Kategori: Tankar och funderingar (sida 1 av 10)

Nya lopp, nya mål, nya funderingar

Jag har inte kommit framåt alls i mina planer på lopp för i år. Alla lopp som jag har sprungit tidigare som Paavo Nurmi maraton eller Tallinn maraton passar inte alls in i min tidtabell i år. Livet, jobbet och andra saker kommer emellan. Jag hade nästan redan bestämt mig för att springa i Tallinn igen, men jag hade inte bestämt distansen. Det var innan jag fick veta att det händer grejer på jobbet den helgen, och jag tvivlar att jag får det ledigt. Jag började googla efter nya lopp att springa för att få idéer, men jag kom ingen vart. Vissa lopp i Helsingfors var rent ut sagt svindyra, ett maraton i maj känns inte alls realistiskt. Andra lopp gick samma helg som Paavo Nurmi och det hjälper inte heller.

nya lopp, nya funderingar

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Inga lopp i sikte. Jag har inte bestämt distansen, inte vilket lopp jag ska springa och stressen finns där. Stressen är kanske fel ord, för det är inte så att jag behöver springa lopp. Men jag tränar bäst när jag har ett mål. Jag vet med mig själv att när sommaren och värmen kommer, då lockar solstolen och uteserveringar mer. Har jag då något som jag tränar mot, har jag lättare att motivera mig själv. Springa först, sola sedan. Plus att jag vill springa lopp. Det är kul! Stämningen, publiken, hejaropen. Att pressa mig själv. Att överträffa mig själv och mina förväntningar. Allt runtomkring är roligt.

Nu vet jag i alla fall när jag har semester och det underlättar planeringen. Jag har lite börjat fundera på att springa ett halvmaraton i mitten av juni, men frågan är om det är för tidigt. Jag är inte i form för halvmaraton. Även om det är kul att springa lopp, och jag vet att jag inte kan springa personbästa varje gång, vill jag inte bara springa lopp för springandes skull. Jag vill känna mig i form och kunna prestera. Upplevelsen blir mycket roligare, ifall det inte är en plåga från start till mål. Ett halvmaraton är ändå väldigt långt ifall man inte tränat för det. Samtidigt vet jag med mig själv att jag nog är tillräckligt bra grundtränad för att komma i form till juni. Ifall jag bara vill genomföra loppet och inte har några tidsmål. Jag behöver bara få till några långpass och självförtroendet är tillbaka.

Det finns ännu tid att träna, om jag bara kunde bestämma mig. Vad som jag däremot bestämt mig för, tror jag, är att inte springa maraton i år. Det skulle i så fall vara på hösten. Om jag inte är tränad för halvmaraton, är jag definitivt inte tränad för maraton. Långpassen har lyst med sin frånvaro. Till halvmaraton räcker det för mig att jag springer några pass på kring 15 kilometer, då vet jag att jag klarar av det. Till maraton krävs nog mer. Då vill jag åtminstone springa pass på 25 kilometer och jag är inte ens i närheten av såna längder i dagsläget.

0

Stressad över att registrera min träning?

Jag fick en fråga om jag blir stressad över att registrera min träning. Om att varje träningspass borde gå snabbare eller bättre än det förra. Jag tycker om att få frågor, det är alltid bra att behöva reflektera över min träning och tankarna kring det. Jag registrerar all min träning på jogg.se. Min pulsklocka är synkad dit och laddar automatiskt upp alla pass när jag laddar klockan. Det är bara att fylla i vad för typ av pass, i vilken kategori och sedan spara. Övrig träning som yoga, styrketräning och zumban fyller jag i manuellt.

Just nu när jag inte ännu tränar inför ett specifikt lopp eller mål, är jag inte stressad över min träning. Det brukar ändra när jag tränar mer målmedvetet. Som till exempel mitt maratonprogram som jag följde förra året. Jag följde ett program för maraton under fem timmar. Det tog länge för mig att skriva ut mina tidsmål på bloggen. Kanske delvis för att jag var väldigt osäker på om jag skulle klara av det. I programmet fanns det korta intervaller, långa intervaller och långpass. De långa intervallerna var oftast uppdelade enligt principen sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 5:45 tempo. Gånger åtta. Eller liknande. När jag då inte alltid klarade av att hålla det angivna tempot, utan sprang långsammare, det är klart att stressen kommer då.

Jag känner mig mest stressad över min träning när jag inte är i form. När jag har haft ett uppehåll för att jag varit sjuk. Eller när det bara är en sämre dag. När jag har flera sämre pass på rad och känner att jag är inne i en formsvacka. Då kan jag ibland känna mig som att jag tappat allt. Plus att jag har ett kort minne. Varje år det blir varmt för första gången förstår jag inget. Vad har hänt? Varför är jag så trött och slö i kroppen? Sedan minns jag (igen) att jag inte är van vid värmen. Att det är helt normalt och att det kommer att vända.

Jag är glad över att jag sprungit så länge. Jag vet att det vänder och jag blir inte lika stressad längre. Formen går upp och ner. Jag tappar inte allt fastän jag är sjuk eller inte tränar. Viloveckor är bra för mig. Jag har också blivit klokare med åren och bryr mig inte lika mycket om tempot. Jag har tidigare varit stressad över tempot. Om att ”alla andra” springer fortare än mig. Som om de ens gör det, men. Nuförtiden tar jag det mer piano och tycker det är bra nog att springa.

Jag tror att maraton har hjälpt mig mycket här. Jag har kommit bort från fokus på tempo och istället fokuserat på att springa långt. Att springa två maraton har gjort mig så glad och stolt, tiden har varit en bisak. ”Alla andra” klarar faktiskt inte av att springa maraton, även om ”alla andra” i mitt huvud och tankar springer fortare än mig. Det har varit en bra insikt att komma till. En rejäl boost för självförtroendet.

stressad över träningen

Det hjälper mig också att påminna mig själv om varför jag tränar. Största orsaken till varför jag tränar är för hälsans skull. För att orka i vardagen, hålla mig skadefri, ha mer energi och sova bättre. Ha bättre kondition, känna mig pigg och för att det är kul.

1

Vad vill ni läsa om?

Jag behöver er hjälp! Jag ska ju på resa om mindre om två veckor (IIIIIK) och för att bloggen inte ska stå helt tom under resan hade jag igen tänkt tidsinställa inlägg. Men om vad? Jag har några inlägg på kommande, men jag behöver fler. Vad vill ni läsa om? Är det något ni undrar över? Min träning, min kost, mina träningsmål, övriga livet, tips och trix? Jag ska svara på allt som gott jag kan.

vad vill ni läsa om?

Ställ en fråga, kommentera, skicka mejl… Antingen här, eller på facebook, eller instagram.

Tack!

0

Tankar kring lopp

Jag har haft väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska springa för lopp i år. Jag vet inte om jag är närmare en plan, men jag ska försöka formulera ner mina tankar kring lopp. Kanske det hjälper att skriva ner saker, kanske jag får en klarhet då.

En av de största orsakerna till att jag inte kan bestämma mig, är för att jag inte vet vad jag vill satsa på. Vad ska vara min prioritering för år 2019? Ska jag springa ännu ett maraton? Vill jag bli snabb på milen? Ska jag springa halvmaraton och försöka förbättra mitt personbästa. Eller ska jag göra något helt outside the box och delta i något traillopp? Hinderbana? Triathlon?

tankar kring lopp

Under 2017 och 2018 var mitt fokus på maraton, och alla andra lopp jag sprang var bara en bonus. Eftersom maraton var huvudmålet, tränade jag mest inför det. Jag tränade uthållighet och tålighet, men inte snabbhet eller tempo. Jag visste hela tiden vad det stora målet var, och hade i det här skedet av året redan bestämt mig för vad, var och när jag ville springa. Kanske hade jag inte skrivit om det på bloggen, men jag visste det själv.

Nästa problem är när och var vill jag springa. Säg att jag bestämmer mig för halvmaraton, vilket ska jag springa. Ska jag springa i Tallinn igen? Eller blir det något helt annat. Jag kommer inte att kunna springa Paavo Nurmi i år, för den helgen är bokat för annat kul. Jag kommer knappast att springa Masku maraton, för det verkar som om det loppet är inställt också i år. Kaarina syysmaraton går som namnet säger på hösten, och det känns som väldigt sent att ha det som mitt huvudmål för säsongen.

Jag vet att det går lopp ungefär varje helg under sommaren, men jag måste ta och bestämma mig för vad jag vill springa. Jobbet påverkar, för jag är inte ledig varje helg. Jag måste antingen önska ledigt, eller planera in lopp på lediga dagar eller under min semester. Hur långt är det egentligen värt att resa för ett lopp? Säg om jag vill springa 10 kilometer, är det värt en resa till Helsingfors? Bo på hotell? Resan dit? Eller inte bo på hotell och bara köra dit över dagen. För ”bara” 10 kilometer. Eller borde jag då i stället satsa på att springa längre som halvmaraton eller maraton.

Fast om jag bestämmer för att springa längre, kan jag lika gärna också resa längre. Göra det under semestern om jag ändå ska bo på hotell… Som en upplevelse och grej och inte bara springa lopp och komma hem igen. Då är jag igen tillbaka i grundproblemet. Vad vill jag springa? Hur ska jag ens börja googla lopp när jag inte kan bestämma mig för vad?

Hjälp mig! Vad har du för tankar kring lopp?

För att då inte tala om den lilla detaljen att jag också måste träna inför lopp. Jag kan inte plötsligt bestämma mig för att springa maraton om två veckor när jag är ledig den helgen… Jag måste ju även träna för det. Och ska jag springa maraton i sommar, måste jag börja träna för det. Typ nu.

2

Mål för 2019

Bloggvärlden och Instagram svämmar över med nyårslöften och mål för 2019. Jag har blivit inspirerad till att göra mina egna målsättningar.

mål för 2019

Mina mål för 2019 är:

Äta mer vegetariskt
Jag har haft samma nyårslöfte två år i rad nu, men det tål att upprepas. Det känns som om jag kommit bort från den vegetariska linjen. Det blir köttfärs och pasta, kyckling och ris, kyckling och pasta och köttfärssoppa. Om och om och om igen. Jag tycker ju om vegetariskt! Varför lagar jag det inte mer? Lättja, brist på inspiration, gammal (o)vana att alltid välja köttfärs… Nu ska det bli ändring på den punkten.

Göra roliga saker
Under 2019 ska jag skämma bort mig med roliga saker. Jag känner mig alltid fin och mår bra efteråt, men tycker det är dyrt. Men YOLO och sånt 🙂 Jag ska gå till frisören oftare. Jag ska gå på ansiktsbehandling/fotvård/fixa naglarna… En massage eller fyra skulle vara skönt. Äta ute på restaurang oftare, och inte bara när det är något speciellt jag vill fira. En helt vanlig tisdag, bara för att.

Göra mindre roliga saker
Som motvikt till allt det roliga jag vill göra, måste jag också ta tag i mindre roliga saker som jag bara skjuter upp. Under 2019 ska jag besöka tandläkaren. Jag ska även gå på synkontroll, för det var evigheter sedan senast. Jag ska besöka företagshälsovården angående mina fotproblem. Mina fötter ser rent ut sagt för jävliga ut efter mitt maraton. Nu ska det bli bot och bättring.

Har du några nyårslöften?
2

Hur gick det med mina nyårslöften?

Nytt år och nya tag. Eller hur var det nu igen? Hur gick det egentligen med mina nyårslöften för 2018? För att vara helt ärlig, så minns jag faktiskt inte riktigt vad jag lovade. Jag var tvungen att kolla bakåt bland mina inlägg. Det betyder väl att det inte gick så bra…

nyårslöften

Mina nyårslöften för 2018 var (tydligen)

Fortsätta på den vegetariska linjen
Nja… Halvcheck. Det känns som om jag av gammal vana väljer köttfärs eller kyckling. Inte för att jag inte skulle tycka om vegetariskt, utan för att jag inte har många recept på lager. Det blir mest wok med mifu eller svamppasta. Det kan jag laga utan recept, det går snabbt och det kräver varken inspiration eller förberedelser. Ibland får jag feeling, googlar recept och testar något jag aldrig lagat tidigare. Men jag är snart tillbaka till kyckling och ris igen, när jag inte kommer på vad jag ska laga till middag.

Vara mer social
Halvcheck på det också. Jag tycker jag har deltagit i mer kalas, träffar och utekvällar än tidigare, men inte så mycket som jag skulle önska. Till viss del handlar det om jobbet och att jag inte alltid kan delta i allt. Inte för att jag inte vill, utan för att jag jobbar då. En annan orsak är nog också att jag själv inte är aktiv. Jag har ordnat en brunch i år. Ingen fest, ingen tjejkväll, inget födelsedagsfirande… Inget.

Träna/springa i grupp
Jag går på zumba, det räknas väl? Springa i  grupp? Hahahahaa 🙂 Vi skippar den kategorin…

Bloggen
Här tycker jag att jag har lyckats. I något skede bloggade jag varje dag i flera veckor på raken. Jag tycker att jag har bloggat 5-6 gånger per vecka och det är klart godkänt. Till och med på sommaren när vi var på resa till Kroatien, hängde bloggen med. Jag hade tidsinställt inlägg ifall jag inte kunde blogga på ställe och plats. Bloggen har växt och det har kommit nya läsare. Kul <3 Jag har fixat till min facebooksida. Jag är med i olika grupper och det har ökat min synlighet. Bloggen lever och mår bra.

Hur gick det med dina nyårslöften?

1

Den som tränar

När blev jag känd som ”den som tränar”? Jag vet ju själv att jag tränar, jag skriver om det här och på instagram, men har väl aldrig insett att jag uppfattats som den tränande personen i ett gäng. Plötsligt har jag blivit den som folk frågar råd av. Träningstips, stretchövningar, vad som är bra skor att springa i… När blev jag den personen?

På jobbfesten förra lördagen berättade jag om yogan jag gör och visade några enkla stretchövningar för nacke och axlar. Övningar vi gjorde sittandes vid matbordet medan vi väntade på efterrätten. Mycket uppskattat och jag märkte att jag tyckte om det. Jag tyckte om att berätta om min träning och få andra människor att bli inspirerade/intresserade. Varför yogar inte jag, var några av reaktionerna jag fick. Om det är så här enkelt och så här skönt? Det bara av några lätta övningar vid matbordet. Vad kan inte hända då, om man gör en längre yogasession eller oftare.

den som tränar

Nu är inte yogan min största passion, löpningen är fortfarande nummer ett. Det är det roligaste samtalsämnet jag vet. Det kan jag prata hur mycket eller länge som helst om. Jag drog hela historien om Tallinn maraton. Jag berättade om Paavo Nurmi i sommar. Jag berättade om hur en träningsvecka ser ut för mig. Vad jag äter. Hur jag förbereder mig inför lopp, inför långpass. Jag höll låda inför hela restaurangen 🙂 Och det var hur kul som helst! Jag vill göra mera sånt! Både berätta och visa övningar. Det är en häftig känsla att märka att folk blir inspirerade av mig. Av mig!

 

5

Samma tankar som förra hösten

Jag har skrivit om att löpningen och träningen överlag känts motig den senaste tiden. Jag vet att jag inte behöver oroa mig. Formen och konditionen försvinner inte så där bara, utan jag har en bra grund att stå på. Jag vet också att det är så här ibland. Det går upp och ner. Ena dagen finns motivationen där för att nästa dag vara som bortblåst. Det är bara irriterande när jag är mitt inne i svackan. Det slog mig plötsligt här om dagen att vänta nu, var det inte likadant förra hösten också? Hade jag inte samma känslor då?

Det är bra med blogg, eller träningsdagbok, eller app, eller vad man nu använder sig av för att registrera sin träning. Ifall man registrerar sin träning. Bra för att kunna kolla tillbaka och läsa om tankar och känslor då. Jag ser att jag hade en likadan period förra hösten. Jag sprang inte mycket under månaderna september, oktober, november och december. Jag skrev liknande tankar som jag har nu. Att jag har svårt att få till träningen, att jag måste kämpa för det. När jag väl tränar blir passet lättare, eller kortare. Att det är en konstig känsla att inte ha lust till träning… Hmm, låter det bekant?

Jag vet inte vad det beror på. Kanske det beror på urladdningen i Tallinn, och att min kropp berättar för mig att jag behöver vila. Kanske är det för att det inte blev något Kaarina syysmaraton. Att säsongen tog slut tidigare än jag räknat med och att därför motivationen minskade. För att jag inte hade något lopp att träna inför. Kanske det beror på vädret. Att det är mörkt, kallt, regn, blåst och att jag därför inte vill springa. Eller kanske det inte ens behöver bero på så mycket. Att det bara är och att jag funderar för mycket.

Hur som helst tänker jag inte stressa. Jag tänker fortsätta att gå på zumban, för det gillar jag. I övrigt tänker jag träna som jag vill och (försöka att) inte stressa över utebliven träning eller sämre pass. All träning är bra träning, hur korta eller lätta passen än må vara.

2

Träna innan mat eller träna efter

Jag fortsätter på temat mat, den här gången med den stora frågan. Träna innan mat eller träna efter? Det beror lite på träningsform och vad jag ätit/ska äta, men jag föredrar att träna först och äta efter träningspasset. Jag har problem med löparmage, och ett försök att inte förvärra det är att träna på tom mage. Jag vill inte ha en massa mat som skumpar runt i magen och riskerar att trigga igång löparmage. Ibland har hjälper det och ibland drabbas jag, trots konstens alla regler innan träningen. Samtidigt som jag inte vill känna mig tung när jag ska träna och som om jag just ätit, vill jag inte heller få slut på energi.

Jag måste äta för att orka träna. Det blev bevisat unders sommarens träningspass tidigt på morgonen. Det gick inte speciellt bra att springa intervaller på tom mage. Energin fanns inte där helt enkelt. Jag lärde mig att äta ens något litet som en banan eller fruktsmoothie. Äta en ordentlig frukost efter passet i stället. Långpassen är en annan historia, då blev det också soppatorsk ibland. Fast då berodde det snarare på att jag inte ätit tillräckligt dagen innan.

träna innan mat eller träna efter

Igår avvek jag från rutinen och åt middag innan träningspasset. Eller middag och middag, vi åt klockan fyra. Vem äter så tidigt? Jag visste att det skulle bli sent att äta efter träningen, så jag fixade middagen tills Sam kom hem från jobbet. Klockan sex skulle jag vara på träningen och tänkte att det är gott om tid för maten att hinna smälta. Note to self och andra. Tomatbaserad pastasås med en massa chili plus högintensiv träning är världens sämsta idé 🙂 Två minuter in i uppvärmningen känner jag hur jag har allt i halsen. Inte så att magen var ett problem, men det var inte direkt en trevlig känsla att skutta runt.

Vill du äta först och träna sedan? Eller tränar du först och äter efter passet?

2

Reflektioner från ett maraton

Jag har många tankar och reflektioner från mitt maraton i söndags. Jag minns att jag skrev ett liknande inlägg i fjol efter att jag sprungit maraton, och det är kul att jämföra. Hur jag tänkte och kände mig då och hur jag kände mig i söndags. Vissa reflektioner är lika, medan andra är väldigt olika.

Mina reflektioner från Tallinn maraton

Den största och viktigaste är hur stark jag kände mig. Jag kände mig verkligen i form. Jag sprang i princip hela vägen, förutom vid vätskekontrollerna och när jag lade på musiken. Benen var starka, andningen fungerade och jag kunde t.o.m öka tempot mot slutet. Springa om folk och tycka att det var kul att springa ännu vid kilometer 40. Jag minns från förra året hur ont benen gjorde vid kilometer 30 och hur jag bara önskade att det skulle vara över. Nu var jag pigg och stark hela loppet. Jag hade nästan inga dippar under loppet och kilometerna bara tickade på. Plötsligt var jag redan vid 35 kilometer och jag fattade ingenting. Är jag snart i mål?

Det är klart att man (jag) alltid tvivlar innan lopp. Om man (jag) tränat tillräckligt. Tränat rätt. Borde ha gjort si eller så. Jag började tvivla på mig själv i juni efter en dålig träningsmånad och jag hoppade rakt in i mitt träningsprogram. Jag följde ett träningsprogram ur ”stora löparboken för kvinnor”. Egentligen är programmet 42 veckor långt, men jag hoppade in med kanske 10 veckor kvar. Jag följde programmet för maraton under 5 timmar och det gick ju utmärkt eftersom min tid var 4:59:56. Träningsprogram alltså, bra grejer. Passade i alla fall för mig och något jag säkert kommer att använda mig av fler gånger.

Under loppet hamnade jag utan att egentligen planerat det med farthållarna för fem timmar. De var två stycken med speciell nummerlapp och ballonger, så att man skulle kunna hålla reda på dem. I början fungerade det bra. Vid varje vätskekontroll sprang den ena före och den andra blev lite efter för att sedan ”samla ihop gruppen” igen. Efter min lilla dip vid 25 kilometer och jag tappat kontakten med farthållarna, började det bli problem. När jag kom i fatt farthållarna igen vid kilometer 27 (?) gick den ena. Öööh? Ska vi inte springa?! Jag sprang vidare, det var inte så mycket av en grupp mer, utan enstaka löpare. Ett par kilometer senare gick även den andra farthållaren. Vad fan? Inte kommer jag under fem timmar genom att gå. Jag sprang vidare själv och efter det såg jag ingen farthållare för fem timmar mer. Kanske de bara springer till en viss punkt?

Vid varje vätskestation fanns det vatten och sportdryck. Det skulle även finnas apelsin, banan, gurka, bröd, socker och salt. Det gjorde det i början fram till kanske 20 kilometer, men sedan fanns det bara vatten och sportdryck. Och någon vit sörja som säkert var socker och salt ihopblandat. Inte direkt sugen på att ta det, även om jag mot slutet av loppet var sugen på salt. Chips på hotellrummet har aldrig varit så gott. Så sist var jag inte. Vad fick de som kom ännu senare? Bara vatten?

Under loppet sprang jag med min midjeväska som jag sprungit alla mina långpass under sommaren med. I den hade jag telefon, hörlurar, en immodiuomtablett, några dextrosol och en liten påse chokladnötter. I princip lika mycket som jag haft i den under sommarens långpass på spånbanan. Den är tydligen inte gjord för maraton. Mein Gott så jag har ont i ryggen. Den har inte skavt och det syns inga spår, men det känns. Det är som om jag skulle ha blåmärken, men att de inte syns ännu. I övrigt känns kroppen bra efter maraton, men ryggen alltså. AJ!

Nu ljög jag lite. Idag känns kroppen bra. På måndagen var känslan en annan. Högra knät gjorde ont och det var stela ben. Men det är kul med lopp i Tallinn eftersom det på båten hem fanns en massa likasinnade. Jag vet inte hur många som såg på min stapplande gång och log igenkännande och frågade om jag sprungit 🙂

Löpare är annars också trevligt folk. En annan viktig känsla jag tar med mig från Tallinn är hur kul jag hade. Jag har aldrig pratat med så många löpare under ett lopp. Snackat om dittan och datten. Kanske jag skulle våga ta tag i mitt nyårslöfte om socialspring…

Att ha musik med som backup fungerade bra för mig. Jag saknade det förra året och nu hjälpte det mig när jag hade en liten svacka. Däremot kommer jag så inte att springa i de hörlurarna under lopp fler gånger. Det gick just som jag var rädd för. Jag kämpade och fipplade med sladden och var nära att kasta fanstyget vid vägkanten. De hölls bra i öronen, men ljudet sprakade och hackade och sladden var i vägen.

Klädkoden då? Äh, jag struntade i den. Jag hade svarta strumpor och blåa shorts, men inget vitt. Jag orkade inte fundera på saken eftersom jag inte hittade något som passade.

 

 

 

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑