Efter Tallinn maraton brukar jag alltid ha en viloperiod. En period där jag inte har några träningsplaner eller mål. Jag brukar börja med mina promenader, sedan blir det löpning och övrig träning och plötsligt vill jag ha ett mål igen. Oftast med fokus på att springa ett visst kilometerantal för att få en jämn och fin siffra i slutet av året. Så är fallet inte nu. Istället kommer min målsättning för slutet av året vara annorlunda.

Jag har hela året, sedan mars ungefär, fokuserat på att bli snabbare igen. Jag tror att det var en av orsakerna till att maraton gick så bra i år. För att jag fått upp grundtempot och faktiskt blivit snabbare. Både på kortare distanser och på maraton. Min målsättning för slutet av året kommer därför att vara att bibehålla snabbheten.

Jag skriver bibehålla för jag vet att det kommer att bli svårt att träna snabbhet när det blir snöslask och isgator. Målsättningen är snarare att jag i alla fall inte ska tappa så mycket. Eftersom jag inte behöver springa långt just nu, kan jag lika gärna springa fort. Jag behöver inte springa långpass, för jag tränar inte inför maraton, men jag har heller inget totalmål kilometermässigt för året. Jag har redan sprungit långt över 1000 kilometer i år, men jag har jättelångt till 1500. Då är det egentligen sak samma om totalen för året landar på 1300 eller 1400. Så snabbhet it is. 

Just nu är det ännu fint väder, om än lite kallt, men bara vägar. Ingen snöslask eller halka. Jag borde kunna springa rundor i under 7:00 tempo. Jag kan springa intervaller om jag vill. Det kan jag väl göra på vintern också, men det är lättare att känna sig snabb när man inte har fyra lager kläder på, stela ben och dubbskor.