Alla mina löppass eller träningspass överlag går inte bra, men det är självklart mycket roligare att berätta om när det går bra, än när det går dåligt. Idag var ett sämre pass. Det var sega ben från steg ett och en allmänt tung känsla i kroppen. Flåsigt, jobbigt och jag fick kämpa. Farten var ungefär som den brukar, men det kändes som om jag inte kom framåt.

Det har blivit rätt mycket träning den här veckan och det kanske bidrog till känslan av sega ben. Jag var på en promenad igår, jag sprang intervaller på fredagen och på torsdagen blev det en cykeltur. Dessutom sprang jag ett riktigt bra långpass på tisdagen. Kanske benen fortfarande var trötta från det passet? Eller så hade jag helt enkelt en sämre dag?

Jag vet att såna här pass kommer och jag är inte orolig. Det känns ändå som om löpningen och formen gått framåt den senaste tiden. Den här veckan blev det två distansrekord. Långpasset var det längsta på flera månader och veckototalen blev också det högsta på länge. Det är kanske inte så konstigt att jag hade sega ben? Jag har ju faktiskt sprungit mer och längre än normalt.

Trots den tunga känslan fick jag ändå ihop sex kilometer. Pannbenet var starkare än kroppen och jag vände inte om eller började gå. Jag sprang min planerade runda och kämpade vidare. Såna här pass behövs också. De kommer att hjälpa mig i framtida lopp när det känns tungt. Jag kommer dessutom att uppskatta passen där det känns lätt mycket mer. Då kommer jag istället att kunna trycka på mer och ta ut mig bättre, för jag kommer att märka skillnaden mellan en bra känsla och en sämre känsla. Win-win!