Mitt marsmål var att springa 80 kilometer totalt under hela månaden och efter dagens löppass kan jag checka av det. Det är det längsta jag sprungit totalt på flera månader. Det är skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Att formen är på väg uppåt och att kroppen orkar. Ibland är det kanske huvudet som får kämpa mest. Att inte sluta springa fastän det känns jobbigt. Inte ge upp vid minsta backe, utan kämpa på uppför.

Dagens löppass blev nästan nio kilometer. Det var kämpiga kilometer idag. Om jag på fredagens långpass hade bra flyt, var det mest tungt idag. Jag hittade aldrig rytmen och det kändes som om kroppen var i osynk. Andningen fungerade inte, benen var tunga, men framåt kom jag. Jag är glad att jag är i sådan form att jag kan springa nio kilometer fastän det känns tungt. Att nio kilometer inte ens känns långt, utan som en helt vanlig runda.

Eftersom jag klarade av mitt marsmål ganska enkelt ändå, är planen för april att springa hundra kilometer. Det borde inte vara en omöjlighet, eftersom känslan i kroppen under långpassen varit att jag hade orkat med mer. Jag tror till och med att jag kan klara av att springa hundra kilometer på en månad med bara två pass i veckan. Ifall det ena passet är kring nio kilometer och det andra kring 14, borde det bli hundra på en månad.

Under april hoppas jag också på att kunna inleda cykelsäsongen. Det skulle ju gå att cykla nu redan förstås. Det är ingen snö mer, men det är just lite för kallt ännu. Jag vill ha lite varmare väder innan jag börjar cykla som träningsform.