Rund är också en form Malin skrev ett inlägg som hette när kommer ni på mig? Det handlade om att undervärdera sin egen förmåga och jag kände att jag vill ge min syn på saken i ett eget inlägg.

Nu handlar väl mitt inlägg inte direkt om samma sak, men det tangerar ämnet. Jag har i en period i mitt liv vägt mer än vad jag gör i dagsläget. Jag trivdes inte bra på mitt dåvarande jobb, det var allmänt stressigt och jobbigt i livet och jag var väl nu i eftertanke i en ganska låg period i livet. Summa summarum, så trivdes jag inte med mig själv och hade inte den bästa självkänslan.

År 2011 ändrades mycket, vi flyttade, jag bytte jobb och jag började så smått träna. Våren 2012 började jag springa. Med springa menar jag gå, med några stapplande springsteg där emellan. I början handlade det kanske om viktnedgång, men det tog inte länge innan det blev så mycket mer.

Jag kan fortfarande få frågor om när jag ska sluta springa? Om det inte räcker nu? Jag har ju gått ner mina trivselkilon för länge sedan… För mig handlar inte mitt springande om vikten.  Det tog länge för mig att inse att jag faktiskt är en sån som springer. Frågade nån mig vad jag sprungit/hur länge/hur långt… Så sa jag ” äsch det var väl ingenting” ”det var bara x-kilometer”

Nä fan! Bara x-kilometer är inte så bara! Löpning handlar för mig om självkänsla. Jag vet att jag klarar av vad som helst eftersom jag springer. Jag vet att jag orkar även om det är tungt (tack intervaller), jag vet att jag kan sätta upp ett mål och fullfölja det (tack halvmaraton), jag vet att jag kan träna långsiktigt (tack regniga dagar i november), jag vet att jag inte ger upp i första taget (tack halvmaraton/maraton). Löpningen har även gett mig en mer förlåtande syn på min egen kropp.

I perioden som jag vägde mer än vad jag gör idag, så gillade jag inte min kropp speciellt mycket. Det gör jag idag. Det har inte att göra med att jag väger mindre idag, utan för att jag vet vad min kropp kan och klarar av! Därav spelar vikten ingen roll, för jag kan. Jag kan ta mig fram springandes, jag ska för tusan springa maraton i sommar! Skulle jag ha sagt det till mig själv anno 2010, så skulle jag ha skrattat åt mig själv.