Träningsvärken från helvetet har lite gett med sig nu som tur. När jag vaknade på morgonen så kändes allt redan bättre och mot dagen har den släppt ytterligare. Idag efter jobbet var jag ute på en springtur. Det kändes ännu i benen, de var väldigt sega och tunga. Så farten var inte något att hänga i julgranen, men det är inte alltid huvudsaken heller.

Jag litar på min kropp och på mig själv och vet att det kommer att gå fortare nästa gång. Och om inte nästa så snart iaf… Det är inte så konstigt att det gick långsammare än normalt idag, kroppen fick nog en chock av mitt träningspass på torsdagen och har inte återhämtat sig ännu. Så snart är jag fit for fight igen.

Jag har faktiskt de tre senaste gångerna som jag varit och sprungit, sprungit utan musik. Jag springer ALLTID med musik, jag försöker avvänja mig från det. Jag har ingen pulsklocka (eller jag har en, men inte med gps, bara sån som mäter pulsen och inget annat) så jag springer alltid med runkeeper på telefon. Och eftersom jag alltid har telefonen med mig iaf, så blir det automatiskt även musik. Men nu har jag planer på att köpa en pulsklocka med gps och då behöver jag ju inte runkeeper mer. Och då känns det onödigt att springa med telefonen och musik. Sen att det ju förstås kan vara bra att ha telefonen med sig på löprundan iaf är ju en annan sak… Så nu försöker jag vänja mig att springa utan musik så att jag är van sedan när jag har pulsklocka…

Hur är det med dig? Springer du med musik eller utan? Hur är det med andra tekniska grejer? Pulsklocka?

En ”rolig” historia här ännu mot slutet. Vid bajamaja kön inför Paavo nurmi halvmaraton så frågade damen framför mig i kön vad klockan var.  Och jag visste inte. Den minen alltså… Whaat, ingen pulsklocka? Hon verkade uppriktigt förvånad över att jag inte hade nån klocka.

Bjuder ännu på en bild på min favoritkatt, Emma, som har absolut ingenting med inlägget att göra. Men fin är hon…