem, men jag skulle vara fokuserad på maraton. Jag skulle springa långpassen no matter what.

Sommaren var het, svettig och lång. Något jag i normala fall älskar, men inte när jag ska springa. Speciellt inte när jag ska springa långt. Hela sommaren sprang jag mina långpass på spånbanan. Runt runt runt, tills jag nådde min planerade kilometermängd för det passet. Jag kom aldrig upp i 30 kilometer, men att springa på spånbanan visade sig vara ett vinnande koncept. Något jag kommer att göra fler gånger.

nyckelfaktorer för maraton

Jag kunde springa varv på varv, träna på att fortsätta springa fastän det kändes tungt eller tråkigt. Ha en paus vid varje eller vartannat varv, stanna vid parkeringen för att dricka och fylla på med energi. Jag kunde testa olika sorter av energi att ha på maraton, men samtidigt vara nära hemma ifall magen skulle krascha 😉

Eftersom spånbanan är väldigt kuperad blev det även backträning utan att jag ens tänkte på det. Mina kilometertider på spånbanan var högre (alltså jag sprang långsammare eftersom det är kuperat) än vad jag skulle ha gjort på en platt runda. Det i sin tur gjorde att jag flög fram i Tallinn, när banan där är platt. Jag tänker att säg 25 kilometer kuperat motsvarar 30 kilometer eller mer icke kuperat.

Cykel

På sommaren cyklade jag mer än någonsin och jag började gilla det mer och mer. Jag till och med cyklade då när jag hade valfri träning eller vila på träningsschemat. Då när jag tidigare alltid skulle ha valt löpningen, valde jag i stället cykel. Jag cyklade så mycket att jag började drömma om landsvägscykling och Vätternrundor.

Mina cykelrundor var kring 25-30 kilometer, inte långt för vissa, men för mig var det långt. Det som var bra med att cykla var att det var skonsammare för kroppen och benen. Jag kunde få till ett långt pass både sett till kilometer och tid, men med lägre puls. Jag vet att jag springer mina långpass med för hög puls, speciellt eftersom jag sprang dem på en kuperad bana. Men. Jag tycker det gav mig så mycket annat att springa på spånbanan att jag struntade i pulsen.

När jag cyklade hade jag lättare att hålla pulsen inom rätt spann och för konditionens skull är det ingen skillnad om jag springer eller cyklar. Eller går, skidar, simmar…

När jag cyklade kom jag också upp högre kilometermängd. Mentalt gör det mycket att veta att 30 kilometer inte är så långt trots allt. Det fixar jag lätt. Visserligen på cykel, men allt för att lura hjärnan.

Mental träning

Att springa på spånbanan har många fördelar förutom det jag listade ovan. En av dem är att där sällan var mycket folk. Kan ju också ha att göra med det faktum att jag sprang där klockan sju på en söndag morgon mitt under värmeböljan i juli 😉

Jag övade på målgester i skogen. Jag visualiserade hur jag sprang i mål på min drömtid. Jag ökade takten, log som en fåntratt och sträckte händerna i luften. Jag övade på en slutspurt. Övade på att springa fort när jag var som tröttast. Tränade på att lura hjärnan. Tänka att jag ska springa till det där trädet. Så sprang jag till det trädet, plus lite längre. Inte nästan till det där trädet, utan förbi det. Springa hela vägen till slut och inte bara nästan.

Det visade sig vara ett väldigt lyckat drag, eftersom jag sprang i mål på tiden 4:59:56. Hade jag inte övat på att pressa mig ända till slut hade kanske tiden istället varit 5:00:01. Och ja, jag hade varit besviken. Det kan jag erkänna.

3

Tallinn maraton 2019?

Nästa års lopp känns långt borta i framtiden och jag har inte ens funderat på vad jag vill springa för lopp. Vad ska jag satsa på? Ska jag bli snabb på milen, ska jag försöka få personbästa på halvmaraton, blir det ännu ett maraton… Det finns så många lopp att välja bland, i alla fall om jag börjar titta på lopp utomlands. Stockholm maraton, Göteborgsvarvet, Berlin maraton… Samtidigt har jag mina favoritlopp som jag alltid vill springa som Paavo Nurmi i Åbo och Tallinn maraton. Kanske det blir en favorit i repris och att jag springer Tallinn maraton 2019 också. Det är ju trots allt mitt favoritlopp och med den fantastiska upplevelsen jag hade där i år, vill jag bara återuppleva det igen.

tallinn maraton 2019

Jag brukar ibland läsa mina inlägg från Tallinn, kolla på foton och kolla på filmen från loppet. Jag fattar det inte ännu heller hur bra loppet gick och hur roligt jag hade. Fastän det gått flera månader sedan jag sprang, blir jag alldeles glad i kroppen när jag tänker tillbaka. Tallinn maraton 2019 har mycket att leva upp till ifall jag bestämmer mig för att springa igen 🙂 Orsaken till att jag funderar på det nu, är för att jag fick mejl från organisatören om att priset höjs den 15e december.

Det känns väldigt tidigt att anmäla mig nu redan, även om jag nog innerst inne vet att jag kommer att springa där nästa år också. Jag vet inte distansen bara. Om inte något oväntat händer förstås, men det kan det ju göra samma dag som loppet går också och inte något som går att påverka. Men Tallinn maraton 2019, visst lockar det. Behöver jag ens säga varför… Tallinn lockar alltid, om det så är för lopp eller för semester. Tallinn är bäst och en av mina favoritstäder i världen.

0

Två veckor sedan Tallinn maraton

Det har nu gått två veckor sedan jag sprang Tallinn maraton. Jag vet inte om det ännu heller sjunkit in, att jag klarade det (igen). På ett sätt känns det så självklart, klart att jag skulle fixa det. På ett annat sätt känns det helt overkligt. Jag fattar inte ännu heller hur stark jag kände mig genom hela loppet. Hur roligt jag hade. Det är klart att tiden förskönar minnet lite, men jag tycker på riktigt att jag inte hade någon dip under loppet. En liten dip när knät började göra ont vid 23 kilometer. Utöver det, bara positiva tankar, stark kropp och pigga ben.

Loppet kommer klart att bli ett lopp att minnas. Något jag kommer att kunna se tillbaka på med positiva minnen. Något jag ska tänka på i vinter när motivationen tryter. När snön piskar i ansiktet, det är stormvindar och sommaren och lopp känns långt borta. Då ska jag tänka på Tallinn maraton och hur roligt jag hade då.

tallinn maraton

Jag vet inte vad det är med Tallinn maraton. Jag har sprungit där fyra gånger och jag har bara positiva minnen därifrån. Loppet är alltid lika bra och jag presterar alltid bra i Tallinn. Inte nödvändigtvis tidsmässigt, men känslan och feelingen är alltid på top. Tallinn är bäst helt enkelt. Uuu… fick just bästa bloggidén när jag skriver det här, men det får bli ett skilt inlägg 🙂

Nu börjar träningslusten vara tillbaka. Det krävdes bara några dagar då jag inte fick träna, när jag var sjuk, och plötsligt vill jag inget annat än träna. Jag börjar känna mig återhämtad från förkylningen och tänkte smyga igång med träningen nästa vecka. Korta och lugna pass, kanske inte ens löpning ännu. Jag har fått världens lust till att träna styrka. Kanske jag inte är riktigt frisk ännu…

0

Återhämtning efter maraton

Efter mitt maraton förra söndagen har jag inte tränat ett skvatt. Det är vila och återhämtning som gäller för ett tag framåt. Ett maraton är en stor påfrestning för kroppen, jag vill ge den mycket tid för återhämtning. Även om kroppen känns bra och pigg, vill jag inte träna för tidigt och skada mig. Under loppet fick jag ont i höger knä. Det gick över efter en stund, men det var just högra knät som var sjukast/stelast efter loppet. Det tog längst tid att kännas normalt igen. Jag har opererat höger knä två gånger, men då för en annan typ av skada. Det här kändes på helt andra ställen och det skrämde mig lite. Det kändes nämligen precis där jag läst att löparknä känns. På utsidan av höger knät.

Nu känns det bra, men jag tänker att lite extra vila inte kan skada. Plus att jag egentligen inte ens haft lust till träning. Inför maraton, eller vilket lopp som helst, i alla fall om man följer ett träningsprogram, blir det många pass. Mycket mängdträning, många och långa intervaller, och inte alltid pass jag är sugen på. Det är pass som bara ska göras. Nu är det skönt att chilla lite och träna det jag känner för. Vilket i dagsläget är ingenting alls 🙂 Nästa vecka kanske känslan är en annan och då kan jag börja träna något smått.

Just nu tänker jag bara vila, och äta, och ta det lugnt. Låta kroppen återhämta sig och vänta på lusten till träning igen. Jag är inte orolig, jag vet att lusten kommer att komma tillbaka. Det är bara bra för mig att ta det lugnt ibland. Inte stressa och pressa kroppen, utan vila. Ligga på soffan, tända ljus och kolla på film. Typ.

Hur återhämtar du dig efter lopp?

 

0

Hungern efter långlopp

Nu menar jag inte hungern som sugen på att springa långlopp igen, utan hungern som att jag är vrålhungrig. Fortfarande. Den här hungern är inte att leka med. Det känns som om jag äter hela tiden. Allt och lite till. Min mage är ett bottenlöst hål. Det känns som om jag inte blir mätt vad jag än äter. Då ska ni veta att jag minsann har ätit sedan söndagens maraton.

Jag tycker att jag hade gjort en bra uppladdning innan loppet. Ätit bra och mycket på fredagen och på lördagen innan loppet. Ätit en bra frukost på hotellet på söndagen. Magen fungerade bra under loppet. Jag tog sportdryck vid vätskestationerna och tyckte att jag fick energi av det. Jag åt av mina egna chokladnötter och dextrosol och det hjälpte. Jag hade inga energisvackor under loppet, utan allting fungerade. Vid målgång fick vi en flaska vatten och en flaska med någon form sportdryck/vätskeersättning. Jag har inte testat den, för jag hade köpt en egen och drack av den. Jag har även druckit resorb, både innan och efter loppet.

Efter loppet på hotellrummet åt jag macka, chips, godis, iskaffe och bubbel. Allt på en gång. Till kvällen hade jag bokat bord på favoritrestaurangen i Tallinn, Ribe. Det är tredje gången jag ätit där och det är fortfarande lika bra. Väldigt proffsigt, god mat, bra service, mysigt ställe. Allt är bra. Ta det som ett tips, Ribe. Det blev en trerätters avsmakningsmeny med det tillhörande vinpaketet. Tartarbiff till förrätt, lax till huvudrätt och ”cheesecake” till efterrätt. Desserten i sig är orsak nog att besöka restaurangen. Helt i min smak. Vitchokladmousse, mangosorbet, passionsfrukt och knäck. Ja tack!

den här hungern

Är det vanligt att vara så här hungrig efter långlopp? Någon som känner igen sig? Det har gått fyra dagar sedan jag sprang och hungern har ännu inte lagt sig…

0

Reflektioner från ett maraton

Jag har många tankar och reflektioner från mitt maraton i söndags. Jag minns att jag skrev ett liknande inlägg i fjol efter att jag sprungit maraton, och det är kul att jämföra. Hur jag tänkte och kände mig då och hur jag kände mig i söndags. Vissa reflektioner är lika, medan andra är väldigt olika.

Mina reflektioner från Tallinn maraton

Den största och viktigaste är hur stark jag kände mig. Jag kände mig verkligen i form. Jag sprang i princip hela vägen, förutom vid vätskekontrollerna och när jag lade på musiken. Benen var starka, andningen fungerade och jag kunde t.o.m öka tempot mot slutet. Springa om folk och tycka att det var kul att springa ännu vid kilometer 40. Jag minns från förra året hur ont benen gjorde vid kilometer 30 och hur jag bara önskade att det skulle vara över. Nu var jag pigg och stark hela loppet. Jag hade nästan inga dippar under loppet och kilometerna bara tickade på. Plötsligt var jag redan vid 35 kilometer och jag fattade ingenting. Är jag snart i mål?

Det är klart att man (jag) alltid tvivlar innan lopp. Om man (jag) tränat tillräckligt. Tränat rätt. Borde ha gjort si eller så. Jag började tvivla på mig själv i juni efter en dålig träningsmånad och jag hoppade rakt in i mitt träningsprogram. Jag följde ett träningsprogram ur ”stora löparboken för kvinnor”. Egentligen är programmet 42 veckor långt, men jag hoppade in med kanske 10 veckor kvar. Jag följde programmet för maraton under 5 timmar och det gick ju utmärkt eftersom min tid var 4:59:56. Träningsprogram alltså, bra grejer. Passade i alla fall för mig och något jag säkert kommer att använda mig av fler gånger.

Under loppet hamnade jag utan att egentligen planerat det med farthållarna för fem timmar. De var två stycken med speciell nummerlapp och ballonger, så att man skulle kunna hålla reda på dem. I början fungerade det bra. Vid varje vätskekontroll sprang den ena före och den andra blev lite efter för att sedan ”samla ihop gruppen” igen. Efter min lilla dip vid 25 kilometer och jag tappat kontakten med farthållarna, började det bli problem. När jag kom i fatt farthållarna igen vid kilometer 27 (?) gick den ena. Öööh? Ska vi inte springa?! Jag sprang vidare, det var inte så mycket av en grupp mer, utan enstaka löpare. Ett par kilometer senare gick även den andra farthållaren. Vad fan? Inte kommer jag under fem timmar genom att gå. Jag sprang vidare själv och efter det såg jag ingen farthållare för fem timmar mer. Kanske de bara springer till en viss punkt?

Vid varje vätskestation fanns det vatten och sportdryck. Det skulle även finnas apelsin, banan, gurka, bröd, socker och salt. Det gjorde det i början fram till kanske 20 kilometer, men sedan fanns det bara vatten och sportdryck. Och någon vit sörja som säkert var socker och salt ihopblandat. Inte direkt sugen på att ta det, även om jag mot slutet av loppet var sugen på salt. Chips på hotellrummet har aldrig varit så gott. Så sist var jag inte. Vad fick de som kom ännu senare? Bara vatten?

Under loppet sprang jag med min midjeväska som jag sprungit alla mina långpass under sommaren med. I den hade jag telefon, hörlurar, en immodiuomtablett, några dextrosol och en liten påse chokladnötter. I princip lika mycket som jag haft i den under sommarens långpass på spånbanan. Den är tydligen inte gjord för maraton. Mein Gott så jag har ont i ryggen. Den har inte skavt och det syns inga spår, men det känns. Det är som om jag skulle ha blåmärken, men att de inte syns ännu. I övrigt känns kroppen bra efter maraton, men ryggen alltså. AJ!

Nu ljög jag lite. Idag känns kroppen bra. På måndagen var känslan en annan. Högra knät gjorde ont och det var stela ben. Men det är kul med lopp i Tallinn eftersom det på båten hem fanns en massa likasinnade. Jag vet inte hur många som såg på min stapplande gång och log igenkännande och frågade om jag sprungit 🙂

Löpare är annars också trevligt folk. En annan viktig känsla jag tar med mig från Tallinn är hur kul jag hade. Jag har aldrig pratat med så många löpare under ett lopp. Snackat om dittan och datten. Kanske jag skulle våga ta tag i mitt nyårslöfte om socialspring…

Att ha musik med som backup fungerade bra för mig. Jag saknade det förra året och nu hjälpte det mig när jag hade en liten svacka. Däremot kommer jag så inte att springa i de hörlurarna under lopp fler gånger. Det gick just som jag var rädd för. Jag kämpade och fipplade med sladden och var nära att kasta fanstyget vid vägkanten. De hölls bra i öronen, men ljudet sprakade och hackade och sladden var i vägen.

Klädkoden då? Äh, jag struntade i den. Jag hade svarta strumpor och blåa shorts, men inget vitt. Jag orkade inte fundera på saken eftersom jag inte hittade något som passade.

 

 

 

0

Race report Tallinn maraton 2018

Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

tallinn maraton

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!

 

 

0

Den här känslan

Den här bilden sammanfattar loppet bra. Strax efter målgång, knappt medveten om att jag blir fotad. Svettig och rödmosig i ansiktet, men fullständig lycka. Den känslan alltså! Bästa!

den här känslan

Race rapport kommer…

0

Fricking diamantmål!

Vilket lopp! Tallinn sviker aldrig och det här loppet går nog till historien. Jag ska skriva en längre rapport när jag hunnit samla mig och har mer tid. Men jag nådde alltså mitt diamantmål. Ett mål som var så svårt att jag knappt vågade säga det högt. Fasiken vad jag glad jag är.

diamantmål

Så.Jäkla.Stolt.

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑