Jag tror att den cykling och de promenader jag gått den senaste tiden har hjälpt mig i löpningen, för jösses vilket bra långpass jag sprang idag. Det var det längsta på flera månader och med en riktigt bra känsla. Att det var det längsta är inte så konstigt, eftersom jag inte sprungit ordentliga långpass sedan förra hösten. Alla mina långpass framöver kommer antagligen att bli distansrekord.

Jag är mest nöjd över känslan i kroppen. När jag för någon vecka sedan sprang över tio kilometer för första gången, då gjorde benen ont mot slutet. Eller inte ont ont, men det märktes att jag inte sprungit mer än sju åtta kilometer på ett halvår. Idag sprang jag 14 och det kändes ingenting. Jag hade lätt kunnat fortsätta, men jag var hemma. Inga stumma lår, ingen kramp i vader, ingen bråkande höft. Utan pigga ben och bra flås. Jag till och med spurtade upp för den sista backen och ökade tempot den sista kilometern.

Jag har längtat efter den här känslan. Att vara tillbaka. Där tio kilometer inte känns som ett långpass, utan som vardagsmat. Där längre distanser nu betyder att jag närmar mig 20 kilometer. För även om maraton i september känns osäkert, ska mitt deltagande eller inte, inte bero på mig och min form. Att jag inte tränat tillräckligt och därför inte kan springa maraton.

Nu är jag ju inte direkt i maratonform ännu, men det känns inte omöjligt. Det kändes så bra på dagens löpning och som om det finns mer att ge. Med tid och fortsatt bra träning ska jag kunna springa maraton om jag vill. Viljan och motivation finns och ännu mer efter dagens löpning. Jag ska fortsätta med mina promenader och jag vill ännu satsa mer på cykling, men det ena utesluter inte det andra. Jag tror snarare att de kompletterar och hjälper varandra.