Det händer varje gång. Jag hinner knappt uttala mig om att jag är sugen på träning, så boom. Förkyld. Jag är inte förvånad, det är nästan så att jag räknade med att bli förkyld efter maraton. Ett maraton är en stor påfrestning för kroppen och sliter mycket. Både på kropp, knopp och immunförsvar. Innan loppet kände jag mig lite krasslig, men valde att inte skriva om det här på bloggen. Jag gissade att jag inte egentligen höll på att bli sjuk, utan att det bara var tävlingsnerver. Vilket jag nog också i efterhand tror att det var. För på loppdagen vaknade jag pigg och kry, och själva loppet gick ju super.

Måste börja dricka av denna igen

Lika irriterande är det att vara förkyld i alla fall. Hittills är det ”bara” snuva. Men är det någon gång jag har tid att vara sjuk, eller att det passar, är det nu. Jag har inget lopp på kommande. Jag har inte inlett min träning. Jag har inget mål med min träning. Jag tränar inte överhuvudtaget för tillfället. Jag behöver inte känna stress över att jag missar något. Jag får helt enkelt några extra vilodagar under filten på soffan. Sen är det ju klart att jag inte vill vara sjuk, klart att jag helst skulle vara frisk redan imorgon. Att det här bara var en liten snorig dag, som gick över lika fort som den kom.

Jag tänker kurera mig med genom att slappa på soffan. Kolla på film, äta glass, klappa katter och ta det lugnt. Zumban får vänta, obviously, den går nästa vecka också. Den övriga träningen får också vänta tills jag känner mig frisk igen. Det positiva är att jag säkert hinna bygga upp lusten och suget efter träning igen. Komma tillbaka starkare och med mer motivation till att börja träna.

 

0