Etikettarkiv: maraton

Det här skulle ha varit raceweek

Det här skulle ha varit raceweek. Tallinn maraton är på söndag och som bekant ska jag inte springa då. Senast jag kollade på hemsidan skulle loppet arrangeras, men annorlunda. Ny startplats, ingen publik vid start eller mål, negativ coronatest krävdes och det var säkert något annat ännu. Jag läste inte så noga igenom allt, eftersom jag ändå inte ska springa. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade bestämt mig för att inte springa, eftersom det verkade komplicerat och jobbigt. Och det var ändå för bara själva loppet. Jag har inte ens kollat hur det skulle ha varit med resan…

nytt mål

Ifall det här hade varit raceweek, då hade jag fått ett superbra sista pass inför. Om jag på lördagen hade tunga ben, flög jag fram idag. Jag var flåsig, men benen pinnade på. Idag hade jag lätta ben och bra tryck. Det var en helt annan känsla än på lördagen. Idag är jag istället förvånad över hur lätt det kändes, eftersom jag ändå hade jobbat på dagen och det blev en kvällsrunda. Första kvällsrundan på länge.

Oftast brukar jag springa på lediga dagar, eller innan jobbet. Jag minns inte när jag senast skulle ha sprungit efter klockan sex på kvällen. Snart måste jag komma ihåg reflexvästen igen. Så att det inte går som förra året, att jag plötsligt blir överraskad över hur snabbt det blir mörkt.

det här skulle ha varit raceweek

Nu hoppas jag att dagens pass är min normala form och att lördagens tunga känsla bara var ett undantag. Jag vill nämligen springa mycket i höst och det är klart att det är roligare ifall känslan är bra i kroppen.

1

Varför jag inte springer Tallinn maraton i år

Det här är ett inlägg som är jobbigt att skriva även om jag vetat om saken länge redan. Varför jag inte springer Tallinn maraton i år. Det blev inget maraton ifjol, eller lopp för den delen heller, och det verkar som om historien upprepar sig. Just nu har jag i alla fall inget lopp inplanerat. Varken maraton eller kortare.

träningsplaner för 2020

Jag har helt enkelt inte haft motivation till att träna som det krävs. När jag sedan ännu kommer att få andra dosen av coronavaccinet bara två dagar innan Tallinn maraton, blev beslutet att inte springa ännu lättare. Då försvann den sista motivationen till att springa långpass och att följa ett träningsprogram.

Just nu är det roligare att springa på känsla och att cykla till jobbet. Jag vet hurudan träning det krävs för ett maraton. Jag vet också att även om jag är förberedd är jag nervös. Har jag tränat tillräckligt? Sprungit tillräckligt långa pass, tillräckligt med mängd? Jag behöver ingen extra stress över att få biverkningar av ett vaccin, vilket jag i och för sig inte fick efter första dosen.

varför jag inte springer i tallinn i år

Till ett maraton vill jag komma väl förberedd, pepp och ivrig på att springa. Veta att jag gjort det jag ska. Det har inte känts värt det. Lägga ner en massa träningstimmar och mängd, för att kanske sedan få biverkningar av ett vaccin. Eller att loppet blir inställt igen. Plus att det är jobbigt att resa, med möjlig karantän, coronatest, intyg och så vidare.

Ifall jag valt att satsa på att springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, hade läget kanske varit annorlunda. Men maratondistansen lockar inte där, utan jag vill springa i Tallinn. Jag vill inte springa en två-varvs bana ute på ett folktomt Runsala. Jag vill springa i stan med folkfest och party hela vägen. Det är därför jag alltid trivts så bra på lopp i Tallinn. Stämningen.

Det är klart att jag kunde ha tränat som om jag skulle springa maraton, för att sedan kanske välja att springa en annan distans i Åbo. Att träningen inte är förgäves, men egentligen så är jag nöjd över mitt beslut. Bara för att jag inte springer maraton i Tallinn i år, betyder ju inte att jag inte kommer att göra det något annat år.

tallinn skyline

Jag är ändå i bättre form än jag var i fjol. Löpningen känns mycket bättre och jag har tränat mer. Det har varit skönt att jag tog beslutet över att inte springa i Tallinn tidigt på sommaren. Ingen stress över missade träningspass, eller att jag nu borde ligga på en sån här mängd i veckan. Långpassen borde vara si och så långa. Jag borde verkligen springa intervaller. Jag tror att den uteblivna stressen över träningen har gjort att träningen egentligen gått bättre. För jag har inget att jämföra med och jag ska ändå inte springa något lopp. Utan jag kan träna det jag vill.

inte springer i tallinn i år

Men nästa år, Tallinn. Då jäklar!

1

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Jag spinner vidare på mina maratonfunderingar och jag ska försöka göra upp en plan för träningen. Vad jag behöver för att komma i maratonform. Eller snarare som rubriken säger, känna mig i maratonform. Vad jag kommer att prioritera i träningen, vad är viktigast för mig.

Jag har sprungit två maraton tidigare och båda gångerna har jag tvivlat på om jag ska klara det. Båda gångerna har det gått bra, andra gången långt över förväntan. Jag har gjort det förut, jag vet att jag kan göra det igen. Jag vet vad som krävs. Hur jobbigt det kommer att kännas längs med vägen, både med träningen inför och under själva loppet, men hur värt allt kommer att vara i mål.

vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Självförtroende
Det första på listan är självförtroende. Jag vet att jag klarat av att springa maraton tidigare, men det är tre år sedan senast. Då har jag haft bättre träningsmånader bakom mig och en bättre grund. Samtidigt tänker jag att det här är en punkt som kommer att öka med hjälp av följande punkter. Med själva träningen. Självförtroendet kommer att öka för varje bra träningspass.

Långpass
Den viktigaste punkten i träningen är långpassen. För att ha självförtroendet för att springa maraton måste jag ha sprungit långpass. Det går inte att komma ifrån. Jag måste vänja kroppen vid att vara igång länge, upp mot tre timmar i alla fall. Det längsta jag någonsin sprungit inför ett maraton är 27,5 kilometer. Det har räckt, men för självförtroendets skull hade jag gärna sprungit lite längre. Upp mot 30. Det beror också lite på hur många långa långpass jag sprungit. Och när. Om jag ska springa maraton i september, hjälper det mig inte mycket om jag i maj springer ett långpass på 30 kilometer. Men har jag i juli sprungit långpass på 21 kilometer, 23 och 25 kilometer, då räcker det med ett på 27.

veckans löpare

Mer mängd
Nästa punkt på listan mot maratonform är mängdträning. Långpassen är viktigast, men det behövs också annan löpning. Jag kan inte bara springa ett långpass i veckan och sedan vara så sliten av det att jag inte kan träna mer den veckan, utan jag behöver volym. Åtminstone tre löppass i veckan, gärna fyra. Jag ska inte alltid vara pigg på mina löppass, utan jag ska vänja kroppen att prestera på tunga ben. Jag kommer att ha tunga ben i slutet av maraton i alla fall, men jag vill vara förberedd på känslan och veta att jag kan springa ändå. Självförtroende som sagt.

Snabbhet eller lätthet
Det här vill jag förtydliga att inte handlar om vikt, men jag vill känna mig lätt i kroppen. Snabb. Som om det finns tryck i steget och att jag kommer uppåt, framåt. Inte att jag hasar mig fram på tunga ben. Även om jag ska träna på tunga ben ibland, är förhoppningen att sen när jag lättar på träningen, sen ska jag känna mig snabb. Att träningen ändå haft effekt även om det inte alltid känts så. Inför Tallinn maraton 2018 sprang jag mycket långpass på en väldigt kuperad spånbana, för jag visste att banan i Tallinn är flack och att jag kommer att susa fram sedan.det är nervöst nu

Ifall jag kan få alla dessa punkter att stämma eller åtminstone känna att jag är på rätt väg, till midsommar, då kan jag bestämma mig för att göra en maratonsatsning mot Tallinn. Sen om det går att springa loppet eller inte, det är en annan sak 🙂

4

Maratonfunderingar

Ett av mina träningsmål för året är att springa maraton i september i Tallinn. Det känns ju fortfarande väldigt osäkert om det kommer att bli något lopp. Kan man resa, får man resa, vill man resa då? I det här inlägget tänkte jag skriva om mina maratonfunderingar, som det ser ut just nu. Ifall jag leker med tanken att allt är ”som normalt” i september och att jag bara behöver oroa mig för att orka springa.

maratonfunderingar

Maratonfunderingar del ett

Mina träningspass just nu går bra. Jag har kunnat steppa upp löpningen och kroppen håller. Det längsta jag har sprungit är 15 kilometer. För tillfället springer jag två gånger i veckan. Ett kortare pass och ett långpass. Totalt lite över 20 kilometer på en vecka. Inget fel i det, men jag vet att jag i något skede måste steppa upp träningen ännu mer. Ifall jag vill springa maraton i september.

Det kommer att krävas mer löpning. Längre pass, fler pass, intervaller. Mer mängd och mer volym. Tid att bygga upp. Ifall jag inleder maratonträningen nu har jag exakt fem månader på mig. Blir det inte Tallinn maraton, utan Paavo Nurmi i Åbo, har jag ännu mindre tid på mig. Det loppet går i augusti.

Tiden eller snarare brist på tid är nästan det som skrämmer mig mest. Jag sprang mitt senaste maraton år 2018 och då hade jag en bättre grund. Ifall jag jämför april 2018 med april 2021. Det är inte det att jag inte har tränat, men jag har kanske inte tränat sådant som hjälper i en maratonsatsning. Löpning med andra ord. Förra året blev det ”bara” 640 kilometer löpning på hela året. Det hade jag sprungit totalt redan i juni år 2018.

Cykling är bra, promenader är bra, fuldansa i vardagsrummet till Youtube videon är jättebra, men de hjälper inte mycket i ett maraton. För att springa maraton behöver (jag) nöta asfalt. Långpass, tid ute länge. Stötar mot knän och fötter. Vänja kroppen. Mata på i lugnt tempo. Där är jag inte just nu, även om jag självklart har tränat annat och inte är i dålig form per se.

maratonfunderingar

Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska göra. Jag trodde att jag skulle bli klokare av att skriva ner mina maratonfunderingar, men kanske blev jag bara snurrigare. Just nu får planen vara att steppa upp löpningen. Jag behöver inte ännu springa pass över 20 kilometer, utan nu kan jag bygga upp grunden. Träna som om jag skulle springa maraton i september och sedan finjustera träningen närmare sommaren.

 

1

Raceweek är här

Raceweek är här! Eller så var det meningen i alla fall, men som vi alla vet, blir det inget lopp. Det här var veckan jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle vara väl förberedd, redo att springa och satsa på personbästa. Jag skulle ha tränat hela våren och sommaren inför det och nu var det bara de sista finjusteringarna som gällde.

raceweek är här

Välja kläder, bestämma skor. Packa väskan. Lacka naglar. Äta och dricka. Ladda upp mentalt. Välja bra låtar till en spotifylista. Vara ivrig och nervös på en och samma gång. Jag älskar raceweek, jag älskar lopp och jag älskar Tallinn. Det här är den bästa veckan på året. Minisemester, maraton, shopping, mat på Ribe. Pirret inför loppet, och känslan efteråt.

Alltså, får jag gråta en stund? Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av ett inställt lopp, speciellt inte eftersom jag länge vetat eller i alla fall anat att det kommer att bli inställt. Jag har ju inte ens tränat för det, var aldrig anmäld, bokade aldrig hotell eller resa. Nu när jag läser tillbaka på gamla inlägg om olika lopp jag sprungit i Tallinn, speciellt maraton, känner jag bara…Sorg. Vad som kunde ha varit.

Det finns ännu en möjlighet att springa loppet virtuellt, men njaa. Det lockar inte, det känns inte alls som samma sak. En stor orsak till varför jag tyckt om att springa i Tallinn, är allt runtomkring. Publiken, folkfesten på stan, stämningen och att det är en minisemester. Vill jag bara springa distansen, kan jag göra det vilken vanlig dag som helst i veckan. Jag är ute efter andra saker.

Så, ingen raceweek, istället tänker jag deppa en stund och äta godis.

2

Motivationsproblem och maratonfunderingar

Foten känns bra och idag blev det därför ett nytt försök till långpass. Inte på spånbanan den här gången, ut på rak, asfalterad väg. Jag vill inte riskera något. Långpasset gick sådär. Konditionen är det inget fel på, benen gör inte ont, men allt känns mest… Mjäh. Jag har motivationsproblem med att springa långpass, för egentligen vet jag ju att Tallinn maraton är väldigt osäkert. Åtminstone som ett normalt lopp (och resan överlag), med massor av publik och tusentals andra löpare. Folkfest, party, hejarop och allt det där roliga kring lopp. Varför ska jag då springa långpass? När jag kanske hellre skulle cykla?

den här känslan

Så här kände jag mig i fjol också, fast av andra orsaker. Jag var så säker på att jag inte skulle kunna springa i Tallinn att jag inte ens tränade inför maraton. Sedan när det visade sig att jag visst kunde springa, var det redan för sent. Jag var inte tränad för maraton, inte ens för halvmaraton, utan jag sprang bara tio kilometer. Inget fel i det, men besvikelsen över att ha kunnat springa en längre distans, hade jag bara varit tränad för det, var stor.

Nu vet jag inte om jag blir mer besviken över ifall jag tränar för loppet och det sedan blir inställt, eller om jag inte tränar och loppet går av som vanligt? Jag vet att jag i något skede skrev att jag skulle träna på som vanligt till juli och sedan först bestämma mig. Att det då skulle finnas en klarhet i om och hur loppet skulle se ut. Att jag i juli kan inleda maratonsatsningen med långa långpass och specifika intervaller, bara jag har grunden gjord.

Mycket av det roliga med lopp är stämningen. Visst är det kul att springa för en tid, men jag lär ju inte vinna, utan jag är mer ute efter en upplevelse. För ett maraton behöver jag dessutom publikstödet för att ta mig i mål 🙂 Vill jag ens springa loppet om det är ett begränsat antal löpare och ingen publik? Är det värt det? Pengarna, boka resa, boka hotell, fixa med jobbet och all den tid träningen tar.

motivationsproblem

Det är klart att ingen träning är förgäves, att all träning är bra träning och så vidare, men i något skede måste jag bestämma mig. Jag har nu redan motivationsproblem med långpassen och då är jag inte ens i närheten av längden på långpass som kommer att krävas för maraton. För att få en trevlig upplevelse oberoende av mängden publik, behöver jag springa långpass. Jag tycker tolv kilometer känns okej, men sedan tar det stopp. På det springs det inga maraton ännu, hur mycket publiken än hejar. Dessutom behövs det en stegring av långpassen. Jag kan inte springa tolv kilometer och sedan i juli dra till med 25. Just nu har jag kanske inte riktigt motivationen till att träna inför maraton när allt känns så osäkert…

2

Första dagen av maratonträning

Idag var dagen jag skulle inleda min maratonträning mot Tallinn maraton. Gjorde jag det? Nå, jag sprang i alla fall. Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på maraton i år eller inte, med tanke på rådande situation. Just nu tänker jag att jag tränar på som vanligt och så bestämmer jag mig senare. Det är ännu långt till september och mycket kan ändra tills dess. Jag vill inte vara tvungen att skippa maraton för den orsaken att jag inte tränat inför det. Coronavirus kan jag inte påverka, däremot har jag kontroll över min egen träning. Därför tänker jag träna som om jag låg i maratonträning.

första dagen av maratonträning

Jag tänker i dagsläget inte följa ett program, just eftersom allt är så osäkert ännu. Blir det ett maraton eller inte? Blir loppet inställt? Jag tänker träna mer på känsla och efter hur kroppen känns. Sakta öka på längden på passen och öka på veckototalen. Så småningom kan jag lägga in intervaller och mer specifika löppass. Ännu finns det ingen stress över långpass, utan jag kommer långt med att bara få löpningen till en rutin med två tre pass i veckan. Jag behöver inte ligga på över 20 kilometer på långpassen ännu. I mitten på juni eller i början på juli, då vill jag ha kommit upp i 20 kilometer och mer på långpassen. Då hoppas jag också att det finns en klarhet med coronaviruset och hur det påverkar. Efter det kan jag förhoppningsvis bestämma mig, ifall jag ska lägga på ett kol eller strunta i det.

Just nu känner jag mig faktiskt nöjd över mitt beslut, även om det varken är bu eller bä. När jag sprang mitt senaste maraton, då inledde jag min maratonträning i juli. Då hade jag tränat på som vanligt fram tills dess, men den riktiga satsningen började i juli. Det gick bra den gången, det gick ju faktiskt helt super, och jag litar på att det kommer att gå vägen den här gången också. Kommer jag upp i för mig normala mängder på över 100 kilometer i månaden under april, maj och juni är det sedan ”lätt” att öka på mängden ytterligare ifall jag bestämmer mig för att satsa.

4

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Jag vill träna!

Jag börjar vara trött på att vila. Jag vill träna nu. Komma igång ordentligt igen, börja min satsning mot maraton och få träningen till en rutin. Januari var en bra träningsmånad. Jag sprang den högsta totalen jag gjort på länge och styrketräningen gick bra. Under februari var vi först på resa och även om jag tränade då, var det inte samma sak. Det var mest lugn morgonlöpning på stranden och ingen styrketräning. Efter resan blev jag sjuk och när jag just kommit igång igen med träningen, var jag tvungen att dra ut en visdomstand. Det var visserligen ett planerat besök till tandläkaren, men jag hade glömt bort hur det kändes efteråt från förra gången. Hur jag inte kan träna. Dels för att det nu dessutom gör betydligt sjukare än det gjorde sist och dels för att jag inte har någon energi eller ork, när jag inte kan äta.

Här sitter jag nu. Ynklig, otränad, med sjuk tand och med x-antal  ätna yoghurt. Jag vill träna. Löpning, zumba, styrketräning, simning, yoga. Vad som helst. Jag är trött på att vila, på att ha ont och att känna mig orkeslös. Jag vill känna mig stark igen och som om kroppen svarar. Det var ju inte så här jag ville att min maratonsatsning skulle börja. Samtidigt vet jag att jag har tid på mig ännu. Att jag inte är så otränad som jag just nu känner mig och att det snabbt vänder, bara jag kommer igång. Men lite stressad blir jag.

Idag lyssnade jag på avsnittet om halvmaraton och maraton från podden Wiss och Swärm. Där pratade de bland annat om att ”man” behöver minst sex månader träning inför ett maraton, gärna mer. Det är ganska exakt ett halvt år tills Tallinn maraton, så det gäller att komma igång med träningen. Typ nu.

jag vill träna

Charlie är söt i alla fall 🙂

4

Springer du maraton?

Springer du maraton frågade läkaren mig idag. Hon tog en titt på mina fötter och frågade om jag sprungit maraton. Syns det så tydligt? Jag vet ju att mina fötter inte är de vackraste, de har inte återhämtat sig från förra höstens maraton. Men vems fötter är vackra som springer? Det är alltid en blå tånagel, en nagel som fallit av, en blåsa här, en blåsa där. Det är inte direkt så att det påverkar mig, men det är inte snyggt. Tånaglarna är alltid lackade, i en mörk färg, och har nageln trillat av kan man alltid lacka där som nageln ska sitta…

Orsaken till att jag idag besökte läkaren är för att jag nu tycker att det har börjat påverka min löpning. Jag springer sönder mina skor direkt. Jag underpronerar på höger fot och det har bara blivit värre. Mina skor slits ut på utsidan, vid lilltån. Jag har inte ont (än), men jag gissar att det kommer att bli ett problem ifall jag inte gör något åt saken. Inlägg i skor, ändrad löpstil, teknikövningar, prehab. Något måste göras. Domen? På fredagen ska jag till mitt första besök till fysioterapeuten.

springer du maraton

Jag är redan nervös. Både för vad det här kommer att kosta och för vad jag kommer att vara tvungen att göra. Skräckscenariot är att hon säger att jag aldrig kan springa mer. Att det är den enda lösningen till mina problem. Att hon inte alls förstår mig och det faktum att jag vill springa. Jag hoppas på prehab/rehab övningar att göra hemma och att det hjälper. Att det är ett enkelt problem att rätta till. Att jag har en låsning i ryggen (eller liknande) som hon knäcker upp och mina problem är puts väck. Tyvärr vet jag ju att det inte kommer att vara riktigt så enkelt, men… Jag hoppas i alla fall på att det finns en lösning. Att vi vet vad som är problemet och att det går att rätta till.

2