Jag tänker välja att fokusera på ögonblick som har med min träning att göra. Jag har två ögonblick som jag speciellt vill lyfta fram. Det första är när jag sprang mitt första lopp någonsin och det andra är när jag sprang mitt första halvmaraton.

Mitt första lopp någonsin sprang jag i juni 2013. Då sprang jag 10 km på Paavo Nurmi i Åbo. Jag hade sprungit i drygt ett år då och visste nog att jag skulle klara av sträckan, men inte på vilken tidsnivå jag skulle springa. Jag sprang in i mål på tiden 1.02.06 och var så nöjd och glad över tiden. Känslan genom loppet var bra och allt kändes enkelt. Jag hade ingen tidspress på mig och ville bara springa och ha kul och det lyckades jag med.

Poserar glatt med medaljen

Mitt första halvmaraton sprang jag hösten 2014  i Tallinn. Jag hade kanske inte riktigt tränat som jag borde inför loppet och det längsta jag nånsin sprungit tidigare var 16,5 km. Så jag var ganska nervös över hur det skulle gå. Jag hade ingen tidspress då heller utan ville bara genomföra loppet. Då när man anmälde sig skulle man ge en uppskattad sluttid för startgrupperna och jag drog till med 2.20. För jag visste inte alls var jag låg tidsmässigt. Jag sprang in på 2.14 och var så lycklig. Jag kände mig stark genom hela loppet och var förvånad över hur enkelt allt kändes. Jag kunde t.o.m. dra en lång slutspurt. Problemet då var bara alla andra löpare som blockerade vägen. Jag bara ”flytta på er” jag kommer förbi här. Jag fattar inte ännu heller att jag gjorde det. JAG sprang ett halvmaraton. Strunt samma i tiden, jag gjorde det liksom!

Suddigt värre, men strunt samma. I did it!

Känslan när målet närmar sig och alla hejar på dig (och några andra då). Heja Heidi, heja Finland! ÖÖh, hur vet de vad jag heter och varifrån jag kommer… Det står ju på nummerlappen fjant. Så kul!