Kategori: Tankar och funderingar (sida 1 av 10)

Är jag en löpare längre?

Jag har inte skrivit ut mina målsättningar för  året ännu. Jag har hintat lite om dem i och med min satsning på styrketräning på hösten och vintern. Inget är bestämt  och mycket hinner ändras, men jag vet att jag behöver ett mål att träna för. Jag vet inte ens om jag är en löpare mer.

jag en löpare

Förra året var lite av enbesvikelse”. Jag behöver ett fokus, ett mål, ett syfte. Annars blir jag för spretig i min träning. Vilket det självklart inte är något fel på, men fungerar inte för mig. Förra året sprang jag det minsta jag gjort på flera år. Jag cyklade visserligen betydligt mer, men även där blev målet lite av en flopp. För en bit in i cykelmålet, bestämde jag mig plötsligt för att satsa på löpningen igen, i och med möjligheten att springa i Tallinn. Och hade jag satsat tidigare eller mer på löpning, hade jag kanske kunnat springa en annan distans i Tallinn. Än ”bara” tio kilometer.

När jag äntligen bestämde mig för att springa Forssa halvmaraton i juni, då ökade mängden löpning. I maj låg mängden löpning på en för mig normal nivå. Då sprang jag 132 kilometer. Efter det har mängden bara sjunkit och sjunkit. Oktober landade på 28 kilometer. 28!! Det springer jag på en vecka då när jag tränar strukturerat. Då har det inte ens varit en bra vecka, utan en helt normal vecka. Nästan en vilovecka. Det har jag ju för tusan sprungit på ett pass när jag tränade inför maraton.

det är nervöst nu

Jag vet att det är bra att träna varierat, att all träning är bra träning och allt det där. Det är inte så att jag inte tränat. Jag vet det, men löpning är det jag tycker bäst om. Jag är ju en löpare. Det är det jag vill satsa mest på, det jag brinner för och det roligaste. Det är kul att cykla, det är kul med styrketräning, zumba är roligt. Meh! Jag kan inte komma över hur lite jag har sprungit. År 2018 hade jag som mål att springa 1100 kilometer innan året var slut. Under år 2019 blev  det inte ens 800 kilometer löpning. Det blev 771.

I år vill jag hitta tillbaka till löpningen. Springa mer, springa längre distanser och ha ett klart och tydligt mål. Jag behöver struktur i min träning. Veta vad jag ska satsa på, vilken distans och vilket lopp. Jag vill hitta tillbaka till känslan av att jag är en löpare. Just nu känner jag mig inte som en löpare och det känns konstigt. Jag känner inte igen mig själv.

träningsprogram halvmaraton

5

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Träna eller inte träna

Träna eller inte träna, det var den stora frågan igår. Jag bestämde mig för att inte träna. Det är inte värt att riskera något. Det är inte så att jag behöver träna. Jag har inget lopp eller annat mål just nu. Jag kan lika gärna ta en extra vilodag och komma tillbaka starkare. Bli ordentligt frisk och inte träna halvsjuk, även om det bara är snuva jag har. Jag har i alla fall gjort mina rehabövningar och rullat med foamrollern. Så jag har inte avstått helt från träningen.

Jag tycker att jag märker en förbättring. Det tar inte lika sjukt mer när jag rullar på utsida lår. Jag kan ha ett hårdare tryck och jag skriker inte längre av smärta. Dessa vilodagar som jag haft, har bara varit bra för mig. Jag kommer att flyga fram i löparspåret sedan när jag kan springa. Lätta och pigga ben som är ivriga på att springa.  Först ska jag dock ta tag i styrketräningen igen. Det började så bra och jag var pepp på mitt höstmål, innan förkylningen stoppade mig.

Jag ska fortsätta med styrkan och bygga upp en bra grund. Inte bara springa, utan göra annat också. Jag vet att jag behöver det nu och att jag kommer att behöva det för kommande mål. Som just nu bara är i planeringsfasen och i drömmarna. Men tids nog kommer jag att skriva om dem här också. Först ska jag bli frisk. Sedan styrketräning, sedan löpning och sedan möjligtvis skriva om kommande mål.

träna eller inte träna

Har du klarat dig från en höstförkylning?
1

Kan jag träna snart?

Aldrig är väl ivern till träning större än när man inte kan träna? Jag har inte tränat något sedan jag fick min snuva, men nu börjar det snart krypa i kroppen. Jag har egentligen varken blivit bättre eller sämre. Det är en envis snuva jag har, men inga andra symptom. Inte ont i halsen och inte feber. Vilket är no no när det gäller träning. Men kanske jag kan träna snart? Det är ändå bara snuva.

Ifall jag inte känner mig värre imorgon, kanske jag ger det ett försök. Ett lätt och lugnt pass för att komma igång. Testa på kroppen, se hur det känns. Inte löpning, men kanske ett lättare styrkepass.

Idag hade vädret varit perfekt för löpning. Solsken, blå himmel och perfekt höstväder. Det är irriterande att inte kunna springa. Ett långpass hade varit kul. Det vill säga om jag varit frisk och i form. Jag vet inte hur min löpform är för tillfället. Jag tror inte att jag är i form för att springa långpass. Det var ett tag sedan sist.

Det är ett bra tecken i alla fall att jag är sugen på träning. Jag tror nog att jag kan träna snart. Jag känner mig så pass frisk att jag vill ge det ett försök. Igår blev det en kort cykelrunda och det kändes ingenstans. Jag blev varken andfådd eller slut, utan det kändes helt normalt. Snoret rann (förstås), men inget mer än det.

Nästa vecka räknar jag med att kunna träna som normalt. Jag hoppas på det i alla fall, att jag inte får några bakslag. Kanske jag ändå borde vila imorgon ännu, för att vara på den säkra sidan? Komma tillbaka bättre och starkare nästa vecka istället?

kan jag träna snart

1

Ännu mera reflektioner från ett halvmaraton

Jag tyckte att jag skrivit ner alla mina tankar från ett halvmaraton i gårdagens inlägg, men jag kommer alltid på fler ett par dagar senare. Vissa inlägg som jag skriver är mest för mig själv, som en kom ihåg till nästa gång. Kan någon annan få tips och råd av det, så varsågoda. Här kommer ännu mera reflektioner från ett halvmaraton.

ännu mer reflektioner

Uppladdningen inför loppet var utmärkt. Även om starten gick sent på dagen, först klockan tre, blev jag inte hungrig. Eller törstig. Jag brukar alltid äta pizza kvällen innan loppet, det hör liksom till. Jag var orolig innan loppet att jag skulle bli hungrig, men det räckte bra med en rejäl frukost. Sedan banan, smoothie, några chips och lite godis innan starten. Bra mängd salt, bra vätskebalans och inga hungerkänslor.

Smörj in kroppen med så mycket vaselin det bara går. Jag har inte ett skavsår eller blåsa. Jag hade kletat vaselin under armhålorna, vid shortskanten, där pulsbandet ligger… Överallt. Det hjälpte, för inte en (ny) skråma i sikte.

Solglasögon är din bästa vän. Spring alltid i solglasögon, även om det bara är lite sol. Nu var det gassande sol under största delen av loppet, men ännu vid starten var det mulet. Jag funderade länge ifall jag skulle ha glasögonen eller ej, men beslöt mig till sist för att ha dem. Tack och lov! Det hjälpte mycket, huvudet hade kokat annars.

Bilden är från www.suvi-ilta.fi

Var snäll mot dig själv och ha inte för högt uppsatta mål. Malin är som vanligt klok som en bok och poängterar saker som jag nog egentligen vet själv. Att mina mål var högt uppsatta, att värmen påverkar och att det bara är ett lopp trots allt. Bara målgång är super och något jag ska vara stolt över.

Paavo Nurmi tio kilometer plus bröllop ett par timmar senare kommer så inte att funka. Jag skulle verkligen vilja springa på Paavo Nurmi i år igen, men vi ska på bröllop samma kväll. Det skulle kanske vara möjligt rent teoretiskt, om än tight om tid. De tre senaste lopp jag sprungit, har jag efteråt drabbats av löparmage, illamående, allmänt blä känsla i kroppen. Att gå på bröllop i det skicket, nej tack. På bröllopet vill jag ha kul, kunna njuta, äta, dricka, dansa… Då kan jag inte ha en mage som krånglar, eller vara illamående. Eller tokslut. Eller bara allmänt stressad för att först stressa över loppet, sedan springa det utan att kunna njuta, stressa hem, duscha, stressa till bröllopet. Det är bara att inse att det inte blir något Paavo Nurmi i år. Ett svårt beslut, men ett vettigt.

3

Reflektioner från ett halvmaraton

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

reflektioner från ett halvmaraton

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

1

Tidsmål för halvmaraton

Jag brukar ha tidsmål för lopp, om det sedan är för tio kilometer eller för maraton. Ibland går det enligt planerna och ibland överträffar det alla mina förväntningar. Och tja, ibland går det ju också inte alls… Jag har även tidsmål för halvmaraton och som vanligt med en dag kvar till loppet tvivlar jag. Har jag gjort tillräckligt? Kommer jag att nå mitt tidsmål? Kommer jag ens i mål?

När jag började följa mitt träningsprogram, valde jag ett för halvmaraton under två timmar. Det verkade realistiskt när jag började träna inför halvmaraton. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06, men det sprang jag år 2015. Sedan dess har jag inte varit i närheten av tiden, men jag har inte tränat för det heller. Mitt fokus har varit på maraton, och allt annat jag sprungit har varit en bonus. Eller år 2016 tränade jag faktiskt för halvmaraton, men då stoppade värmeböljan mig från rekord.

tidsmål för halvmaraton

Det verkar tyvärr som om historien kommer att upprepa sig. Det har lovats 21 grader och full sol till lördagen. Jag som redan innan tvivlade på rekordtider, tvivlar ännu mer efter väderprognosen. Värme och sol är härligt, men det är jobbigt att springa i. Speciellt långt. Det är som om värmen suger musten ur mig. Jag blir tröttare och flåsigare än vanligt. Huvudet blir mos och det känns som om jag kokar. Att i det läget försöka pressa mig till rekordtider, känns… Svårt. Och då är jag inte ens övertygad om att jag hade kunnat pressa mig till rekordtider annars heller. Utan värmebölja. Hursomhelst. Tidsmål för halvmaraton var rubriken för inlägget och tidsmål ska jag försöka skriva. Inför Tallinn maraton myntade Malin det fina uttrycket diamantmål, jag fortsätter använda det.

Tidsmål för halvmaraton

Diamantmål: under två timmar

Guldmål: personbästa

Silvermål: under 2:10

Bronsmål: under 2:15

Jag har haft svårt att veta vad som är ett realistiskt mål att ha. Långpassen jag sprungit har känts bra och som om det funnits mer att ge. Mina snabbare tempopass har också känts okej, jag har fått kämpa, men det har ändå gått. Fast då har jag i och för sig sprungit kortare sträckor och det är kanske därför jag tvivlar. Den gången jag försökte springa ett kortare långpass i snabbare tempo, gick det inte alls. På loppet tror jag inte att distansen kommer att vara ett problem, utan tempot. Och ifall tempot är ett problem, blir det svårt att nå något av mina tidsmål.

Äsch, jag bara svamlar. Målgång är bra!

Wish me luck!

3

Tankar kring triathlon

Jag får alltid nu och då tankar om att delta i triathlon. Det hänger oftast ihop med längre cykelpass. Jag tycker om att cykla, jag blir ivrig på det och vill göra det mer. Löpningen är det inget problem med, men den där simningen. Jag har alltid trott att det är det som stoppar mig. Att jag inte kan simma. Och ja, jag kan simma, men inte tillräckligt bra teknikmässigt för att det skulle vara behagligt att delta i triathlon. Plus att öppet vatten skrämmer mig, med alla fiskar som kommer att attackera mig. Sjögräs som jag tror är ormar. Alla andra simmare  jag måste trängas med och få kallsup hela tiden. Och så är det kallt i vattnet.

triathlon tankar

På något sätt har jag ändå tänkt att jag kan komma över det. För jag vill, och på vilja kommer man långt. Jag kan lära mig att simma bra, lära mig att tycka om öppet vatten. Att det bara är mina egna hjärnspöken, att det inte är farligt. Egentligen. Det var innan jag skrev om misstaget på Helsinki city run. Jag som trott att simningen är problemet. Lär jag mig bara att simma, kommer det inte vara något problem med triathlon. Tills Jessica kommenterade om byte av gren. Hur man ofta byter kläder/utrustning på samma plats, men sedan ska åt olika håll beroende på om man skall cykla eller springa.

Jag hade inte ens tänkt på det. Måste jag tänka på det också? Då kan man inte bara följa klungan, utan man ska ha koll på vart man ska till näst. Jag skulle så börja cykla på springbanan eller börja springa fastän jag ska cykla… Eller typ ta någon annans cykel för att alla ser likadana ut i raden av cyklar. Jag vet att de är numrerade enligt ens tävlingsnummer, och att det nog säkert finns pilar och skyltar till vart du ska näst. Funktionärer som visar vägen och liknande. Men ändå. Triathlon känns som ett mycket större projekt. Mer prylar att komma ihåg, och packa allt i rätt påsar. Det här ska jag ha till cyklingen, det här behöver jag till löpningen.

Det är inte bara att välja kläder och skor till löpningen, vilket brukar vara ett tillräckligt stort bekymmer bara det. Komma till starten i tid och sedan följa med klungan. I triathlon är det mycket mer att fundera på. Och jag som trodde att simningen var ett problem. Det verkar ju vara det minsta av mina bekymmer…

1

Nya lopp, nya mål, nya funderingar

Jag har inte kommit framåt alls i mina planer på lopp för i år. Alla lopp som jag har sprungit tidigare som Paavo Nurmi maraton eller Tallinn maraton passar inte alls in i min tidtabell i år. Livet, jobbet och andra saker kommer emellan. Jag hade nästan redan bestämt mig för att springa i Tallinn igen, men jag hade inte bestämt distansen. Det var innan jag fick veta att det händer grejer på jobbet den helgen, och jag tvivlar att jag får det ledigt. Jag började googla efter nya lopp att springa för att få idéer, men jag kom ingen vart. Vissa lopp i Helsingfors var rent ut sagt svindyra, ett maraton i maj känns inte alls realistiskt. Andra lopp gick samma helg som Paavo Nurmi och det hjälper inte heller.

nya lopp, nya funderingar

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Inga lopp i sikte. Jag har inte bestämt distansen, inte vilket lopp jag ska springa och stressen finns där. Stressen är kanske fel ord, för det är inte så att jag behöver springa lopp. Men jag tränar bäst när jag har ett mål. Jag vet med mig själv att när sommaren och värmen kommer, då lockar solstolen och uteserveringar mer. Har jag då något som jag tränar mot, har jag lättare att motivera mig själv. Springa först, sola sedan. Plus att jag vill springa lopp. Det är kul! Stämningen, publiken, hejaropen. Att pressa mig själv. Att överträffa mig själv och mina förväntningar. Allt runtomkring är roligt.

Nu vet jag i alla fall när jag har semester och det underlättar planeringen. Jag har lite börjat fundera på att springa ett halvmaraton i mitten av juni, men frågan är om det är för tidigt. Jag är inte i form för halvmaraton. Även om det är kul att springa lopp, och jag vet att jag inte kan springa personbästa varje gång, vill jag inte bara springa lopp för springandes skull. Jag vill känna mig i form och kunna prestera. Upplevelsen blir mycket roligare, ifall det inte är en plåga från start till mål. Ett halvmaraton är ändå väldigt långt ifall man inte tränat för det. Samtidigt vet jag med mig själv att jag nog är tillräckligt bra grundtränad för att komma i form till juni. Ifall jag bara vill genomföra loppet och inte har några tidsmål. Jag behöver bara få till några långpass och självförtroendet är tillbaka.

Det finns ännu tid att träna, om jag bara kunde bestämma mig. Vad som jag däremot bestämt mig för, tror jag, är att inte springa maraton i år. Det skulle i så fall vara på hösten. Om jag inte är tränad för halvmaraton, är jag definitivt inte tränad för maraton. Långpassen har lyst med sin frånvaro. Till halvmaraton räcker det för mig att jag springer några pass på kring 15 kilometer, då vet jag att jag klarar av det. Till maraton krävs nog mer. Då vill jag åtminstone springa pass på 25 kilometer och jag är inte ens i närheten av såna längder i dagsläget.

1

Stressad över att registrera min träning?

Jag fick en fråga om jag blir stressad över att registrera min träning. Om att varje träningspass borde gå snabbare eller bättre än det förra. Jag tycker om att få frågor, det är alltid bra att behöva reflektera över min träning och tankarna kring det. Jag registrerar all min träning på jogg.se. Min pulsklocka är synkad dit och laddar automatiskt upp alla pass när jag laddar klockan. Det är bara att fylla i vad för typ av pass, i vilken kategori och sedan spara. Övrig träning som yoga, styrketräning och zumban fyller jag i manuellt.

Just nu när jag inte ännu tränar inför ett specifikt lopp eller mål, är jag inte stressad över min träning. Det brukar ändra när jag tränar mer målmedvetet. Som till exempel mitt maratonprogram som jag följde förra året. Jag följde ett program för maraton under fem timmar. Det tog länge för mig att skriva ut mina tidsmål på bloggen. Kanske delvis för att jag var väldigt osäker på om jag skulle klara av det. I programmet fanns det korta intervaller, långa intervaller och långpass. De långa intervallerna var oftast uppdelade enligt principen sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 5:45 tempo. Gånger åtta. Eller liknande. När jag då inte alltid klarade av att hålla det angivna tempot, utan sprang långsammare, det är klart att stressen kommer då.

Jag känner mig mest stressad över min träning när jag inte är i form. När jag har haft ett uppehåll för att jag varit sjuk. Eller när det bara är en sämre dag. När jag har flera sämre pass på rad och känner att jag är inne i en formsvacka. Då kan jag ibland känna mig som att jag tappat allt. Plus att jag har ett kort minne. Varje år det blir varmt för första gången förstår jag inget. Vad har hänt? Varför är jag så trött och slö i kroppen? Sedan minns jag (igen) att jag inte är van vid värmen. Att det är helt normalt och att det kommer att vända.

Jag är glad över att jag sprungit så länge. Jag vet att det vänder och jag blir inte lika stressad längre. Formen går upp och ner. Jag tappar inte allt fastän jag är sjuk eller inte tränar. Viloveckor är bra för mig. Jag har också blivit klokare med åren och bryr mig inte lika mycket om tempot. Jag har tidigare varit stressad över tempot. Om att ”alla andra” springer fortare än mig. Som om de ens gör det, men. Nuförtiden tar jag det mer piano och tycker det är bra nog att springa.

Jag tror att maraton har hjälpt mig mycket här. Jag har kommit bort från fokus på tempo och istället fokuserat på att springa långt. Att springa två maraton har gjort mig så glad och stolt, tiden har varit en bisak. ”Alla andra” klarar faktiskt inte av att springa maraton, även om ”alla andra” i mitt huvud och tankar springer fortare än mig. Det har varit en bra insikt att komma till. En rejäl boost för självförtroendet.

stressad över träningen

Det hjälper mig också att påminna mig själv om varför jag tränar. Största orsaken till varför jag tränar är för hälsans skull. För att orka i vardagen, hålla mig skadefri, ha mer energi och sova bättre. Ha bättre kondition, känna mig pigg och för att det är kul.

1
« Äldre inlägg

© 2020 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑