Det här är ett inlägg jag försökte skriva redan i torsdags, men jag hittade inte riktigt orden och raderade allting innan jag publicerade. Jag ska försöka formulera mig bättre nu. Det handlar om att stressa över träningen eller snarare över utebliven träning.

Ofta om jag är skadad eller sjuk och därför inte kan träna, kan jag få dåligt samvete över det. Eller inte direkt dåligt samvete, men det är något som skaver i mig. Jag tycker att jag borde träna. Förnuftet är dock starkare och jag gör inte det, men… Det finns liksom där under ytan och jag funderar på det. Borde jag ändå inte… Kanske lite… Bara yoga… Lite lätt…

Sen kan det bli så att jag räknar, nu är redan x-dagar sedan jag tränade. Det blir som ett spöke i mitt huvud som bara växer och växer för varje dag som jag inte tränar. Som nu då med mitt nackspärr. Det är en vecka sedan jag sist tränade. De första dagarna var inte ens att tänka på träning, för det gjorde så ont, men sen. Sedan blev det ju bättre och det är då tankarna kommer.

Kanske jag kan springa? Jag kom ganska snabbt på bättre tankar som tur. Jag äter fortfarande medicin, idag är sista dagen. Jag kom på att det kanske inte är så smart att träna med medicin som har röd varningstriangel på förpackningen. Medicin som man inte får köra bil när man tagit, medicin som gör en dåsig och trött… Och jag tycker att jag ska träna?!

Jag planerar att fortsätta med träningen hela livet. Vad spelar då en vecka av utebliven träning för roll i det långa loppet? Som om jag kommer att komma ihåg det ens i framtiden. Då i november 2016, då var det den där ena veckan som jag inte tränade…

Kan man inte träna, kan man roa sig med att leka med den nya kameran

Nej, jag ska kurera mig nacke i lugn och ro och inte stressa över det. Kanske jag kan träna imorgon, kanske inte. Det spelar ingen roll.