Jag är nästan förvånad över hur pigg kropp jag har efter fredagens långpass. Det var ändå det längsta jag sprungit på över ett år, och det känns inte alls i kroppen. Vilket ju är jättekul, förstås. Jag är tacksam över hur bra kroppen orkar, att jag inte fått ont. Jag har inte ens stela ben. Ingen träningsvärk, ingen ömhet, ut hur pigg kropp som helst.

Jag har inte bestämt mig ännu ifall jag vill öka på distansen nästa vecka, eller ifall jag springer ungefär lika långt. Den här veckan blev det femton kilometer som långpass. Jag hade egentligen siktat på 14 kilometer, men jag hade beräknat min rutt lite fel och det blev längre.

Även om kroppen känns bra, vill jag inte öka på för hårt, för mycket, för fort. Det har blivit mycket träning nu de senaste tre veckorna eftersom jag varit ledig och haft tid. Kanske det är smartare att ta en lugnare vecka? Istället för att öka på distansen, springa ungefär samma längd, eller kanske till och med kortare. För att sedan veckan efter öka distansen igen.

Jag tänker fortsätta med mina promenader och jag tror också att de hjälper i min  löpning. De är säkert en delorsak till att kroppen känns pigg. Att de fungerar som återhämtning och att jag därför inte har lika stela ben som jag brukar ha efter ett långpass. Det sämsta efter ett långpass tycker jag är att bara sätta mig ner. Då blir jag bara ännu stelare. Det är bättre att lite röra på sig för att få bort slaggprodukter.