Omotiverad, men kämpar på. Ungefär så kan min löpning sammanfattas just nu. Jag har varit omotiverad till att springa hela våren, men sedan det blev bekräftat att även Tallinn maraton är inställt, har motivationen sjunkit ännu mer. Egentligen vill jag springa, jag mår bra av att springa, det känns alltid bra efteråt. Jag vet allt det där, men ändå är det svårt att ta sig ut. Att börja. Varför ska jag springa, när jag inte har något lopp jag tränar för, när jag kanske hellre skulle cykla?

Det är klart att jag inte måste springa, men jag vet ändå hur bra jag mår av det. Känslan efteråt är alltid bra. Jag är piggare, gladare och hög på livet. Varför tvekade jag ens att springa? Dessutom får jag inte samma känsla av endorfiner när jag cyklar eller styrketränar. Det är något speciellt med löpningen. Jag vet allt det där, men ändå. Ändå är det svårt att ta första stegen. När jag väl är ute, är det inget problem mer…

Dagens löppass var just ett sådant. Lång startsträcka, men sist och slutligen, inte så tokigt. Jag skulle springa tidigt på morgonen igen, men jag orkade inte ställa väckarklockan alltför tidigt. Halv nio fick duga. Jag hade inte ens tagit fram kläderna, utan gick och plockade på morgonen. Efter många om och men, var jag äntligen ute. Det blev att springa, det blev att gå, det blev fotopauser. Totalt sex kilometer, med två riktigt snabba kilometer.

Jag kan ju liksom springa i 5:40, jag förstår inte varför jag tvekar. Inte för att hur snabbt jag springer har något med motivationen att göra, egentligen. Men det är inte där problemet ligger. Jag skulle mer förstå mina motivationsproblem, om alla pass kändes skräp. Nu går det ändå bra.