Kategori: Tankar och funderingar (sida 1 av 9)

Den som tränar

När blev jag känd som ”den som tränar”? Jag vet ju själv att jag tränar, jag skriver om det här och på instagram, men har väl aldrig insett att jag uppfattats som den tränande personen i ett gäng. Plötsligt har jag blivit den som folk frågar råd av. Träningstips, stretchövningar, vad som är bra skor att springa i… När blev jag den personen?

På jobbfesten förra lördagen berättade jag om yogan jag gör och visade några enkla stretchövningar för nacke och axlar. Övningar vi gjorde sittandes vid matbordet medan vi väntade på efterrätten. Mycket uppskattat och jag märkte att jag tyckte om det. Jag tyckte om att berätta om min träning och få andra människor att bli inspirerade/intresserade. Varför yogar inte jag, var några av reaktionerna jag fick. Om det är så här enkelt och så här skönt? Det bara av några lätta övningar vid matbordet. Vad kan inte hända då, om man gör en längre yogasession eller oftare.

den som tränar

Nu är inte yogan min största passion, löpningen är fortfarande nummer ett. Det är det roligaste samtalsämnet jag vet. Det kan jag prata hur mycket eller länge som helst om. Jag drog hela historien om Tallinn maraton. Jag berättade om Paavo Nurmi i sommar. Jag berättade om hur en träningsvecka ser ut för mig. Vad jag äter. Hur jag förbereder mig inför lopp, inför långpass. Jag höll låda inför hela restaurangen 🙂 Och det var hur kul som helst! Jag vill göra mera sånt! Både berätta och visa övningar. Det är en häftig känsla att märka att folk blir inspirerade av mig. Av mig!

 

4

Samma tankar som förra hösten

Jag har skrivit om att löpningen och träningen överlag känts motig den senaste tiden. Jag vet att jag inte behöver oroa mig. Formen och konditionen försvinner inte så där bara, utan jag har en bra grund att stå på. Jag vet också att det är så här ibland. Det går upp och ner. Ena dagen finns motivationen där för att nästa dag vara som bortblåst. Det är bara irriterande när jag är mitt inne i svackan. Det slog mig plötsligt här om dagen att vänta nu, var det inte likadant förra hösten också? Hade jag inte samma känslor då?

Det är bra med blogg, eller träningsdagbok, eller app, eller vad man nu använder sig av för att registrera sin träning. Ifall man registrerar sin träning. Bra för att kunna kolla tillbaka och läsa om tankar och känslor då. Jag ser att jag hade en likadan period förra hösten. Jag sprang inte mycket under månaderna september, oktober, november och december. Jag skrev liknande tankar som jag har nu. Att jag har svårt att få till träningen, att jag måste kämpa för det. När jag väl tränar blir passet lättare, eller kortare. Att det är en konstig känsla att inte ha lust till träning… Hmm, låter det bekant?

Jag vet inte vad det beror på. Kanske det beror på urladdningen i Tallinn, och att min kropp berättar för mig att jag behöver vila. Kanske är det för att det inte blev något Kaarina syysmaraton. Att säsongen tog slut tidigare än jag räknat med och att därför motivationen minskade. För att jag inte hade något lopp att träna inför. Kanske det beror på vädret. Att det är mörkt, kallt, regn, blåst och att jag därför inte vill springa. Eller kanske det inte ens behöver bero på så mycket. Att det bara är och att jag funderar för mycket.

Hur som helst tänker jag inte stressa. Jag tänker fortsätta att gå på zumban, för det gillar jag. I övrigt tänker jag träna som jag vill och (försöka att) inte stressa över utebliven träning eller sämre pass. All träning är bra träning, hur korta eller lätta passen än må vara.

2

Träna innan mat eller träna efter

Jag fortsätter på temat mat, den här gången med den stora frågan. Träna innan mat eller träna efter? Det beror lite på träningsform och vad jag ätit/ska äta, men jag föredrar att träna först och äta efter träningspasset. Jag har problem med löparmage, och ett försök att inte förvärra det är att träna på tom mage. Jag vill inte ha en massa mat som skumpar runt i magen och riskerar att trigga igång löparmage. Ibland har hjälper det och ibland drabbas jag, trots konstens alla regler innan träningen. Samtidigt som jag inte vill känna mig tung när jag ska träna och som om jag just ätit, vill jag inte heller få slut på energi.

Jag måste äta för att orka träna. Det blev bevisat unders sommarens träningspass tidigt på morgonen. Det gick inte speciellt bra att springa intervaller på tom mage. Energin fanns inte där helt enkelt. Jag lärde mig att äta ens något litet som en banan eller fruktsmoothie. Äta en ordentlig frukost efter passet i stället. Långpassen är en annan historia, då blev det också soppatorsk ibland. Fast då berodde det snarare på att jag inte ätit tillräckligt dagen innan.

träna innan mat eller träna efter

Igår avvek jag från rutinen och åt middag innan träningspasset. Eller middag och middag, vi åt klockan fyra. Vem äter så tidigt? Jag visste att det skulle bli sent att äta efter träningen, så jag fixade middagen tills Sam kom hem från jobbet. Klockan sex skulle jag vara på träningen och tänkte att det är gott om tid för maten att hinna smälta. Note to self och andra. Tomatbaserad pastasås med en massa chili plus högintensiv träning är världens sämsta idé 🙂 Två minuter in i uppvärmningen känner jag hur jag har allt i halsen. Inte så att magen var ett problem, men det var inte direkt en trevlig känsla att skutta runt.

Vill du äta först och träna sedan? Eller tränar du först och äter efter passet?

2

Reflektioner från ett maraton

Jag har många tankar och reflektioner från mitt maraton i söndags. Jag minns att jag skrev ett liknande inlägg i fjol efter att jag sprungit maraton, och det är kul att jämföra. Hur jag tänkte och kände mig då och hur jag kände mig i söndags. Vissa reflektioner är lika, medan andra är väldigt olika.

Mina reflektioner från Tallinn maraton

Den största och viktigaste är hur stark jag kände mig. Jag kände mig verkligen i form. Jag sprang i princip hela vägen, förutom vid vätskekontrollerna och när jag lade på musiken. Benen var starka, andningen fungerade och jag kunde t.o.m öka tempot mot slutet. Springa om folk och tycka att det var kul att springa ännu vid kilometer 40. Jag minns från förra året hur ont benen gjorde vid kilometer 30 och hur jag bara önskade att det skulle vara över. Nu var jag pigg och stark hela loppet. Jag hade nästan inga dippar under loppet och kilometerna bara tickade på. Plötsligt var jag redan vid 35 kilometer och jag fattade ingenting. Är jag snart i mål?

Det är klart att man (jag) alltid tvivlar innan lopp. Om man (jag) tränat tillräckligt. Tränat rätt. Borde ha gjort si eller så. Jag började tvivla på mig själv i juni efter en dålig träningsmånad och jag hoppade rakt in i mitt träningsprogram. Jag följde ett träningsprogram ur ”stora löparboken för kvinnor”. Egentligen är programmet 42 veckor långt, men jag hoppade in med kanske 10 veckor kvar. Jag följde programmet för maraton under 5 timmar och det gick ju utmärkt eftersom min tid var 4:59:56. Träningsprogram alltså, bra grejer. Passade i alla fall för mig och något jag säkert kommer att använda mig av fler gånger.

Under loppet hamnade jag utan att egentligen planerat det med farthållarna för fem timmar. De var två stycken med speciell nummerlapp och ballonger, så att man skulle kunna hålla reda på dem. I början fungerade det bra. Vid varje vätskekontroll sprang den ena före och den andra blev lite efter för att sedan ”samla ihop gruppen” igen. Efter min lilla dip vid 25 kilometer och jag tappat kontakten med farthållarna, började det bli problem. När jag kom i fatt farthållarna igen vid kilometer 27 (?) gick den ena. Öööh? Ska vi inte springa?! Jag sprang vidare, det var inte så mycket av en grupp mer, utan enstaka löpare. Ett par kilometer senare gick även den andra farthållaren. Vad fan? Inte kommer jag under fem timmar genom att gå. Jag sprang vidare själv och efter det såg jag ingen farthållare för fem timmar mer. Kanske de bara springer till en viss punkt?

Vid varje vätskestation fanns det vatten och sportdryck. Det skulle även finnas apelsin, banan, gurka, bröd, socker och salt. Det gjorde det i början fram till kanske 20 kilometer, men sedan fanns det bara vatten och sportdryck. Och någon vit sörja som säkert var socker och salt ihopblandat. Inte direkt sugen på att ta det, även om jag mot slutet av loppet var sugen på salt. Chips på hotellrummet har aldrig varit så gott. Så sist var jag inte. Vad fick de som kom ännu senare? Bara vatten?

Under loppet sprang jag med min midjeväska som jag sprungit alla mina långpass under sommaren med. I den hade jag telefon, hörlurar, en immodiuomtablett, några dextrosol och en liten påse chokladnötter. I princip lika mycket som jag haft i den under sommarens långpass på spånbanan. Den är tydligen inte gjord för maraton. Mein Gott så jag har ont i ryggen. Den har inte skavt och det syns inga spår, men det känns. Det är som om jag skulle ha blåmärken, men att de inte syns ännu. I övrigt känns kroppen bra efter maraton, men ryggen alltså. AJ!

Nu ljög jag lite. Idag känns kroppen bra. På måndagen var känslan en annan. Högra knät gjorde ont och det var stela ben. Men det är kul med lopp i Tallinn eftersom det på båten hem fanns en massa likasinnade. Jag vet inte hur många som såg på min stapplande gång och log igenkännande och frågade om jag sprungit 🙂

Löpare är annars också trevligt folk. En annan viktig känsla jag tar med mig från Tallinn är hur kul jag hade. Jag har aldrig pratat med så många löpare under ett lopp. Snackat om dittan och datten. Kanske jag skulle våga ta tag i mitt nyårslöfte om socialspring…

Att ha musik med som backup fungerade bra för mig. Jag saknade det förra året och nu hjälpte det mig när jag hade en liten svacka. Däremot kommer jag så inte att springa i de hörlurarna under lopp fler gånger. Det gick just som jag var rädd för. Jag kämpade och fipplade med sladden och var nära att kasta fanstyget vid vägkanten. De hölls bra i öronen, men ljudet sprakade och hackade och sladden var i vägen.

Klädkoden då? Äh, jag struntade i den. Jag hade svarta strumpor och blåa shorts, men inget vitt. Jag orkade inte fundera på saken eftersom jag inte hittade något som passade.

 

 

 

0

Tidsmål för Tallinn maraton

Det blir långt och det blir flummigt om tidsmål inför maraton…

Jag har hintat om att jag har tidsmål inför Tallinn maraton, men jag har inte skrivit ut dem här. Nu är det bara 15 dagar kvar (hjälp!) och jag ska försöka formulera ner mina tankar om ämnet. Jag brukar har tre olika tidsmål, guld silver och brons, men maraton känns annorlunda. Det här är bara mitt andra maraton och själva genomförandet är en seger. Maraton är så långt och mycket kan hända under loppet. Även om formen finns där, kanske magen kraschar eller något annat oförutsägbart händer.

tidsmål inför maraton

Den här gången känner jag mig mer förberedd. Jag vet vad som krävs, jag vet hur ont det kommer att göra mot slutet, men jag vet också hur värt det kommer att vara att korsa mållinjen. Oberoende av tiden. Jag känner mig starkare mentalt och jag vet att jag kommer att fixa det. Jag gjorde det förra året och då tvivlade jag också. Klart att jag kan göra det igen. Era hejarop och pepp hjälpte att öka självförtroendet. PUSS!

Mina senaste träningspass har gått bra, loppet gick bra och allting känns bra i kroppen. Jag känner mig redo, farten finns där, uthålligheten finns där och jag har flera bra träningsmånader bakom mig. Jag har kanske inte sprungit så långa långpass som jag önskade, det längsta blev 26 kilometer. I fjol hade jag sprungit 27,5 som längst, det är inte såå mycket längre. Den här gången har jag istället sprungit fler långa långpass. Förra året sprang jag 23 kilometer och 27,5 och några kring 18-20 kilometer. Nu har jag sprungit 21, 23, 25 och 26. Plus cykel och de under 18 kilometer förstås. Jag har mer mängd och kilometer i kroppen.

Men vad har jag då för tidsmål?

Som jag redan skrev är själva genomförandet av loppet en seger. Vi kan kalla det för mitt bronsmål. Mitt silvermål är snabbare än förra året. Då sprang jag på strax under 5:30 (5:29:43 för att vara exakt). Jag är jättedålig på att räkna ut snittfart, men det betyder ungefär 7:50 i tempo. Jag har använt mig av den här kalkylatorn. Jag trodde att det var 7:30 tempo och blev nu positivt överraskad när det visade sig vara 7:50. Då har jag ännu bättre förutsättningar än jag först trodde.

På en riktigt bra dag kan jag nå mitt guldmål på under fem timmar. Det betyder en snittfart på 7:07 enligt samma kalkylator och det ska inte vara omöjligt. Under mina långpass på den kuperade motionsslingan har tempot varit kring 7:40. Nu ska jag visserligen springa längre, men inte alls lika kuperat och tävlingssituationen borde göra att jag springer fortare än på träning.

Men kan jag springa i 7:30 tempo, vilket jag trodde att jag hade sprungit i förra året, ger det en sluttid på 5:16. En förbättring med nästan 15 minuter och något jag skulle vara väldigt nöjd över.

Fast sen igen, ett maraton är ett maraton och kommer jag bara i mål är det bra. Det är jättebra!

 

0

Bekymmer med kläder och skor

Det är långt till maraton ännu. Vem försöker jag lura, det är inte alls långt kvar… Jag försöker redan nu klura ut vilka kläder och skor jag ska springa i. Förstås spelar vädret en roll på själva loppdagen, men jag vill veta vad jag ska packa ner. För att sedan kunna bestämma mig. Ska jag springa i långa tights, i knälånga tights eller i shorts. Vilken t-shirt passar till vilken nederdel. Ska jag springa i korta strumpor eller vill jag ha kompressionsstrumpor. Har jag det, kan jag inte springa i knälånga tights, för tja, ser fånigt ut. Dessutom är klädkoden samma färger som Estlands flagga, blå, vit och svart. Det är klart att man inte måste springa i de färgerna, men det hade ju varit kul. När det är 100 års jubileum för Estland och allt.

Jag tror att jag får en t-shirt i de färgerna och jag kan förstås springa i den. Då behöver jag inte fundera på vad jag har för egna kläder som passar/matchar. Fast då går jag emot mina principer att ha testat utrustningen innan. Tänk om den skaver. Tänk om den är för liten eller för stor och jag tvingas justera den hela tiden. Det är kanske ett bra tecken om det största bekymret jag har innan maraton är vilka kläder jag ska springa i 🙂

Ett annat problem är vilka skor jag ska ha. De som jag sprang maraton i senast har visat sig skava. Kortare sträckor går bra, men vid längre får jag blåsor. Jag vågar inte springa i dem. Det lutar mot att jag kommer att springa i mitt senaste skoköp. Jag köpte dem med syftet att springa längre sträckor. Jag har inte riktigt några andra skor som är lämpade för maraton och det är för sent att köpa nya och springa in dem. Efter maraton tror jag däremot att jag ska köpa ett par nya skor igen. Kassera skor som ger blåsor och samtidigt belöna mig själv. Men det hjälper inte mig nu.

Har du speciella skor för lopp? Vilken är favoriten?

 

 

0

Dumma mage!

Jag har tidigare skrivit om mina problem med löparmage. Det har tack och lov aldrig inträffat under ett lopp, men jag brukar alltid ta det säkra före det osäkra och börja dagen med immodium. Inför lopp brukar jag egentligen också äta mjölksyretabletter. Den här gången anmälde jag mig till loppet så plötsligt och oväntat att jag inte hann börja min kur. Vi hade inga tabletter hemma och jag orkade inte fara och köpa. Jag tänkte väl i min dumhet att jag inte behöver. Oh well, lesson learned! Min mage har inte varit på bra humör varken igår eller idag.

Den fungerade fint under gårdagens lopp och jag hade inga problem. Jag drack av sportdrycken, men inga stora mängder. En klunk vid varje vätskekontroll och någon klunk vid målgång. Alltid med vatten. Jag kom hem, duschade, åt en banan och plötsligt. BAM! Jag bara känner hur magen krampar, det gör ont och jag mår illa.

Jag blir orolig inför Tallinn nu. Inte för själva loppet och orken, eller okej, också för själva loppet och orken, men som vanligt mest för min mage. Jag har planerat att efter maraton i Tallinn fira med att äta på den bästa restaurangen i Tallinn, Ribe. Äta och dricka gott, fem rätters avsmakningsmeny tack. Känns min mage som den gjorde igår, är jag tvungen att bara ligga på hotellrummet. Det finns inte en chans i världen att jag vill gå på restaurang då.

Jag mår illa bara jag ser på mat. Jag är inte sugen på att äta, även om jag vet att jag borde. Det är dessutom en underlig känsla, att vara hungrig, men samtidigt inte alls sugen. Jag är alltid sugen på mat 🙂

 

0

23 dagar kvar

I min iver att förbereda mig inför lördagens lopp har jag ”glömt bort” att jag ska springa maraton. Jag såg på instagram någon som skrev att det var 17 dagar kvar till Helsingborg maraton. Tur att jag inte ska springa det tänkte jag. Tur att jag har mer tid på mig att träna. Nja… Såå mycket mer tid har jag inte. Det är bara 23 dagar kvar. Hur gick det till? Hur kan det vara så få dagar kvar?! Hjälp! Jag vet ju när loppet är. Jag vet att det är den 9 september, men jag har bara tänkt att det är någon gång långt in i framtiden. Inte om 23 dagar.

23 dagar kvar

Jag är inte redo. Jag vill ha mer tid på mig att träna. Helst ett par månader till eller så 🙂 Fast sen igen, är man någonsin helt redo? Känner man sig någonsin att man gjort allt? Sprungit alla pass, alla långpass, alla intervaller? Ätit, sovit, tränat rätt? Och med man menar jag självklart jag. Det finns alltid en känsla av att jag kunde ha gjort lite bättre. Sprungit lite mer, lite snabbare, lite längre. Jag vet att jag tränat på bra. Jag har inte skippat pass utan följt träningsplanen. Jag vet att jag kan, men mot slutet kommer alltid tvivlen. När jag inte tränar lika mycket finns det tid att tänka. Då kommer funderingarna. Tankarna, tvivlen. Kanske jag borde ha gjort si eller så. Gjort det här istället för det där. Inte gjort det där. Gjort mer av det här.

Äsch, det är fortfarande 23 dagar kvar. Än finns det hopp! Jag hoppas att lördagens lopp ger mig det självförtroende jag behöver för de kommande veckorna. Att jag får en bekräftelse att formen finns där. Inte så mycket tidsmässigt, utan jag är mer ute efter känslan i löpningen. Att det känns bra i kroppen och som att det finns mer att ge.

0

Mitt mål med Paavo Nurmi millopp

Mitt mål för Paavo Nurmi tio kilometer är att se det som en förberedelse inför maraton. Jag vill träna på att tävla. Anmälan till loppet kom plötsligt och oväntat. Jag vet att jag inte är i form för att springa personbästa. Jag har inte tränat tillräckligt med fart för att kunna springa snabbt på milen, jag har mer fokuserat på uthållighet och grundträning. Vilket är helt förståeligt eftersom jag satsar på maraton. Samtidigt är det kul att springa lopp och Paavo Nurmi hör till mina favoriter. Jag ville inte missa det och nu när jag har möjligheten att springa i alla fall, tänker jag göra det. Tiden får bli vad det blir.

Jag ska (försöka) se det som ett träningslopp. Jag ska testa kläder, jag ska öva mig på att dricka i farten, jag ska försöka att inte bli så nervös. Mitt mål är att se det som ett bra träningspass inför maraton. Få upp farten lite i och pressa mig själv. Jag springer alltid fortare på tävling än på träning. Det är något med atmosfären, adrenalinet, stämningen, nummerlappen osv som gör att jag kan pressa mig själv mer. Jag tänker inte göra några större förändringar i min träning inför loppet, utan loppet är en del av min träning. Det kommer ersätta ett av passen den veckan. Jag kommer inte att göra någon stor nedtrappning av träningen eller vila efter loppet. Därför har jag inte heller några stora förhoppningar om en bra tid.

Enligt träningsprogrammet jag följer börjar nedtrappningen inför maraton nästa vecka. Imorgon kommer jag att springa mitt sista långa långpass, jag siktar på trettio kilometer. Nästa vecka borde passen bestå av långpass 60 minuter, korta intervaller och långa intervaller med växlande tempo. Jag kommer att springa korta intervaller från programmet på tisdagen eller onsdagen och sedan vila fram till loppet på lördag. Loppet kommer att ersätta de två andra passen, det blir en kombination av långpass och intervall. Beroende på dagsformen på söndagen, blir det kanske en lätt löptur då. Så visst, lite annorlunda än planerat, men jag tror att loppet kommer att ge mig något också.

Mitt mål är att få till ett bra fartpass och få en bra känsla i kroppen. En känsla av att farten finns där och att jag tränat rätt. Ett sug till att springa fler lopp och längre distanser. Inte pressa mig själv till max, utan veta att det finns mer att ge. Plocka fram det i Tallinn istället. Och framförallt, ha kul. Lopp är ju roligt!

0

Min löparkarriär i framtiden

På fredagen skrev jag om min löparkarriär hittills. Idag tänkte jag ta upp min framtida löparkarriär. Vad vill jag göra i framtiden? Ska jag fortsätta som jag gör för tillfället? Har jag några större mål i framtiden? För att vara helt ärlig så vet jag inte. Eller vissa saker vet jag ju, men ibland är saker så skrämmande att jag inte vågar säga det högt. Eller skriva ut det här.

Löpningen är det som är roligast för tillfället och där jag har mest konkreta mål. Nu närmast tänker jag på mitt kommande maraton. Där har jag som målsättning att förbättra tiden från ifjol. Det är ungefär dit jag kommit när jag tänker på framtiden. Jag har inte en långsiktig plan i löpningen. Jag har inget lopp jag drömmer om att springa. Ingen distans jag vill klara. Jag springer för att jag tycker att det är roligt och för att det ger mig energi.

Och så var det det här med triathlon… Jag läste en smart grej någon gång att skillnaden mellan en dröm (dream) och mål (goal) är en plan. Handlingskraft. Aktion. Det är där jag är med triathlon. Jag vill delta, men vad har jag gjort för det? Inte ett skvatt. Eller okej, jag köpte den där baddräkten för över ett år sedan och har fortfarande inte (heller) simmat en endaste gång. Redo för triathlon då med andra ord 🙂 Jag kan liksom inte bara önska att delta i lopp och tro att jag ska kunna det. Jag måste träna för det också.

För tillfället är tröskeln alltför hög för att ens börja. Jag kan ju simma, jag kan cykla, löpningen är inget problem, men. Jag vill inte bara delta för deltagandets skull, jag vill kunna njuta av loppet och prestera. Inte precis att jag förväntar mig att vinna, men jag vill inte vara klar med bara simningen när alla andra redan går i mål. Det är inte ens en rädsla över att vara sist, men den där simningen alltså. Jag kan delta i ett sådant där man bara behöver simma 50 meter och sedan fast springa ett halvmaraton. Finns det en sådan distans 🙂 Det som skrämmer mig eller avskräcker mig från triathlon är just simningen. Det är så långt oberoende av vilken distans. Till och med i sprintdistansen är simningen 750 meter.

Om jag drömmer fritt och inte alls tänker på vad som krävs för att klara av det… Ironman på Hawaii hade ju varit kul. Vätternrundan. En svensk klassiker. Eller New York maraton. Eller Boston. Eller. ”Jag har inget lopp jag drömmer om att springa”. Stryk det förresten 🙂

framtiden

 

 

0
Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑