Kategoriarkiv: Tankar och funderingar

Motivationsproblem och maratonfunderingar

Foten känns bra och idag blev det därför ett nytt försök till långpass. Inte på spånbanan den här gången, ut på rak, asfalterad väg. Jag vill inte riskera något. Långpasset gick sådär. Konditionen är det inget fel på, benen gör inte ont, men allt känns mest… Mjäh. Jag har motivationsproblem med att springa långpass, för egentligen vet jag ju att Tallinn maraton är väldigt osäkert. Åtminstone som ett normalt lopp (och resan överlag), med massor av publik och tusentals andra löpare. Folkfest, party, hejarop och allt det där roliga kring lopp. Varför ska jag då springa långpass? När jag kanske hellre skulle cykla?

den här känslan

Så här kände jag mig i fjol också, fast av andra orsaker. Jag var så säker på att jag inte skulle kunna springa i Tallinn att jag inte ens tränade inför maraton. Sedan när det visade sig att jag visst kunde springa, var det redan för sent. Jag var inte tränad för maraton, inte ens för halvmaraton, utan jag sprang bara tio kilometer. Inget fel i det, men besvikelsen över att ha kunnat springa en längre distans, hade jag bara varit tränad för det, var stor.

Nu vet jag inte om jag blir mer besviken över ifall jag tränar för loppet och det sedan blir inställt, eller om jag inte tränar och loppet går av som vanligt? Jag vet att jag i något skede skrev att jag skulle träna på som vanligt till juli och sedan först bestämma mig. Att det då skulle finnas en klarhet i om och hur loppet skulle se ut. Att jag i juli kan inleda maratonsatsningen med långa långpass och specifika intervaller, bara jag har grunden gjord.

Mycket av det roliga med lopp är stämningen. Visst är det kul att springa för en tid, men jag lär ju inte vinna, utan jag är mer ute efter en upplevelse. För ett maraton behöver jag dessutom publikstödet för att ta mig i mål 🙂 Vill jag ens springa loppet om det är ett begränsat antal löpare och ingen publik? Är det värt det? Pengarna, boka resa, boka hotell, fixa med jobbet och all den tid träningen tar.

motivationsproblem

Det är klart att ingen träning är förgäves, att all träning är bra träning och så vidare, men i något skede måste jag bestämma mig. Jag har nu redan motivationsproblem med långpassen och då är jag inte ens i närheten av längden på långpass som kommer att krävas för maraton. För att få en trevlig upplevelse oberoende av mängden publik, behöver jag springa långpass. Jag tycker tolv kilometer känns okej, men sedan tar det stopp. På det springs det inga maraton ännu, hur mycket publiken än hejar. Dessutom behövs det en stegring av långpassen. Jag kan inte springa tolv kilometer och sedan i juli dra till med 25. Just nu har jag kanske inte riktigt motivationen till att träna inför maraton när allt känns så osäkert…

2

När man plötsligt har en massa tid

Oj detta coronavirus, som det ställer till det. För någon vecka sedan var mitt största problem ifall det var värt att träna inför Tallinn maraton, ifall loppet sedan blir inställt. Hur jag skulle vara tvungen att fixa med jobbet, boka hotell, ordna kattvakt. Nu känns det som ett futtigt problem att ha. Kommer jag ens ha ett jobb att behöva fixa med? Kommer jag ha råd att åka till Tallinn för att springa? Okej, riktigt där är jag inte ännu, men det känns som om det inte är långt ifrån. Jag kommer i alla fall att ha en massa tid till träning. Ifall jag bestämmer mig för att satsa.

Igår var den första dagen som jag är permitterad och om jag har förstått det rätt kommer alla restauranger i Finland vara tvungna att vara stängda till den 31.5. I alla fall. Sedan då? Jag fattar  att ingen vet svaret. Situationen ändras hela tiden och ingen vet hur det här kommer att sluta. Jag har bara svårt att förstå hur fort det har ändrats. Hur jag just för någon vecka sedan oroade mig för Tallinn maraton, och nu känns det som det minsta av mina problem. Samtidigt vet jag ju att jag är i en bra situation. Jag har mycket att vara tacksam för, och jag har sparpengar så att jag klarar mig för en tid.

Jag är egentligen mest fundersam över vad jag ska göra på dagarna. Vad tusan ska jag hitta på när jag plötsligt har en massa tid över? Jag kommer att klättra på väggarna. Jag kan inte träna varje dag. Efter en vecka har jag säkert städat alla skåp. Jag kan inte direkt resa någonstans. Eller fara och shoppa. Eller gå till gymmet eller simhallen. Jag kan inte träffa folk. ( och nej Sam, jag tänker inte rensa i trädgården 🙂 )

när man har en massa tid1

Livet rullar vidare ändå

Jag tränar, jag äter, jag går till jobbet. På något sätt rullar livet vidare ändå. Jag försöker ha en rutin i vardagen, inte tänka så negativt och försöka leva som vanligt. Jag kan inte distansjobba och (ännu?) har vi inte stängt. Vi har ändrat våra öppethållningstider och det är så lugnt, så lugnt på jobbet. Försäljningen och folkmängden är en bråkdel av vad den var tidigare. Faktum är ju att alla går på minus. Det kommer att bli ännu fler förändringar och jag kommer att bli permitterad. Det vet jag redan nu.

livet rullar vidare ändå

För att få annat att tänka på, tränar jag. Inte på gymmet, inte i simhallen och ingen zumba, men hemmaträning fungerar utmärkt. Igår fick jag till ett riktigt bra styrkepass. Jag hade bra tryck och jag orkade. Nästa gång kan jag säkert lägga på max på stången igen. Jag har haft lättare vikter de senaste gånger jag tränat hemma, men nu känns det som om jag är tillbaka. Där jag var tidigare. Jag tror att all den här uppbyggda stressen och oron behövde få ett utlopp.

Imorgon är planen att springa. Första gången i dagsljus på evigheter. Det har lovats sol. Det ser jag framemot. Jag är fortfarande väldigt osäker på mitt mål för säsongen. Kommer det att bli Tallinn maraton? Som det känns just nu, har jag nästan tappat suget. Bara för att det känns så osäkert. Att träna inför ett maraton kräver ändå så mycket. Jag vet faktiskt inte om jag är beredd att lägga ner den träning det krävs för att sedan se loppet bli inställt. Som läget är just nu, är det osannolikt att loppet kommer att bli av.

Men sen igen. Blir jag mer besviken ifall loppet blir av och jag inte tränat inför det?

3

Listan om corona

Coronaviruset, tänker vi på något annat just nu? Det verkar inte så, och när jag hittade den här listan, ville jag också fylla i. Det är mycket tankar och funderingar kring corona just nu, och tja, som Karolina skriver, kanske vi behöver prata av oss? Fyll i du med.

corona

Listan om corona

Vad är dina tankar om corona just nu?
Jag har så dragits med i masshysterin, jag läser allt jag kommer över på nätet. Jag kollar på nyhetssändningar och jag vill veta allt. Hur kommer det att påverka mig och andra? Jag är väldigt glad över att vi var på vår resa i februari, och inte i april som var planen först. Nu hade jag inte ens velat resa någonstans.

Känner du någon coronaångest?
Jag är inte egentligen orolig för viruset, men jag dras lätt med i hysterin. När folk bunkrar upp, gör jag det också. Jag är mer orolig för hur det kommer att påverka jobbet. Kommer vi att behöva stänga, hur kommer det att påverka mig? Får jag lön då? Från jobbet, från Kela, från facket eller kassan? Jag kan inte distansjobba direkt. Jag jobbar alltså på ett café i ett köpcenter, och det känns inte värt att hålla öppet heller om ingen vågar komma. Eller när det uppmanas att undvika folkmassor. Det märks nu redan av, hur det blev mycket lugnare. Så jag oroar mig mest för om jag kommer att ha ett jobb när detta är över.

Påverkar corona dig på ett konkret sätt?
Inte ännu, men det är osäkert med jobbet just nu. Kommer vi att behöva stänga, eller ha andra öppethållningstider? Än så länge har jag gått på zumban och till simhallen och gymmet. Bussarna går fortfarande, men kanske det är nu jag blir tvungen att köpa den där bilen jag pratat om i många år.

Har du bunkrat upp med något?
Vi handlade redan lite extra torrvaror och basvaror på måndagen, och ja, planen är att bunkra upp imorgon. I alla fall lite. Jag var även till apoteket och köpte värkmedicin idag. Det hade jag i och för sig annars också behövt köpa, eftersom jag åt upp nästan alla i samband med min visdomstand.

Tankar om wc-pappershysterin?
Det här förstår jag inte. Det är väl inte diarré man får eller?! Men okej då, det köpte vi redan på måndagen. Det hade vi gjort annars också, för det var slut hemma.

Några andra tankar om corona? Ordet fritt
Även om själv lätt har dragits med i hysterin, vet jag ju, att jag borde ta det lugnt. Gå bort från nätet, inte läsa allt och lita på att det här kommer att gå över.

Vad ska du göra de kommande dagarna?
Jobba. Antar jag, inget nytt på den fronten ännu. Handla mat, gå på kalas, träna. Försöka ta det lugnt och leva som normalt.

10

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Träningsplaner för 2020

Förra året var lite av en besvikelse sett ur ett träningsperspektiv. Mycket berodde på för att jag inte hade ett klart och tydligt mål från början. Vilket eller vilka lopp jag ville springa. Jag visste inte vilken distans jag ville satsa på och därför inte heller vilket lopp. Sedan trodde jag också att det lopp jag alltid vill springa (Tallinn) att jag inte skulle ha möjlighet till det, men det visade sig inte stämma. När jag fick veta att jag kunde springa i Tallinn i alla fall, var det för sent för längre distanser än tio kilometer. Jag var inte tillräckligt tränad och väl förberedd för andra distanser. Men nytt år, nya möjligheter och allt det där. I det här inlägget har jag tänkt försöka bena ut mina träningsplaner för 2020.

träningsplaner för 2020

Träningsplaner för 2020

Jag har egentligen vetat om det här ända sedan förra hösten. Det är först nu jag skriver om det på bloggen och som det blir officiellt. Vissa har kanske kunnat listat ut det med tanke på min satsning på styrketräning. Hur jag har skrivit om att jag hoppas att det ska hjälpa mig i löpningen. Hur jag vill bli en starkare och uthålligare löpare. Varför behöver jag då bli en starkare och uthålligare löpare?

För att jag vill springa maraton igen. I Tallinn. Jag vill återuppleva känslan av att springa mitt livs lopp där. Korsa mållinjen med världens leende på läpparna. Det här året krockar det inte ens med jobbgrejer, därför vågar jag lita på att jag kan springa där. Planera för det och träna för det. Förbereda mig.

Hjälp mig! Det känns skrämmande att skriva ut det, men samtidigt är jag väldigt ivrig. Jag behöver ett klart och tydligt mål. Veta vad jag tränar för och varför. Jag är ivrig på att börja fokusera mer på löpningen, men vet också att jag behöver satsa på styrkan ännu ett tag framöver. Jag behöver bygga upp en stark kropp som håller för att springa långt. Långpass, hårdare pass, intervaller, distans. Mer mängd och mer av allt. Därför har fokus varit på styrketräningen, och framförallt styrka för ben och bål. Det är inte alltid den roligaste träningen, och jag skulle helst vilja springa, men jag vet varför jag gör det. Tallinn maraton 2020 har alltid varit i fokus.

Min plan är att ännu under januari och februari i alla fall träna som jag gjort hittills. Styrketräning två gånger i veckan, löpning en till två gånger i veckan och zumba när det passar med jobbet. Yoga, rörlighet, stretch och liknande varje dag. Jag har märkt att det fungerar bättre för mig att göra lite varje dag, än göra en timme varannan vecka.

Löpningen tänker jag hålla på nuvarande nivå. Springa på känsla, men sakta bygga upp längden på passen. Inga intervaller eller långpass ännu, utan mer vad jag känner för. I mars eller kanske till och med först i april, då kan jag börja fokusera mer på maraton. Då är det förhoppningsvis vår och då brukar jag också vilja springa mer. Vara ute i solen, ljuset, springa på bara vägar och inte i snöslask och storm. I april tar också zumban paus, och det betyder en extra dag för träning. Då kan jag börja trappa ner på styrketräningen och fokusera mer på löpning. Springa oftare, springa mer och ha en plan.

Jag riktigt längtar efter att få dra igång med maratonträningen. Följa ett program, springa långpass på spånbanan, ta ut mig på intervaller och ligga som en klubbad säl efteråt. När sju kilometer känns som ett lugnt pass och när femton blir distanspass. När långpass på 20 kilometer blir vardagsmat och när veckototalen blir 50 kilometer. Det är länge sedan jag har varit så här ivrig på löpning. Jag märker att jag motiveras av ett klart och tydligt mål.

träningsplaner för 2020

Men ultra då? Skulle inte jag springa ultramaraton? Jo, det lockar fortfarande, men det är helt fel i säsongen. Det ordnas i april och jag är så inte tränad för det just nu när jag bara satsat på styrkan. Annars hade jag faktiskt övervägt det.

Vad har du för träningsplaner för 2020? Något roligt lopp du ska springa?

2

Är jag en löpare längre?

Jag har inte skrivit ut mina målsättningar för  året ännu. Jag har hintat lite om dem i och med min satsning på styrketräning på hösten och vintern. Inget är bestämt  och mycket hinner ändras, men jag vet att jag behöver ett mål att träna för. Jag vet inte ens om jag är en löpare mer.

jag en löpare

Förra året var lite av enbesvikelse”. Jag behöver ett fokus, ett mål, ett syfte. Annars blir jag för spretig i min träning. Vilket det självklart inte är något fel på, men fungerar inte för mig. Förra året sprang jag det minsta jag gjort på flera år. Jag cyklade visserligen betydligt mer, men även där blev målet lite av en flopp. För en bit in i cykelmålet, bestämde jag mig plötsligt för att satsa på löpningen igen, i och med möjligheten att springa i Tallinn. Och hade jag satsat tidigare eller mer på löpning, hade jag kanske kunnat springa en annan distans i Tallinn. Än ”bara” tio kilometer.

När jag äntligen bestämde mig för att springa Forssa halvmaraton i juni, då ökade mängden löpning. I maj låg mängden löpning på en för mig normal nivå. Då sprang jag 132 kilometer. Efter det har mängden bara sjunkit och sjunkit. Oktober landade på 28 kilometer. 28!! Det springer jag på en vecka då när jag tränar strukturerat. Då har det inte ens varit en bra vecka, utan en helt normal vecka. Nästan en vilovecka. Det har jag ju för tusan sprungit på ett pass när jag tränade inför maraton.

det är nervöst nu

Jag vet att det är bra att träna varierat, att all träning är bra träning och allt det där. Det är inte så att jag inte tränat. Jag vet det, men löpning är det jag tycker bäst om. Jag är ju en löpare. Det är det jag vill satsa mest på, det jag brinner för och det roligaste. Det är kul att cykla, det är kul med styrketräning, zumba är roligt. Meh! Jag kan inte komma över hur lite jag har sprungit. År 2018 hade jag som mål att springa 1100 kilometer innan året var slut. Under år 2019 blev  det inte ens 800 kilometer löpning. Det blev 771.

I år vill jag hitta tillbaka till löpningen. Springa mer, springa längre distanser och ha ett klart och tydligt mål. Jag behöver struktur i min träning. Veta vad jag ska satsa på, vilken distans och vilket lopp. Jag vill hitta tillbaka till känslan av att jag är en löpare. Just nu känner jag mig inte som en löpare och det känns konstigt. Jag känner inte igen mig själv.

träningsprogram halvmaraton5

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Träna eller inte träna

Träna eller inte träna, det var den stora frågan igår. Jag bestämde mig för att inte träna. Det är inte värt att riskera något. Det är inte så att jag behöver träna. Jag har inget lopp eller annat mål just nu. Jag kan lika gärna ta en extra vilodag och komma tillbaka starkare. Bli ordentligt frisk och inte träna halvsjuk, även om det bara är snuva jag har. Jag har i alla fall gjort mina rehabövningar och rullat med foamrollern. Så jag har inte avstått helt från träningen.

Jag tycker att jag märker en förbättring. Det tar inte lika sjukt mer när jag rullar på utsida lår. Jag kan ha ett hårdare tryck och jag skriker inte längre av smärta. Dessa vilodagar som jag haft, har bara varit bra för mig. Jag kommer att flyga fram i löparspåret sedan när jag kan springa. Lätta och pigga ben som är ivriga på att springa.  Först ska jag dock ta tag i styrketräningen igen. Det började så bra och jag var pepp på mitt höstmål, innan förkylningen stoppade mig.

Jag ska fortsätta med styrkan och bygga upp en bra grund. Inte bara springa, utan göra annat också. Jag vet att jag behöver det nu och att jag kommer att behöva det för kommande mål. Som just nu bara är i planeringsfasen och i drömmarna. Men tids nog kommer jag att skriva om dem här också. Först ska jag bli frisk. Sedan styrketräning, sedan löpning och sedan möjligtvis skriva om kommande mål.

träna eller inte träna

Har du klarat dig från en höstförkylning?

1

Kan jag träna snart?

Aldrig är väl ivern till träning större än när man inte kan träna? Jag har inte tränat något sedan jag fick min snuva, men nu börjar det snart krypa i kroppen. Jag har egentligen varken blivit bättre eller sämre. Det är en envis snuva jag har, men inga andra symptom. Inte ont i halsen och inte feber. Vilket är no no när det gäller träning. Men kanske jag kan träna snart? Det är ändå bara snuva.

Ifall jag inte känner mig värre imorgon, kanske jag ger det ett försök. Ett lätt och lugnt pass för att komma igång. Testa på kroppen, se hur det känns. Inte löpning, men kanske ett lättare styrkepass.

Idag hade vädret varit perfekt för löpning. Solsken, blå himmel och perfekt höstväder. Det är irriterande att inte kunna springa. Ett långpass hade varit kul. Det vill säga om jag varit frisk och i form. Jag vet inte hur min löpform är för tillfället. Jag tror inte att jag är i form för att springa långpass. Det var ett tag sedan sist.

Det är ett bra tecken i alla fall att jag är sugen på träning. Jag tror nog att jag kan träna snart. Jag känner mig så pass frisk att jag vill ge det ett försök. Igår blev det en kort cykelrunda och det kändes ingenstans. Jag blev varken andfådd eller slut, utan det kändes helt normalt. Snoret rann (förstås), men inget mer än det.

Nästa vecka räknar jag med att kunna träna som normalt. Jag hoppas på det i alla fall, att jag inte får några bakslag. Kanske jag ändå borde vila imorgon ännu, för att vara på den säkra sidan? Komma tillbaka bättre och starkare nästa vecka istället?

kan jag träna snart1