Jag har lite börjat strunta i att springa enligt pulsen. På långpassen ska jag ännu vara striktare, men annars är det kul att trycka på mer. Ta i mer, bli trött och flåsig och känna mig snabb. Eller snabbare ska jag kanske skriva. För jag känner mig inte speciellt snabb just nu.

Det är klart att jag springer fortare än på mina långpass, speciellt då när jag inte bryr mig om pulsen. Samtidigt känns det ännu väldigt långt till att jag är snabb på riktigt igen. Jag har ingen lätthet i steget. Det rullar inte på, utan det känns mer som om jag tar i. Jag har inte farten i kroppen, utan jag är tvungen att kämpa. Kroppen skulle egentligen vilja springa långsammare.

Det är mest huvudet som vill springa snabbt, efter månader av långsamt lufs. Det är kul att trycka på igen, men kroppen hänger kanske inte ännu med. Men det kommer väl tids nog. Jag litar på det.

Jag tycker ändå att jag är i bättre form än vad jag brukar vara den här tiden på året. Det har blivit betydligt längre långpass och överlag mer löpning. Mycket mer. Jag brukar inte vara snabb den här tiden på året annars heller. Nu känner jag mig åtminstone uthållig och stark.

Jag är i ett bättre utgångsläge än vad jag varit inför tidigare maraton. För jag är nu redan uppe i nästan 20 kilometer på långpass. Jag har redan grunden, jag behöver ”bara” träna upp snabbheten. Inte både bygga på långpassen och samtidigt försöka bli snabbare.

Därför tänker jag också att om jag lite ännu kämpar med pulsträningen på långpass, ungefär i maj, så kan jag sedan i juni börja med snabbhetsträning. Lite ännu orka bygga grund, för att sedan byta fokus.