Etikettarkiv: maraton

Maratonformen är långt borta

Inte för att jag precis ska springa maraton inom den närmsta tiden, men maratonformen är nog långt borta just nu. Det är nästan konstigt hur snabbt det svänger. Fast i och för sig svänger det snabbt åt andra hållet också, men just nu är nog maratonformen långt borta. Hittills har jag sprungit elva kilometer på hela året. Elva.

När jag tränar inför maraton är elva kilometer ett kort pass. Då är jag glad om jag ”bara” behöver springa elva kilometer. Då kan långpassen vara långt över tjugo kilometer. Just nu är mina löppass kring fem kilometer. Den här veckan har jag sprungit noll.

maratonformen är långt borta

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken egentligen, men jag drömde om att jag skulle springa maraton. I drömmen blev jag sedan panikslagen för jag tänkte, hjälp jag är inte i form. Sedan kom jag på, just ja, du drömmer. Du ska först springa maraton i september. Du hinner ännu träna, även om året verkligen inte börjat bra träningsmässigt.

Jag vet som sagt, att det svänger snabbt åt andra hållet också. Jag behöver bara några bra löppass och så är jag tillbaka igen. Några vanliga mysrundor runt kvarteret och kanske ett lite längre, tvåsiffrigt pass, och så har det vänt. Det är alltid mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag har knappast tappat så mycket kondition, det bara känns så när jag inte tränar som normalt.

Nu verkar det åtminstone som om hostmedicinen har hjälpt, för jag hostar betydligt mindre. Eller så var det för att jag tog en vilodag på tisdagen. Skippade simningen och istället sov på soffan. Det har varit mycket på jobbet och annars också, och jag behövde vila.

Vad var det som gick fel på Tallinn maraton?

Lämna ett svar

Jag har väntat med att skriva det här inlägget i hopp om att hitta ett svar först. Vad var det egentligen som gick fel på Tallinn maraton? Och svaret är… Jag vet inte. För jag tycker nämligen att jag hade gjort allt rätt. Jag borde ha kunnat springa om inte på rekord, men åtminstone med en betydligt bättre känsla. Och framförallt borde jag inte ha fått så ont i knät, så tidigt på loppet.

tallinn maraton 2024

Jag fick ont redan vid kilometer fjorton. Det är en sträcka som jag borde ha kunnat springa i sömnen med all den träning jag gjort inför. Redan i februari sprang jag femton kilometer. Sedan har jag bara radat upp långpass på långpass. I april var jag uppe i tjugo kilometer och det kändes ingenstans. 20 kilometer, 23, 25, 27, 29. Massvis med mängd och massvis med långpass.

vad var det som gick fel på tallinn maraton

Därför förstår jag inte heller vad det var som gick fel på Tallinn maraton. Det är en sak om jag inte hade gjort min träning. Då hade jag bättre kunnat förstå att jag fick ont. Därför är jag också besviken. För som jag har kämpat med styrketräningen. Hållit i det. Varit på gymmet och tränat hemma. Jag har sprungit mina långpass. Jag har sprungit intervaller. Mycket mängd med låg puls. Kämpa, kämpa och kämpa. Allt för att få en bra känsla på Tallinn maraton. Det har varit det stora målet hela tiden.

Jag har stigit upp tidigt på morgonen för att springa långpass. Jag har pulsat fram i snödrivor. I ösregn och snålblåst. Jag hade verkligen gjort jobbet. Långt över 100 kilometer varje månad. Nästan 170 kilometer. 50 kilometer per vecka. Och ändå fick jag ont i knät. Dessutom redan vid kilometer 14.

tre veckor kvar

Det är nästan det svåraste att förstå. Hur jag fick ont så tidigt. Okej jag sprang i mina nya skor, men jag hade ändå sprungit in dem. Både kortare pass och längre distanser. Jag tror inte att det beror på dem. För de var bra skor för maraton. Inte en blåsa eller blå nagel.

Jag tror lite att jag fick kramp av att det var varmt. Kanske. Jag vaknade nämligen på morgonen med en stel vänster vad. Som om jag sträckt mig under natten i sömnen och fått sendrag. Eller som om jag sprungit intervaller i snabba, odämpade skor. Ungefär den känslan. Inte ont, men lite lite känningar. Kanske det var det som sedan triggade igång knät under loppet.

dags för mer snabbhet

Som sagt, jag vet inte vad som gick fel på Tallinn maraton. Kanske det bara var en dålig dag? Fast jag hade gjort allting rätt inför. För magen funkade toppen, jag var varken hungrig eller törstig, hörlurarna får full poäng. Det var bara knät som gjorde ont och jag var inte förberedd på det. Eller jag var förberedd på att det skulle göra ont efter kanske 30 kilometer, men inte redan vid kilometer 14. Då är det ännu lite för långt kvar av loppet.

En vecka senare

4 svar

Det har nu gått en vecka sedan jag sprang maraton. Hur känns det i kroppen så här en vecka senare? Kroppen känns pigg, men besvikelsen har kanske inte ännu lagt sig. Jag ska skriva ett skilt inlägg om mina tankar kring loppet, men besviken är nog kanske det ord jag skulle använda. Men så här en vecka senare är kroppen i alla fall förvånansvärt pigg.

en vecka senare

Jag har inte tränat något ännu, förutom en kort promenad på torsdagen. Fast jag är i och för sig väldigt aktiv på jobbet och där blir det många steg. Så helt inaktiv och legat på soffan har jag inte heller varit. Jag vet inte riktigt vad som menas med att vila efter lopp. Bara ligga på soffan och äta chips, eller räknas typ promenader som vila. Aktiv vila. För att få i gång kroppen, blodcirkulationen och inte helt stelna till.

På söndagen direkt efter maraton hade jag ont i hela kroppen. Träningsvärk på de mest konstiga ställen. På måndagen var jag mest stel i benen, men på tisdagen var jag redan nästan som normal. Lite kände jag i benen när jag böjde mig ner/framåt. Och efter det har jag känt mig som vanligt.

Knät känner jag inte av just nu, men jag har som sagt inte tränat heller. Därför väntar jag också lite extra med träningen. Nästa vecka tror jag det blir några promenader, i alla fall om det är fint väder, och så får jag se hur det blir med löpningen. När jag vågar testspringa igen. Jag vill inte springa för tidigt, för att sedan riskera att inte kunna springa alls. Hellre vilar jag lite extra så får knät chans att återhämta sig.

Tallinn maraton 2024 race report

10 svar

Jag är hemma igen och har haft några dagar på mig att smälta min upplevelse från Tallinn. Det är därför dags att skriva race report. Så here goes. Ett långt och säkert flummigt inlägg om Tallinn maraton 2024.

tallinn maraton 2024

Tallinn maraton 2024

Jag hade varit lugn hela veckan. Ätit bra och sovit bra. Druckit resorb och stretchat. Natten till lördag då vi skulle resa iväg sov jag bra. Natten till söndag då loppet gick, också bra sömn. Inga nerver alls. Bra frukost, bra middag dagen innan, mycket vätska. Det borde verkligen ha varit upplagt för ett bra lopp och bra tider, men…

Allt gick åt skogen.

tallinn maraton 2024

Den här gången hade jag lärt mig från förra året och vi var i god tid till starten. Det hotell vi bodde på i år hade fattat det här med maraton och frukost, och hade öppnat den extra tidigt. Inte som i fjol då den öppnade först 7:30. Starten går alltså klockan 9.

Bra frukost, toa, packa väskan och mot starten. Jag hann värma upp, bajamaja besök, ta bilder. Allt var lugnt och jag var redo att springa. Starten går och jag lunkar på. Håller mitt planerade tempo på ungefär 7:20. Det var det tempot jag hade tänkt öppna i för att sedan öka efterhand. Allt känns bra i kroppen även om det redan är varmt och svettigt.

tallinn maraton 2024

Jag springer med min vätskeväst och solglasögon. Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Magen fungerar bra, men plötsligt är jag kissnödig. Vid den andra vätskestationen springer jag ännu förbi bajamajorna för jag antar att det mest är nervositet. Att jag inte egentligen är kissnödig. Vid den tredje vätskestationen kan jag inte hålla mig längre och jag är tvungen att besöka bajamajan. Första gången någonsin under ett lopp.

Efter besöket går allting bra fortfarande. Tempot ökar och det känns bättre i kroppen. Jag springer på och njuter. Vid kilometer 14 får jag väldigt ont i knät. Det är som om det hugger till. Jag är tvungen att stanna och gå. Försöker massera och stretcha, men det hjälper inte egentligen. Då cyklar en av första hjälpen personalen förbi och frågar om jag är okej. Jo då, fast inte riktigt.

Här någonstans kommer första tankarna på att bryta. Jag kan inte ha så här ont så här tidigt i loppet. Jag får icepower på knät och det hjälper en stund så jag bestämmer mig för att fortsätta. Ifall det inte har lättat vid tjugo kilometer måste jag säkert bryta loppet.

Jag skickar meddelande åt Sam när jag är vid tjugo kilometer att det är jobbigt och gör väldigt ont. Jag lunkar vidare och kilometertiderna är ändå helt okej. Smärtan har lättat lite. Jag har sedan innan bestämt att jag får lägga på musiken vid kilometer 25.

Med musiken på går det bättre och jag springer lite fortare igen. Jag har till och med tempon på under 7:00. Har jag kommit så här långt, kan jag inte bryta längre. Jag ska i mål.

Jag går, jag springer, jag får mer icepower. Det gör så ont så ont, för att i nästa stund inte göra ont alls. Vid kilometer 32 börjar jag räkna ner. I det här skedet springer jag ännu. Folk runt omkring mig går och jag blir peppad av att kunna springa om folk.

Det går bra fram tills kanske kilometer 38 innan det tar tvärstopp. Kroppen vägrar samarbeta och jag orkar inte springa mer. Kom igen nu för fan, inte långt kvar. Blir bara irriterad på folk som jag vet försöker heja och vara peppiga som skriker, you can do it. Spring. Shut up vill jag skrika tillbaka.

Med kanske en kilometer kvar, tar jag bort musiken. Jag vill höra speakern och springa i mål på topp. Se glad ut. Det gör jag så inte. Lägger inte alls märke till Sam, får dåliga bilder och vill mest bara ligga ner och gråta. Orkar inte ens spurta, för jag ser att jag kommer klara 5:30. Sak samma tänker jag i det skedet.

tallinn maraton 2024

Tiden är min näst sämsta, bara några sekunder snabbare än från mitt första maraton. Jag som skulle springa på rekord.

Jag ska skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker framåt och mer reflektioner kring loppet, men nej. Tallinn maraton 2024 var ingen trevlig upplevelse. Men i mål kom jag. Om än typ haltandes.

Snart drar vi

2 svar

Det är nervöst nu, för snart drar vi. Väskan är packad och allt är klart. Träningsprogrammet gjort och Spotifylista fixad. Nu är det bara att hämta ut nummerlappen idag och imorgon är det maraton som gäller.

snart drar vi

Usch, jag tycker inte om att vara så här nervös. Fast det är väl egentligen bra nerver. Jag vet ju att jag fixar det. Jag har tränat bra och gjort mina pass, jag borde vara förberedd. Tiden blir vad den blir. Jag försöker att inte stressa över det, men jag hoppas självklart på personbästa. Det borde inte vara omöjligt med tanke på hur bra passen känts. Men det trodde jag ifjol också och då sög nog värmen musten ur mig.

I år lovas det lika varmt väder, men i år ska jag springa med min vätskeväst. Då borde jag åtminstone få i mig tillräckligt med vätska under loppet.

Jag kommer antagligen inte att blogga innan vi kommer hem igen, men jag finns ju förstås på Instagram. Följ mig där för uppdateringar.

Sista förberedelser inför maraton

2 svar

Det är nära nu. Bara några dagar kvar till maraton. Det betyder att det är dags att göra mina sista förberedelser inför. Idag sprang jag det sista träningspasset. Tio gånger trettio sekunder med trettio sekunder vila. Det är nästan konstigt att springa så kort. Är det ens värt att byta om? Det är något helt annat än när jag sprang långpass på över tre timmar. Dagens pass tog ju typ trettio minuter.

några sista förberedelser ännu

Passet kändes bra och jag testade samtidigt mina nya hörlurar. De passade och fungerade utmärkt. Det borde de i och för sig göra eftersom det var exakt samma som jag köpte förra året. Nu bara i en annan färg. Nu kunde jag välja färg och då blev det förstås rosa. Förra året tog jag den billigaste och det var blå…

Nu återstår det bara roliga saker som mina sista förberedelser. Lacka naglar, välja kläder, laga Spotifylista. Äta, dricka, ladda mentalt. Packa.

Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen och hur nära det är nu. Jag är redo, men samtidigt inte. Ett maraton är så långt att mycket hinner hända under loppet. Jag hoppas på bra springväder. Det har lovats varmt. Precis som förra året. Så jag kommer nog att springa med min vätskeväst. Då har jag lättare att få med mig allt jag behöver. Gels, godis, chips, salta nötter. Jag har lärt mig från tidigare år. Jag vill ha salt längs med banan. Efter ett tag smakar det inte med sött eller godis, hur gott det än är i normala fall.

Okej, det där lät som om jag var en packåsna 🙂 Jag brukar ha kanske en gel med mig och så en påse som jag blandat olika sorter i. Nu tänker jag satsa på liknande, även om det ryms mer i min vätskeväst än i midjebältet.

En vecka till maraton

2 svar

En vecka till maraton idag. Eller okej, vid den här tidpunkten nästa vecka har jag kommit i mål redan. Men ändå, en vecka till maraton nu. Usch! Lite nervöst är det, men samtidigt är jag väldigt redo att springa. Redo och ivrig, men nervös och nojig. Allt på en gång.

en vecka till maraton

Som sig bör inför maraton är det igen dags att skaffa nya hörlurar. Jag orkar på riktigt inte. De har funkat så bra de förra som jag köpte. Tills de inte fungerade längre. Högra vägrar ladda och säger hela tiden low battery, och vänstra hittar inte kontakt med bluetooth. Bortsett från det, fungerar de utmärkt 😉 Jag har i alla fall beställt ett par likadana igen och borde hinna få dem innan maraton. Jag har inte tid att researcha och köpa och testspringa ett par nya som kanske skulle hålla längre än ett år. De kostar bara kring trettio euro. Det är säkert därför de också bara håller ett år… Lite irriterande är det också att de just slutade fungera typ två veckor efter att garantin hade gått ut.

årets bästa köp

Jag funderar på om jag ska springa med min vätskeväst eller inte på loppet. Tidigare maraton har jag bara sprungit med mitt midjebälte och jag tycker att det har skumpat och jag fått ont i ryggen av det. Jag har ändå haft ganska mycket i det. Telefon, hörlurar, gels, godis. Dessutom har jag velat ha mera vatten längs med vägen än vad som erbjuds. Oftare alltså. Så det lutar mot att springa med vätskeväst. Även om jag kanske inte skulle vilja. Jag tycker kanske att det tar bort lite av ”loppkänslan”, att det känns mer som ett träningspass. Plus att jag inte riktigt vet var jag ska fästa nummerlappen om jag har västen på. Jag tror jag måste testa hemma.

Långpass i önskat maratontempo

Lämna ett svar

Vilket bra pass det blev igår. Sista längre passet inför maraton där planen var att springa hela vägen i önskat maratontempo. Till min förvåning gick det ju! Tanken var att springa kring tjugo kilometer. Fem kilometer uppvärmning, tio kilometer önskat maratontempo och fem kilometer nedvarvning. Ganska snabbt reviderade jag min plan till fem plus fem plus fem, för jag insåg att det inte skulle bli tjugo kilometer av den runda jag valt att springa.

långpass i önskat maratontempo

Fem kilometer uppvärmning, fem kilometer lite fortare och fem kilometer ännu fortare. Och de resterande kilometerna av min runda i valfritt tempo. Jag är nästan förvånad över hur bra tempo jag kunde hålla. Jag orkade ju liksom springa hela vägen och jag kunde till och med öka mot slutet.

Det var just precis ett sånt här pass och en sån här känsla jag ville ha och behövde med bara tre veckor kvar till maraton. Ett pass där det känns lätt. Som om jag orkar springa och har krafter kvar. Visserligen sprang jag bara 17 kilometer igår, men det var ändå med en riktigt bra känsla. Det gav mersmak. Det var aldrig en fråga om att jag skulle ge upp eller inte orka, utan jag kände mig stark hela vägen.

Nu vill jag ännu springa några bra pass med en bra känsla. Några intervallpass och några snabbare pass. Lite få en känsla av maratontempo. Som det kändes igår vill jag att det ska kännas på maratondagen också. Jag har ännu några träningspass på mig att klura på maratontempo. Jag vet ju förstås vad jag vill springa på, men det är en sak att springa 17 kilometer och en helt annan sak att springa 42,2.

Tre veckor kvar

Lämna ett svar

Okej, vart tog tiden vägen? Det kan på riktigt inte bara vara tre veckor kvar till Tallinn maraton. Lite panik, men samtidigt är jag redo. Tror jag. Det känns åtminstone så. Det är som det alltid brukar vara inför lopp. Jag önskar att jag gjort si eller så, men med bara tre veckor kvar finns det inte så mycket att göra mer. Det är bara några pass kvar att träna och sedan är det go time.

tre veckor kvar

Jag ska ännu den här veckan springa ett sista längre pass. Ungefär tjugo kilometer. Fokus ska vara på att hitta ett bra flyt och test av maratontempo. Springa hela vägen i ett jämnt tempo. Inte rusa för att sedan vara tvungen att gå och sedan springa igen. Utan jämnt och fint. Jag tror det är viktigare för mig att jag springer, än att jag varvar snabbare löpning med gång. För jag vet att börjar jag gå, är det lätt att jag blir för bekväm i det och går för mycket. Tillåter mig själv att gå, för har jag inte lite ont i ena foten? Nej, du har inte ont i foten. Spring nu.

Utöver det sista längre passet, ska jag också springa några längre intervallpass. Ett den här veckan och ett nästa vecka. Jag har inte bestämt mig för hurudant ännu. Det beror lite på hur långpasset känns. Ifall jag kan hålla det tempot jag vill kunna hålla på maraton, kanske jag lägger in lite kortare men snabbare intervaller. Men ifall jag inte kan hålla tempot, då blir det säkert lite längre intervaller men just i det planerade maratontempot. Sen ännu några kortare intervallpass, snabbare pass. Mest bara för att det planerade maratontempot ska kännas lätt sedan. Få lite tryck i benen och komma upp i steget.

Styrketräningen har jag skippat. Istället har jag lagt in stretch och kroppsvård. Baksida lår, rumpa och höftböjare. Massagepistol och boll. Foamroller. Alla knep är tillåtna nu. Jag vill få bort stelheten från benen och få en känsla av lätthet. Pigga, glada ben redo att springa maraton.

Usch, nu blev jag nervös när jag tänker på det.

Näst sista långa långpasset

Lämna ett svar

Igår blev det cykling och idag sprang jag det näst sista långa långpasset inför maraton. Eller kanske snarare det näst sista långpasset. Nu börjar jag vara på en sådan längd igen att det kanske inte räknas som ett långt långpass längre. Strax över tjugo kilometer sprang jag idag.

det näst sista långa långpasset

Planen var att försöka springa hela vägen och hålla ett jämnt tempo. Se hur det känns i kroppen när jag springer. Strunta i pulsen och om den rusar, istället bara springa på. Jag ska skriva ett inlägg om pulsträning och vad jag tänker kring det, promise, men just nu är jag så fokuserad på maraton. Det känns som om jag behöver tid för att skriva om det. Just nu spyr jag bara ut mina tankar och funderingar som de kommer.

Hur kändes då det näst sista långpasset? Kunde jag springa hela vägen? Det kändes helt okej faktiskt. Hyfsat tempo och nästan bara löpning. Lite gång mellan varven för att äta och dricka, men mest löpning. Äta och dricka förresten, jag måste fortfarande också skärpa mig.

Jag hade gels med, eller jag hade en, plus en godis. Alldeles för lite. Mot slutet var jag ganska tom på energi och farten dippade lite. Men det tänker jag att löser sig på maraton sedan. Då får jag energi längs med banan. Då har jag också förhoppningsvis laddat upp bättre. Jag måste verkligen trycka i mig energi. Jag kan inte springa på vilja och luft.

Idag hade jag ändå ett okej tempo. De flesta kilometerna gick i trakterna där jag vill springa på maraton också. Jag kunde öka mot slutet och hade krafter kvar. Med lite mera energi i kroppen hade jag säkert haft ännu mer krafter och kunnat öka ännu mer.

Nästa vecka ska jag springa ett sista längre pass där jag vill fokusera på att springa i planerat maratontempo. Sedan ännu några intervallpass på det och därefter är maratonträningen över. Sedan är det bara att springa loppet. Easy peasy.